Oblivio var tillbaka i Civitas efter Skuggfall, det var en så bra plats att börja på som någon annan, egentligen, han visste att det fanns gott om vargar här, och det skulle antagligen vara många som stannade här i vila innan de tog sig den långa vägen hem igen.
   Han slickade sig om nosen, smakade på luften litet lätt och såg sig om, det var inte lika många vargar här som innan invigningen, men det var fortfarande en hel del mer än vad som var vanligt, kunde han tro, i alla fall, han var ju inte direkt här superofta heller.
   Snart fångade hans blick upp en syn som intresserade honom innerst, en valp, som verkade vilse i vimlet som uppstått av vargar som rörde sig omkring i staden för att ta sig hem, eller till andra vargar och marknader.
   Ett brett flin bredde sig på hans läppar och han slickade sig om nosen igen och rörde sig närmre, släppte lite på sin telepati-kraft för att lätt läsa valpens sinne, det var det så fina med valpar, deras försvar var ynkligt.
   Med falsk förfäran och förståelse svepte han valpen lite åt sidan, ut ur vimlet till ett ställe där Oblivios stora hydda gav honom ett litet uppehåll.
   "Men lilla vän, vad gör du här alldeles ensam?" Hans röst var len som silke och söt som honung, han visste hur han spelade sin roll.

Ulixes hade, trots moderns varnande ord om att inte gå för långt, lyckats irra bort sig vimlet av vargar som fanns i Civitas. Lite smått skärrat såg han sig omkring, letade efter något han kände igen, men där fanns inget. Han hade försökt hejda en främling, sedan en till, fråga om vägen, men de hade alla haft för bråttom för att ens notera den vilsna valpen. 
Och så plötsligt sveptes han åt sidan för att stå öga mot öga med en underligt varg som talade med tröstande ord. 
"Jag har..." Ulixes svalde, samlade sig lite. "Jag har gått vilse, tror jag. Jag hittar inte tillbaka till mamma och mina systrar."
Lättnaden över att någon faktiskt verkade vilja hjälpa honom syntes tydligt i de blåa ögonen. 
"Du kanske kan hjälpa mig?" Hoppfullt såg valpen på den underliga vargen. "Jag har försökt fråga andra, men de har inte haft tid för mig. Eller ja, de har inte ens sett mig. Som om jag inte finns." Besvikelsen över att vara lite och så lätt att förbise fick öronen att vinklas lätt bakåt och ett ledsen uttryck drog över hans ansikte.

Oblivio lyssnade till valpen och leendet breddades, för en vuxen varg skulle det nog vara genomskinligt, men nu var det inte en vuxen varg han handskades med här, det var en valp, och en valp som kommit ifrån sin familj.
   Han hade känt på hans sinne att han var rädd, lite skärrad och att han kände sig osynlig, det var dags att leka den snälla farbror-rollen
   "Nog kan jag hjälpa dig allt, beskriv din familj för mig ska vi se om vi kan hitta dem?"
   Han tänkte leda valpen utåt, bort från hemmen, förhoppningsvis skulle det ta dem längre bort från hans familj, och bort från mer nyfikna öron, även om alla verkade fokuserade på sin egen grej kunde man aldrig vara nog försiktig.
   "Säg mig... vill du aldrig känna dig liten eller osynlig igen? Vill du ha ett syfte?"
   Log han snällt när de kommit en bit på vägen och slickade sig om nosen igen.

"Åh!" 
Ett brett leende klöv Ulixes ansikte samtidigt som svansen viftade nästan dramatiskt mycket bakom honom för att visa glädjen han kände när den andre ville hjälpa.
"Mamma heter Lelirium, och hon är brun. Sen har vi Samsa, min syster som är lite mörkare brun, och min andra syster Lyra som nästan är gul i färgen." Han talade med värme i rösten. "Vi bor här, i Civitas."
Den naiva klangen i rösten var svår att missa, och självklart fångade den vuxna vargens nästa ord intresset hos valpen.
"Vad... vad menar du?"
Någonstans kände Ulixes att en varningsklocka ringde, men den ringde inte nog högt och han lyckades ignorera den, spänd av förväntan inför det som den andre kunde tänkas berätta vidare om. 
"Du menar, som en vuxen?"

