Den vita hanen låg nära lyan och försökte sova, något som bevisade sig vara svårare än vad han trodde. Månljuset slank förbi trädens grenar och ned på hanens ansikte, något som fick honom att vilja slita ut sina trötta ögon. Inte bara det. Vibrationer från de andra flockmedlemmarnas rörelse och hjärtslag kittlade hans trampdynor trots att han inte ville och inte försökte känna av deras närhet. Han suckade vagt. Om han bara kunde kontrollera kraften liksom han kunde kontrollera sin andra kraft; luft. 
  Trots svårigheterna med att somna så gillade han det. Han gillade att hållas vaken av andras närhet. Det var länge sedan hanen hade haft det så men när han väl hade haft det så så hade han knappast känt sig trygg av det. Vem skulle känt sig trygg av att vara omringad av psykopater? Men nu kände han sig trygg, eller i alla fall tryggare. Än litade han inte riktigt på alla i flocken, allra minst Elphaba som verkade ogilla honom. Xerxes kände sig dock säker på att det skulle ändras och att om flocken skulle bli attackerad eller fara skulle komma så skulle han bli varnad. Han var inte längre lika ensam. Det var hanen tacksam för.
 

(Leviathan)

Leviathan hade inte lagt sig för att sova, istället hade han och Frihet tagit en liten promenad. Frihet hade för en gångs skull hållit sig lugn och inte sprungit iväg hur som helst, liksom Levi själv så hade hon lugnat sig en aning och blivit mer mogen med åren. Det å andra sidan inte så konstigt då Frihet var en spegling av Leviathan, och kanske till och med en spegling av Levis mer valpiga sida, även om ingen av dem förstod det ännu.
Så istället för att hoppa omkring bland träden skuttade hon i jämn takt bredvid honom medan de gick genom skogen. Här och var kunde Levi se de märkena som flocken ristat in i träden. Än var han inte riktigt helt säker på vad alla betydde, men det skulle han nog lära sig tids nog.
Efter en liten stund vände han blicken mot Frihet och frågade henne om de kanske skulle vända tillbaka. Den snövita illern nickade och tillsammans vände de tillbaka mot lyorna. Väl framme fick han syn på en stor, vit varg. Leviathan visste direkt vem det var, även om han inte haft något längre möte med hanen. Han kände igen hanen som Xerxes, en av de nyaste medlemmar i flocken. Kanske kunde inte han heller sova? Frihet studsade upp och ner bredvid honom och kröp sedan upp längs Levis ben och lade sig på hans rygg. Levi gick långsamt fram till den vite hanen och spetsade öronen.
"God dag, Xerxes", hälsade han.

Xerxes ögon öppnades långsam när någon han hade hört hans namn. Tröttheten gjorde att allt såg en aning suddigt ut men i röran kunde urskilja vit päls. Utan att höja på huvudet tog hanen till ord.
  "God kväll." Sa hanen tillbaka för att påpeka att det var snarare natt än dag.
  "Vad är ditt namn, flockbroder?" Frågade han, en aning trött och det lät lite som om hans fokus var halvt i Döda skogen och halvt i drömmarnas land, där den vackra svarta honan alltid fanns. Eller snarare förföljde honom. Hanen skulle nog aldrig glömma hennes förrädiskt vackra blick och röst, och hur arg hon gjorde honom med bara hennes existens. Han stängde ögonen för en stund. Ett försökt att försöka hitta honan Xerxes letade efter.

Leviathan snörpte lite på munnen när hanen rättade honom, men sa ingenting om det. Det var nog inte rätt läge att vara spydig.
"Leviathan", svarade han med ett litet leende och satte sig ner framför Xerxes. Han hade inte talat med hanen tidigare, men han hade sett honom. "Vill ni vara ifred säg till, så går jag, men jag tycker alltid det är trevligt att träffa nya medlemmar", sade han glatt. Ja, kanske Xerxes bara ville vara ifred egentligen, men Leviathan var en social varelse och tyckte om sällskap. I och för sig hade han alltid sällskap i och med Frihet, som aldrig lämnade han sida. Den lilla illern låg fortfarande hoprullad på hans rygg, men tittade nu upp bakom hans huvud och två öron. Hon var säkerligen lika nyfiken på denne Xerxes som Leviathan själv var. Han kunde inte klandra henne för det, den nya raganan kände stor och mäktig med sin storlek och de stora hornen som prydde huvudet.

Xerxes tittade på Leviathan en stund, utan att säga något. Ville han vara ifred? Det var inte så att han älskade dess andra närhet men hanen ogillande inte närheten heller. Dessutom var han en aning nyfiken på varelsen som dök upp mellan Leviathans öron. Hanen kunde inte hjälpa att hans blick blev fastklistrad på den, varelsen. Fanns den där eller var han bara trött? Xerxes började tvivla på sina egna ögon. 
  "Du har levande mat på dig." Konstaterade Xerxes och blev ännu mer utmattad bara av att höra de ord som for ur hans mun.

Leviathan snörpte lite på munnen, och Frihet dök ner och gömde sig bakom hans huvud.
"Frihet är inte mat", grymtade han. Han förstod varför alla andra såg henne som det, i deras ögon var hon egentligen bara byte. Men för honom var hon så mycket, mycket mer. Exakt vad visste han inte, men på något sätt så var hon hans andra hälft.
"Hon är min..."
Ja, vad skulle han säga egentligen? Vän? Andra hälft?
"Hon hör ihop med mig", sade han slutligen, i brist på någon annan förklaring. Han visste inte om Xerxes kunde förstå, och han krävde det inte heller. Så länge de lät bli att äta upp henne så var han nöjd.

"Hon hör ihop med mig." Xerxes var osäker på om det bara var han som var trött eller om det faktiskt var så att orden som Leviathan var konstiga. Kanske var det bara han som tyckte att dem var konstiga. Trött eller ett konstigt fenomen, hanen hade blivit ännu tröttare av att resonera över de två och inte långt där efter så stängde han ofrivilligt ögonen och mörkret tog över. Denna gång skulle i alla fall Xerxes inte få smärtsamma drömmar om den svarta honan, snarare konstiga och ologiska om en vit varg och en iller.

(Avslutat om inte du vill svara.)