Pågående Event
Senaste ämnen
» I dina ögon himlaljus [Nomë]
Blood and Stones [Arko] EmptyIgår på 12:13 av Nomë

» [VE20]Skulpterande snö[P]
Blood and Stones [Arko] Emptyfre 22 jan 2021, 15:36 av Poppel

» [Avslutat] Till dödslistan
Blood and Stones [Arko] Emptytor 21 jan 2021, 10:55 av Yargol

» [Avslutat] Titeländringar
Blood and Stones [Arko] Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» [Avslutat] Titlar
Blood and Stones [Arko] Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» Äntligen hemma [P]
Blood and Stones [Arko] Emptytor 21 jan 2021, 00:33 av Flippa

» Utan mitt liv [Flippa]
Blood and Stones [Arko] Emptytor 21 jan 2021, 00:13 av Flippa

» Skapandet av en Yeti [Lune]
Blood and Stones [Arko] Emptytis 19 jan 2021, 12:01 av Trian

» Ett nervöst bakhåll [P]
Blood and Stones [Arko] Emptytis 19 jan 2021, 10:17 av Trian

Vem är online
Totalt 4 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 4 gäster. :: 1 Bot

Inga

Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Heads up! Uppdatering av karaktärslistor och titlar
Blood and Stones [Arko] Emptytor 10 dec 2020, 15:57 av Yargol

Hej allesammans!

Nu när Numoori äntligen tycks vakna upp lite igen efter årets långa dvala så passar vi i Crew på att se över medlemslistan och alla karaktärer och konton vi har på sidan. Vi har med detta upptäckt att där är väldigt många karaktärer och konton som i dagsläget saknar rätt titel eller någon form av notis om vad som hänt dem, och det gör därför just nu att det ser ut som att flera spelare …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Vinterevent 2020
Blood and Stones [Arko] Emptytis 01 dec 2020, 00:29 av Admin

.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.

Mörker och stjärnklar natt bryts snart av ljus
Och plötsligt nu som förr
Med färger från en dröm
Så ser vi himlen åter dansa


.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.






Välkommen till vårt officiella vinterevent 2020 som är en direkt callback till norrskenseventet 2014.

Det vi fick bevittna då …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




 

 Blood and Stones [Arko]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Emptyfre 22 mar 2013, 19:17

De enorma stenblocken som reste sig emot himlen likt stenväggar gjorde det svårt att röra sig fritt och man var tvungen att snabbt inse att sikten inte var den bästa då stenblock efter stenblock dök upp i synfältet för varje hörn man rundade. Trots detta, och smågruset som pressades emot trampdynorna och gjorde det svårt att njuta av den plana mark som befann sig under all sten, verkade den stora karghonan som i lugn takt tog sig fram mellan klippblocken inte vantrivas. Detta var alltså stenslätten som dolde sig bortanför Numoorislättens bekanta marker. Hon hade aldrig tidigare befunnit sig här, men det hade visat sig vara nödvändigt att korsa området för att ta sig tillbaka till Numoorislätten efter hennes vandring till Silverpile. När hon väl nådde slättens bekanta dofter och omgivning behövde hon inte längre känna sig lika avskuren från flocken som hon gjorde nu. För det var någonting som ständigt gnagde i hennes bakhuvud, vad skulle hända om hon stannade borta från reviret för länge? Att flockmedlemmarna skulle råka illa ut eller försöka ta över hennes plats när hon inte var där oroade henne inte, ingen vågade sätta sig upp emot henne, ändå så var ansvaret som flockledare tillräckligt stort för att hon skulle vilja hålla sig i närheten av sina marker och ha möjlighet att svara till någon medlems rop. Inte på grund av rädsla eller oro... nej, hon var oförmögen att kännas vid sådana känslor. Kanske var det endast det ständigt växande begäret efter makt och viljan att visa hela landet vilket hot hon var som drev henne att vakta vad som tillhörde henne och flocken. Kanske var det bara en vansinnig vargs tankar om att hon behövde finnas i närheten för att tillrättavisa de vargar som inte följde de order de givits. Vad det än var, så drev det henne att steg för steg ta sig lite närmare revirets gräns.

Den långa, svarta kargsvansen snärtade till bakom henne, och hon slank smidigt runt ännu en stor sten för att kunna hålla sig kvar på den stig hon hittat. Till skillnad från andra kargar, som utmärktes av sin lätta kroppsbyggnad och kattlika drag, var Selva mycket högre i manken och hennes kropp var tung och muskulös. För varje rörelse hon gjorde kunde man se hur musklerna arbetade under skinnet på henne, och där tassarna placerades lämnade klorna rivmärken i marken. Hon var byggd för närkamp, och långt ifrån lika snabb som sina syskon eller andra renrasiga kargar, men man fick inte underskatta henne. Hon rörde sig med smidiga, medvetna rörelser och trots att hon inte var lika snabb som andra kargar så var hon inte långsam.
Med ett lätt språng tog hon sig upp på en sten som varit i hennes väg, och hon fortsatte framåt genom att hoppa från klippblock till klippblock. Men så stannade hon upp, just som hon gjort sig redo för ett nytt språng. Vinden som svepte över detta karga område förde med sig en doft som fick den unga karghonan att fnysa. På en plats som denna hade hon inte räknat med annat sällskap än ensamheten, men doften av varg var alltför bekant för att avfärdas.
Det ryckte lätt i ena mungipan på henne, och de svarta öronen spetsades för att lyssna efter ljud som kunde avslöja vars den andre vargen befann sig. Vad hon trott skulle bli en tråkig och stillsam hemresa kanske skulle visa sig bli ett intressant möte. Hon hade aldrig varit den som uppskattade onödigt sällskap, eller såg framemot möten med nya individer med avsikt att skaffa sig bekantskaper. Men det fanns en positiv sak med möten med en främmande individ; doften av nytt, obekant blod. Dessutom drog hon sig aldrig för att underhålla sig själv med andra varelser, även om detta innebar att den andre miste livet. Längtan efter att känna revirets bekanta mark under tassarna var ingenting jämfört med ivern att få se vem det var som delade hennes vistelse på denna slätt fylld med sten.
Med ett kraftfullt språng tog hon sig till en annan sten, skyndade på rörelse och lät vinden tala om för henne åt vilket håll hon skulle gå för att stöta ihop med denna andre vandrare. Framför sig kunde hon skymta en öppning mellan klippblocken, nästan som ett fält eller rum, och hon beslöt att det skulle vara en utmärkt plats för att invänta vem än det var som rörde sig åt hennes håll.

