Marken under Teck skakade kraftigt och det kändes som att hans hjärta skulle stanna. Mullret under honom gick inte att ta fel på. Han hade bott ett tagpå denna för honom helvetiskt varma plats, och hade sakta vant sig, men han hade ännu inte varit med om ett riktigt vulkanutbrott tidigare under hans korta tid här.

Värmen som kom vällandes i tryckvågor blandades med ett vildsint åskväder i skyn. Muller från både himmel och jord blev otroligt obehagligt och jordbävningen avslöjade vad som skulle hända. Jorden skakade brutalt och Teck, som annars aldrig blev rädd för något lev tvungen att svälja. Han hade alltid frågat sig själv om han kunde dö, eller möta en motständare som skulle kunna döda honom - Men nu hade han funnit en motståndare brutalt överlägsen honom själv - ilska från gudarna själva.

Plötsligt skedde utbrottet. Mängder av aska och rök började fara ut i luften och gjorde himmelen ännu mörkare än den redan var. En frän doft av svavel och aska tog snabbt över och stack i ögon och slemhinnor, och värmen var nära inpå outhärdlig. Makren var fortfarande instabil, men Teck insåg att han inte kunde stanna. Han hade alltid känt att han var redo att dö, men han hade också alltid känt att han aldrig skulle dö utan strid, så även denna gång. Man kunde ana ett leende på hans ansikte när han försökte ta grepp om den instabila marken och började genast att ge sig iväg över markerna, undvikandes de öppna lavafloder som redan fanns, och som det nu började spricka upp mer av. Bakom honom hade lava börjat välla ut ur vulkanen och skulle börja sprida sig och förstöra allt i sin väg, och askpelaren skulle synas på långa vägar.

Teck skulle springa tills han var i säkerhet, men han anade inte att detta bara var början, och att han inte skulle vara säker på mycket länge. Han försökte hålla utkik efter flockmedlemmar eller andra överlevandes längs vägen medan han kämpade för att hålla stadig kurs upp mot bergen.

Muller från åska blixtar och jordbävning ekade ljudligt genom luften som om helvetet själv hade brutit lös.


[Öppet för vem som helst att hoppa in i. 1-3 spelare kan hoppa in, fler kanske blir för rörigt ^^]

|| mitt första Chaosroll blir dethär ^^ naajs ||

Colosseum stod bredbent och gula kattlika ögon stirrade ner i en sprucken mark,
hettan som sådär annars var obehaglig på Lavaöknen för honom fick honom att vilja kräkas nu, den var om möjligt mer kvävande och påträngande. Om det varit det enda hade det varit s.k "lugnt" mot vad det var nu. Öronbedövande muller som lät som om det kom både uppifrån och nerifrån, vilket fick honom att bli oerhört förvirrad, vrålade runt platsen och hördes antagligen ända till norra delarna av Numoorislätten.

Marken vibrerade, hans blick såg småsten darrande förflyttas över marken.
Svansen piskade till bakom honom, förargad. Men hanen insåg mycket snabbt
att det inte var klokt att visa sig motsträvig mot gudarna när de var på, vad det verkade som, mycket dåligt humör.

Mullrandet steg i styrka och verkade nästan 'vandra' under markytan,
Seu insåg snabbt vad som skulle bli det följande steget och det inträffade bara några sekunder efter att han slog ifrån med bakbenen och satte fart från området.
Bredvid honom, en bra bit bort, växte ett svart-grått moln som efter en atombomb upp mot himlen. Hettan slog mot hans sida efter bara en liten stund,
han bytte snabbt riktning mot Lavaöknens norra håll, mot bergen, i skydd från hettan och askan som skulle komma att dimpa ner flera cm tjockt över marken.
Svavel fick det att svida i ögonen och vätska rann ner från dem.
Colosseum kom att tänka på flockens valpar, visst hade de valpar. Hur skulle de kunna fly från sånt här? Bara de inte befann sig på just den här platsen just nu.

[Jag kikar in här om det är okej. ^^ Var ett tag sedan jag rolla Artemis. Hon är härlig att rolla. <3]

Hon kan inte säga att hon direkt gillar denna platsen. Men hon hade inte valt att gå med i TDN för platsens skull. Utan för att ledaren är en stark individ som Artemis skulle kunna kanske lära sig något av. Inte för att den gyllene tiken är den som i vanliga fall gör något sådant. Men hon hade sett något i den större varginnan. En varelse som besatt oerhörd makt. Och det är det Artemis vill ha och som driver henne framåt. Tanken på makt. Fantastisk underbar makt som kan ta henne dit hon vill.

