Trots att det regnade lätt var kvällsluften varm och behaglig, men Janos hade ändå sett till så de fått platser under ett tak av läder, som i vanliga fall förmodligen agerade som solskydd. Det hade inte varit helt gratis, men de sura blickarna rullade av honom lika fort som regndropparna. Det skulle ta mycket för att få hans goda humör att svikta, för Janos hade äntligen övertalat Zaria att följa med honom på en föreställning. Till änden av vår värld, hette den.
     Det var ingen stor föreställningen, så som de han hört om i Skuggfall. Den var belägen på ett mindre, provisoriskt forum någonstans på mittenhöjden av Civitas. Men det hade ändå samlats en del folk runt omkring. En del av dem var där för själva uppträdandet men lika många lockades nog bara av folksamlingen i sig. Teaterföreställningen var välgjord, men det visade sig snabbt att konceptet var rätt dåligt. Janos hade en fallenhet för hjältehistorier, men den här var varken verklighetstrogen eller fängslande. Istället hade Janos börja beställa in skålar av fruktvin. Och som om det inte hade varit svårt för Janos att hålla tillbaka sitt skratt åt skådespelarnas krystade repliker, blev det inte mycket lättare när paret var på sin tredje skål fruktvin.
     “Jag hade kunnat göra det här bättre,” han lutade sig närmare Zaria, närmare än vad han egentligen behövt, “släng upp mig på scen nu och jag skulle kunna improvisera något som är hundra gånger bättre än det här.” Ett halvt kvävt skratt lämnade honom. Han kände sig varm i kroppen och blicken var lite ostadig när han såg upp på Zaria.
     “Tror du mig inte?” utmanade han henne.

Om Janos tyckte att föreställningen hade brister, gick det bara att föreställa sig vad Zaria hade för åsikter om den. Hon tyckte det var pinsamt att se hur insatta skådespelarna var i sina roller, trots att historien var otroligt dålig, för att vara ärlig. Bara efter några minuter hade hon velat ge sig av därifrån eftersom hon ansåg det vara slöseri på tid, men Janos hade bönat och bett så gulligt och till slut hade hon gått med på att ge det en större chans.
    Hade det inte varit för det söta fruktvinet hade Zaria somnat för länge sedan där hon låg tätt intill Janos varma kropp. Nu vilade i stället ett leende på hennes läppar.
    ”Hade du kunnat göra det bättre?” Utbrast hon med ett skratt, samtidigt som hon vände blicken mot Janos. Till skillnad från annars, drog hon sig inte undan när han närmade sig henne. Kanske var det fruktvinet som höll henne kvar, eller något djupare som börjat ta form. I stället lät hon blicken vara fäst vid hans blå, och något utmanade glimmade till. ”Bevisa det då. Om du går upp och visar att du är bättre än dem…” Ett fundersamt uttryck spred sig över hennes anlete. Det skulle inte räcka med ord för att få Janos upp på den tillfälliga scenen, det kanske hade funkat i vanliga fall, men nu var hon inte så säker. ”Du får en belöning.”
    Ett hemlighetsfullt leende spred sig på hennes läppar, och hon lade huvudet på sned, var noga med att inte låta de stora hornen slå i någon.
    ”Kom igen då fegis, ska du visa mig eller inte?”