[blargh, hoppas det inte är olidligt att läsa igenom D: Reserverat för Arko.]
Till överst på sidan Gå ner
Arko
Flocklös
Arko

Spelas av : Nattiz

Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Sv: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Emptyfre 22 mar 2013, 20:44

Stenlandskapet verkade aldrig ta slut. Vart han än tittade så han bara sten, sten och åter sten. Stora stenar, små stenar och andra sorters stenar. Allt han ville var att komma bort från det enorma stenlandskapet han befann sig i, men problemet var att han inte hade en aning om var han var. Alla stenarna gjorde honom förvirrad och irriterad när det såg nästan likadant ut överallt.
Med en irriterad suck hoppade han upp på en av de större stenarna och satte sig. Där uppe slapp han åtminstone de små stenarna som skurit in i hans tassar efter den stund han vandrat in i det ogästvänliga landskapet.

Arko höjde nosen mot himlen och drog ett djupt andetag. Ett elakt leende spred sig på hans läppar och han såg ut över stenarna, sökandes efter den hare vars doft han känt.
Det dröjde inte länge innan han fick syn på den när den sicksackade hoppade mellan stenarna, men bara några sekunder efter att han fått syn på den fick den panik och sprang så fort dess små ben kunde.
Arko såg roat på harens panikflykt och skickade ännu lite mer smärta på den. Haren sprang några steg till, men föll sedan ihop i en liten, våt hög som skakade av kraftiga ryckningar. Dess hjärta hade inte klarat all smärta och skräck, vilket roade den gråa vargen när han insåg det och hoppade ner från stenen för att ta hand om sitt lilla byte.
Den andades fortfarande när han kom fram men varför skulle han bry sig? Utan att tveka slet han upp harens buk och började äta.

Med lite kött i magen kände han sig piggare och återupptog sin vandring på den lilla stig han hittat. Den slingrade sig mellan stenarna och erbjöd en lättare väg genom landskapet.
Efter att han gått en liten bit stannade han till och luktade på marken. Han klippte med öronen och såg sig omkring, det fanns en annan varg i närheten.
Med ett litet leende på läpparna ökade han takten och gick gick mellan två ovanligt stora klippblock som reste sig högt över honom.
När han kommit genom såg han sig omkring och lade märke till att han var omringad av stora klippblock som stod i en stor cirkel runt honom.

[blä så dåligt det blev :/ men det får duga ]
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Sv: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Emptyons 01 maj 2013, 12:45

Trampdynorna under hennes breda tassar gjorde landningen på marken ljudlös. Det rum som detta steniga landskap tyckts bygga upp i dess mitt var hennes mål, men att färdas ovanpå de stora klippblocken hade en baksida. Där uppe var hon lätt att få syn på, och med tanke på hennes vita och svarta päls smälte hon inte alls in i omgivningen lika lätt som hon kanske skulle ha önskat. Därför valde hon nu att fortsätta sin vandring nere på marken. Gruset som försökte tränga genom trampdynorna bekymrade henne inte så mycket, och det var ingen konst för henne att smita mellan eller runt de vassa stenarna som stod i hennes väg. Hon visste åt vilket håll hon skulle, det enda negativa med att färdas på marknivå var att hon inte hade lika klar sikt över omgivningen som hon kanske önskat.
Hon stannade upp, just som hon slank mellan två klippblock som försökte blockera vägen för vem som än försökte följa den. Doften av varg låg kvar i luften, men nu kunde hon även känna av en annan doft som för henne var alldeles för bekant. Blod. Hade den andre skadat sig på någon vass sten? Blicken smalnade och hon vädrade diskret i luften samtidigt som hon fortsatte sin färd framåt med nu försiktiga steg. Det var inte oro som väcks inom henne, utan snarare en iver att få veta vem den andre var. Men det kunde omöjligt vara den andra vargen som gjort sig illa. Mängden blod hon kunde lukta sig till var för stor, eller för liten... En irriterad väsning lyckades smyga sig mellan hennes sammanpressade käftar, och hon tog åter ett ordentligt språng för att hamna ovanpå de övre klippblocken. Doften av blod väckte alltid en iver inom henne, kanske även en längtan att få känna dess värme och metalliska smak på tungan, och därför kunde hon inte nu dämpa som frustration över att vem än den andre vandraren var så hade denne sett till att fläcka marken med blod. Det distraherade henne. Men hon tänkte inte se det som ett hinder.

När hon till sist vilade tassarna på det sista stenblock som stod mellan henne och det stenlösa fältet lade hon sig ned, med hakan vilandes mellan framtassarna. Hon hade full uppsikt över området framför sig, men nu då doften av annan varg var så pass stark att hon nästan kunde smaka på den så beslöt hon att avvakta. Och hon behövde inte vänta länge. Snart trädde en annan stor, mörk varg in i rummet nedanför. En hane. Med horn. De giftgröna pupillerna smalnade i de orangea irisarnas mitt, och de svarta öronen lade sig lite tätare intill nacken. Vad var detta för varg som ägde horn på huvudet precis som Key? Förutom sin ledarinna hade hon aldrig mött någon varg med horn. Detta irriterade henne, samtidigt som det väckte en viss nyfikenhet.
I en enda snabb rörelse reste hon sig upp innan hon hoppade över kanten av sten som varit det enda som skiljt henne från rummet byggt i sten. Hon landade smidigt några meter framför hanen, lika ljudlöst som alltid, innan hon lyfte huvudet för att ta sig en närmare titt på honom.
"Var hälsad, främling. Vad för er till ett sådant kargt område som detta?" Rösten var lika stabil och självsäker som alltid. Den mörka tonen i hennes röst påminde mer om en hanes, och var ingenting som man förväntade sig av en hona. Ett arv från modern. Men i den mörka tonen kunde man höra en melodisk stämma, någonting som tillkommit under de senare åren.
Svansen snärtade till bakom henne, och den kontrastrika blicken hölls stadigt fixerad på hanen medan hon inväntade ett svar.