Tassarna placeras varsamt på marken. Hon kliver över lavaströmmarna och lyckas ändå behålla den där högresta och stolta hållningen. Den långa yviga svansen hålls höjd bakom henne. Öronen klipper till på huvudet och den pupillösa rubinröda blicken sveper över området som sträcker ut sig framför henne. Jorden är i uppror. Liksom himlen. Gudarna verkar inte vara glada. Hon undrar vilka små patetiska liv som fått gudarna att bli så vredgade.

Hon tar ett elegant skutt över en bred lavaström som bubblar på för glatta livet. hon tycker inte om värmen och öronen stryker sig bakåt för en stund. Hon landar ljudlöst på marken och öronen spetsad igen. Vart hon är påväg bryr hon sig inte så mycket om. Hon vandrar över reviret för att se sig omkring helt enkelt. Om hon stöter på andra medlemmar eller inte spelar ingen så stor roll. Hon trivs som det är. Den enda hon skulle vilja möta igen är Key. Men kanske finns det fler individer som skulle kanske kunna vara okej att slösa lite tid på att lära känna. Nog borde det finnas fler intressanta individer i en flock med en sådan ledarinna?

Hon fortsätter framåt. Hon måste väl beblanda sig med de övriga medlemmarna om hon ska bli sedd av Key. Artemis är dock inte så glad i att se sig själv i låg rang. Det är värre än sjukdom och ohyra. Hon ska ha en position som passar henne. För hon kan sin sak. Det ligger i hennes blod helt enkelt.

Hon ruskar ogillande på huvudet. Någonstans måste det väl finnas något intressant att finna. Hon stannar upp när marken skakar till. Sedan fortsätter hon framåt. Hon känner jordens uppror i hela kroppen. Och det gillar hon faktiskt. För det är inte så olikt hur hon brukar känna sig. Och så det där förrädiska lugnet och kylan som alltid vilar över henne. Jorden berättar mycket för henne. Var andra har gått tidigare. Vart folk är påväg. Hon byter riktning. Åt det här hållet kan det nog finnas något intressant.

Ingen tvekan om saken, detta var den lyckligaste dagen i hennes liv. Amanita kunde vandra ute, mitt på dagen utan att det spelade någon roll. Glädjen sprulade över henne och energin spreds runt omkring henne. Det var inte tillräckligt mörkt och mulet för att man skulle tro att det var natt, ack nej, men askmolnen, åskmolnen och all världens skit som täckte himlen var ett tillräckligt tjockt lager för att hålla de dödliga solstrålarna borta från området. Underbart. Hon hade verkligen inte mått så här bra på år och dagar. Det var som julafton. Kaos spred sig kvickt över Numoori och hade gjort på bara några timmar. Gudarna var oense verkade det som. Annars skulle inte detta helvete ha brutit ut. Hon undrade dock inte över detta, ack nej hon var för upptagen med att leva dagen ut, för en gångs skull kunde hon verkligen känna sig som en normal varg. Även om hon ständigt höll koll på de tjocka mörka molnen, så att de inte plötsligt skulle skingra sig.

De ständiga kaoset hade dock förstört hennes sätt att höra saker på, skilja på ljud för det var alldeles för många på en och samma gång nu. Mullrandet från molnen och de morrande ljuden från marken där den sprutande lavan tog sig upp i ett ända stort lava utbrott. Hon befann sig på säkert avstånd. Värmen njöt hon av, hon kände inte mycket av den, men tillräckligt för att minnas när hon först upptäckt sina eld krafter. Ett leende prydde läpparna. Hon kunde känna doften av vargar i närheten men kunde inte lokalisera dem på grund av att doften av svavel och allt annat gick i hennes väg. Det var inte alltid lätt att vara vampyr heller. Hon kände för att leta upp några byten så hon började enkelt och smidigt ta sig fram i landskapet som tydligt var rubbat ifrån sin normala balans. Hon gillade inte landskapet, inte riktigt hennes smak, men det var längesedan hon utforskat något nytt så hon var glad som det var. Det var trotts allt som hennes födelsedag. Då kan man inte tjura. Och ganska snart såg hon skymten av en mörk varelse, udda färgad, med rött och vitt i pälsen verkade det som. Han doftade utomordentligt utsökt måste hon erkänna. Vad var detta för ras? Hon erkände att hon aldrig känt doften av något liknande tidigare. Hon såg de långa huggtänderna också, vad var detta? Nyfiken som hon var kunde hon inte låta bli att ta sig närmre, tyst och lugnt för att vara i en vamprysvärld trotts allt. Hon lät sin vampyriskt förförande charm glänsa fram, hon ville trotts allt inte skrämma iväg något så intressant som detta.

