Sten sten sten.
Det fanns inget som den röda tiken var mer less på än det. Vart hon än såg så fanns det sten där. Stora sten, små stenar, mellanstora stenar och jättestora stenar. Lyckligtvis fanns det en variation på storleken av alla de stenar som klädde Ken-Yaks slätt.
"Skit-jäkla-sten-jäklar... Åååååååååååååååh..." Muttrade hon och föll sen i tystnad.

Asynja lät de långa benen följa den upptrampade stigen som låg framför hennes nos. Något eller någon hade vandrat här tidigare, trampat upp en nätt stig som följde ett slingrande mönster mellan stenarna, men den varelse som gjort detta var sedan länge borta. Det fanns ingen doft att fånga, även med hjälp av vindens kraft.
En låg suck sökte sig ur honans käft.
Flera dagar hade passerat sedan hon träffat på någon annan varg här ute i detta... Stenlandskap.

I sitt tidigare liv, som hon börjat kalla det, så fanns det ingen tvivel längre på att hon måste ha varit medlem i en flock, då inte en dag passerade utan att hon saknade närheten av andra. Sen den dagen hon mötte Theia hade så otroligt många saker klarnat för henne. Det var inte det att hon mindes något, men hennes kropp hade talat till henne och hon hade upptäckt såna uppenbara saker om sig själv. Innan hade hennes sinne varit så djupt nersjunket i det dunkel som hade slagit rot att hon inte hade haft möjlighet till att se klart.
Men det kunde hon nu och det var det bästa som hänt henne sen den natten.

Det värkte i hans tassar, men ändå gick han. Alltid gick han, vad annars skulle han göra?
Han visste inte vilket håll han gick åt, visste inte var han var påväg eller var han skulle hamna. Men som alltid gick han. För var skulle han ta vägen? Han älskade syster var borta och hon var den enda familjen han hade, dom som råkade vara hans föräldrar ville han ägna så lite tankar åt som möjligt.
Någon flock var det inte att tala om, han skulle ha blivit galen om någon fick för sig att bestämma över honom, så nej. Ingen familj, ingen flock och inget hem. Bara en vandring som aldrig tycktes ta slut.

Han gick tyst med blicken koncentrerad på den slingrande stigen framför honom, och ägnade inte en tanke åt omvärlden, vilket gjorde att han inte upptäckte doften förrän han var så nära tiken att han enkelt kunnat se henne om han bara lyft blicken från stigen.

Benen rörde sig fortfarande frammåt, som i automatik. Blicken låg på marken framför henne. Varje grässtrå som skymtade fram från sitt sinande täcke av snö uppfattade hon, varje sten-jäkel som störde den harmoniskt utformade stigen med sin rena gestalt såg hon, varje...
Hon höjde nacken, sträckte på halsen och ruskade lätt på huvudet. Vinden hade för med sig en doft av en annan varg som nu befann sig området. Hon drog in lukten och såg ut över slätten. Öronen vinklade hon framåt i sin nyfikenhet.
Nog var det riktigt. En bit bort på den stig hon följde kunde hon skymta skepnaden av en annan varg. En grå främling med blicken fäst på stigen som låg framför honom.
Asynja lät sin egna blick vila på främlings gestalt. Hon placerade sin bakdel på det avtagande snötäcket och följde honom i sin tystnad. Förvånad över att han inte upptäckt hennes doft ännu eller hade han kanske det...?

"Hallå...?"

"Hallå...?"
Överraskat såg han upp från stigen och morrade till. Hur kunde han vara så dum att han inte höll koll på sin omgivning?

Med huvudet högt och svansen aningen höjd närmade han sig den främmande tiken och drog in hennes doft i långa andetag för att lära känna den och henne bättre.
- Vem är du? undrade han avvaktande och höll blicken stadigt fäst på tiken.

[sorry för segt och kort svar :/ ]

Öronen vändes framåt mot främlingens riktning när denna höjde sin blick, men så snart han morrat så gav Asynja ifrån sig en fnysning och slängde missnöjt med svansen. Vilken typ!
Vem är du?

Den grå hannens ord och hållning gjorde henne en aning tjurig. Hon gillade inte alls den attityd som han hade. "Vem är du själv?" Hon mötte hans blick och sög sig fast i den med sin egen.

[Asynja är inte den klokaste. Trotsiga jäkel! :P]

Arko fnös till. Han ställde en fråga för att han ville ha svar. Inte en annan fråga.
- vem är du? sade han igen, men denna gången lite hårdare.

Då tiken stirrade in i hans ögon vek han inte undan med blicken för en sekund. Istället gick han några steg närmare och höjde huvudet ytterligare. Han vägrade visa sig undergiven för denna främling.