[Förlåt för segt svar! Men nu såhär i slutet av terminen innan studenten så är det väldigt mycket i skolan som måste klaras av! Ska försöka ta mig tillbaka till rollaktiviteten nu C: ]
Till överst på sidan Gå ner
Arko
Flocklös
Arko

Spelas av : Nattiz

Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Sv: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Emptyfre 10 maj 2013, 02:28

En främmande varg överraskade honom snart med att hoppa ner från en av de stora stenarna. Han ryckte till lite, men inte mer. "Var hälsad, främling. Vad för er till ett sådant kargt område som detta?" Röstens mörka ton var inget han väntat sig av denna hona, för hon var definitivt en hona, men ändå passade den henne på något sätt.
- Var hälsad, svarade han, lite på sin vakt.
- inget som skulle intressera dig, och din anledning är säkert mycket mer spännande än min. Han höll blicken fäst vid honans ytterst speciella ögon.
- Vad är ditt namn, främling? undrade han och fuktade sina svarta läppar snabbt med tungan.

Han lät blicken svepa över henne, bedömde henne.
Hon var kraftigt byggd, och ingen han skulle vilja gå i närstrid med, men han var nog snabbare. Hoppades han.
Det dröjde inte länge innan hans blick åter nådde hennes ögon. Orangea och gröna, han hade aldrig sett något liknande. Det var nästan så han kämpade mot impulsen att rygga tillbaka om han såg in i dom för länge. Hela tiken tycktes utstråla kraft och fara.

[gör inget! skolan är viktigast ;)
jag ska nog aldrig skriva såhär sent igen xD 02:30... ]
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Sv: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Emptylör 11 maj 2013, 23:53

Det svar hanen gav henne fick det att rycka lätt i den övre läppen, och små veck kunde skymtas i nosryggen om man studerade den riktigt noga. Ställdes en fråga skulle den besvaras ordentligt, inte avfärdas som om den var oviktig. Kanske småsinthet inte var någonting som klädde en flockledare, men å andra sidan; vilken flockledare uppskattade någonting att känna sig respektlöst behandlad eller bemött? Hon höll tillbaka en fnysning och lät tungan vandra över de skarpa huggtänderna utan att höja läpparna. Det hela fick det att se ut som att hon funderade på vad hanen just sagt, när hon egentligen bara funderade på om detta kunde vara en varg som var värd hennes tid. Om hon skulle komma fram till att så inte var fallet, hade hon två alternativ att välja mellan; vända om och vandra därifrån eller slita huvudet av honom. Alternativ nummer två var mycket mer spännande, för att inte tala om roligare och skulle ju göra hennes besök på denna plats meningsfullt, men hon hann inte arbeta klart med frågan i tankarna innan hanens stämma på nytt nådde hennes öron. Hon blinkade lugnt, den ena ögat någon millisekund före det andra, innan hon på nytt fixerade blicken vid honom. Att han höll fast sin blick vid hennes så intensivt hade hon ingen aning berodde på att han fann hennes ögon annorlunda. För henne var det han, och inget annat, som var udda i denna situation. Trots allt, som hon redan intalat sig själv, hade hon aldrig stött på någon med liknande utseende. Förutom sin förra ledare då.

"Mitt namn är Selva." Tonen var nästan eftertänksam när hon talade, som om hon inte riktigt var säker på vare sig hon borde ge honom ett svar eller ej. Så tycktes hon finna sin väg tillbaka till nutiden, och blinkade ännu en gång innan öronen spetsades på nytt och hon sträckte fram nosen lite innan huvudet tippades lätt åt sidan.
"Får man fråga om ert namn?" Svansen knyckte lekfullt till bakom henne, men det var någonting i blicken hon gav hanen... Det lekfulla, nästan valpiga, kroppsspråket talade för att hon var vänligt inställd, medan blicken tycktes innehålla illvilja och iver. Exakt vad hon var ute efter i detta möte kunde bara framtiden visa.
Till överst på sidan Gå ner
Arko
Flocklös
Arko

Spelas av : Nattiz

Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Sv: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Emptyfre 17 maj 2013, 08:49

-Selva... viskade han för sig själv, nästan som att han eftertänksamt smakade på namnet.
"Får man fråga om ert namn?"
Han var nära att svara nej, bara för att irritera henne lite, men ångrade sig när hans blick åter mötte hennes ögon. Hennes ögon vars uttryck inte alls stämde med hennes kroppsspråk.
- Arkodasus, svarade han istället enkelt. Han svepte med blocken över de stora stenarna som omringade de båda vargarna.
- Säg mig, vad gör du här? han sträckte på nacken och höjde huvudets position något, och likadant med svansen. Tiken fick inte tro att han var feg eller rädd, för det var han inte, bara lite förvirrad av hennes kroppsspråk och blick.
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Sv: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Emptysön 19 maj 2013, 20:55

Det knyckte till lätt i det ena av hennes svarta öron när hon uppfattade att hanen tycktes upprepa hennes namn för sig själv. Det var dock ingenting som hon tänkte låtsas ha uppmärksammat, ännu hade hon inte stött på alltför många vargar utanför flocken så att hennes namn skulle låta bekant. Trots allt, en individ som bar med sig hennes namn var alltid ett steg närmare den dag det skulle ingjuta rädsla i varje individ som hörde talas om henne.