Aska hade redan börjat falla och Teck blev snabbt utmattad. Metallen i hans kropp hade börjat bli väldigt varm och de smärtade och brände i hans märgben och ådror. Lava hade börjat välla omrking honom i floder och han fick göra flera hopp, vilket var jobbigt med hans tunga nu väldigt varma kropp. Han röt högt emellanåt för att ge sig själv styrka och hans raseri hade börjat ta över, men han höll fortfarande fokus mot att överleva.

Han fick syn på Colosseum, en flockbroder, och han stannade upp.
"Colosseum, vi måste härifrån innan det blir värre!" Vrålade han högt, men kontrollerat i ett försök att överrösta vulkanen. På håll såg han även Artemis närma sig.
"Artemis, du måste vända om, vulkanen kommer explodera när som helst."

Teck bestämde sig för att fortsätta vidare och antog att de skulle hänga med. Han visste inte vart resten av flocken var, eller om man borde leta vidare på dem. Teck var dock inte så omtänksam av sig att han frivilligt skulle ge sig tillbaka in för att leta efter dem, mest för att han själv hade så svårt att hantera denna värme.

"Ska vi ta oss mot bergen?" Frågade för att se om de andra hade någon annan plan.

Han märkte ganska snart av en annan närvaro. Han vred på huvudet och fick på håll syn på ytterligare en hona som såg helt oberörd ut, men det var ingen som han kände så han brydde sig inte märktbart. Han noterade bara att hennes graciösa sätt att röra sig liknade ingen annan han sett. Han let blicken ifrån den märkliga honan och fokuserade på de sina istället.


[Låtsas nu att Teck har träffat de som ska vara med i TDN xD]

|| säger detsamma med Seu, trots att han typ rollat med noll medlemmar XD ||

Colosseums smala seniga kropp sträcktes ut under den svarta pälsklädnaden,
klorna klapprade lågt mot det hårda underlaget och för varje steg sträckte han fram halsen och slog ifrån med bakbenen, alltihop i en väldigt rytmisk takt med snabb takt.
Medlemmars lukter nådde hans nos och han vände riktning en aning, de verkade nära.
Teck uppenbarades från rökmassor(eh, hoppas de e rök där också) som omgav området inom en stor radie runt utbrottet. Hans röst vällde fram bland allt annat, stark och allvarlig. Colosseum svarade honom inte utan bara svängde in bakom honom för att följa honom tätt i hälarna. En varginnas doft nådde honom och han såg Artemis färger uppenbaras, Teck uppmanade även henne att fly. Colosseum nickade strängt mot Teck åt Artemis, att hon skulle med, utan invändan.

Lavöknens mini-vulkaner som fanns lite överallt på området påverkades av den stora och spydde ut strilar av lava, sprickor av jordskalvet gick från de små kull-vulkanera ut på den flata markerna de tog sig fram över. Hettan nästan kokade upp från dem även om de var pinnsmala som slöts samman 10cm ner.

Colosseum brukade inte gå här, absolut inte. Hans plats var mer Dödaskogens marker,
men som flockmedlem gick han självklart också här.
Värmen var inte hans starka sida, och hans kraft kunde
inte gott dämpa hettan runtom dem.


|| Vampyrer har ju ingen doft och eftersom Amanita inte är inom synhåll ännu vet inte Seu om henne när han inte kan känna energier och närvarostuffs ||

Hon har omslutit sina tassar med små kraftfällt som dels håller värmen ute och även inte skadar tassarna om hon kommer för nära lava. Men hon har jorden på sin sida och manövrerar sig rätt duktigt mellan lavastömmarna och sprickorna och så. Hennes kroppstemperatur är även den lätt höjd eftersom hennes kropp tempererar sig efter omgivningen. Efter markens värme. Det hjälper henne att uthärda hettan lite mer. Men det irriterar henne och gör henne något slö eftersom hetta inte är något hon uppskattar.

Hon får syn på Teck. En annan medlem av TDN. Han verkar oxå ha massa problem. När den stora hanen talar till någon annan vänder Artemis på huvudet och får syn på en annan hane ur TDN. Vart kommer allt folket ifrån? Hon ser på Teck igen när han talar till henne. Hon nickar lätt. Jorden talar om för henne att det finns fler i samma område. Hon vrider på huvudet igen och får syn på en mörk hona längre bort. Men hon verkar inte vara av TDN och Artemis bryr sig inte om någon annan av sig själv. Så hon ignorerar Teck men följer ändå efter honom för det verkar som att det kan bli intressant ändå. Hon totalignorerar den andra hanen för hon lyder inte under någon. Det är endast Key hon har lovat att följa. Men hon har inte tänkt att ställa till med besvär för hon tycker inte om att se sig själv lågt i rang. Hon är en individ som ska stå i topp. Över alla andra. För hon är duktig på det hon gör. Hon är en hårdnackad krigare som inte viker sig för någon. Hon är född och tränad till det. Det är andra som ska lyda under henne så om hon jobbar hårt och visar sig duglig kanske hon kan avancera snabbt. Det är i alla fall så hon ser det. Ingen kan trycka ner henne.