Oblivio nickade litet lätt när valpen berättade om sin familj, som för att visa att han lyssnade, vilket han gjorde, men av helt andra anledningar än valpen trodde, han lyssnade så han visste vilka individer han skulle undvika medans han ledde valpen ut ur staden.
   Han lät så naiv, så livsglad, det skulle vara kul att korrumpera den här lilla själen till hans sida.
   valpen frågade vad han menade, och sedan frågade han igen om han menade som en vuxen och att litet lätt skrockande och skakning på huvudet från Oblivio visade att så inte riktigt var fallet.
   "Åh nej min kära lilla pojk, mycket viktigare än en vuxen"
   Han slickade sig om nosen och såg på pojken en stund, försökte läsa av honom och hans reaktion på informationen som givits innan han fortsatte.
   "Hur mycket kan du om världen och gudarna?" frågade Oblivio sockersöt. "Jag och mina vänner vill göra världen en bättre plats, och vi hittade en gud, i formen av en varg, och vi vill få henne att uppnå sin gudakraft, det är en väldigt viktig uppgift" 
   Han såg bort mot fjärran, förbi alla vargar och mot horisonten, det var en otalad inbjudan med i det han sade, men han tänkte inte fråga valpen om han ville följa med ännu, det fick vänta tills han hört dennes reaktion.

Med stora ögon lyssnade Ulixes till det som den andre sade. Det lät alldeles sagolikt för den lilla valpen och hänförd höll han blicken fäst på den andre.
"Så du... känner en Gud?"
Han visste inte mycket om Gudarna, men han visste att de hade hjälp hans mor och att han borde tacka dem för det. Och den här, han kände en Gud... Hur häftigt var inte det? Mor hade alltid sagt att man inte kunde träffa Gudarna, men uppenbarligen så hade hon haft fel. Att mor hade fel... Tanken kändes konstig. 
"Kan jag..." Han pausade och svalde innan han fortsatte. "Kan jag få träffa henne?" 
Hoppfullt såg han på den äldre hanen.
"Jag har aldrig träffat en Gud." Och systrarna skulle säkerligen bli så avundsjuka!

Oblivio slickade luften som om han smakade på valpens uppspelthet  och flinade gott, det här var så lätt och han älskade när saker gick lätt för sig.
   "Åh, nog gör jag det alltid, men du förstår, hon är inte vid sin fulla makt, så hon måste ha hjälp..."
   Han hängde lite med huvudet som för att understryka hur tragiskt det var att hans gudinna inte var vid sin fulla styrka.
   Valpen frågade om han fick träffa henne och Oblivio jublade inombords, valpen gick rakt in i hans öppna käftar.
   "Det var min plan från början, men först får du ta och följa med mig när vi hämtar andra vargar som ska hjälpa henne, det kan du väl?"
    Hans elektriskt blåa tunga slickade luften framför valpen och han såg mot fjärran igen.
    "Du får träffa henne, och vara med att hjälpa henne nå sin rätta plats"

Tankarna rusade genom valpens huvud. Att hjälpa en Gud... Det måste man ju göra. Det verkade vara det enda rätta, med tanke på vad Leli hade berättat om Gudarna. Man skulle ju göra som de ville, så att de kunde hjälpa en tillbaka.
"Ja," svarade han samtidigt som han nickade. "Ja, det vill jag göra." Rösten var uppspelt.
Snabbt såg sig valpen om i folkvimlet.
"Jag måste bara berätta för mamma först, så hon vet att hon inte behöver oroa sig. Och så får hon träffa dig." 
Han gav ett brett leende till den äldre.