[ x) skrev på mobilen, så det blev inte så långt ]

"Alltså, tagg ner med din attityd. Förvänta dig inte att andra ska vara tillmötesgående när du beter dig som du gör." Hon avslutade meningen med en ännu en fnysning. Vem trodde denna hornprydda varg att han var? Betedde sig som att han var alfa i en flock, eller något i den stilen.
Svansen pendlade irriterat bakom henne, likt den andre så höjde hon huvudet självsäkert. Egentligen visste hon inte vad som dragit över henne, hon brukade väl inte vara sån här? Kanske var det någon del av hennes riktiga 'jag' som gjorde sig påmind.

Han skrattade torrt.
- Tillmötesgående? Varför skulle jag bry mig om en sådan sak? Det enda jag bryr mig om just nu är vem du är och vad du vill mig. Det var du som ropade, och då får du berätta vem du är, sade han bestämt, men med en ton som om han pratade med en oförstående valp.
Irritationen fick honom att trampa på stället, och han blev, om möjligt, ännu mer irriterad när han kände att en liten, liten sten fastnade i pälsen mellan tårna. I ett försök att få bort den drog han tassen mot marken, men det fick istället motsatt effekt. Den trasslade in sig ännu mer i den korta pälsen mellan hans tår och tryckte ihärdigt mot en öm punkt på en av trampdynorna.

[xD ]

Vilken torrboll...
Asynja studerade den gråa vargen från topp till tå, med en bitter uppsyn påklistrad över sitt anlete, innan hon tog till orda.
"Mitt namn är Asynja. Vad jag vill dig är tydligen inget och nu ska jag gå, så hejdå."
Med lätta steg började hon åter följa den upptrampade stigen som låg framför henne, samma stig som främlingen också följde fast mot hennes egen riktning.
Sakta närmade hon sig den andre, som nu verkade ha något problem med sin ena tass.
"Sådär går det när man är sur och otrevlig..." Sade hon i en dov ton, nästintill ohörbar.

Arko slet bort stenen med tänderna och spottade ut tussen med päls på marken när tiken, Asynja gick sin väg.
"Sådär går det när man är sur och otrevlig..."
När hennes tysta ord nådde hans öron morrade han till.
- Jag hoppas för din skull att jag hörde fel, morrade han och spände blicken i tiken.

[har väldigt mycket i skolan nu, så förlåt för sega svar :/ ]

De båda öronen klippte till, irriterat. Hon stannade upp, vred på nacken och såg mot hanen med ett allvarligt uttryck i sitt anlete.
"Du hörde rätt."
Svansen svepte ryckigt bakom henne. Varför betedde han sig sådär? Så sur och hemskt otrevlig.
"Du har inte attackerat mig ännu, vilket tyder på att du egentligen inte vill bråka. Jag är inte ett dugg rädd för dig, gråpäls, så sluta upp med dumheterna nu."
Hon vände sig helt om mot honom och satte sig ner. Inte för Asynja hade varit så mycket trevligare heller, men hans attityd hade verkligen dragit ner hennes humör helt och hållet.
Blicken föll till marken, funderandes. Kanske han mådde dåligt och att han lät det gå ut över andra. Hmm.
Åter föll blicken på främlingen.


[Ingen fara, det är super att du fixar med skolan! Heja heja (:]

- så... Du är inte rädd för mig? Varför?
Ett svagt, snett leende smög sig fram på hans läppar, och även han satte sig ner, till synes lugnt. Vad tiken inte kunde se var att han förberedde sin kraft för att visa henne att hon hade fel i frågan om han var farlig eller inte.

"Nej."
Hon spänner blicken i honom och beskådar hur ett snett leende smyger sig fram på hanens läppar. Något med det leendet gjorde så att en stark känsla av misstro spred sig genom hennes kropp, skulle han försöka med något fuffens tro? Hennes inre röster talar till henne och hon låter den blåa elektriciteten visa sig, låter den springa genom hennes päls och leka av sig. Hon kunde med all säkerhet springa ifrån honom och lämna platsen i detta nu, men hon kunde inte visa sig feg, nej. Efter allt som hon har upplevt så var det definitivt något som hon inte var.

Helt plötsligt började tikens päls spraka och glöda av vad som såg ut som blåa blixtar av elektricitet (?). Han höjde lite på "ögonbrynen" och log ännu lite mer, lät leendet dölja den lätt överraskade minen som annars skulle spridit sig i hans ansikte.
- Elektricitet, va? Sade han med spelat intresse och lät sin egen kraft nå sin fulla styrka, den omslöt honom som en tunn hinna av luft som såg ut att gå i vågor över hans päls. Det var inte ofta han lät sin kraft synas, vilket den endast gjorde när den fungerade ungefär som en sköld som gav motståndaren en stor dos av smärta om dom rörde honom.

[var inte riktigt säker på hur hennes kraft såg ut, men skrev som jag tänkte mig den ^^
och ang hans kraft; det ser ut som luften ovanför tex en eld ser ut, kommer inte ihåg vad det kallas just nu x) ]

Asynja svarar inte på hans fråga, utan låter sin blick tala istället. De ljusa turkosa ögonen krymper ihop till två springor när hon spänner sin blick i den grå och bevittnar hur något, som påminner om het luft, drar sig över hans päls.
Egentligen hade hon inga planer på att attackera främlingen, utan gjorde sig bara beredd, ifall att han skulle få för sig att faktiskt försöka sig på något. Hennes element hade hon kallat fram i hopp om att han skulle tänka sig för.

