Sten sten sten. Stenslätten är stor och den gör skäl för sitt namn. Bara en massa sten så långt ögat når. Den enorma svarta hanen vandrar mellan stenarna och ser sig omkring. Trots hans enorma höjd verkar det ändå finnas vissa stenar som klår honom i storlek. Men de flesta kan han faktiskt se över. Öronen står spetsade på huvudet och svansen sveper avslappnat med i hanens rörelser när han vandrar framåt. Två ögon blickar ut över stenarna som fyller slätten. Ett öga är silverna och det andra gyllene. I pannan döljs ett tredje öga som inte ofta får lägga sin blick på världen. Det är inte många som fått möta dess blodröda blick. De flesta som gjort det har mött döden kort där efter. Hanen ser mycket. Men han ser långt mycket mer med tre ögon.

Rörelserna är lugna. Han lunkar fram. Hela han är lugn. Himlen är grå och det vankas nog regn snart. Men så länge regnet väljer att inte falla så är hanen glad. För han tycker inte om regn och väta och kyla. De stora tassarna lämnar heta spår efter sig. Hanen ruskar lätt på huvudet och fuktar sedan nosen med tungan. Han fortsätter gå framåt. Stannar snart upp. Ser sig omkring.

[PAX TILL MARA]

Flås. Den lilla kargen hade färdats ända från Eriinaris mitt. Varför visste hon inte riktigt, hon visste inte ens varför Eriinari hade blivit det första valet av ställe att ta sig till ens. Kanske för att hon inte varit där någon gång. Eller så fanns det ingen anledning alls. Att benen bara hade bärt henne dit och det var inget mer med det. Likaså med detta ställe. Stenstället. De stora stenbumlingarna var nästan som berg för den lilla tiken. Hon kontrasterar med sina mjuka färger mot stenarnas hårda grå. Som en mjuk fluffboll bland den hårda, ogästvänliga världen. Fast hon var mycket mer än så. Faktum var att den lilla kargen aldrig brukade vara någon gosig typ av varg. Höll sig mest på sin kant, på sin höjd samtalade med någon annan. Åtminstone nu för tiden. När hon var yngre hade hon varit mer lekfull, men det var då.

Den himmelsblå blicken skannar av området kring henne, men det finns knappast mycket att se. Det mest är sten. Grå sten. Kanske någon ljusare sten också. Men ändock sten.
Eller? Där, långt bort, kunde hon skymta en varg. En mycket stor varg, hiskeligt stor faktiskt. Ögonen spärrades upp något. Var det någon idé att försöka smyga sig på denne? Hon hade ju inte lyckats med en annan sist precis, och om den här bjässen blev arg skulle den kunna ta henne i en tugga.
Men vad var inte lite spänning?

Den enorma hanen sätter kroppen i rörelse igen. I vinden märks en klar brytande doft av varg blandat med stenen. Luktar sten? Något måste de lukta. De luktar... sten. Slätten har sin särskilda doft. Han lunkar i den riktning doften kommer ifrån. Försöker skymta en annan varg bland stenarna. Men det är inte förrän han gått en bit. Och ser ner mellan stenarna som den olikfärgade blicken faller på en liten delvis brun tik. Hon är väldigt liten jämfört med honom själv. Hanen stannar upp och sätter sig ner mellan stenarna. Han fuktar nosen med tungan och ser på den lilla tiken.
"Väl mött" Hälsar han henne. Öronen klipper mjukt till på huvudet och han studerar den lilla tiken. Han ser henne. Tippar huvudet på sne. Det ser ut som att han har något för sig. Som om han försökte tyda något. Eller att han funderar på något. Kanske väntar han bara på ett svar.

Bjässen kommer emot henne. För varje steg ser det ut som kargen blir allt mer skräckslagen. Främlingen tycks växa allt mer ju närmre han kommer! För visst är det en han, det avslöjar doften som genomsyrar luften. Hon som hade bestämt sig för att smyga upp på honom, så står hon här, gör ingenting och bara stirrar storögt som en idiot. Mara förbannar sig själv tyst. Dock utan att ta blicken från den store. Vågar inte flytta blicken.

Som främlingen sätter sig ner så slappnar den lilla kroppen av något, men ytterst lite. Endast en fraktion.
"Väl mött." svarar hon tveksamt, väljer att använda samma ord som främlingen. Mara tittar upp på främlingen under lugg. Hittills har han ju faktiskt inte betett sig särskilt hotfullt. Men med hans storlek behöver han ju knappast det. Det räcker med att bjässen labbar till henne med en tass för att sätta en varg i hennes storlek på plats. Men trots rädslan så kan hon inte låta bli att bli lite nyfiken. Främlingens olikfärgade ögon, och utväxterna på hannens huvud. Var det... horn?