"Arkodasus." Namnet var inte likt någonting hon hört tidigare. De flesta inom flocken hade trots allt korta, enkla namn som var lätta att memorera och komma ihåg. Inte för att det var något fel på hennes minne. Anledningen till att hon stannade upp och tycktes fundera över just detta namn var kanske för att det inte riktigt tycktes passa den varg som stod framför henne. En ung hane, och trots att hon just mött honom och inte mer än bara studerat hans utseende så var hon nästan säker på att han inte var en av de som levde upp till sitt storslagna namn redan i unga år.
"Det är ett praktfullt namn." Orden lämnade hennes läppar i en låg, nästan eftertänksam ton, och hon tycktes låta blicken svepa över honom en extra gång som för att försäkra sig själv om att hon inte hört fel. Blicken hon gav honom kunde få en att undra om hennes avsikt med att uppmärksamma hans namn var att reta honom. Som om hon ville göra henne medveten om att hon redan fått intrycket av att ett sådant namn inte passade en oerfaren liten hane som han. Att han var i hennes egen ålder spelade inte henne någon roll; hon hade alltid varit den som var mogen för sin ålder. Ingen av de andra syskonen hade visat lika stort intellekt eller förmåga att tänka över saker och ting i så ung ålder som hon själv. Hon var en briljant ung hona för sina unga år, och hon hade inga planer på att inte fortsätta överglänsa andra ju äldre hon blev.
Frågan som sedan ställdes fick henne att blinka långsamt, som att hon låtit sig försjunka i tankarnas värld och nu tvingade sig tillbaka. Det var en enkel fråga, som kunde besvaras med ett enkelt svar. Men varför vara enkel? Det ryckte lätt i mungiporna på henne när hon studerade hur hanen tycktes sträcka upp sig, som för att behålla en någorlunda värdig hållning i ett försök att intala henne att han inte kunde känna av ondskan som sipprade ur hennes kropp och blick.
De giftgröna pupillerna tycktes smalna av till tunna streck i irisarnas mitt, men så slöt hon ögonen för ett ögonblicks sekund och när hon öppnade dem igen för att på nytt möta hanens blick så var pupillerna klotrunda. Precis som på en katt som fått syn på ett möjligt byte.
"Du verkade så säker på att min anledning att befinna mig här var så mycket mer spännande än din, jag är rädd att jag kommer göra dig besviken om jag avslöjar det," kuttrade hon med en ton som var allt annat än vänlig. Framtassarna placerades på nytt under henne, vilket tillät henne att lyfta upp kroppen så den intog den vana ledarhållning hon alltid visade upp när hon ville påminna andra vargar om deras plats; vilken var under henne.
"Jag är en simpel varg som endast befinner sig på genomresa." Huvudet tippades på nytt åt sidan, precis som på en lekfull valp som studerar någonting den inte riktigt förstår sig på. Dessvärre så antydde denna honas blick att hon visste exakt vad det var hon studerade, och hon visste troligtvis också vad hon tänkte göra med det.
Till överst på sidan Gå ner
Arko
Flocklös
Arko

Spelas av : Nattiz

Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Sv: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Emptymån 24 jun 2013, 22:08

Han hade aldrig tänkt på sitt namn som praktfullt, han hade inte annat än hatat namnet hans mor gav honom. Hans mor som inte brydde sig om sina valpar det minsta. Ända sedan födelsen hade han känt sig hatat av sin mor, den rosa rävvargen. 
En annan sak var det med hans far. Han hade aldrig sett sin far och hade ingen aning om hur han såg ut, men kunde föreställa sig att han var mörk till färgen och hade horn. Han måste även vara större än den lilla, patetiska varelse Arkos mor var. 


"Du verkade så säker på att min anledning att befinna mig här var så mycket mer spännande än din, jag är rädd att jag kommer göra dig besviken om jag avslöjar det."
Arko klippte med öronen och följde tikens rörelser med en avsmalnad blick. Trodde hon att hon var bättre än honom? Ingen var bättre än honom, enligt han själv iallafall
"Jag är en simpel varg som endast befinner sig på genomresa."
Han trodde inte henne. Inte en sekund, och han trodde verkligen inte på att hon bara var "en simpel varg. " Hon var en varg som var van att mötas med respekt, kanske till och med rädsla, gissade han baserat på hennes stolta hållning och ironiskt lekfulla små rörelser. 
- Det tror jag inte på, sa han och såg på henne, vet inte en tum med blicken.
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Sv: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Emptysön 21 jul 2013, 00:12

Svaret hon gavs fick de spetsade öronen att knycka till och den kontrastrika blicken glittrade farligt när pupillerna tycktes vidgas ännu mer. Ett brett grin sprack upp på de svarta läpparna, och sträckte sig från den ena mungipan till den andra. Hon såg inte längre ut som den högresta karginna som hamnat i detta tröttsamma stenlandskap. Nej, nu kunde hon snarare liknas vid den skräckinjagande monstervarg som hör hemma i sagornas värld. Raggen var rest till hälften, så hennes svarta nacke endast såg ytterst tilltufsad ut, ögonen var vitt uppspärrade med ett hungrigt uttryck, och det breda grinet på läpparna blottade varenda en av de vassa huggtänderna som prydde hennes kraftiga käkar.
För ett ögonblick såg det ut som att hon glömt bort nuet. Som om hon försatts i en trans, medveten om hanens närvaro, men inte som rovdjur, utan som byte. Det var med ett rovdjurs beslutsamma blick hon iakttog honom, som om hon endast inväntade rätt signal som skulle låta henne kasta sig över honom och slita ut allt som kunde tänkas dölja sig innanför hans skinn.
Men så blinkade hon, långsamt, och sänkte hakan närmare bröstkorgen. En rörelse som endast bidrog till att hennes blick blev, om än omöjligt, än mer stirrig.

