Lederna brände efter timmar av språngmarsch, och strupen var torr. Hon vägrade att stanna överväga sina valmöjligheter, utifall att man var henne hack i häl. Paniken fick istället hjärtat att banka som en stångjärnshammare och hon såg bakåt för att försäkra sig om att vålnaden följde henne. Andevargen. Det kändes så ovant att tänka så om den egna dottern. Om något gott hade kommit ur hennes förflutna var det just Alfdis. Att Avonmora var anledningen till dennas död gjorde det hela outhärdligt nu när det ännu var så färskt. Hon svor tyst och kände hur det vände sig i magen när hon tänkte på sin far. Det fanns så många ord som beskrev Efraim, och fader var inte ett av dem. Han började sakta dö för henne. Korrigering: Han var död för henne. Hon var dock livrädd över att få klara sig på egen hand, hon ville inte erkänna det men Mora kunde inte leva som ledare. Ledare över sitt eget liv.

Avonmora ångrade att hon inte stannat för att slåss. Med sin enda upptäckta kraft hade Efraim inte haft en chans mot hennes grova klor och skarpa bett. Hon kunde ha slitit strupen av honom, men hon hade flytt istället. Kanske för att hon var mer mån om frihet i den stunden än att stanna kvar och tampas med samtliga flockmedlemmar. Hon spände käkarna och lade med ens märke till att en doft genomsyrade luften. Revirmarkering. Hon visste exakt vad det innebar och hon hann inte vända om i tid.

Reserverat för Alfdis samt Shady

Alfdis tassar rörde sig inte där hon susade fram mellan träden som en skugga som passerade onoterat genom lövverken, för någon som inte var uppmärksam skulle hon passera förbi obemärkt då hon inte gjorde något ljud av sig.
Desperat följde hon efter sin mor efter dennes flykt från fadern som berövat Alfdis hennes eget liv, hon flydde inte för sin egen skull, då Efraim inte hade något att sätta emot henne, men hon flydde med sin mor för att försäkra sig om dennes trygghet, det var den nya anledningen till att hon existerade.
Med en snabb blick framåt lade hon märke till att Avonmora blickade bakåt efter henne och hon gjorde sin gestalt något tydligare för att visa att hon var där.

Hon hade aldrig varit i djungeln förut, den hade bara varit en stor grön massa av mystik som vilade vid bergets fot, och ibland drömde hon om hur den lkättrade uppför bergssidan och slukade den som i ett försök att få den att bli del av sig.
Hon drömde ofta, men det var hennes sätt att undfly verkligheten hon levt i och därför var drömmarna en stor del av den hon var, och hon var lite flamsig också.
Hon hann inte känna av något, men det gjorde tydligen hennes mor då denne tvärstannade, Alfdis reaktion var snabbt att göra så att hon var utom synhåll genom att dölja sig själv för blotta ögat

En vanlig dag på Reviret, samma sak. Uppe innan solen steg över trädtopparna, träna de första timmarna, se över de andra när de vaknade, träna dem och sedan i omgångar patrullera reviret. Då och då kanske någon enstaka varg tog sig nära revirs gränsen, men de avlägsnade sig snart nog och ingen behövde ingripa. Bara ett monotont mönster hon vant sig så vid. Något hon aldrig haft problem med fören Envidia börjat peka ut allt som tråkigt. Ständigt tjatande om diverse olika saker. Så som hur litet mening hennes liv måste ha som inte gjorde något annat än befann sig innanför reviret. 
Den mörka hyndan ville inte erkänna det, men det började faktiskt påverka henne.
De gånger Demonen inte tjatade om hennes monotona tillvaro som ledare så drog hon mer än gärna upp patrasket som bodde i den andra delen av skogen. Den mörka hanen oftare än de andra medlemmarna.
Hon fnös.

