[P för Saturn, men kan väl eventuellt vara öppet för en annan, bevingad varg ^^ ]

Det var en samlad iver som hade uppenbarat sig i Midas ögon när Saturn sagt till honom att följa efter. Den stora hannen hade sedan brett ut sina vingar och skjutit ifrån marken med bakbenen. Midas såg efter honom då han tog sig högre och högre upp i luften. Snabbt bredde han ut sina egna vingar och följde efter.
Vingarna slog snabbt upp och ner för att han skulle komma ikapp Saturn. Han ville visa sin värdighet och sin kraft - allt för att de skulle ha en anledning till att ha kvar honom.
Han var värd att kalla sig en Devils, han måste bara få dem att förstå det också.
Tankarna var hårda, bestämda, som om han försökte intala sig själv att han platsade i flocken. 
Nedanför honom bredde Kawazatriskogen ut sig. Grönskande och vacker. Det var minst sagt en syn som han inte skulle glömma i första taget..

[ I "Devils vandring"-tråden så pp:ade jag både Saturn och Midas (med Malvado) med att de redan är uppe i luften. Hoppas det var ok? Annars ändrar jag! ^^ ]

Den randige njuter av vinddraget när han stiger högre upp på himlen. Han rör sig väldigt enkelt och ledigt i luften. Det är här han trivs bäst. Men det är oxå väldigt ensamt i skyn. Saturn har inte mött många bevingade vargar i Numoori. Och ännu färre som han fäst sig vid. Nu har han en ung svart hane efter sig. En nykomling i flocken. En yngling som vill visa sig värdig. De ska spana tillsammans. De ska dela skyn. För flocken. Vi får se om ynglingen har vad som krävs. Saturn breder ut vingarna och finner en vind att vila på. Så ser han sig om efter den svarte.
"Midas var det?" Säger han med klar och stark stämma. Han är nästan säker på att han uppfattade namnet rätt. Men man vet aldrig. Bäst att vara på den säkra sidan. Den gyllene blicken hålls fäst på den svarte.
"Malvado's son". Det konstaterar han mer. För han har inte undgått att upptäcka att ynglingens energier påminner väldigt mycket om betan. Saturn ser framåt för en stund. Sänker blicken mot trädtopparna under dem.
Ska de dela luftrum kan de väl ändå bekanta sig lite. Och Saturn känner sig faktiskt lite glad över att inte vara den enda bevingade vargen i flocken längre. Även om han saknar sin förra luftkamrat.

Han nickade kort.
"Japp, Midas var namnet", svarade han lugnt. "Son till Malvado", sade han sedan som svar på det Saturn sedan konstaterade. Var det så här det skulle bli? Skulle han ses som sonen till Malvado? Sonen till flockens beta? Han antog att det var så det kunde bli i början, men det var inte så det skulle vara i framtiden. Nej, Midas ville göra sig ett eget namn. Han hade ingenting emot sin fader på det sättet, men han ville inte förbli 'sonen', han ville vara någonting eget.
"Har ni varit en del av Devils länge?" frågade han sedan. Dels för att hålla konversationen någorlunda flytande, och dels för att han var genuint intresserad. Han såg ut över bergen som gick att skymta långt, långt där borta. Allt man fick se när man kunde ta sig ovanför trädkronorna på det här sättet, det var verkligen oslagbart...

[ flumflum 8D ]

Saturn lyssnar uppmärksamt på det ynglingen berättar. När han upprepar Saturn's konstaterande så kan Saturn höra något... besvikenhet? ... eller något liknande. Midas verkar inte riktigt trivas i att bli stämplad som Malvado's son. Ett flin drar över Saturn's läppar. Så väl han känner igen det där. Även om det var länge sedan minnena återvänder från.
"Tro inte att du kommer bli accepterad för att du är son till betan. Var och en får kämpa för sin egen rätt. Du är lägst i rang nu. Du måste med egen kraft visa att du är värd att klättra högre". Saturn kastar en blick på Midas. Förr såg Saturn tillbaka på sina minnen med obehag och vrede. Fadern hade haft starka tankar om sin son. Han hade även fått flocken att hoppas. Nog hade han försökt. Men Saturn kunde inte anpassa sig till deras bild av honom. Det kanske inte är riktigt samma sits som Midas är i. Men nog kanske känslan är lika. Känslan av att ha höga förväntningar på sig. För höga. Att inte kunna visa vad man går för för att man redan har fått en stämpel på sig.

"Jag har varit med ett tag, ja. Flocken är mitt hem. Min familj. Jag har slagits för Devils och tvekar inte att göra det igen". Saturn minns när han först blev medlem. Han hade känt sig osäker mot Nevada. Saturn's första test, första uppgift, hade varit att slåss med en annan medlem. På allvar. Den medlemmen kom senare att betyda väldigt mycket för honom. Allt för mycket. Gör de fortfarande. Saturn kom oxå att respektera Nevada. Så försvann den vite. Spårlöst. Och i förvirringen skalv luckan efter ledaren skapade så klev Tramptass fram för att samla alla. Han hade lyckats och Saturn hade svurit sin trohet. Och de orden skulle han aldrig backa från. De som ville fick lämna flocken i fred. Och den medlem Saturn värderade så högt lämnade dem. Skapade ännu mer förvirring och förtvivlan inom honom. Men det är förflutet nu. Saturn bestämde sig för att det som varit kan kvitta. Istället vill han hoppas och tro på framtiden. Och att han är värd allt som kommer för hans tassar.

Och så fick han den äran att klättra upp från lägst till hög. Det var något han aldrig hade kunnat föreställa sig. Men han är otroligt tacksam. Det är i Devils han hör hemma.
"Vad är dina tankar, Midas? Om flocken. Om framtiden". Frågar han och kastar en blick på den svarte igen. Kanske Midas kan vara ett rätt trevligt flygsällskap?