Hon rör sig med värdighet. Även när hon försöker undvika lavan. Och hon följer inte Teck. Hon går med honom. Om än inte vid hans sida. Hon är inte så inskränkt i sig själv att hon ska vara dryg nog att gå sin egen väg när det helt klart är något som inte står rätt till med jorden och himlen och allting. Och det är med andra som det kan hända grejer. Grejer hon kan dra nytta av. Hon är en slug varginna. Den gyllene. Hon sveper mjukt med den höjda långa svansen och de tofsprydda öronen står spetsade på huvudet. Den pupillösa rubinröda blicken studerar hanarna och omgivningen. Den främmande honan hålls viss koll på trots att det inte är särskilt prioriterat.

Hon skulle kunna välja en annan väg. Försöka finna en lugnare plats. En plats det är lättare att andas på. Men att en dag stå högt inom TDN får henne att stanna. Beblanda sig med medlemmarna för att samla så mycket information som helst. Information är makt. Det är makt Artemis vill ha. All form av makt.

Amanita rörde sig smidigt kring lava groparna, hålorna och värmen. Nog sved det i skinnet när pälsen kring tassarna sveddes bort då hon kom för nära, men kylan i hennes kropp lindrade smärtan fortare än vanligt och på en gång så började skinnet läka, inte gick det i superfart, men hennes svarta blod slutade rinna i alla fall och såren torkade fort. Nog var hon en underlig varelse trotts allt, en underbar och storslagen på samma gång. Inget kunde mäta sig i styrka med henne förutom en annan av samma ras. Ingen vanlig varg kunde stå emot charmen. Kanske var det de hon var rädd för när hon tänkte på Malvado, var det bara för att hon var vampyr som han delade denna speciella vänskap med henne? Eller var det äkta vänskapliga känslor? Äkta känslor över lag? Hon visste inte. Hur hon kunde bry sig var ett mysterium även för henne.

Stilla rörde hon sig närmre de andra, med svävande steg och extrem smidighet. Några av dem verkade ha märkt hennes närvaro, det kände hon då deras blickar sökte efter hennes skepnad. En av hanarna hade sett henne. Hon flinade svagt och tog sig närmre, men höll sig samtidigt på avstånd. Hon klippte med öronen, försökte få dem att följa henne, gå den säkraste vägen. Ynkliga små varelser kunde inte känna eller höra var helvetet skulle bryta ut och var någonstans det skulle påverkas som mest. Det verkade dock som om tiken var mer noggrann var hon satte fötterna, som om hon visste vart marken skulle brista. Kanske bar denna någon sorts kraft som rörde eld, mark? Eller så kände hon det bara genom någon annan kraft. Nita visste inte, men hon såg, hörde och förstod det mesta bara hon var tillräckligt uppmärksam. Hon rörde sig smidigt fram i täten tillslut, snett framför dem för att vara exakt. De borde följa henne, hon visste vart de skulle gå för att överleva denna vrede från gudarna. Hon gav hanen ett varmt och charmerande leende när hon visste att han skulle kunna se om han bara vände blicken emot henne. Hon ville bara leka lite.

PUFF PUFF

Teck tystnade och följde de andra åt Bort från vulkanen. Han märkte att Artemis kallt ignorerat honom, men det var inget som berörde honom, hon hade ändå valt att följa med dem, det var de enda viktiga. Han var van vid att avskys. Nu försökte han bara leva upp till sin ledares önskan att vara en del av flocken. Om han sedan hatades för det, så må vara. Det om något kunde han leva med. Det viktigaste var det som de hade gemensamt - lojaliteten till flocken. Kärlek till varandra var inget de behövde dela. För Teck var det otydligt i huruvida rangen de hade till varandra, Teck hade aldrig brytt sig om rang eller vart han stod i en flock. Teck hade alltid gjort vad som varit nödvändigt om han känt att det hade mening. Han hade aldrig brytt sig om att vara högrankad, och hade han varit lägst hade det inte bekommit honom heller. Sånna detaljer hade alltid varit oväsentligt för honom, så om någon av vargarna hade tagit befäl hade han inte brytt sig, så länge denne gjorde kloka beslut. Men i detta läget spelade antagligen inte rang någon roll oavsett. Det var tydligt ändå vad som behövde göras.

