Han lät vingarna bära honom över bergstopparna. Det var en mycket speciell känsla att se ner på världen ovanifrån, och han kunde inte säga att han avundades de som gick miste om detta. Han förstod inte hur hans far hade gått genom hela livet utan att se världen från detta hållet. Om Midas var tvungen att beskriva den vackraste platsen så skulle det vara synen av världen uppifrån luften.

Han fortsatte att segla över himlen, genom moln och dumdristigt nära de vassa bergstopparna. Luften var tunn här uppe, men än så länge var det inget som bekom honom, lite till skulle han allt orka. Han svepte runt toppar och bergsväggar, övade på snabba vändningar och inbromsningar. Allt för att bli bättre och bättre på flygandets konst. Vem vet, en vacker dag kanske hans kunskaper var livsviktiga. Han hade varit i Devils ett tag nu, men han hade extremt mycket mer att lära av den flock han valt att viga sitt liv åt. Han ville dock göra både Tramptass och resten av flocken stolt, och han såg hårdträning som en bra början på det målet.

Efter en stund i luften beslöt han sig för att ta mark. Han seglade ner emot platån utanför den stora grottan och landade med en smidighet som nästan förvånade honom själv. Nästan. Midas blev för det mesta inte förvånad över vad han kunde göra. Han visste att han var duktig inom det mesta...

Den randige hanen hade svävat över bergstopparna och mellan pass och klyftor och sett sig omkring som så många gånger redan sedan de anlände till Blodbergen. Han trivs väldigt bra här. Det är otroligt vad mycket att se och upptäcka det är här. Mer än bara sand så långt ögat når. Ju längre tiden går desto. Mindre säker blir han på om han någonsin trivdes alls i öknen. Men det spelar ingen roll. Blodbergen är Devils hem nu. Djävularna i bergen.

Den randige hade fällt ihop vingarna och störtdyker ner mot bergens hårda uta. Han älskar verkligen känslan av att falla fritt. Falken i honom är störtdykningarnas mästare. Han är himlens kung. Vingarna hade fälts ut och vinden hade fångat upp honom innan tassarna tog mark på platån utanför den stora grottan. Det som hade dragit honom dit var energierna av en yngre flockbroder. Midas. Även denne bevingad. En son av Malvado.

Saturn fäster den gyllene blicken på ynglingen.
"Goddag, Midas". Hälsat han med en lätt nick.

(Jag hoppas det är dag. XD Såg inget som tydde på annat?)

Midas hade hunnit lägga sig ner på platån när Saturn landar på marken och gör honom sällskap.
"Saturn", svarade han med en djup nickning, i respekt för den mer erfarna flockbrodern. Han gav dock inga indikationer på att resa sig upp, Midas trivdes bra för tillfället där han låg och planerade att ligga kvar en stund till.
"Allt väl?" frågade han sedan, med den karaktäristiska Midasrösten som lät som om han inte brydde sig ett skvatt om svaret. Det var dock inte sant. Han skulle aldrig fråga om han inte var genuint intresserad, men att visa känslor (vare sig det gällde i rena ord eller i tonläge) var något som han hade svårt för. Men han misstänkte väl att hans beteende var mer eller mindre accepterat vid det här laget, om inte annat hade de andra en del att jobba med..

Vingarna sträcks ut och ruskas om innan de viks ihop och placerar sig vid han sidor.
"Det är väl med mig". Svarar han unghanen innan han sjunker ner på frambenen och sträcker ut dem framför sig och gäspar. När han reser sig upp igen så ruskar han på huvudet och vänder den gyllene blicken mot Midas igen.
"Hur är det med er?" Frågar han och öronen klipper till på hans huvud. Han låter inte överintresserad men det är alltid trevligt att ha någon att samtala en stund med. De är trots allt flockbröder och delar luften ovanför alla andra. De har större koll på vad som rör sig i bergen än någon annan. Och för att kunna bli bättre tillgångar för flocken är det bra om de känner varandra bättre. Saturn har inget emot den yngre hanen. Faktiskt är Midas ett uppskattat sällskap. Den yngre verkar inte vara den som är vidare bra på att visa uttryck och känslor och sådant. Men det gör inget. Saturn är inte precis en livlig och sprudlande överlycklig yngling heller.