Den ena mörka tassen sattes framför den andra och undervegetationen låg tät omkring henne. Luften var fylld med den sedvanliga fuktigheten och ljudet djungeln alltid gav ifrån sig ifrån apor och diverse fåglar. I ett träd längre bort uppstod ett tumult mellan två olika grupper med apor och oljudet var ett faktum som inte gick att undgå, hon var säker på att ljudet färdades flera språngmarsher ifrån där hon var.
De eviga viskningarna ifrån skogen skuggor i hennes närhet kallade lätt på hennes uppmärksamhet. En kort bit ifrån henne, bara några skutt ifrån revirs gränsen, rusade en Varg emot henne, och än viktigare, reviret.
Demonen kuttrade mjukt i hennes inre och Shady hatade att hon gjorde något den inneboende velat för henne att göra, men faktum var att hon inte kunde ignorera denne främlings framfart.

Fullt synlig mellan träden stannade hon och inväntade bara att främlingen skulle ta sig över gränsen och upptäcka henne.
Den intensiva, evigt föränderliga blicken, låg fästad på främlingen som stannade tvärt när den fick syn på henne. Bakom den fladdrade en skepnad till som dock försvann och Shady lade lätt det mörka huvudet på sned medan skuggorna fladdrade liket eld ovan det.
Var det en illusion eller hade Tiken bara inbillat sig den varglikna skepnaden som nu försvunnit för hennes ögon?
Hon kommenterade inte på den, eller främlingens ankomst. utan stod bara där i tystnad och lät blicken glida obarmhärtigt över främlingens kropp. Vägde henne med Blicken.
Hon verkade spänd och trött.
"Tala ut din anledning till att korsa mitt revirs gränser" lät hon tillslut lämna strupen med en len förrädisk röst. Hon ville veta vad för intuitioner den andre hade, om hon var fientlig mot Shady's flock skulle hotet direkt intetgöras

Skogen var egentligen ingen skog, utan mer åt djungelhållet. Djurlivet och alla dess läten hade inte undgått henne, men viktigare saker hade ockuperat hennes tankar. Den tunga, fuktiga luften kvävde henne nästan när hon ryggade där hon stannat. En tik med mörkt hårlag hade förutsett Avonmoras ankomst då hon givit ifrån sig sin doft som präglades av hennes egen lukt samt "flockens". Faderns. Mora kände tikens pondus men backade inget mer. Väntade helvetet framför henne, så var det ingenting mot för skärselden hon kommit från. Avonmora dog hellre här än i bergen, och hon var glad över att hon hade kommit så pass långt. När Mora nu visste vad som legat bortom bergskedjan var Efraim inte längre verklig. Han tillhörde ett förflutna som lämnats för inte alls länge sedan, och om det inte vore för smärtan i hjärttrakten över händelserna som ägt rum så hade det kunnat vara en evighet sedan.

Avonmora var splittrad. Hennes blick flackade mellan omgivningen och tiken, men vågade inte släppa vargen med blicken under längre perioder. Mora vågade heller inte stå stolt och rakryggad inför en varg som utstrålade sådan makt och fara. Avonmora hade brutits ned under alla dessa år, men hatets gnista hade äntligen tänts. Den lågan kunde förvisso bli en eld. Ilska bubblade med ens i hennes inre och ögonen kunde inte dölja frustrationen. Men hennes kroppsspråk visade en harmlös kringvandrare. Avonmora hade vägrat kännas vid andevargen i detta nu, och hon hoppades innerligt att Alfdis hunnit osynliggöra sig. 

Till slut talade den främmande tiken och Avonmora brottades med viljan att fråga vem hon hade att göra med, men samtidigt var hon inte i någon position att göra så. Den främmande tiken talade med en myndig stämma, och bad Avonmora berätta varför hon var där, varför hon trampat rätt in i ett revir utan en tanke på att förebygga en sammandrabbning med ledaren. Ledarinnan. Denna tik hade talat som att hon ägde stället, och Mora betvivlade det inte. Hon svalde hårt och trampade på stället.
  "Jag är en flykting, kommen över bergen", sade hon allvarsamt. "Jag kommer inte för att åsamka någon skada. Fast, vilket öde som än kan vänta mig här är mer fördelaktigt än det som hade väntat mig på platsen jag kommer ifrån."
  Hon hoppades på att denna individ hade någon form av heder. Hon hoppades lite på barmhärtighet.