De vandrade nu bredvid varandra som jämlika mellan lavafloderna, och hettan började bli för mycket för Teck. Järnet i hans kropp värmdes upp och började bränna hans kött och ben inifrån, som att kokas sakta. Men det enda han kunde göra var att bita ihop och målmedvetet ta sig därifrån nu så fort som möjligt, vare sig de andra tänkte följa med eller inte. Han ville inte ta några omvägar utan helst bara ta sig rakt framåt.

Han stannade först när tiken nu stod framför dem. Hennes skönhet förundrade honom, men han fick nästan rysningar i ryggen av märklig obehagskänsla när han insåg att hon inte flydde från lavan som de gjorde. Inte ens en eldvarg skulle överleva att brännas i flytande helvetisk lava. Det var något som inte stämde. Hans annars så själlösa stenansikte reagerade instinktivt med att visa tänderna och morra dovt. Han undrade inte vem hon var, utan snarare vad hon var.

Teck visste inte inte vad hon var, men han har mött vampyrer tidigare, så antagligen var det något i hans undermedvetna som varnade honom innan han själv förstått. Han visste vilka farliga vargar som vandrade där ute. Men det lockade honom samtidigt. Han visste att det fanns starka vargar där ute som möjligen skulle kunna krossa honom i en strid. Därför hade han varit så dragen till Key. Hennes styrka. När han först träffade Key var det just hennes imponerande kropp, storlek och styrka som hade dragit honom, och att han velat möta henne i en strid. Istället för en strid, fick han en plats i flocken.

Det var samma känslor som drabbade honom nu när han stod framför denna tik, som nog inte hade samma imponerande storlek som Key, men hennes orädsla sa nog för honom.

Hettan brände, direkt de kom sig
närmare lava än vad som var tillåtet
svedde det om tassarna. Det var äkta
helvetiskt. Tappert [hrm..] följde han Teck,
deras steg styrde tydligt bort från hettan.

Hanens kattgula blick mötte en mörk skepnad
framför dem, Seu stannade upp intill Teck.
Varginnan framför dem rörde sig i elegans.
Hennes blick var fångande. Seu sänkte
huvudet i mankhöjd. Överläppen drogs upp och
blottade den övre tandraden, han tryckte tungan mot
de stänga käftarna. Blicken var osäker, kroppen
ansträngd. Klorna spändes mot det hårda underlaget.
Varginnan var annorlunda, hon verkade så oberörd mot allt,
som ett stort lugn.

Hon vandrar fram. Säker på tassarna. Undviker lavan som spottar och skvätter. Hon går med hanarna. Teck och Colosseum. Teck har en imponerande storlek. Det måste erkännas. Men han verkar ytterst besvärad av... kan det vara hettan? Artemis kastar en snabb likgiltig blick på den stora hanen innan hon vänder blicken framåt igen och fortsätter gå. Hon märker att den mörka tiken följt med dem och verkar ställa sig i vägen. Artemis ger inte den mörke en blick. Hon behöver inte se på denne. Hon är fokuserad på att ta sig till säkrare marker. Men hanarna verkar ha riktat sitt fokus på den mörka tiken. Pfft. Den mörke är inte ens i närheten lika vacker som Artemis. Men vill hanarna stanna och ödsla tid på denne så får de väl göra det. Det har inte Artemis något med att göra. Och skulle hanarna stupa i det här chaoset så bekräftar det bara att de inte hade vad som krävdes för att vara medlemmar av TDN.

Artemis undrar vad som var så intressant hos dessa hanar att Key släppte in dem i flocken. Kanske var det Teck's storlek som spelare roll. Han ser rätt imponerande ut. Det erkänns motvilligt. Men finns det något av värde på insidan? Colosseum kan Artemis däremot inte se något av värde i alls. Men Key har väl ändå ett rätt bra omdöme så något måste kanske dessa hanar ändå ha som gör dem värdefulla för flocken, Eller?

Artemis stannar inte. Hon bryr sig inte. Hon forsätter. Vandrar fram med samma högresta stolta hållning som alltid. Med huvudet högt. Den långa svansen hålls högt även den. För att inte släpa i marken. Hon vandrar målmedvetet. Någonstans borde det finnas någon lugnare plats. Inte lika varm plats. Hon borde söka sig mot svalka. Det borde väl inte vara så svårt att finna? Jorden vägleder henne ju. Men jorden är orolig och upproriskt liksom allt annat omkring dem. Men Artemis behåller lugnet liksom alltid.

Tassarna hade trampat på rätt ställen, hon undvek de farligaste ställena enkelt och undvek där med att bränna sina tassar allt för mycket. Hennes kyla i kroppen hjälpte henne att kunna ignorera värmen, hon var bara varm i ytan av skinnet, medan blodet var isande kallt. Hon lät ett svagt flin ta sig fram på läpparna när hon svängde med svansen för att sedan studera hane efter hane. Båda kände fara, men båda drogs samtidigt till hennes vampyriska skönhet, den skönhet ingen kunde motstå i längden. Hon var så lycklig, ute dag tid, inget kunde slå det. Så leka var ett faktum. Hon studerade tiken, drog in doften då denne gick förbi. Något sade henne att även detta blod var speciellt. Likt den stora mörka hanen framför henne. Hon gav upp ett vackert, charmerande skratt innan hon lät sig vändas om, svepa svansen emot hanarnas nosar för att sedan följa tiken. Som i hennes fall, konstigt nog blev mer intressant än de andra. Tiken bar en mäktig kroppshydda och ett vackert utseende, men hon hade inte de krafter som Nita bar på. Hennes yttre var som en våg av skönhet för hanar i hennes närhet. Bländande, hur känslokalla de än var. Men tikens blod var i hennes nos mycket mer intressant än de andras.

Hon kom ifatt tiken med några långa graciösa steg. Hon kände på sig att även denna tik hade någon svag punkt. Eller så stärktes hon av att andra brukade svansa efter henne som små valpar. Hon dansade förbi, tog sig runt tiken och slutligen befann hon sig vid sidan av denne. Hon själv var inte mycket lägre än tiken. Hon bar ett utmärkt släkte av Bergsvarg, karg och vren ras i blodet. Så det gav henne höjd, kraftigare ben och en extremt smäcker kropp, från Karg och vrensidan då förstås.
- What are you?
Sa hon sedan med nyfiken stämma och följde tikens rörelser. Hon hade inte sätt något liknande tidigare. Hon var själv ett träningsfreak tidigare, när hon varit i livet. Så hon kunde inte låta bli att förundras över exaktheten av hennes steg och rörelser, för med vampyrsinnen kunde hon inte låta bli att reflektera över det. Märka och se det. Även om en vampyr var märkbar perfekt så kunde hon inte låta bli att förundras över de levandes, alltså bytenas försök till att uppnå något av högre syfte, makt, styrka, perfektion. Något de inte kan nå i deras stadie. Men det var trotts allt fascinerande.
- I mean, you are stunning.. For being a wolf, impressive..

Teck's ragg restes utan att han själv tänkte på det när han betraktade den vackra tiken med förtrollande skönhet. Hans järnfyllda blod rusade fort i honom nu av vrämen från lavan och växande känslor av raseri. Han fick börja djupandas för att inte tappa kontrollen. Han ville inte att hans instinkter skulle ta över. Han skulle då direkt falla i ett mörker och inte veta vad han skulle gå till anfall mot. I detta fall ville han inte anfalla någon. Hans flockbroder och flocksyster ville han lämna intakta, och den främmande tiken, ja han kände att det antagligen skulle vara meningslöst att attackera henne. Han förstod inte, för han kom inte ihåg hans möte med vampyrerna tidigare. Hans instinkter hade tagit över, allt hade svartnat, och han hade vaknat upp, levande, men med skador han sällan skådat på sin egen kropp. De hade bara lekt med honom, och varför han hade överlevt var oklart.. Men det som fanns kvar var instinkten av rädsla som annars var för honom ovanlig. Därför stod han där stilla. Han märkte att Colosseum hade stannat bredvid honom. Märkte han också av de som Teck kände?

Han ville varna Artemis som orädd vandrade mot henne, för upptagen med att beundra sig själv för att förhäxas, det som var hennes självständiga styrka kunde bli hennes svaghet. Dessutom var han säker på att hon inte skulle lyssna på honom. Och dessutom, hur skulle han varna henne? Han visste ju inte vad främlingen var för något.

"Artemis.." var de enda han fick fram, inte i en befallande, utan i en varnande ton. Han visade fortfarande tänderna.

Pet pet ***

|| omg omg förlåt förlåt. jag har sett rollet hela tiden och sett att teck varit den senaste men alltid tänkt att det inte var min tur! omg, sooriii ||


Colosseum tog något steg längre fram, den mörka varginnans skönhet lockade honom att strunta i omständigheterna. Bilder av Aideen flimrade för hans inre, han var inte en typ som föll för tikar. Varför var det så nu? Det skrämde honom samtidigt som en harmonisk stämma av -Jag behöver inte bry mig- ville omsluta honom.
Fortfarande ståendes kvar med tvekande uppsyn slogs hans inre. Förnuftet mot lockningen. Stressat backade han, piskade till med svansen och drog bak öronen.
I ett slag höjde han huvudet och drog upp överläppen, ett dot morrande steg från hans strupe och den gula blicken letades mot varginnans.
Teck uttalade TDN-tikens namn med varnande ton. Colosseum fokuserade på händelsen med henne, hennes självsäkerhet verkade locka den mörka.
Locka att skada.