"Jaså..." Rösten var låg, nästan grumlig. Hela honan gav intryck av att ingenting förutom djur fanns kvar bakom den glasartade blicken. Inte ett spår av intellektuellt tänkande tycktes skymtas i hela den varelse som var hon. Men så satte hon den högra framtassen för den vänstra, alla klor utspärrade till maximal längd, och tippade lekfullt huvudet åt sidan så att även de spetsade öronen tycktes falla i samma vinkel.
"Det bryr jag mig inte om."
Orden lämnade hennes läppar med långsamt, tydligt uttal. Det gick inte längre att förneka. Hon ville bita huvudet av denne hane. Hon ville spräcka det tjocka ben som formade hans hornprydda huvud och ta sig en titt inuti. Nu. Hon ville döda honom. Nu.
Till överst på sidan Gå ner
Arko
Flocklös
Arko

Spelas av : Nattiz

Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Sv: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Emptylör 17 aug 2013, 20:31

Han såg på med en växande obehagskänsla när hon förvandlades framför hans ögon, nästan som att hon tappade bort sig själv, som att hon försvann och endast lämnade kvar sina rovdjursinstinkter och skräckinjagande uppenbarelse.
"Jaså..." även hennes röst var annorlunda. När hon talade rös han i hela kroppen och kände enstaka hår på hans rygg resas.
"Det bryr jag mig inte om."
Det fanns inte mycket i världen som skrämde honom, för honom var rädsla en svaghet som han inte tillät sig själv att ha. Men vargen som stod framför honom var inte som någon han tidigare mött. Det kändes som att hon såg rätt igenom honom med blicken hon gav honom. Blicken som bevisade mer än något annat att hon inte såg på honom som en annan varg, utan ett byte som hon var inställd på att döda.

Han kände hjärtat hamra mot hans revben och såg på varginnan med stora, nästan förvirrad ögon. Vad skulle han göra? Skulle han fly? skulle han stanna och slåss? vad skulle han göra?!
Aldrig hade han varit i en situation som denna tidigare, aldrig hade han varit så rädd tidigare. För vargen framför honom var ett hot, och ett starkt sådant.

Han tog några djupa andetag och tvingade sig själv att lugna ner isg. Vad hade flugit i honom egentligen? Var han rädd för en hona? vad var han egentligen? En liten valp eller en stor, stark varg?
Han skulle klara henne, och han hade ju sina krafter på sin sida. Även om hans eldkrafter av någon anledning blivit svagare och svagare på sista tiden... Men det var inget han skulle tänka på nu! Han skulle visa honan vad han gick för och besegra henne på nolltid.  Hon hade inte en chans mot honom, intalade han sig själv och byggde upp sitt självförtroende till max samtidigt som han beredde sig på hennes attack. Han reste raggen, höjde svansen, spetsade öronen och morrade varnande.
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Sv: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Emptytis 27 aug 2013, 20:54

Jaktinstinkten hade tagit över totalt. Andetagen, musklerna, käftarna och sinnet. För den som trodde att detta inte var den karghona som kunde föra samtal eller tänka resonligt skulle det kanske komma som en chock när det avslöjades att detta var lika stor del av henne som allt prat och tänkande var. Instinkter, reflexer, känslor... allt detta, med en stor dos av vansinnet och sinnessjukdomen som hennes sinne bestod av, var hon. Det var bara det att till skillnad från så många andra vargar, så fanns det flera olika sidor av henne som stod i väldigt stor kontrast emot varandra. Detta var ett ypperligt tillfälle att använda som exempel; hon hade gått från nyfiken och fullt kapabel att föra sig med sociala egenskaper, till det rovdjur som alltid vilade, väntade, inom henne. En skrämmande förvandling. Speciellt om man själv stod klassad som byte.

Åh, som hon ville att han skulle vända om och fly. Hon ville känna adrenalinet pumpa genom ådrorna. Hon ville känna spänningen och hungern som jakten förde med sig. Framför allt, ville hon känna doften av hanens rädsla ta överhand och tvinga honom att sätta svansen mellan benen och fly för sitt liv. Endast tanken på att få ligga endast ett steg efter, studera när hanen tog ett felsteg och föll rakt in i hennes käftar, var tillräckligt för att de kraftiga käkarna skulle säras och det breda grinet som fortfarande låg kvar på läpparna bidrog endast till att hon såg ännu mer skräckinjagande ut. Hanens blick sade allt. Hon skrämde honom, och hon älskade det. Hjärtat slog hårdare i bröstkorgen på henne, musklerna arbetade redan under hennes skinn och hon var beredd att kasta sig framåt i samma stund som hanen tog till flykten. Men till hennes stora besvikelse, så valde han att sträcka upp sig. Idiotiskt. Patetiskt. Förargande.
När hanens morrning nådde hennes öron var det som att någonting brast inom henne. Som om ett sista tunt rep någonstans i hennes inre fortfarande hållit kvar den logiska sidan av hennes sinne, nu gått av och lämnat över allt till det blodshungriga monster hon var. Den övre läppen drogs uppåt, blottade det skära tandköttet, och en dov, grumlig morrning undslapp henne. Det var inte längre en varning. Det var ett löfte. Ett löfte om smärta, blodspillan, och död.
Bakbenen sköt ifrån under henne, och hon kastade sig emot hanen med vidöppna käftar och utspärrade klor. Framtassarna slog hårt emot marken under henne, gav henne den sista droppen av kraft som behövdes för att hon skulle kunna spräcka pannbenet på hanen om hennes hugg emot hans ansikte träffade.
Till överst på sidan Gå ner
Arko
Flocklös
Arko

Spelas av : Nattiz

Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Sv: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Emptytis 10 dec 2013, 20:13

Det gick som i slow motion, och med ens såg han allt så tydligt. Honans svarta, glänsande läppar uppdragna över de vassa tänderna som närmade sig hans ansikte, hennes orangegröna ögon som reflekterade den nedåtgående solens sista strålar, blänket på hennes fuktiga nos och hennes vassa, utspärrade klor. 
Allt det såg han glasklart, och det kändes som att tiden stod still när han såg in i hennes ögon. Det var som att se hans egen död långsamt närma sig. 
Hennes morrning ekade i hans öron.

I sista stund kastade han sig åt sidan och sänkte huvudet för att skydda sitt ansikte. Han slöt ögonen och beredde sig på den brännande smärtan från bettet, men väntade förgäves. Han kände hennes tänder skrapa mot hornen och klorna rispa upp en grund skåra i hans skuldra. Inte mer. 
Lättad andades han ut och öppnade ögonen, stirrade på henne. I nästa sekund hade han förberett sin kraft och log snett. Adrenalinet pumpade i hans ådror, och han kände sig starkare än aldrig förr. Rädslan var som bortblåst och endast ilskan fanns kvar. Stärkte honom och gav han mod. 