Oblivio nickade kort åt valpens erkännande att han ville hjälpa till, och en kort blinkning och en suck undslapp honom när valpen talade om mamma.
   Men Oblivio var inte dum och hade en plan dör det med och log snällt mot valpen.
   "Vi vill inte att du går vilse i vimlet igen, vänta utanför staden så går jag och säger till din mamma, brun, hette Lelirium? Jag hittar henne, låter henne veta vart du är, och så går vi vidare sen, okay?" 
   En kort nickning och blinkning till valpen ingjöt att han ville valpens bästa, men han hade ingen som helst avsikt att hitta denna Leli och berätta för henne vart hennes valp skulle, men så länge valpen trodde det så var det inget större problem.
   Han satte sig lugnt och den långa svansen piskade åt sidorna i väntan på ett svar, inte skulle väl valpen säga nej åt att träffa och hjälpa en gud?

Tanken på att inte få säga hejdå till sin mor gjorde den unga hanen sorgsen, men samtidigt verkade det hela väldigt allvarsamt. Och han förstod att de inte kunde förlora mer tid. Det var viktigt att hjälpa Guden som den äldre talade om.
Så han nickade, egentligen mot bättre vetande, och svalde ner sorgen som hade velat tränga upp genom halsen på honom. 
"Hälsa mamma att jag kommer hem snart."
Han log ett framtvingat leende samtidigt som han intalade sig själv att det var det bästa. Han hade ju faktiskt gått vilse, så han kunde inte säga att den andre hade fel.
"Herrn?" hojtade Ulixes mot den andre som hade vänt sig om för att söka efter hans mor. "Jag tänkte... jag vet ju inte ens vad du heter." Han ville ha någon form av trygghet. "Mitt namn är Ulixes, förresten." 
Det kändes mindre fel ifall de åtminstone visste varandras namn, och Ulixes ville inte att det skulle kännas fel - Han ville så gärna träffan Guden.

Oblivio nickade åt valpens kommentar, nu var det ju inte så, men det gjorde inget om valpen fick tro det en stund, i alla fall.
   Han vände sig om och Valpen ropade efter honom, tydligen hette han Ulixes och Oblivio log lugnt tillbaka.
   "Jag heter Oblivio, jag kommer alldeles strax tillbaka, oroa dig inte, vi ska inte slösa mer tid"
Han började gå in i folkvimlet och rundade ett hörn där han lade sig lugnt till rätta, nu var det bara att vänta en stund, sedan återvända med en rövarhistoria.

---

   Efter en liten stund rörde han sig tillbaka runt hörnet och  log brett till sin nya följeslagare och suckade lätt.
   "Din mamma sade att det var väldigt nobelt och modigt av dig att följa med. Samsa och Lyra tjatade om att också få följa med, men jag förklarade att någon måste stanna och ta hand om mamma, och att de snart skulle få se dig igen, är du redo att gå?"
   Han puffade den mindre valpen lätt med nosen och log 
   "Vi ska norrut, till nästa hub, där kan det finnas fler som kan hjälpa till"

Tålmodigt väntade Ulixes och när den äldre, som presenterat sig som Oblivio, äntligen återvände drog en uppspelt min över valpens ansikte. Han missade inte ett ord av det som Oblivio berättade och det var med en nöjd känsla som han log mot den äldre.
"Jag är redo!"
Åh, vad hans systrar måste vara avundsjuka nu!
Snabbt var han på benen när den äldre puffade på honom och ivrigt började han röra sig ut från staden, kände spänningen inför äventyret. 
Glatt traskade han ut från staden, lämnade sin familj bakom sig omedveten om att de skulle sörja honom, och kände en falsk trygghet med den varg som just hade grundlurat honom. Ulixes hade ingen aning om vad han egentligen hade gett sig in i.

[Avslutat.]