[*Petar lite i tråden* Svarar kort nu även om de nte är min tur riktigt bara för att vi ska komma vidare eller avsluta.]

Teck betraktade vargarna och såg något frågande mot hans flockbroder. Undrade om de gemensamt skulle besluta något nu när deras ledare inte var i närheten. Tecks instinkt var fortfarande säker på att de borde ge sig av för att inte råka illa ut. Samtidigt kunde de inte lämna Artemis, även om hon inte verkade bry sig om dem heller.

Teck fick huvudvärk av detta. Att vara i en flock hade sina tydliga nackdelar. Att man behövde bry sig om och ta hänsyn till andra var en av de sakerna. Han önskade ibland att han bara kunde sköta sig själv som tidigare, speciellt i lägen som dessa när ingen tydlig ledare finns.

[Sorry. Har haft lite torka på rollfronten.]

Hon studerar den mörka mindre tiken med kylig likgiltighet. de tofsprydda öronen dras bak mot nacken när den mörka tiken tilltalar henne. Artemis känner en fruktansvärd avsmak för denne varelse. Vad hon än är. Jorden varnar henne för något. Någon som rör sig elegant och ljudlöst utan att verka använda några krafter. Denna mörka varginna verkar inte vara som andra. Och det irriterar Artemis. Dessutom är det Artemis som är vackrast. Denna lilla mörka tuss kan inte klå henne i skönhet. Hon fnyser till. Hon har en känsla av att orden som den mörke yttrar är endast på lek. Hon reagerar inte när Teck uttalar hennes namn. En varning. Hon har hört honom. Men denna situationen ogillar hon starkt. För det är hon som leker med andra. Det är aldrig hon som är leksaken. Ett flin pryder hennes läppar när den rubinröda blicken ser ner på den mörka tiken.
"Om du inte är medlem av TDN får du klara dig själv". Säger hon. Hon bryr sig inte om ifall den mörka tiken skulle förstå henne eller inte. Artemis själv kan tala flera språk. Beroende på vilket humör hon är på. Denna gång tänker hon inte följa stigen som den mörke verkar locka henne mot. Hon går som vanligt sin egen väg. Hon tar ett steg åt sidan. Så att hon kan se både den mörke och De två hanarna av TDN. Sedan tar hon flera steg mot hanarna. Bort från den mörke tiken. Men inte utan att släppa denne ur sikte.
"Vad står ni bara där för. Var vi inte på väg någon stans?" Säger hon åt hanarna och låter sådär vanligt kommenderande och högre ställd som hon brukar. Med den där melodiska men kyliga och likgiltiga stämman.

Hon flinade kallt då tiken talade till henne, nåja, smicker lyckades inte på denne. Kanske kunde hon finna ett sätt att irritera henne på i stället. Hon studerade de båda hanarna i stället. Skrämda av hennes väsen, men trotts det fångade av hennes skönhet. Hon svepte till med svansen och tog sig lätt tillbaka efter tiken. Hon klippte till med öronen och stannade bara någon meter bakom tiken och säkert tre ifrån hanarna.
- Ser du inte? De beundrar bara min skönhet..
Sa hon och flinade retsamt emot tiken. Detta kunde bli mer eller mindre ett extremt intressant möte. TDN. Hon hade hört om flocken tidigare. Självklart. FrostCut, hennes mor, eller liknande kom från deras ursprung. Även om FrostCut inte längre är en del av dem så minns hon dem. TDN. Key, ledare. Och hon hade en slags Kusin i flocken. Tem kallade de honom.
- Det är det som skrämmer dem.
Sa hon och la på ännu mer charm en tidigare och ögonen behöll sin glödande färg. Hon lät ett smått retsamt skratt lämna hennes strupe, men det var också varmt och mjukt. Endast för att förvrida hanarnas sinnen ännu mer. Hon la huvudet lätt på sned då stämman tystnat.
- TDN, är ni alla från denna flock?