Arkodasus sträckte på sig och såg Selva rakt i ögonen och skickade en stark stöt av smärta genom luften mot henne. Än var han inte slagen.

[ :O förlåt för ett väääääldigt segt svar x) vill du avsluta det så förstår jag dig, men jag ska bli aktivare. Jag vill verkligen och saknar rollandet <3 ]
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Sv: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Emptyfre 13 dec 2013, 00:44

Det bett som var avsett att spräcka kraniet och slå hanen medvetslös medan han drunknade i sitt egna blod missade, med endast några få centimeter. De vidöppna käftarna fick tänderna att rispa hans ena horn, och det ljud som uppstod bidrog endast till att ilskan inom henne flammade upp ännu mer. Hanen hade lyckats komma undan, men det hade inte varit något annat än tur som hindrat honom från att stryka med efter hennes första attack. Det skulle inte ges några fler chanser.
Framtassarna slog hårt i marken, och innan båda baktassarna funnit fästa så hade hon vänt sig om för att möta hanens blick. Ögonvitan lyste i utkanten av hennes uppspärrade ögon, de giftgröna pupillerna var runda som klot och glansen som täckte hennes blick fick henne att se ut som en rabiessmittad hund. Hon högg i luften framför sig, innan hon vred huvudet åt sidan och lät ett blodisande, hysteriskt skratt lämna hennes strupe. Saliv droppade från hennes haka, nosryggen var rynkad och tänderna var blottade i det varggrin som prydde hennes svarta läppar. Detta var utseendet på en mentalt störd varg. Inget annat än galenskap fanns att finna innanför pannbenet. Hon var ett monster. I sin renaste form. Och det som eldade på denna galenskap var det hon mötte i hanens blick när han tittade på henne; ilska, och en vilja att kämpa emot. Så som hon älskade när det erbjöds en fight! Att få känna pulsen stiga inom en annan varg, räkna hjärtslagen, känna hur adrenalinet slog ut allt sans och vett. Det var som att en transformering tog plats framför henne; rovdjur förvandlades till enkelt byte. Allt på grund av att kroppen gick in i försvarsläge. Det var fantastiskt. Om hon nu bara kunde få känna doften och smaken av blod. Det skulle fullborda lyckan. För hur gräslig och skräckinjagande hon än var efter att endast ha givit vika för jaktinstinkten, hur mordisk hon än gav intryck av att vara, så var det blodet som var hennes drog.

Så plötsligt avtog skrattet. Luften gick ur henne för ett ögonblick, om det berodde på chocken eller faktum att smärtan kommit så plötsligt gick inte att lista ut. Men där var den. Helt plötsligt. En våg av smärta som sköljde över henne likt iskallt vatten. Intensiteten var som värst när hon först kände av den. Antagligen för att hon inte förväntat sig det.
I tio långa, utdragna sekunder bet sig smärtan fast i varenda muskel, varenda nerv... den nära på förblindade henne. Men i samma stund som hon insett vad som skett, i samma stund som hon drog slutsatsen att det måste vara hanen som orsakat detta, blev det uthärdligt. Hon knyckte häftigt på nacken, en rörelse som såg ut att kunna bryta ryggraden på henne om den utfördes på ett alltför våldsamt sätt, innan hon rätade upp sig och vände blicken mot hanen på nytt. Läpparna sprack upp i ett sinnessjukt flin, och hon skrattade på nytt med samma, vansinniga ton som tidigare.
"Är det det bästa du kan?!" En dov morrning följde orden, innan ett kraftfullt skall lämnade henne och hon spärrade ut klorna på tassarna innan hon själv fokuserade sin kraft på hanens horn. Om han nu var beredd på att offra dem föra sitt ansikte så skulle hon inte göra honom besviken. Blodbändningen kände av blodkärlen kring hornen, målade upp en bild för henne om hur de satt ihop i kraniet. Där. Vid den punkt där horn mötte skallben, där började hon dra. Hon skulle slita hornen av honom, ett efter ett, och sedan skulle hon slita upp strupen på honom och se honom dö i plågor.
"Låt mig visa dig vad riktigt smärta är."

[Men herregud, inte behöver du be om ursäkt! Jag har varit minst lika inaktiv! :'D  Och jag vill absolut inte kasta det här rollet åt sidan! Nej nej, det är alldeles för spännande för det! x3  låt mig säga; välkommen tillbaka till Numoori. Jag själv har just återupptagit rollandet jag med, så här behövs inga ursäkter alls 8D
Btw. Gällande mitt inlägg, så fokuserar hon på de största hornen han har ovanpå huvudet. Och hon.. ja.. försöker dra av dem... kanske framgick... men det är sent, så jag litar inte på min förmåga att förklara hur jag tänkt det till 100% xD'  och!! Jag hoppas att jag inte har helt fel i hur jag beskrev smärtan som Arko utsatte Selva för? Hon upplevde den mest fysiskt, mest för att hon är så skadad psykiskt att hon nog är plågad av det mest hela tiden... Som sagt, det är så jag tolkar hans kraft och du får säga till om det är helt åt fanders 8D]
Till överst på sidan Gå ner
Arko
Flocklös
Arko

Spelas av : Nattiz

Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Sv: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Emptysön 26 jan 2014, 22:47

Hans attack fungerade, i några sekunder. 
"Är det det bästa du kan?!"
Han förberedde sig för ännu en attack, men avbröts när det började sticka obehagligt vid hornen. 
"Låt mig visa dig vad riktig smärta är. 
Stickningarna blev värre och utvecklades till en isande smärta.
- Vad gör du?! morrade han och rynkade på nosen när smärtan blev mer och mer intensiv. Det kändes som att någon drog och vred på hans horn, och det blev värre för varje sekund som gick. Från irriterande stickningar till en skarp och näst intill obeskrivbar smärta som spred sig i hela hans kropp och fick honom att skrika rakt ut och falla ihop på marken och gnida frambenen mot hornen som för att dra bort det onda. 

- Stopp! Sluta! stönade han, oförmögen att skrika. 

