Oblivio satt på marken i skogen som han gömde sig i, det var säkrast att ha skydd bland träden fortfarande, men snart skulle de fortsätta sin vandring, men hur skulle han få en valp som verkade så uppspelt på att möta en gud att förkasta sina gudar och endast följa den enda sanna guden?
   Hans blick vilade på en av rosorna och en plan slog honom som en blixt från klar himmel, det var så uppenbart, och förhoppningsvis skulle det funka också, valpar var relativt lättmanipulerade.
   "Ulixes, kom, jag har något att visa dig!" Ropade han och hummade kort för sig själv, om det här gick rätt skulle han så ett frö av misstro, en gnista av hans egen galenskap, det skulle kunna växa till en bastant ek eller en rasande eld, så länge han höll uppsikt på det.
   Leendet breddades när han mindes Ken-Yak, han tänkte först undvika det området, men han skulle nog likväl kunna gå igenom där för att ta hand om hans lilla plan ännu längre, allt höll på att falla på plats.

Ulixes som drömt sig bort, låtit fantasin ta honom till en annan lekfull plats, rycktes tillbaka till verkligheten då Oblivio kallade på honom. Det hade varit underligt hur lätt det hade varit att inte tänka på mor och systrarna, nästan för lätt. Visst saknade han dem, men som Oblivio hade sagt så hade han ett syfte med livet som var större än allt annat. Och det måste ju ändå hans familj förstå?
Ja, klart de förstod det.
Glatt skuttade han fram till den äldre vargen och med valpiga rörelser. Han gillade den här skogen, den var mysig. Och vacker. Alla blommor omkring dem....
"Vad? Vad är det? Vad ska du visa mig?!"
Nyfikenheten brann i hans ögon samtidigt som han uppspelt stod och viftade på svansen framför Oblivio.

Oblivio log vänligt mot valpen som kom skuttandes, det var något med den sortens uppspelthet som fick honom att flina, tanken på vad han skulle göra mot den här lilla, oskyldiga själen skulle fått en mindre varg att rysa av obehag, men han var inte en mindre varg, hans syfte var stort.
   "Tycker du blommorna här är fina?" frågade han lätt, han visste svaret, det var nästintill omöjligt för en sådan liten själ att inte förtrollas av Rosenskogen, plus att han kände valpens nyfikenhet genom att lätt smeka sinnet av den lilla individen.
   "Vet du varför vi måste hjälpa våran gud få tillbaka sin kraft? För de andra gudarna tyckte inte om henne, hon såg hur dåligt de gjorde saker och tryckte ner henne på jorden"
   Han nickade mot blommorna, de skulle vara det första exemplet.
   "Dessa vackra blommor, tänk hur fint de skulle vara i Civitas, prydandes husen och gatorna, men gudarna, antingen av dumhet eller ren illvilja gjorde deras taggar giftiga, så deras blommor är en vacker lögn, de lurar dig in och kommer du för nära dör du..."
   Han suckade och skakade lätt på huvudet, som om han fann det ytterst tragiskt att det var så.
   "Så titta på blommorna så mycket du vill, men gå inte för nära, jag vet inte va jag skulle göra om du blev skadad på grund av gudarna, okej?" Han log vänligt igen, valpar uppskattade ofta när man visade att man brydde sig om dem och han tänkte ta över rollen som den beskyddande, vänliga farbrodern.

Ivrigt nickade Ulixes till svar på frågan om de fina blommorna. Ja, det var otroligt vackra, och han kände en spänning över vart detta samtal kunde föra dem.
Med fort vände det, och allvaret som drog över platsen suddade bort det glada leendet från valpens läppar.
"Så Gudarna...?" Han svalde innan han fortsatte. "Gudarna vill skada mig? Oss alla?"
Det lät inte som de historier mamma hade berättat.
"Du tror inte att det bara blivit ett missförstånd? Jag menar, Gudarna vill inte skada oss... De ska väl se efter oss, eller hur?"
Det här med att Oblivios Gud inte var överens med de andra lät också konstigt, men Ulixes hade inte riktigt tid att fokusera på just den delen nu. För ifall det var sant, att Gudarna ville skada dem... Det var ju himla obehagligt i så fall.