Synfältet klyvs av en tagg på hans nosrygg. Ett horn. På nacken finns även där taggar. Lätt dolda i den tjocka pälsen. Lika så på svansen. Det han ha sina fördelar ibland. Även på framtassarna är det något som inte vanliga vargar har. Två stora raptorklor likt tummar. Klorna är grova och kraftiga. Nog är han en syn alltid. Med muskulös men ändå lätt smidig kropp och så den enorma mankhöjden. Men denna hane är inte så skräckinjagande till sinnet som han kanske tycks vara på utsidan. Eller kanske har han en sådan sida med. Men den är det inte ofta han visar i så fall. Han är lugn. Sitter där lugnt och studerar den lilla tiken. Han funderar på om det kanske är på sin plats att presentera sig. För att fråga om tikens namn utan att presentera sig själv kommer väl framkalla spydigheter och sureri. Han fuktar nosen med tungan igen. Eller är det på sin plats nu? Borde man presentera sig så snabbt? Eller räcker det med att göra det senare. Om det kan skapas en konversation. Men om det inte gör det?
"Mitt namn är Dallas". Säger han med sin mörka men ändå på ett sätt melodisk stämma.
"Får man fråga om frökens namn?" Han tippar huvudet på sne och studerar henne. Nu har han varit artig och presenterat sig själv först. Inte krävt att få veta hennes namn utan egen presentation. Han fuktar nosen med tungan och och rätar på nacken.

Kargen står fortfarande upp, redo att ge sig av utifall hanen skulle visa sig vara elakare än vad han hittills porträtterat. Men hon kunde inte hålla sig ifrån att bli något lugnad av hannens lugna och artiga sätt. Hon uppskattade det i smyg.
Dallas. Blicken studerade vargen. Kopplade ihop utseendet med namnet utifall hon skulle behöva det vid ett senare tillfälle. Skeptiskt tittade kargen för ett slag på den stora vargen. Hennes namn? Låt gå, han hade ju sagt sitt. Och hon brukade inte vara allt för reserverad med sitt namn.
"Det ska väl inte vara något problem.." Rösten mjuknade något som hon fortsatte. "Det är Mara."
Hennes röst var mycket ljus i jämförelse med Dallas mörka.

[IIk, torka D:]

"Mara?" Säger han som för att smaka lite på namnet. Kanske lägga det på minnet till och med. Men en sådan liten en borde inte vara svårt att komma ihåg.
"Ni har ett vackert namn, fröken". Säger han och nickar jakande för att bekräfta orden han just yttrat. För inte är han en varg som ljuger. Men de som inte känner honom har kanske svårt att tro honom till och från. Men det är inte många som känner honom heller.
"Vad för er till denna steniga plats?" Frågar han sedan och fuktar nosen med tungan igen.

Hannen lyckas locka fram ett litet leende på de bruna små läpparna. Mara är inte mycket för smicker. Inte alls faktiskt. Men denna komplimang verkar uppriktig. Inte något hanar kan ta till bara för att få någonting i utbyte. För det visste hon att de flesta hanar vill, det hade hon åtminstone fått höra från sin mor flera gånger.
"Tack, Dallas.." Stämman mjuknar ännu lite till, tills blicken dras ned på de väldiga klorna på vargens tassar. Ögonen spärras åter upp något. Öronen faller bakåt ned i manen igen och klorna trycks ut något. Men hanens röst får henne att åter se upp, in i hans ögon. Där verkar det inte finnas något hotfullt. Inte än.
"Denna plats?" Kargen ser sig snabbt omkring på den ogästvänliga platsen de befann sig på. Ser sedan in i vargens ögon igen. "Inte en aning!" Hon låter till och med smått road, och ena örat åker framåt vinklat mot Dallas.
"Dallas kanske har någon bättre anledning?" Just som orden undslipper henne går det upp för Mara att hon sagt hans namn igen. Helt onödigt faktiskt. Kargen kurar ihop sig lite och ler ursäktande.

Han tippar huvudet på sne likt en uggla. De korta öronen tippar med. Den olikfärgade blicken studerat den lilla tiken. Han hummar lätt för sig själv.
"Jag vill bara se om stenarna var sig lika". Han flinar lätt. Inget hotfullt eller elakt flin. Bara ett enkelt flin som om han roas av sina egna ord. Han rätar på nacken igen och ruskar lätt på huvudet. Sedan fuktar han nosen med tungan.
"Det finns mycket att se och ofta kan man upptäcka något nytt även om han vandrat dessa marker många gånger". Det kanske är ett mer tillfredställande svar. Det tycker han i alla fall. Dallas brukar inte ofta tänka igenom sina ord. Han yttrar vad han känner för och bryr sig oftast inte om hur det låter. Tycker han sig säga något riktigt roligt kan han skratta gott åt det själv till och med.