Även om man inte kunde se henne så var Alfdis där, hon betraktade scenariot och hon kände en bubblande uppspelthet leka i kroppen, hennes moder verkade rädd, men det rörde henne inte så mycket så länge ingen öppen aggression utspelade sig så var det okej med henne.
Hennes fokus lades på tiken som ställt sig i deras väg, hon önskade veta vad de gjorde där, och sanningen att säga så hade hon själv bara följt sin moder när denne flydde från bergen, så modern var anledningen att hon var där, fast det sade hon inte till främlingen, utan hon valde att tyst betrakta situationen när hennes mamma valde att svara.

Modern kommenterade något som Alfdis tolkade att hon inte brydde sig om ifall hon dog, vilket hon inte kunde tillåta, hon skulle överleva, så hon valde att inflika sig själv i konversationen.
Hon fnittrade lätt innan hon öppnade ögonen, som såg ut att betrakta ledarinnan från tomma intet, strax därefter uppenbarade sig ett brett leende under ögonen, fortfarande flytandes utan någon värdkropp.
"Det stämmer, upplevelserna därborta var att dö för"
Hon fnittrade innan hennes kropp uppenbarade sig och hon flöt runt ovanför den främmande tiken lite nonchalant.
"Ditt Revir? Så du har en flock?"
Hon försvann igen innan hon dök upp bredvid sin moder och hon fnittrade energiskt när hon lade blicken på henne.
"En flock, det innebär kanske att han inte vågar komma nerför berget"
Hennes tomma blick letade sig till den andre tiken innan hennes kropp bleknade för att lämna ett flytande, brett leende huvud

Tiden ifrån att hennes mening uttalats till att främlingen svarade drog ut. Tänjdes tills att tid och rum var en befattning som ej längre existerade. I den mörka honan ruvade ett sinne lika mörkt, och mörkare hade det blivit då Demonen valt att träda in.
Det som rörde sig inom sinnet gick inte att tyda ens av telepater då de orimliga mörka tankarna vältrade sig i mörkret likt ormar i en grop, vars kroppar slingrade sig tätt om varandra, de tänktes i ett språk som var okänt för många. Det förenklades inte heller av att de egna tankarna gästas av tio-, kanske rent av hundratals, av andra väsande röster som alla samtidigt talade samma språk, eller det andra sinnet av demonen som viskade i samma hemliga språk av mörkret, förgiftade det redan trasiga sinnet. Förvred de mörka vältrande tankarna i galenskapen. Den sken genom i hennes ögon på ett sätt som blandades med den intelligens och erfarenhet som bodde i de mörka vrårna av hennes väsen. Lyste ut med känslan av Farlig.
Ord lämnade den hornbeklädde, ord som vädjade till ett ljus, ett ljus som inte gick att finna. Barmhärtighet var något som inte fanns inom den mörka honan, ingen som lättvindigt delade ut till främlingar åtminstone.

Men något som dock fångade hennes intresse var ett lätt fnitter som åtföljdes av att ett par ögon uppenbarade sig i intet. Det var inte samma trick hon själv använt sig av med sina skuggor, kunde hon direkt avgöra, då bakom ögonen kunde man fortfarande tydligt se djungeln. Snart under ögonen dök ett leende upp. Öronen spetsades lätt på det mörka huvudet, dock knappt märkbart.
Var detta en individ med osynlighet? Dock så hade ingen doft gått att förnimma ifrån varelsen, heller inget som tydde på att hon rörde sig då hon närmade sig.
Den hade talat med ännu ett fnitter och sedan flutit i luften mot henne, nu med en värdkropp. Huvudet vickades lätt åt andra hållet med samma intensiva blick hon haft under den korta paus som uppstått mellan henne och den fullt synliga hornbeklädde framför sig.
Den lätt genomskinliga vargen talade igen, nu i frågor, medan den svävade över henne.