Men, hon kan inte låta bli att undra vad det är för en kraft som främlingen innehar, hon ser mot honom och det tunna hinnan av luft som leker i hans päls. Kanske vind eller eld? Hm.

[Ah, du menar som typ varm luft som stiger? Då förstår jag och ja, ljusblåa blixtrar som sprätter lite här och där på hennes päls : P]

leendet blev större och han skrattade till vid tikens kisande blick.
- inte ens lite skakis? lite osäker? han reste sig upp och stod med både huvud och svans högt i en självsäker position.
Han skickade iväg små "stötar" av sin kraft mot tikens tassar. Endast så lite att det skulle svida till, men tillräckligt för att roa honom när han väntade in hennes reaktion, det hela hade blivit som en lek för honom.

Han skrattade åt tikens uttryck när hon fick de båda "stötarna".
- Nu då? undrade han.
- lite osäker nu iallafall? hans ton var retfull och full av självsäkerhet, den svaga känslan av osäkerhet var väl dold bakom hans svarta läppar.
När tiken inte gjorde något motstånd eller attackerade lät han "skölden" långsamt försvagas för att sedan helt försvinna, men han höll den redo ifall hon skulle ångra sig och hitta på något Dumt.

[kortis, men måste ta en dusch XD ]

"Nej!"
Irritationen sken klart i hennes röst. Hon skulle inte låta honom komma undan med det där, aldrig... den idioten!
"Vad tror du att du håller på med?"
Ännu en gång spände hon blicken i den grå idioten. Tassen sved med det skulle inte hindra henne från att utföra den manöver som hon någorlunda strategiskt funderat ut, i ett försök att oroa hanen.
Hon lät en stor del av irritationen skölja av henne och kort därpå lade sig ett finurligt leende över hennes läppar, inom stunden av några sekunder hade hon rest sig upp och sprang nu över marken. Elektriciteten dansade över hennes kropp och ju högre fart hon får under tassarna, ju starkare växer sig hennes element. Asynja gör ett utfall mot främlingen, men slänger sig åt sidan, utan att nudda honom, ifall att han skulle framkalla sin svidande vind igen.
Hon tar sig en bit bort från honom och stannar upp, för att sedan vända sig om mot främlingen, klädd i samma leende som tidigare.

Tiken... sprang mot honom. Ett överraskat uttryck ersatte hans självsäkra min, men försvann snart igen. Aldrig att han skulle visa sig feg för henne!
På ett ögonblick var skölden tillbaka, och han sänkte sitt behornade huvud mot tiken när hon rusade mot honom, beredd att ta emot smällen med hornen. Smällen som aldrig kom. För precis innan hon sprang rakt på honom svängde hon undan. Hon hade varit så nära att han kunnat känna spänningen i luften och kunnat höra de knäppande ljuden från de blåa slingorna av elektriciteten som verkade lysa starkare och starkare ju fortare hon sprang.
Nästan lite förvånat såg han på henne, lätt omtumlad efter händelsen.
- varför vände du undan? Där hade du ju din chans.

"Jag..." Asynja sjönk ner i tystnad och lät blicken falla till marken."Jag tror inte att jag vill slåss."
Hon höjde åter sin blick mot den grå hannen. Hon var fullkomligt uppriktigt, för precis när hon skulle till att ge honom en chock så var det något inom henne som sagt ifrån.
Asynja vände sig om och började sakta gå från platsen, men fortfarande vid fullt medvetande om att den andre förmodligen inte kände likadant. Därför fick elektriciteten fortsätta att vandra över hennes päls.

Han såg på tiken med ett närmast förvånat uttryck när hon vände sig bort och började gå.
- Du, ditt fega lilla kräk! morrade han efter henne, men utan att göra något. Han hade helt tappat lusten för en strid och ville bara ha sista ordet.
Han lät sin kraft långsamt försvinna och backade sedan från platsen en bit, med ögonen fästa vid den röda tiken, mest för att vara på den säkra sidan.

[avsluta?]

Om det nu var hon som var den fege av dem båda var hon osäker på, att våga vara den som inte ville slåss var också att vara den förståndige.
De båda vargarna hade inte haft någon anledning till att gå i kamp mot varandra, egentligen. Orsaken var att de båda hade låtit sina känslor ta över och följt dem istället för sina sinnen, och det var förmodligen lätt hänt i den pressade situationen som dom befunnit sig i.

Ett vagt leende la sig över stäpparens smala läppar, utan att se tillbaka mot den grå. Elektriciteten dog ut över hennes päls och hon fortsatte bort utan att lägga någon mer energi på främlingen.

[AVSLUTAT]