Landet var ett en god kompromiss för berg och slätt. Det gick ändå att undra varför förödelsen stannat till här; bara i Ken-Yak kunde döden konkurrera med tvättäkta liv. Åtminstone dagligdags då andar var alltför hemliga för att göra skillnaden. Zombies kunde knappast räknas till de döda - döden var inte rutten. Jo, som tolkningsfråga. Sedermera var det en god anledning att räkna sin lott om man faktiskt var, tja, tvättäkta död. Vilket vore en annan tolkningsfråga. Säkert mindre relevant om efterlivens syften hade lika många olikheter som de hade egen logik.

Hur det nu var, så skulle Sölvis dödtid kännas lite längre för en zombie. Inte för att det var en tävling, men om det vore det skulle de inte ha låtit honom prata ut. Sölvi hade frågat flera av dem om de visste något om Töljas yngel, helt retoriskt.
  "...Och så föll Måntemplet. Va! Kan du tänka dig?" skrattade han gott åt ett håll som zombien inte tittade. "Men min vän, vet du, han hade bara dragit skam genom mig om han överlevt det. Han lämnade mig med stolthet."
  Eftersom att de sällan svarade, utgick samtalen från att ämnena var väl bekanta för den andre. Så han kände sig lite dum, faktiskt, när han just fick syn på någonting som inte gick trebent eller slokade med hakan. Han gjorde sitt bästa för att ta en anständig form, men gissade att han fortfarande inte syntes så bra. Det återstod att se om det grådassiga vädret framhävde hans snygga sida eller inte, även om dagen var ung. 

Sölvi svepte klassiskt fram genom vandrarens ragg och föll som en dimmig ridå över hennes framåtsyn. Hans röstvolym hade varit så subtil att den lika gärna kunnat vara ett relativt naturligt konstaterande på tankespråk.
  "En levande på åtminstone fem döda..."
  En generös generalisering som inte inkluderade honom. Fem lät inte för specifikt och Sölvi antog bara att hans vägar inte var hennes vägar. Det var något med den vackert tecknade tiken som skvallrade om att han inte kunnat passera som hennes egen tankeinsikt, hur gärna han än kunnat försöka. Ingen mening i att hymla med ankomsten.

[Utspelar sig veckor efter (Trian) och någon månad innan (Nomë)]