Det hade inte gått lång tid, högst en minut, även om det kändes som flera timmar, när något hände. Om han haft ont innan var det inget mot det han upplevde just då. Arkos kropp började rycka okontrollerat och han bara skrek. Det kändes som att alla ben i hans kropp bröts och vreds på de mest onaturliga sätt. Det kändes som att något inom honom var påväg ut, vilket på ett sätt var sant. Han vred sig och rev upp djupa fåror i marken med sina klor och horn

Sedan... Exploderade han. Det gick inte att beskriva på något annat sätt, för under skrik, morrningar och snyftningar förändrades han. Och i nästa sekund stod det en enorm tjur precis där vargen legat och vridit sig i plågor. 

Tjuren höjde sitt behornade huvud, frustade och spände sin lila blick i Varginnan. 
fara, döda.
Han skrapade med en klöv i marken innan han sänkte huvudet och rusade mot henne.

[Du tolkade kraften helt rätt :) gjorde jag det med hennes? XD 
nu händer det saker! 8D]
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Sv: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Emptyons 05 mar 2014, 20:02

[ Du tolkade hennes kraft heelt rätt! 8D ]

Klorna som prydde de svarta tassarna borrade sig djupt ned i marken, och varenda muskel i hennes kropp spändes när hon lät styrkan i sin kraft öka. Fortfarande pryddes läpparna av det sinnessjuka grin som blottade varenda en av de vassa huggtänderna, och blicken var så glansig att man kunde ifrågasätta vare sig hon fortfarande var medveten om nuet eller om upphetsningen drivit hennes sinne någon annanstans. Men faktum var att hon var medveten om varenda ljud, varenda rörelse, som hanen gav ifrån sig i desperata försök att bli kvitt den smärta som attackerade hans skallben. Desperationen som fläckade varje ord som lämnade hans läppar fick hennes egen puls att stiga, och adrenalinet pumpade så hårt genom hennes ådror att hon hade svårt att stå stilla.
När hanen föll ihop på marken, skrikande och med förtvivlade försök att dra bort smärtan som etsade sig fast i hans horn med hjälp av sina tassar, lämnade ett djupt, rått skratt hennes strupe. Käkarna särades, och för ett ögonblick såg det ut som att hon tänkt säga någonting, men inget annat ljud än det hysteriska skrattet kunde höras. De svarta öronen var spetsade, klorna var utspärrade till max och i bröstkorgen slog hjärtat hårt för att förse hela kroppen med det blod som behövdes för att hon skulle orka stå kvar på benen. Hur kraftansträngande detta än var så var hon för stunden inte medveten om den mängd energi som gick åt. Det enda hon kunde se, höra, känna, var hanens smärta och den underbara seger som kröp sig närmare för varje sekund hanen utkämpade sin hopplösa strid på marken.

Käkarna pressades åter samman, så hårt att blod kunde urskiljas i det skära tandköttet mellan tänderna, och det hysteriska skrattet hade övergått till en dov morrning. Ivern var för stark, hon kunde inte hålla tillbaka impulsen att kasta sig över hanen och riva upp hans strupe länge till. Hela hennes kropp skrek efter den fysiska ansträngningen det skulle innebära att slita hanens kropp i bitar med hennes egna klor och käftar. Men mitt i tanken så avbröts hon. Någonting hände, någonting som hon inte var ansvarig för. Med blodbändningen i ett så hårt grepp om hanen kände hon av varje hjärtslag, varje andetag, varje nervryckning, som om det var hennes eget. Och då smärtan helt plötsligt sköljde över honom, värre än den som hon tvingade på honom, blev hon så överraskad att balansen rycktes ifrån henne och hon tvingade ta ett steg framåt med ena framtassen för att inte ramla till marken hon med.
Skriket som lämnade hanen fick henne att återfå uppfattningen om verkligheten, och hon vände åter sin blick emot honom för att iaktta vad det var som pågick. Trots smärtan som bet tag i hanen kunde hon inte dra bort sin kraft ifrån honom. Hon drog inte längre i hans horn, hon gjorde ingenting annat än att känna av vad det var som fysiskt pågick i hans kropp. Hanen ryckte okontrollerat, och när hon kunde känna hjärtslagen bli ännu snabbare och ben och muskler i hans kropp sakta börja röra på sig kände hon hur instinkten inom henne sade att det var dags att dra sig undan. Men hur skulle hon kunna det? Vad som pågick med hanen var fysiskt omöjligt för en varg! Eller? Hon hade aldrig tidigare i sitt liv mött en formskiftare. Var det vad som pågick framför henne? En medveten förändring av kroppens fysiska form? Ingick smärtan, var hanen medveten om att det var vad han var tvungen att uthärda för att kunna ändra form?
Fokusera! Du måste fokusera på vad som pågår. Detta kan just ha blivit farligt.
Just som orden skar genom hennes sinne kände hon av någonting som närmast kunde beskrivas som en explosion ta plats inom hanen. Det chockade henne så pass att hon tappade greppet med sin kraft och hela hennes kropp sjönk till marken. Fortfarande var klorna utspärrade, men hållningen hon visade upp var helt annorlunda mot för vad den varit för bara några minuter sedan. Musklerna var spända under skinnet, öronen låg slickade emot nacken och linjen över ryggen talade för att detta var en position ett rovdjur intar när det är redo på att antingen fly, eller attackera. Hon kunde inte tro sina ögon. Framför henne låg inte längre en vek, skakande hane. Där han befunnit sig för bara någon sekund sedan stod nu ett stort, behornat djur. Ingenting som hon tidigare sett. Men dess kroppsbyggnad, tändernas kvalité och de inre organen talade om för henne att detta i grund och botten var ett bytesdjur.
En dov morrning undslapp henne och tänderna blottades samtidigt som överläppen drogs upp och nosryggen rynkades. Ögonvitan lyste i utkanten av irisarna, som inte var mer än tunna cirklar kring de klotrunda pupillerna, och kroppen höjdes en aning från backen. Detta var ett bytesdjur. Oavsett storlek och tyngd så var det naturens lag att hon skulle fälla vad än detta var, och dess blod skulle återbringa henne den energi hon gjort av med på hanen.

