Månen tittade ner mellan några trädkronor och en bredd slingrande bäck glittrade när det spöklika ljuset nuddade vattnet. Ljudet av polande vatten hade säkert varigt lugnande och rogivande för den som vandrat förbi eller stannat för att vila sina trötta ben. Om det inte hade varigt för skeletten av vargar och andra utsökta läckerheter som låg utströdda runt om bäckens smala strandkant.
Boven till dessa hemska händelser låg och njöt i bäckens kalla vatten som mjukt smekte de släta glittrande fjällen. samtidigt som vattnet även tvättade ur den lilla päls som fanns på den smala långa kroppen. Bredda tassar med långa eleganta fingrar tog försiktigt bort rester mellan de långa genomskinliga tänderna. Mörk lila ögon höll hela tiden utsikt efter faror eller nästa måltid. Zaham var tvungen att medge till sig själv att det hade varigt värt mödan att ta sig upp för den långa bäcken. Så här mycket lätt fångad mat hade han inte haft på ett bra tag. '' Dumma byten '' tänkte han allt han behövde göra var att ligga helt stilla vid vattnet och förr eller senare skulle något bli nyfiken och gå närmare för att undersöka vad han var för något.
Men han saknade havet och dess djupa mörka vatten. Bäcken var ett bra ställ för en festmåltid men helt jäkla usel som boplats den var ju inte djup och i bland fick han till och med släppa sig fram vilket var ett  hårt slag mot hans stolthet.

(ursäkta om det är dåligt är inte jätte bra på att starta roll XD)

I tystnad hade hon studerat främlingen under nattens första minuter. Hon hade helt enkelt fastnat, suttit sig ner intill ett av Kaiwoods mäktiga trädstammar efter att dagen passerat förbi. Främlingen var udda, unik och hon gillade att studera det och hur den jagade sin mat. Enkelt. Så enkelt och hon kunde smått rysa vid tanken på hur hon själv hade det. Det var så hon fångade sina byten, de blev nyfikna och tog ett steg för nära. Hon skakade undan tanken och med näst intill ljudlösa steg tog hon sig fram till bäcken och den märkliga havsvarelsen. Det var få sådana hon hade stött på så nyfikenheten tog som vanligt över. 
- Är ni inte lite långt hemifrån?
Sa hon och ett vänligt leende tog sig an hennes ansikte. Fick de olikfärgade smått glödande ögonen att se vänligare ut. Främlingen såg ung ut, kanske yngre än vad hon själv varit när hon lämnade livet bakom sig. Kanske. Det var svårt att gissa med bara utseendet som referens.

De stora färgstarka fenorna som prydde hans rygg reste sig hastigt upp när han hörde den feminina rösten. Han hade inte hört att någon hade närmat sig hans lilla fest plats! det kunde ha blivit ett allvarligt misstag om han hade varigt fast på land. Ett leende spred sig på hans vita läppar medans han vände sig mot hållet rösten hade kommit ifrån '' Det har du rätt i till viss del min kära natt duva men så länga jag är i vatten är jag aldrig för långt hemifrån ''. sa han med ett vänligt rumlande i bröstkorgen.
De kraftiga frambenen drog den långa kroppen närmare vattnets kant. Han studerade främlingen med nyfikenhet i blicken. Men denna donna såg ut att vara helt normal förutom de olikfärgade ögonen vilken tråkig typ  tänkte han. Men något i bakhuvudet sa till honom att tiken inte var ofarlig. Men det skulle ha varigt ett mirakel om han för en gång skull lyssnade på den rösten . ''Vad gör en sån skönhet som du själv här ute denna sena timma? '' Betarna som prydde hans delade underkäke klickade lätt när dom nuddade varandra.

Ibland älskade hon verkligen att hon nästan alltid hade överraskningsmomentet på sin sida, det var oerhört läckert att se ett rovdjur överraskas helt enkelt. Det väckte ibland hennes egna jaktlust, men inte alltid. Speciellt inte när hon jagat tämligen nyligen. Frågan var om hon skulle låta denna stackars unga hane falla till offer för hennes experiment eller inte. Hon log svagt när denne talade, det var nog sant det han sa. 
- Det måste vara härligt, att veta och känna vart man hör hemma?
Sa hon med nyfiken ton. Hon svepte sig fram, närmre bäcken men valde att hålla sig undan vattnet och på ett lagom avstånd till främlingen. Han såg annorlunda ut, till och med för att vara Havsvarg. Enligt hennes erfarenheter förstås, hon hade trotts allt inte mött speciellt många. 
- Man kan väl säga att jag lever för natten.
Sa hon och fnissade smått efter sina ord. Hon var helt klart ingen morgonvarg, med vettiga anledningar. Men att säga som det var brukar inte direkt vara det bästa samtalsämnet. Att ta upp hur man brinner upp och dör vid solens strålar är inte det trevligaste kanske. 
- Jag vandrar mest, ganska planlöst genom Numoori. Vad gör du själv här i natten?

Han skakade lite på sig när en vind pust svepte över hans fjäll kläda kropp. '' ja det är det min kära det är en otroligt skön kännsla när man kan känna sig hemma överallt när andra inte kan ''  sa han och sträckte lite på sina långa fingrar. Tiken var nästan tillräckligt nära för att han skulle kunna slänga sig fram och ta tag i henne med sina kraft fulla käkar och dra ner henne i vattnet. Tanken fick honom nästan att dregla av hunger men hans ljus blåa tunga var snabb med att torka bort det innan det han rinna ner från hans mungipor.
- Man kan väl säga att jag lever för natten hade hon sagt och han nickade '' Natten är en mycket underbar tid på dygnet sååå mycket enklare att fånga sina offer då '' sa han och skvätte lite vatten över sin kropp så att fenorna på ryggen inte skulle torka ut. Han var i egentligen en dagaktiv varelse men nu när han tillfälligt bodde här hade han ändrat sina aktiviteter. '' Jag vandrar precis som du men brukar stanna på olika ställen en längre tid för att lära känna de som bor här '' sa han och gav henne ett mörkt leende medans hans tass gjorde en svepande gest mot benen som log här och där. Många hade säkert sagt till honom att han äter för mycket.
Men om dom bara hade haft hade två framben och en lång tung kropp hade dom förstått hur mycket energi han brände upp bara när han rörde sin stora stjärtfena. De lila ögonen svept snabbt över området dom befann sig i. Innan han släpade sig upp på den lilla strand kanten som fanns endast stjärtfenan var kvar i vattnet.

- ja, kaiwood är väl det närmsta hem jag har just nu..
Sa hon med fundersam ton, hon visste inte om det faktiskt var så.. Att hon kunde kalla det hem egentligen. Det var svårt och hon hade inte haft ett hem på väldigt väldigt länge. Förundringen gick över i hur gammal hanen lät när han talade, nästan så att han lät världsvan. Kunde det vara så att hon misstolkar hans ungdomlighet? Kanske. Hon blev genast osäker.
- sannerligen sant.
Sa hon och flinade kallt åt orden, han kunde omöjligt veta hur rätt han hade. Det var nästan komiskt. Hon rörde inte en min när han tog sig närmre, det fanns inte ett uns av rädsla eller osäkerhet i hennes kroppspråk, varför skulle det? Hon var ett av Numooris värsta rovdjur och sett fanns inget som skrämde henne.
- jag förstår. Vart trivs du som bäst? 

(Skriver från mobilen så e kort)

Känslan av den mjuka sand under tassarna gav honom alltid en mindre rysning i kroppen. Land var inte hans hemmaplan alls. Hans kroppen kändes alldeles för tung o klumpig och han kunde även känna hur hans inre organ pressades ihop från hans egna kroppsvikt. Men denna främlingen var värt den irriterande känslan. '' Blev du bort körd från ditt först hem? '' frågade han och la huvudet lite på sne. Det lilla han visste om dessa landlevande vargar var att dom oftast stannade på samma område om de inte blev bort jagade eller det blev ont om mat.
Han visste inte vad det var men denna tiken men hon var inte som de andra varelserna han hade stött på i denna värld. Vanligtvis brukade andra varelser hålla sig på avstånd eller helt enkelt fly från honom om han närmade sig. Men inte den här tiken hon visade inte ens rädsla varken i kroppsspråket eller på lukten en mycket intressant hona.
Ja vart trivdes han bäst det var en mycket bra fråga men ett svar var svårt att ge. Så länge han hade tillgång till vatten kunde han överleva nästan vart som helst. '' Överallt så länge jag har vatten trivs jag '' Sa han ett enkelt svar men ändå ett svar. Han slickade sig om munnen med sin ljus blå tunga '' Jag undrar min kära hur det kommer sig att du inte verkar rädd för mej är det mod eller dumhet? '' Frågade han och sträckte lite på sig.

Orden som lämnade främlingen förvånade henne egentligen inte. Det var vanligare för vargar att söka sig till en flock än att vandra ensamma speciellt länge, med undantag såklart. De var trotts allt flockdjur. Därför stred hon mot sin egna natur när hon fortfarande försökte vara en del av de levandes liv, men som vampyr var man ensamströvande, resten av tiden man vandrade på jorden. Om man inte valde att beblanda sig med de andra. Vilket för henne var otänkbart. 
- Inte direkt. Min flock och far blev mördade, så jag hamnade på vandrade fot och har varit sedan dess. 
Sa hon bara kallt som svar. Att det var hon själv som mördat sin flock och fader var detaljer som var onödiga att tala om. Hon skyllde fortfarande inte på sig själv utan klandrade sin skapare. Han eller hon hade gjort det med mening. Förvandlat henne och lämnat henne mitt i flocken. Som nyfödd hade hon haft totalt noll och ingenting till kontroll och ja historien hade skrivit sig själv. Hon nickade som svar till att hon uppfattat hans ord. Vatten och han trivs. Intressant. Nita stod upp då de sista nyfikna orden lämnade honom, de var nära nu. Så nära att han kunde nå henne med sina framben om han så ville. Amanita log svagt och tog det sista lilla steget emot honom för att sträcka sig fram och viska i hans öra. 
- Jag tänkte precis fråga detsamma. 
Hennes ord var väsande och rösten iskall. I samma sekund som det sista ordet lämnade hennes läppar högg hon med våldsam kraft och fart tag om sidan på halsen för att på några sekunder kasta honom ner i sanden. Blodet ilade i hennes inre och de turkosa ögat färgades alldeles blodrött. En djup morrning lämnade hennes inre innan hon började svälja. Monstret inom henne jublade av glädje när det varma blodet rann ner i strupen och Amanita blundade hårt medan hon försökte sluta. "SLUTA!" orden röt hon till sig själv i sina tankar och med ens släppte hon taget och backade drastiskt flera meter. Hon förblev stilla samtidigt som blodet droppade ner i sanden från hennes käkar. Hon var tvungen att hålla sig under kontroll. Sakta men säkert övergick det ena röda ögat till en lila ton innan det åter igen blev turkosblått. Hade hon lyckats? Var det verkligen sant?! Hon flämtade av ren reflex, inte för att hon faktiskt behövde andas. 

[Skriv bara om jag måste ändra något som du inte tkr är okej ! :)]

Han hade säkert tyckt synd om henne om han hade varigt kapabel till såna känslor. Men det var inget nytt för honom att höra ens flock bli dödade av något eller någon. Det var helt normalt och hände rätt ofta i hans värld. Det var därför han höll sig för sig själv och hellre simmade omkring i det olika delarna av världen än att ansluta sig till en ny flock. Fast han var tvungen att medge att i bland fick han lust att leta upp och ansluta sig till ny flock. Men som alltid fick han på Minna sig själv att han inte bara kunde gå med vilken flock som helst. Nej det var tvungen att vara en flock som bestod av hans egna havsvargs art.
Han skrattade lågt dessa landlevande trodde för det mesta att det bara fanns en art av havsvarg dom tänkte aldrig på att det fanns andra populationer av dom runt hela värld vissa konstigare än den andre. Han mindes första gången han möte en av dom som bodde i de alla djupast djupen i havet. Ush gämfört med dom var han skönhetens gud själv.
Zaham hade inte haft några problem alls med att flyga på tiken och slita ut hennes strupe på de avståndet dom just nu höll. Men han lät bli han ville se vad hon skulle göra nu. Han blev väldigt förvånad när hon självmant tog de sista stegen närmare honom. Var denna hona galen eller modig men dum? undrade han. Han röt till när honan plötsligt attackerade honom utan förvarning. Hade han varigt snabbare hade han lyckats slå sina kraftfulla käkar om hennes nacke.
Vad som förvånade honom mest var inte att tiken hade attackerat honom utan hur stark hon var och hur lätt hon hade övermannat honom som om han bara varigt en svag valp!. Han morrade högt åt tiken när han kände hur hans blod lämnade hans kropp känslan var inte jätte obehaglig men inte särskilt trevlig heller det påminde honom svagt om en havsparasit som sög ut hans blod fast inte i så här stora mängder.
Han började att känna sig yr var det så här han skulle dö? tömd på blod och bara ett torrt kadaver kvar? nej! han tänkte inte dö här och verkligen inte på det här visset!. Zaham kunde inte göra så mycket han var rätt hjälplös på land varför hade han lämnat vattnet!? '' idiot! '' tänkte han till sig själv. Allt han kunde göra va att gräva in sina klor i tikens kropp och riva sönder huden och musklerna under den. Han föll till marken med en duns när honan släppte taget om hans hals, han låg där och flåsade han kände sig helt tömd på krafter och extremt yr!. Sakta men säkert samlade han sina krafter och reste sig långsamt upp igen frambenen skakade och hotade med att vika sig. '' Aj det där gjorde ont! '' morrade han lågt åt tiken han kände hur lite blod rann ner för hans hals. Droppar av hans blod föll ner i sanden och färgade den blå som lös svagt '' Hoppas giftet ger dej magknip'' fräste han lågmält åt henne. åh gud va yr han var nej han orkade inte hålla uppe överkroppen längre utan sjönk ner i sanden igen.  

(btw kan vampyrer bli sjuka/dö av gift?)

Hon hade inte märkt det först, inte för ens efter det varit försent. Kanske var det därför det hade varit enkelt att sluta? En svag yrsel la sig över hennes sinne och en illamående känsla. Hanen bar något gift av något slag, som tur var skulle det snart gå över. Hon hade trotts allt inga levande organ som tog skada av det hela. Hon log nöjt dock. Hanens ord berörde henne inte. Hon förstod att han var förolämpad, det var inte meningen egentligen. Hon studerade blodet som lös i sanden, det bar en blå färg och smälte även in väldigt bra i hennes svarta päls som skimrade i mörkblått under månens sken. Hon kände sig så stolt över sig själv. En fantastisk känsla. Hon var stilla och tyst under flera minuter
- Påminn mig att tacka dig om vi någonsin ses igen. 

Zaham tog djupa långa andetag medans han låg där i sanden och stirrade på den svarta tiken. Han lyfte upp en stor bredd framtass till nacken och kände på bit märket honan hade lämnat där. Såret var inte så stort och skulle läka snabbt när han återvände till tryggheten i vattnet. Tassen drogs tillbaka och han studerade blodet som hade följt med. Små ryckningar kunde ses dansa över den långa kroppen. Det hade inte varigt oväntat om ryckningarna berodde på att hans kropp hade fått en chock på grund av den plötsliga blod tömningen. Men ryckningarna blev starkare och ett skratt kom fram ur hans mun. '' ja detta var ju en ovanlig överraskning må jag säga min kära inte varje dag någon tar en smakbit av mej '' skrattade han.

Zaham kände att hans krafter började komma tillbaka till honom långsamt. '' Nästa gång vi möts får du känna mina käkar runt din hals '' sa han och log smått. Han reste sig upp på framtassarna och började röra sig bakåt mot vattnet igen. De lila ögonen lämnade aldrig tiken. Han må ha blivit svag från honans lilla överraskning men han var beredd om hon skulle försöka ''smaka'' på honom igen. När det kalla vattnet sköljde över hans framtassar gav han ifrån sig en suck av lättnad över att vara tillbaka i sitt rätta element. Med ett kraftig slag från sin stjärtfena tog han sig till den djupare delen av bäcken. 

(avsluta?)

Amanita kunde inte ruska av sig den illamående känslan som lagt sig över henne, samtidigt som hon funderade på om det var giftet som gjort det lättare för henne att sluta? Det krävdes helt enkelt ännu ett experiment. Hon skulle leta efter ännu ett offer och hon skulle fortsätta tills hon var skicklig nog, så att hon aldrig någonsin skulle utgöra någon eventuell fara för någon hon brydde sig om. Hon skulle kväva och kuva monstret inom henne. Hon kände sig stark och ett vänligt leende prydde hennes läppar då hanen talade.
- Något säger mig att du kommer finna det mer osmakligt än vad jag gjorde.
Sa hon och skattade lätt. Hon såg efter främlingen när han drog sig ner i floden igen. En intressant havsvarg. Hennes ord var roade, för nog stämde det nog att vampyrgiftet i hennes ådror skulle bränna hans hals, få honom äcklad. Nog skulle det påverka honom mer än vad hans gift påverkade henne. Troligtvis. Fördelen med att vara vampyr var att det mesta med henne påverkade andra, men det var få saker som påverkade henne. Hon nickade en sista gång och svepte sedan iväg, tyst och nästan ljudlöst genom natten.

[Avslutat]