Tankarna vältrade sig i sinnet. Hade det bara varit så att Honan flutit och blivit osynlig för blotta ögat hade hon inte intresserat Shady mer än att hon kanske sett henne som potentiell medlem, men att hon inte hade en doft eller tillsynes fast form gjorde att hon till en början misstänkte att det var en illusion skapad av den större tiken, men det slogs också hål på då denna flygande Tik med otydliga konturer verkade tala i ord och meningar som den andre inte ens tänkte på.
Dock valde hon att släppa fenomenet igen då ho fastställt att den kropplöse inte skulle kunna skada henne nämnvärt om hon inte hade en fysisk skepnad.
"Du talar som om jag skulle finna intresse till ditt liv" Konstaterade hon lätt med samma förrädiska röst.
"Faktum är att det enda jag är intresserad är av vilken anledning du valde att korsa min revirs gräns istället för att ta en annan väg, du ser hade det varit nån annan än mig hade du kanske inte varit så tursam" tillade hon med ett flin, ett flin som delade upp hennes smala ansikte i en kluven mask som vittnade om det galna mörker som låg bakom den.

Avonmora lade märke till att Alfdis entré. Andevargens kvittrande påståenden gav henne mod och hopp. Det barnsliga sättet hon talade på, skar dock i Moras hjärta. Hon såg upp och vilade inte blicken vid den främmande tikens ögon alltför länge, men länge nog för att fastställa både ögonfärg och sinnesstämning. Det fanns inte mycket att tyda i ögonen som flammade så röda. Hon gissade att det inte var lönt att hoppas på godhet eller förbarmande. Mora gav dock inte upp, utan en liten rynka framträdde istället mellan ögonen. Hon hade inte lust att ingå ett förbund med en hona som denna. Hon hade en hotfull aura som man kanske borde akta sig för. Å andra sidan var det lite för bra för att vara sant, att de snubblat in i ett revir där man inte dödat dem på fläcken. 

Avonmora klippte med de ojämna öronen, det trasiga vändes mot främlingen när denna talade. Alfdis ord hade triggat igång ett nytt behov, av en flock. En förening. Det fanns inget som riktigt tydde på att främlingen ville ha dem där, hon avfärdade Moras ord med en svansviftning. Den främmande tiken flinade sliskigt efter att ha påstått att hon troligen inte hade varit så lyckligt lottad om hon upptäckts av någon annan. Avonmora fick nästan kväljningar av attityden. Hon kastade litet med huvudet. Vad fick tiken att tro att hon var så mycket bättre än någon annan av deras pack? Avonmora fick ett bestämt uttryck i ögonen men tänkte inte käfta emot, men kunde inte undgå att en mening slapp ur henne. Känn ingen ånger.
  "Jag sade just varför jag var här, jag flydde bergen", sade Mora tålmodigt. "Vad krävs för en plats i solen? Vad för utmaning för att, låt oss säga, ingå i en flock?"
  Hon var genuint nyfiken. Hon tyckte inte om att vara beroende av någon, heller inte att be och vädja. Samtidigt hade hon under sin 29-åriga existens tvingats till enbart detta.