Den farligt vackra tikens röst dansade fram, hennes ord hatade hans öron, förvred dem i plåga för dess mening. Han särade på käkarna med förrädiskt uttryck men kunde inget säga, han var som bunden.
Alltför mycket hann hon säga innan han förmådde sig slita bort blicken från henne. Han slog ner blicken genom att vända hela huvudet neråt. Andningen var tung, andfådd. Han borde inte få vara andfådd ännu, inte alls. I och med hans tillstånd virvlade mörka, halvt genomskinliga virvlar till snett bakom dem, hans Wager som reagerade vid hans känslomässigt vridna sekunder.
-Du..., väste han vridet fram. Käkarna slöts åter igen, inombords snörptes hans inälvor åt till knutar,skar märgen genom köttet och punkterade långsamt hans lungor. Bildades kantiga formler hårda som stenar för att tränga in i kroppens organ.
Hade någon skärt upp honom för att se efter hade allt sett normalt ut, det var det som var den hårdaste smärtan. Att inget var verkligt, men att han ändå plågades av varje sekund. Utanför sitt skinn var de enda biverkningarna de hårt slutna ögonen, det nerböjda huvudet, små kramper och den tunga andhämtningen.
-...Var.. saaaaahhj, förvräng din kropp och giv oss rum, hans ord var förvrängda men till stor del förståerliga. Kramperna minskade och smärtan blev mera dov, fortfarande med ett ihärdigt bultande som fick hans ena tass att rycka till för varje slag.
Takten av hans egna hjärtslag följde smärtorna. Det blev lidsamt i längden, bara något kunde hända. Bara de gjorde något som fick hans tankar avbrytas, då skulle det lätta. Det krävdes reaktioner, händelser som fick tiden att börja flyta igen istället för att hackigt dunsa fram.

petpet

[Derp, visste inte att vi väntade på mig xD
men hörrni, vi kanske ska försöka runda av rollet snart?]

Teck flinade bara när Artemis plötsligt fräste åt Teck och Colosseum. Hennes orädsla för den obehagliga tiken var nästan attraktivt, och han kom på sig själv med att känna sig patetisk. Han började genast gå, men med den obehagliga känslan av att ha hennes blick i nacken, som om hon kunde borra sig igenom hans nacke enbart med hjälp av ögonen. det var något opålitligt med henne som fjorde att han sneglade bakåt emellanåt för att försäkra sig om att hon inte föjde efter.

Han stannade till när han märkte att Colosseum såg ut att lida. Han undrade var som var fel, men sa inget, bara lyssna på hans tal. Han sneglade sedan försiktigt på den svarta tiken för att se om hon skulle besvara hans tilltal.

De behövde komma därifrån nu. Lavan brände järnet i hans kropp, han skulle inte stå ut länge till.

Skönhet? HA! Den svarta lilla tussen har inget att komma med. Inte jämfört med Artemis själv. Det är Artemis som är vackrast. Alla andra är bara närmast bottenskrap. Hon ser bara ner på den svarta tiken. Likgiltig. Inget att bry sig om. Den rubinröda pupillösa blicken söker sig till hanarna. Teck verkar ha vunnit kontroll över sig själv. Bra. Han kanske är starkare än hon trodde. Det drar lätt, knappt märkbart, i hennes mungipor innan de återgår till samma likgiltiga form som alltid. Blicken fästs på Colosseum. Hanen verkar ha problem? Vad är det nu? Är det av rädsla för den främmande tiken? Patetiskt. Eller är det något annat. Artemis bryr sig inte i alla fall.
"Vi kan inte stå här längre. Rör på er". Hon synar den svarta hanens... kamp? Vad det än är så finns det inte tid för det nu. De måste röra på sig. Och förhoppningsvis kan den irriterande loppan till pälsboll(Amanita) lämna dem ifred. Hon gör inte situationen lättare och Artemis har inte tänkt släpa med sig hanarna därifrån.

Amanita flinade. Slickade sig runt omkring sina käftar. Härligt. Mat som inte förstod vad de höll på med. Hennes skarpa blick drogs snabbt emot den mörke. Som kämpade. Emot vadå? Fascinerande. Hennes blick sökte sig emot den andra tiken åter igen. En Caza. Hon fann dessa vargar tidigare väldigt roliga att träna emot. Fadern hade haft ett fler tal i flocken bland bergen. Synd att de blev lunch då hon plötsligt förvandlades till vampyr. Hon flinade till.
- Ååå låt mig hjälpa kära Caza.
Sa hon och på några korta sekunder var hon plötsligt bakom tiken sedan bakom den mörke hanen som låg på backen? Högg emot dennes svans. Nog kunde hon hjälpa dem att röra på sig. Käftarna slog i luften. Hon skrattade elakt och stirrade på tiken igen. Nåja, dags att börja leka lite kanske?
- Låt oss se om du tränats väl.
Sa hon och ögonen smalnade av en aning. Det turkosblå ögat förändrades, blev först lila och sedan blodrött, precis som det andra. En vampyrs sanna natur. Hon for fort fram, lika fort som tidigare och högg emot tikens flank. Hon ville veta om tiken som naturligt bör ha snabba reflexer kunde röra på tassarna ordentligt. Hon ville bara få ett eller två hugg. Skulle tiken hugga tillbaka skulle hon få käften full av vampyr blod. Härligt. Det skulle räcka för att ge tiken en ordentlig släng av giftet. Smärta i dagar troligtvis. Härligt.