Mara speglar hanens rörelse och låter sitt huvud också tippas lite snett, och vrider fram även det andra örat ur den burriga manen. Lyssnade till det behagliga lilla ljud han gjorde. En i TBB gjorde ofta så.
"Var sig lika..?" Frågar kargen innan det går upp för henne att den andre försökte vara lite rolig. Ett litet, litet roat leende stramar åt läpparna. Hon fortsatte lyssna med uppmärksamhet. Upptäcka något nytt, här? Var det inte bara.. sten?
"Vad skulle de kunna vara för nytt man hittar?" Blicken sveper snabbt över området omkring dom, det som möter den är... sten. Sten sten sten. Men de är även något lugnande i det, att inget oväntat dyker upp. Dock så är det knappast vad hon brukar föredra. Lite äventyr sätter färg på de annars tråkiga dagarna.
Hon tittar åter lite uppfordrande på Dallas. Kanske var han inte så dum ändå.

Han sträcker på nacken något och flinar lätt.
"Ja, jag fann en liten fröken bland all sten". Säger han och fuktar nosen med tungan. Vind sveper mjukt över slätten. Mellan stenarna och över himlen. Grå himmel som viskar om regn. Nej, inte regn. Han ser på tiken igen. Öronen klipper till på huvudet.
"För nog har jag inte mött dig på denna plats förut". Säger han och skrockar lite lätt skrattande. Han finner den lilla tiken intressant. Hon verkar vara ett trevligt sällskap och en god konversationsfrände. Den blå hade bara velat bli av med honom. Och eldtiken hade bara varit sur på honom. Men Mara. Hon verkar bara tycka att han är udda. Och det är ju sant.

En liten fröken. Mara skrattar till, lite roat. Just fröken hade nog hon aldrig blivit kallad, de flesta verkade mest tycka att hon var irriterande. Fast det skulle även hon själv tycka om någon som förföljer en eller försöker smyga sig på. Speciellt om dom är enkla att upptäcka.. Sina stalker (lol) förmågor var hon tvungen att öva upp. Det var något som var säkert om hon nu ville fortsätta med det.
"Jo det förstås!" Hon skrattar lågmält till, fortfarande inte riktigt säker på vad detta var för en varg. Som främlingen lyfter blicken gör även hon det. Var det något där? Regnmoln.. Helt underbart. Eller inte.
Tiken tittar åter på den andre.
"Nejnej, vi har inte träffats här förr." Huvudet tippar än mer åt ena sidan. "Vi har faktiskt aldrig mött någonstans, Dallas."
Av någon anledning kändes det skönt att samtala normalt med en varg. Inget hotfull, inga planer om onda saker. Bara normalt, trevligt samtal. Hon hade saknat det.

Han skrattar till.
"Då har jag inte fel då". Han flinar lätt och ser på henne.
"Och då måste du medge att det var något nytt som fanns på denna plats". Han hade såklart rätt. För när han talade om att finna något nytt på denna plats talade han inte enbart om sådant som just tillhör denna plats. Alltid finner man något nytt.
Han fuktar nosen med tungan igen. En omedveten rörelse faktiskt. Tics? Eller något tvångsbeteende som han gör utan att tänka på? Svansen viftar mjukt bakom honom.

Först tittar den lilla kargen oförstående på den mycket större hellhound korsningen, med ena örat vinklat framåt och det andra bakåt. Funderandes. Men när det gick upp för henne vad han faktiskt menat kunde hon inte hålla tillbaka ett litet skratt. För han hade ju rätt.
"Jahaa, jag förstår!" Den tjocka manen föll ner över ena ögat. "Du har rätt!" Ett roat leende spreds över läpparna. Han var ju rätt rolig ändå.
"Jo du är ju såklart ny för mig här då." Stämman var förvånansvärt lätt och vänlig. Och hon var inte rädd för att intresserat titta på den store som han ännu en gång slickar sig om nosen. Varför gjorde han så, så ofta? Var vargen torr om nosen?

Han skrattar lätt. Ett kort skratt och inte överdrivet. Och efter det ser han på tiken igen. Han har denna gång funnit en trevlig liten leksak verkar det som. Dallas brukar se alla man möter som leksaker. De han gillar i alla fall. För alla brukar vara mycket mindre än han själv och när de är väldigt små. Som Mara. Så är det kanske inte konstigt att han ser på dem som leksaker. Men det är endast i hans huvud. Han skulle aldrig kalla någon högt för leksak. För det kan antas som något elakt.
Han slickar nosen med tungan igen och ler stort mot Mara. Hans något längre huggtänder, än vad vanliga vargar har, blir ännu mer synliga under läppen.
"Du är ett väldigt trevligt sällskap, måste jag säga, Mara". Säger han och nickar som för att bekräfta sina egna ord.