Shady såg på henne med den intensiva flytande blicken. Honan förstod uppenbarligen inte vad Shady menade, och det var en nackdel som snabbt lades till i hennes snabba utläsning av främlingen.
Envidia, som för engångsskull inte jobbade emot henne viskade mjukt i hennes sinne. Som om hon ville stryka henne med hårs, som om hon ville få ut något. Misstänksamt så tog  Shady ett litet kliv snett framåt, så att hon fick en bättre uppsikt av hela främlingens kroppsmassa och byggnad. Hon var ganska kraftig med hög manke och något udda Mörkt föremål runt ena tassen intresserade Shady något. I Hornen låg det fördelar hon hon nickade smått till sig själv och undrade smått vad det var för krafter som kunde ruva i tiken. Kanske kunde hon tas in, så som den kropplöse förslagit? Även om hennes intresse låg mer hos den nyss nämnda. Om det inte var en illusion ifrån den mörke framför henne, utan en egen individ skulle det betyda att denna skulle kunna ta sig fram vart den än ville, ljudlöst och doftlöst. Och denne kunde bli osynlig närhelst den ville, vad hon ännu sett. Men frågan var vad som mer låg dolt i den transparenta kroppen.
"Du berättade inte för mig varför du tagit dig in på mitt revir" förkunnade hon på nytt. Hennes röst gjorde det tydligt att hon pratade som till en valp som inte förstod de allra enklaste sak.
"Du förklarade vad du gjorde här i Kawazatri, du kunde väjt undan reviret nedanför bergen långt innan du tog dig in på det" fortsatte hon förklara, med en nedlåtande ton i rösten.
Hon fnös roat.
Hon ville veta vad honan tänkte på angående den kroppslösas ord.
Vad hon såg när hon tittade på Shadys mörka kropp med de vita på ryggen runt de massiva ärren. När hon tänkte på de fladdrade skuggorna som liknande en kall mörk eld.
Den andres fråga hade varit genuin, men Shady tvivlade på att denna hona hade för avsikt att gå med med Flockens moraler som förutsättningar. Bara hur hon reagerade emot Shady nu fick den mörke att framstå som en vänlig individ. Förolämpad av Shadys tonfall. Hon fnös igen, även om det nu inte var för att hon var road av något.

Plötsligt bröt ansiktet upp i samma flin som tidigare.
"Denna plats du trätt in på är långt ifrån en plats i solen" ett skrockande lämnade henne, likt ett galet kacklade. Hon fann det så ofantligt roande. Occultos, i ljuset. Hon skrockade igen. Nej detta var mörkrets väg. Vägen som ledde till döden, om inte för en själv så för ens fiender, måltavlor. En makt i mörkret som viskar ut ens fasa, en mardröm. Skuggor.
"Har finns inget ljust att finna" tillade hon efter en kort tyst paus, med en stämma som talade med et dött allvar.

Avonmora hade med etthundraprocents säkerhet tagit sig vatten över huvudet, och hon skämdes över att hon ens stod där och hade mage att försöka föra en konversation. Det var dock långt ifrån den största utmaningen genom hennes tidslinje. Främlingen tog ett steg i hennes riktning och hon stelnade till. Det visade sig att den främmande tiken nu ville studera henne, och hade hon viljat skada någon hade hon gjort det minuten då Mora och hennes följeslagare trätt in i hennes synfält. Eller när Avonmora trampat snett med sina ord. I vilket fall väntade sig Avonmora ändå våld, och var styv i kroppen. Styrkan kom och gick, men i raseriets hetta samt i panik triggades och intensifierades det som fanns inom henne. Hon tog hellre till flykten i detta fall dock, hon hade inget otalt med honan som kunde få Avonmora att ta ut ilskan som det senaste orosmomentet burit med sig. 

Avonmora tvingade sig själv till att inte tala utan att ha blivit tillsagd att göra så. Hon ansträngde sig för att sovra bland orden hon kunde tänkas behöva. Hon trampade lite på stället och spetsade öronen när tiken talade. De guppade lite när hon snappade upp den överlägsna attityden på ett helt annat sätt. Var hon verkligen så dum som hon framstod? Hon var inte vuxen för fem öre med tanke på kulturen hon kom ifrån, som gick ut på att inte låta någon växa upp och tänka kritiskt, vilket var vad som kom med ålder. Fast dum var hon inte, ville hon tro.
  "Min anledning att, som jag sagt, trampa in här var att jag var på flykt och inte hade någon annanstans att vända mig", svarade Mora för att rentvå sig själv.
  Tiken förklarade att Avonmora kunde ha vikit undan innan reviret introducerats, men det var faktiskt inte så att den inbjudande djungeln präglats av revirmarkeringar från första början. Så hon fortsatte tala enligt spåret hon varit inne på. Läs mellan raderna, förmanade hon tyst både sig själv och främlingen. 
  "Jag hade inte det därför att början på... Kawazatriskogen... låg precis vid foten av berget jag kom ifrån. Reviret kom en bit innanför. Djungeln tycktes bjuda det beskydd jag sökt, men jag misstog mig."

Avonmora sneglade bakåt för att se om hon kunde skymta sin forna skyddsling där rollerna nu var ombytta. Hon svängde tillbaka för att stå öga mot öga med tiken vars namn hon inte kände. Hon hade inte skött sig bättre nu heller. Hon suckade och stod blickstilla sånär som på öronrörelser till följd av ljud runtom. Främlingen reagerade sen på något annat Avonmora sagt, och den behornade ville gäspa och gå sin väg. Men det här betydde för mycket, hon skulle rätta sig efter vilka regler som gällde så länge de inte innebar en tripp tillbaka till bergen. 
  "Är du ledarinna vet du vad som gäller", sade Avonmora uttryckslöst om dessa mörkrets marker. "Vad gäller för nykomlingar? Död, utvisning eller acceptans? För det senare, på vilka grunder då?"
  Friheten kanske var ett minne blott trots allt. Hon hade all tid i världen, livet tickade.

Alfdis lyssnade på konversationen och bleknade, samt återvände i perioder för blotta ögat, blinkandes som en eldfluga om natten, fast istället för att lysa var det hennes form som flickrade.
När inget riktigt kunde skada dig så fanns inte heller någon rädsla, och därför var farlighetsfaktorn hos den främmande tiken starkt nerspelad och den rörde henne inte särskilt i ryggen.
Hon lät sin form försvinna för stunden, hon hade ingen mening med att visa sig just för stunden, och gjorde därför inte det.
Men bara för att hon inte syntes betydde det inte att hon inte var där, hon betraktade vargarna och lyssnade till vad de hade att säga, tog in deras ord och pusslade ihop bitarna som hon själv ville.

Den främmande tiken påstod att detta var en plats långt ifrån ljuset, vilket helt i hennes öron var en bra sak, mörker dolde saker, dolda saker kunde inte bli funna, saker som inte blev funna var säkra.
Hon lät sin osynliga blick läggas på modern när denne svarade.
Hennes syn poffade fram och hon morrade åt modern, vilket var okaraktäristiskt av henne, men hon tänkte inte låta det gå såhär.
"Att dödas har du ingen rätt till! Du slog dig fri från honom, du har inte kommit såhär långt för att dö nu"
Hon lämnade marken lätt och sneglade mot den andra tiken, som hon fortfarande inte kunde namnet på.
"Och utvisas är inget alternativ, djungeln ger oss skydd"
Enda anledningen till att hon reagerade såhär var för att det var på grund av att hennes moder försökte fly som hon dog, och levde igen, hon hade kommit tillbaka för att se till att hon lyckades med sitt mål.
"Så antingen accepteras vi, eller så tar vi oss igenom, är det någonting jag lärde mig efter flykten från far, är det att inget revir räcker för evigt"
Hennes blekvita blick lades på honan med de brinnande ögonen.
"Det finns säkert något hon behöver oss till"
tillade hon, lika mycket till sin mor som till ledarinnan framför henne

Hon såg på främlingen. Lystrade till orden. Det fanns ingen mening att än mer dra ut på vare sig hon gett en korrekt anledning till att vara här eller inte. Främlingen, vars namn hon ännu inte visste, hade trots allt uttryckligen frågat efter en plats i flocken, och det var det Shady tänkte kolla om hon passade till.
Hon var tveksam. Även om flocken behövde mer så kunde hon inte släppa in massa nya som inte kunde reglerna. Hon behövde styra upp litet, samtidigt verkade denna tik inte ha så mycket övers för våld, något som inte gick ihop med flockens filosofi. Det var skapade att bringa död och för att vara krigare. Familjekänslan hade bara hängt på det. En brokig skara med vargar som bara passade ihop för sin längtan att bringa Kaos och ha makten, eller ett syfte. Önskan att vara mer än bara en ännu en varg utan namn att vandra Numooris jord.
Om Shady skulle acceptera denna hona, vad hade hon då för grund för att stanna, för att vara Lojal? Det var mycket sm hon behövde ta i beaktande när det gällde nya.
Det senaste tillskottet, Björk, hade varit lättare, Blair hade skickat henne och gjorde hon något Fe skulle Blair stå för det. Men nu var det hon, och hon behövde alltid se efter sin familjs bästa.
Den intensiva blicken vändes åt den kroppslöse då denne med ilsken röst talade till den store mörke.
Shady lyssnade på orden, lätt medan hon tänkte.
Den intensiva blicken låg fastnaglad i Den behornades anlete. Sökte efter något som talade om reaktioner på orden, talet.