Djuret skrapade med en av klövarna i backen, och en varnande väsning undslapp henne. Så sänkte det huvudet, och innan djuret hunnit sparka ifrån med bakbenen insåg hon att detta var en attack hon behövde undvika, annars riskerade hon att krossas under den massiva tyngd som snart skulle komma dundrande emot henne. Han attackerade. Det stod tydligt att detta djur hade samma avsikt för henne som hon hade för honom; de tänkte inte ge sig förrän den andre var död.
När det endast återstod två meter mellan henne och de livsfarliga hornen kastade hon sig åt sidan. Höger framben vek sig under henne, och hon rullade runt innan hon snabbt kom på benen igen och vände sig om för att åter möta det tunga djuret. Snabbheten och styrkan förvånade henne. Var detta djur i grund och botten densamma som hanen hon just sett vrida sig i plågor? Hur instinkterna än kämpade för att få henne att fokusera på att döda djuret kunde hon inte hindra en svag låga av nyfikenhet i sinnets allra mest avlägsna hörn. Hon tänkte inte döda detta djur på en gång. Nej. Hon tänkte tvinga ned det på marken, och när det inte längre hade kvar någon kraft för att orka kämpa emot skulle hon ta sin tid att lista ut exakt vad detta var för varelse. Det gällde bara att invänta nästa attack...
Till överst på sidan Gå ner
Arko
Flocklös
Arko

Spelas av : Nattiz

Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Sv: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Emptytis 01 apr 2014, 21:34

miss
Tjuren tvärstannade när vargen slängde sig ur vägen. 
igen.
Svetten glänste på hans svarta päls och det skummade runt hans mun. Hela kroppen ömmade, inte minst hornen. Men han brydde sig inte. Allt som existerade för tjuren var hotet. Vargen som stod framför honom och väntade på nästa attack. Den skulle dö. Han skulle spetsa den lilla, men farliga varelsen på sina horn. Han skulle trampa på den, stampa och sparka, tills den aldrig kunde resa sig upp igen. Tills den inte var något längre, bara ännu en död varg. 
igen. inte missa.
Återigen sänkte han huvudet. Musklerna i hela kroppen spändes och han satte av i full fart mot vargen. En liten, liten bit framför den kastade han sig framåt och åt vänster för att vara beredd ifall den kom undan på samma sätt som tidigare.

[om det var åt vänster Selva kastade sig innan x) Annars kan jag ändra det till höger :3 ]
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Sv: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Emptyfre 01 aug 2014, 22:34

Pulsen slog hårt i bröstkorgen på henne, fick varje hjärtslag att dåna i öronen. De giftgröna pupillerna var klotrunda, dolde nästan helt och hållet de orangea irisarna, och blicken var så glansig att man kunnat spegla sig i den. Den långa, svarta svansen krökte sig bakom henne, likt en orm redo att hugga, och hela varginnans kroppsspråk talade för att hon var redo att bemöta nästa attack som varelsen framför henne kunde tänkas utföra. Denna situation hade gått från spänd till riktigt farlig på väldigt kort tid, och trots att linjen över karghonans rygg var spänd så vilade ett överraskande lugn inom henne. Blicken iakttog vaksamt de vassa hornen som prydde varelsens huvud, och hon visste mycket väl att om hon råkade komma åt dem så skulle de lämna djupare sår än hon ville kosta på sig. Det gällde att hålla sig undan dem, och även de vassa klövarna som bar upp det tunga djuret. Bortsett från de sakerna så var han ett simpelt bytesdjur, likt alla andra hjortar och älgkalvar hon fällt under sina år, och hon skulle med all säkerhet även fälla den här hanen lika lätt. Om än han i grund och botten var en varg. Det gällde bara att komma åt strupen...
I samma sekund som djuret sänkte huvudet på nytt spändes klorna på de svarta tassarna ut, och en dov morrning som grundade sig djupt nere i bröstkorgen undslapp honan. En varning. Ett löfte. Så kom djuret rusande mot henne ännu en gång. Den övre läppen drogs upp över tandköttet och hon blottade tänderna samtidigt som morrandet steg till ett ursinnigt skall. Saliv droppade från den vita hakan, och ögonvitan glänste i utkanten av irisarna.
Denna gång kastade hon sig inte undan. Denna gång försökte hon inte göra allt i sin makt för att inte få det enorma djuret över sig.

Kollisionen tog nästan andan ur henne i det ögonblick som hennes kropp slog emot tjurens bröstkorg. Varenda muskel i hennes kropp skrek, och hon visste att om hon tappade taget nu så skulle hon krossas under djurets livsfarliga klövar.
I samma ögonblick som hanen kastat sig framåt mot henne hade hon skjutit ifrån med bakbenen och bemött attacken. Det hade varit med en hårsmån hon undvikit ett av hornen, men kraften som hon mött i tjurens attack hade tagit ordentligt på hennes kropp. Men det var ett pris hon varit villig att offra för att få chansen att ta övertaget i denna strid. För att få grepp om hanens hals. Nu begravde hon framklorna på vardera sida om tjurens breda hals, medan klorna på baktassarna sökte fäste emot djurets enorma bogar, samtidigt som hon satte käkarna runt djurets strupe. Skinnet var inte lika lätt att ta sig igenom som hon trott, sega muskler och djurets ständiga rörelser gjorde att hon fick bita så hårt hon bara kunde för att inte tappa taget. För det var vad som gällde nu. Att hålla sig kvar. Inte släppa. Tills dess att djuret inte orkade kämpa mer. Eller åtminstone tills dess att hon tröttat ut honom så pass att hon kunde släppa utan att riskeras att mosas av hans klövar i samma sekund som hon tog mark under tassarna igen.

[Hoppas du tycker att det jag skrivit i mitt inlägg är okej!]
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




Blood and Stones [Arko] Empty
InläggRubrik: Sv: Blood and Stones [Arko]   Blood and Stones [Arko] Empty

Till överst på sidan Gå ner
 
Blood and Stones [Arko]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Ken-Yak-
Hoppa till: