Zey var nöjd med den utvalda för flocken området. De hade tillgång till allt, fina jaktmarker, vatten, skydd mot vind och snö, samt lyx i form av de heta vattenkällorna som Eriinari hade att erbjuda. Hon var den enda av flocken som hade dag av frihet från bekymmer och nu passade på att ta sig en dopp i det varma vattnet innan vintern kom och skulle göra denna procedur omöjlig, hon var ju trots allt av kött och blod, eld och värme ingick inte i hennes krafter. Karginnan hittade en fin ingång i vattnet som gradvist blev djupare, hon stannade och försiktigt doppade framtassarna i vattnet, det var varmt men inte brännande. Långsamt började hon gå in i vattnet, steg för steg.
När det varma vattnet nådde henne till magen blev hennes steg djärvare och hon lät vattnet sluka sin rygg, bara huvudet var ovan ytan. Zey-So pustade ut av njutning innan hon blundade. Att bara finnas där, känna hur tyngden av gravitationen är borta var underbart.

En vit hanne strövade lätt över området och såg sig omkring med en aningen fascinerande blick. Han hade varit på många ställen i detta land men aldrig riktigt stannat upp fören nu och det var minsann en intressant syn. Allt han kunde känna var doften av varmt vatten, några fåtal djur han aldrig tidigare har skådat. Även doften av en främmande tik nådde honom men han fann inget intresse att stanna för henne utan fortsatte fram i ett lugnt tempo. Stannade upp på en högre avsats och såg sig ut över platsen. Det var vackert samtidigt som det var hemskt tråkigt och grått. Kalla vindar drog in ifrån norr och den ljusa hannen slöt ögonen, riktade den mörka nosen emot himlen och lyssnade vad dom hade att berätta för honom idag. Ingenting nytt om hans döttrar eller son. Öronen spetsades noga och vindarna lekte livfullt med den långa pälsen, smekte hans kind, rörde sig runt hans ben och gav den långa svansen en sista smekning innan dom bestämde sig för att dansa vidare igenom landet.

Sakta öppnade han ögonen och såg sig omkring, han hade fått information även om det inte var det som han ville ha så var det alltid något. Hans telepati hade alltid varit speciell och den blev inte mindre speciell då han var en av vindens barn. Lugnt började han åter igen att röra på sig. Framåt, igenom den vattenfyllda platsen och vidare in i landet.

[har Yoru en son och döttrar?]

Zey-So la märke till främlingen ganska snabbt. De gula ögonen öppnades och pupillerna drog ihop sig till smala streck. Någon hane är i farlig närhet av flockens område. Om han inte hade fortsatt i direkt riktning mot de skulle hon ha låtit honom gå sin väg. Nu fick hon snällt avbryta sitt bad och jaga ikapp honom.
Irriterad och något arg tog hon sig upp på marken i ett enda, smidigt rörelse, hon var otroligt smidig även för en karg.

Osynligheten la hon på automatiskt, hennes kropp var van för den lilla manipulationen och den användes nästan alltid när hon befann sig utanför flockens revir. Stegen var snabba och säkra, och trots de många sprickor i marken så trampade hon aldrig fel. Likt en katt, var stegen i princip ljudlösa. Hon hann upp främlingen ganska fort, det vattenavstötande pälsen har hunnit bli torr under hennes färd. Vinden har även hjälpt till att torka ut de sista dropparna.

Några sekunder studerade hon honom, vanlig vit hane, inget speciellt innan hon ropade efter honom.
"Du borde vända om främling, längre fram börjar Valkyrians marker. Flocken välkomnar inte sådana som du."

Ett litet flin växte fram på dom mörka läpparna och han stannade upp. Tiken han hade känt av sedan tidigare hade börjar röra på sig och tydligen emot hans håll. Den mörka nosen riktades upp emot luften och vindarna lekte vilt i hans nacke och han slog nosen emot marken för att sedan se bakom sig.

Hon befann sig nära nu och en röst hördes. Flinet fanns fortfarande kvar och dom djupt blodröda ögonen såg rakt emot tiken. Hon må tro att han inte vet var hon befinner sig men ack. Även om det var vindstilla så skulle han lätt hitta henne.

"Sådana som mig?" han förstod inte riktigt vad hon menade och tippade huvudet lätt på sne samtidigt som han såg emot henne.

Zey-So märkte att han såg emot henne och ljudlöst förflyttade hon sig lite åt sidan så att han inte längre såg direkt. Hon började gissa sig till vilka krafter han besatt, se genom illusioner? Jord? Vind? Hon visste att telepatiker kan höra tankar men det ger ingen information om exakt lokalisering. Så det måste vara jord eller vind, eller syn.


"Exakt främling. Sådana som dig, hanar."
förklarade hon och ett litet flin la sig på hennes läppar, rösten trots allt var allvarlig men neutral.


"Det finns en omväg du kan ta. Den kommer kosta dig några extra timmar men den är säker."
Hon hade ingen anledning att anfalla honom nu. Så länge som han inte gick in i flockområdet.

Han kände att hon flyttade på sig och följde lugnt med hennes rörelser med blicken. Det ryckte i öronen och leendet blev bredare vid hennes ord. Dom mörka ögonen vidgades och han såg förvånat emot henne.
"Ni är då minsann en oförskämt liten tik ni. Ni borde akta era ord då ni inte vet vad ni har att göra med." varningen löd i hans röst och blicken blev smalare.

"Flock?" han hade varit uppmärksam men kunde inte känna eller se nå tecken på att en flock höll till här. Kanske hade hon med sig någon till, kanske två. Undrande såg han sig omkring och sedan tillbaka emot tiken igen.

"Jag har sett mycket i mina dar och jag kan säga att här finns det inte en flock, en familj kanske..." dom ljusa tassarna började att röra sig emot tiken och leendet var borta. "men här finns det ingen flock. Så låt mig bara passera och jag är borta snabbare än du hinner blinka fröken."

En vind svepte precis förbi henne och hannen följde henne i samma stund med blicken när hon flyttade på sig. Så då är det vindbändare vi har här.
Zey-So's flin blev bredare trots att hannen inte kunde se det. "Tyvärr, tyvärr. Hur mycket jag än skulle vilja låta er passera så går det inte. Här finns en flock som inte vill ha er här. Ni får se till att lyda dessa varningar speciellt när jag har så vänligt varnat er."
Hon funderade någon sekund, kanske var det värt att släppa ner osynligheten? Han kunde ju uppenbarligen se henne? Sedan valde hon att låta den ligga kvar, han kan följa henne utan att behöva se henne. Det får bara vara hon som kommer ihåg honom.
"Om ni vill, kan jag visa er vägen en stund."
Hennes röst blev plötsligt inställsam och det var då hon bestämde sig att släppa osynligheten.
Hon uppenbarade sig för honom markant och snabbt, Zey-So hatade fördröjningar. Trots åldern var hon slank och skärp, med långa ben och glänsande välskött päls och lång, flexibel svans. Hon var inte någon direkt skönhet men ägde enorm charm.
"Eller så kan ni betala oss.."
Ett mjukt leende gjorde hennes ansikte öppet och inbjudande men pupillerna var smala.

Han stod stilla och dom mörka ögonen smalnade samtidigt som han sakta sänkte huvudet emot marken och spetsade öronen. Det fanns ingen anledning till att anstränga sig det minsta för att veta var hon befann sig, ingen kunde gömma sig för honom hur mycket dom än försökte. Han var av ninjas släkte men med en själ befläckat av mörker som ingen skulle kunna tvätta bort. Han hade alltid varit speciell jämte mot dom andra, vågat försvara sig i strider och ett krig som gjorde hans farbror tom på ljus och där av hans smutsiga själ. Egentligen så har han nog inte rätt att kalla sig Ninja av Oga då hans inre inte är fyllt av rent ljus.

Tikens sista ord fick dom röda ögonen att vidga sig till två stora mörka brunnar och ett lågt skratt lämnade hans mörka läppar.
"Dåre, vem tror du att du är. Jag är inte skyldig dig någonting och inte heller tänker jag följa efter någon som inte finns." stämman var mörk och allvarlig. Tänkte hon inte göra sig synlig så fanns det ingen anledning till att lyssna till henne.
"Vem vet, kanske är du bara en av vindens galna viskningar som försöker spela mig ett spratt. Det har ju hänt och inte fungerar det på mig fröken lilla." det sluga leendet försvann och han fick ett hårt och allvarligt uttryck. Tiden var knappt och inte hade han tid att stå här och prata med sig själv utan började åter att röra sig framåt igen.