"Även om jag skulle finna användning för er så betyder det inte att flocken behöver er" hennes röst var len som vanligt.
"Övertyga mig" hon flinade mot dem, åh vad det skulle bli kul.
"Övertyga mig om att ni inte skulle försvinna så snart ni tror ni är säkra så får ni en chans. Men det blir er första och sista" Hennes flin låg kvar på läpparna. Väntade.

Avonmoras skinn kröp när morrningen satte luften i dallring. Det var alldeles efter att Mora frågat främlingen vad som väntade, och Alfdis hade reagerat ovanligt starkt då situationen krävde detta. Avonmora såg inte döden som en utväg. Hon ville inte dö, men hon var inte rädd längre. Sedan hanarna undan henne letts till slakt, fruktade hon inte sådant. Alfdis sista ögonblick. Hon fick en beslutsam blick, men hon kunde troligen inte göra detta på egen hand. Hon kunde kanske inte göra det här alls. Hon var inte skapt för att synas, höras och kännas. Hon var skapt för att föda fram valpar och bilda en flock där hon fått lära sig att hon inte hade något värde. Alfis nämnde Efraim, inte vid namn men hon talade om honom, och Avonmoras beslutsamhet blev till avsmak. Utvisning lät inte som en bra idé, tyckte ungtiken. Det var kanske dags att agera moder och vuxen, men det var hon inte heller utskuren för att passa som. Inget revir räcker för evigt... Återigen återvände moderns målmedvetenhet och hon drog lite på smilbanden.

De rödglödgade ögonen hade betraktat Alfdis, och nu talade främlingen. Hon förklarade att flocken kanske inte skulle ha samma användning av dem som hon kunde tänkas ha. Avonmora var van vid attityden. Hon var ingenting, hon dög inte, hon var en i mängden och osynlig i massan. Det var kanske dags att bevisa motsatsen, men hur? Mycket riktigt kom en sådan förfrågan. Avonmora fick - varesig Alfdis kunde backa upp henne eller inte, när nu Mora säkerligen skulle sabotera alltsammans - chansen att visa vad hon gick för. Vad de var gjorda av. Fast, hur skulle hon kunna bevisa något? Huvudet var tomt på idéer. Hon kände hjärtat rusa och blodet pumpa hårt. Hur. 

Avonmora funderade i sisådär en halv minut. Desperationen var ett faktum, och hon var tvungen att anstränga sig. Så Mora hoppade från stillastående position och landade hårt snäppet närmre den främmande tiken, med framtassarna först. När hon nådde underlaget sjönk hon ned i gropen som bildades under henne till följd av pur fysisk styrka. Hon funderade på hur hon vidare kunde visa upp kraften hon satt inne med, på ett annat sätt. Eller någon annan form utav potential. Det var bråttom, och en maktdemostration kunde inte räcka. Det skulle troligen inte vara särskilt produktivt att försöka välta tiken till marken. Hon stegrade sig snabbt för att visa upp de grova klorna. När framtassarna nådde marken tog hon ett skutt bakåt och åstadkom djupa fåror i marken. 
  "Jag söker flockliv då det är vid detta jag är van", sade hon snabbt. "Vart skulle vi försvinna? När vi ändå valt det här?"
  Hon fnös hårt. Bollen låg hos Alfdis, och Avonmora kastade en blick i riktning mot den plats ungtiken befunnit sig på när hon talat.