Saturn sträcker ut sig samtidigt som han besvarar Midas fråga. Liksom Midas låter inte flockbrodern speciellt intresserad när han ställer en liknande fråga. Det är nästan så att Midas inte kan låta bli att le, men han låter ändå bli att göra det. 
"Jodå, synd att klaga", svarade han med en aningen slö uppsyn. Han låter sedan blicken dras mot klippkanten och han såg drömskt bort mot Blodbergens toppar. Han hade börjat undra vad fadern var, Midas hade inte sett honom på ett litet tag nu. Men kanske hade de bara lyckats missa varandra den sista tiden... Midas fick väl helt enkelt vänta och se.

Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Saturn nickar lätt som svar på Midas ord. Synd att klaga, ja. Saturn sätter sig ner och fjädervippan raspar till när den dras över stenytan bakom honom.
"Något nytt?" Frågar han. Kanske stör han bara? Midas kanske vill vara ensam. Saturn måste sluta tänka som att han är ett störningsobjekt för alla andra. Men det är svårt att ta sig ur gamla tankebanor.
Han är nyfiken. Men vill inte snoka i något han inte har med att göra. Men han kom inte på något bättre. Det var ju ett tag sedan som de bosatte sig i Blodbergen. Saturn trivs verkligen här. Han saknar inte öknens hetta.

Midas skakade på huvudet.
"Nej, inte direkt", gäspade han uttråkat. "I alla fall inget som jag tror ni skulle vara intresserad av", lade han sedan till. Det lät kanske som ett hån, men det var inte alls menat så. Midas visste att han ibland hamnade i blåsväder med andra på grund av hans bristande förmåga att uttrycka känslouttryck. Det där med att skratta, skrika eller allt där emellan var inte riktigt hans grej. Bara ett slöseri med krafter, för att inte tala om dumt egentligen. Varför spela andra rakt i handen, vän eller ovän, genom att tydligt visa vad man tyckte om saker och ting. Det var i alla fall Midas åsikt.
Sedan trodde han inte att han hade information som Saturn skulle ha glädje av. Kanske att Malvado hade varit borta en längre stund? Men förutom det fanns det ingenting. Det mest intressanta skulle väl vara att han sett en hjort häromdagen, som förvirrat tog sig fram i bergen. Han var tvungen att erkänna att Blodbergen var en relativt tråkig plats, om än det var den perfekta platsen att träna flygtekniken i.

Inget intressant. Nej, det har inte hänt så mycket på sista tiden. Men det har gett mycket tid över till träning. Så något gott har det fört med sig i alla fall. Den gyllene blicken släpper Midas tvåfärgade och Saturn ser ut över bergtopparna som utgör Blodbergen.
Sen reser han sig upp. Fjädervippan skrapar till mot stenen bakom honom och vingarna sträcks ut och flexas lite.
"Jag ska låta er vila". Säger han med ett flin.
"Om ni inte vill göra mig sällskap där uppe förstås". Det sista lägger han till med en likgiltig axelryckning. Sen springer han mot kanten och vingarna sveper upp och ner med kraftiga tag när tassarna lämnar marken och Saturn höjer sig över bergstopparna.

[Fick idétorka. :P]

Först blir han nästan tacksam över att Saturn väljer att bege sig iväg och lämna honom i fred, men när hanen inbjuder till en flygtur kan Midas inte avstå. Han ser på medan Saturn kastar sig ut från klippan och tar sig upp i luften, och Midas är inte långt efter. Han reser sig snabbt upp och springer mot kanten och tar ett språng ut i luften. Först låter han kroppen falla, och känner den där ilande känslan av att bara falla handlöst rakt neråt. Sedan fäller han ut vingarna och dämpar farten, stannar i luften och tar sig sedan högre upp igen. Snabbt flyger han upp vid sidan om Saturn och ser på honom.
"Nu då?" frågar han och det rycker till lite i hans mungipor. Något leende eller flin dyker dock inte upp, utan läpparna förblir slutna.