“En belöning?” Janos sken upp. “Say no more,” sade han och sköt upp på benen, som kändes konstigt ostadiga. Det hade inte krävts mycket av Zaria att få upp honom där, inte med fruktvinet som dimmade ner hans sinnen. Men löftet om belöning gjorde det omöjligt att stå emot. Vad belöningen kunde vara vågade han knappt spekulera i, rädd över vart hans tankar skulle ta honom. De var ju bara vänner. Bästa vänner. Inget mer. Det var vad han hade fått acceptera, och leva med. För tanken om att inte ha henne i sitt liv, nära så som de alltid varit, smärtade värre än vetskapen om att hans drömmar aldrig skulle slå in.
Istället för att gå ner och kliva rakt upp på scenen, svängde han runt och valde att äntra från sidan. På vägen fram rusade tankarna. Janos hade aldrig varit en bra skådespelare. Att ljuga för små valpar var en sak, men när de växte upp insåg de alla samma sak: att han var värdelös på det. Och det här var inte några valpar. Hjärtat slog plötsligt hårdare när han tog ett hopp upp på stegen.
     “Zaria!” ropade han och såg ut över publiken med ett förkrossat uttryck. Skådespelarna som blivit avbruten mitt i en scen stirrade förfärat på honom. Förvirrad över vad som hände. “Zaria! Jag vet att du är där ute någonstans!” Han svepte teatraliskt med blicken över publiken innan han lät dem fånga hennes ljusa blick. Mörkret som låg emellan dem gjorde det svårt att tyda hennes ansiktsuttryck, men hennes skarpa blick borrade igenom honom trots avståndet.
     “Förlåt mig, Zaria,” han ignorerade skådespelarna bakom honom som börjat be honom gå av scenen, “jag måste bekänna,” han föll dramatiskt ner på vikta ben och huvudet förblev slött hängande med blicken nedvänd, “jag har ljugit för dig! Jag har ljugit för dig sedan den dagen,” rösten var tydligt spelad och överdramatisk, “Jag älskar dig än, fortfarande, för alltid! Du är mitt ljus i natten, punkten jag alltid cirkulerar tillbaka till, min stråle, min…” Orden tog slut och han kom på sig själv med att nästan skratta. Han vågade inte se upp på publiken, rädd att de skulle se igenom hans skådespelande. “Min lilla gädda!” Ett grymtande bröt igenom, men han dolde det med att harkla sig. Bakom honom hade de andra börjat närma sig, han kunde höra dem hota med konsekvenser, och han insåg att han behövde avsluta det hela.
     “Zaria! Ett liv utan dig är inget liv värt att leva!” Han sköt dramatiskt upp blicken igen, men undvek att se på henne. “Så Zaria, snälla, vill du inte dela ditt liv med mig?” Janos reste sig upp och såg på publiken som häpet tittade på honom. En del förvirrad, häpna, andra såg sig om för att hitta vem han talade till. Det verkade åtminstone som de allra flesta tagit han på allvar, och så var hans utmaning fullföljd. Janos kastade sig upp på benen, och tog ett skutt av scenen. Han råkade sparka någon i bakhuvudet när han hoppade emellan dem och tog sig vidare mot Zaria.
      “Vakterna kanske kommer,” väste han när han tog ett språng fram till henne, “det är nog bäst vi drar,” sade han med ansiktet fullt av skratt och ögonen lyste av spänning.

Ett kort fniss rullade ur henne medan Janos rörde sig framåt mot scenen. I vanliga fall hade hon skämts för honom, för Zaria tyckte sällan om när det ställdes till med en scen, men eftersom hennes sinne inte var fullt så allvarligt som det brukade vara tyckte hon mest att det var roligt. Hon var genuint nyfiken på vad han skulle göra. 
    Hennes blick sökte sig efter hans när han uttalade hennes namn. Det enda hon lyckades fokusera på i den stunden var Janos, och inte de irriterade skådespelarna som försökte få bort honom från scenen, han hade trots allt avbrutit mitt i slutscenen. Men det var knappt att hon lade något märke till dem alls. Omedvetet hade hon sjunkit närmare marken när Janos började tala, kanske för att en del av henne fortfarande uppfattade situationen som pinsam, speciellt när han talade rätt till henne. Till en början lade hon inte så mycket vikt på orden han uttalade, men ju mer han talade fick det henne att börja tänka – kanske mer än vad hon gjort i normalt tillstånd. Älskade han henne? Nej. De hade kommit överens. Men tänk om? Nej, han hade lovat.
    ”Min lilla gädda.” Zaria gjorde ett ogillande uttryck till smeknamnet, men kunde inte låta bli att skratta lågt. De i publiken som var närmast henne hade insett vem det var den galna snubben på scenen talade till, och hon skruvade aningen obesvärat på sig. Det var bara ett skådespeleri, men det kändes så verkligt. Zaria undrade om det var på det här viset han hade friat till henne om de faktiskt valt att gå den vägen tillsammans. För ett par sekunder spelades scenen upp framför hennes ögon, och hon drog lätt efter andan. Det verkade inte så illa. 
    Hon rycktes hastigt ur sina tankar när Janos plötsligt var tätt bredvid henne igen. Hur hade han kommit så fort ifrån scenen hit? Det tog ett ögonblick innan hon förstod vad han sa, och hon nickade instämmande att de borde börja röra på sig. Zaria reste sig upp, för snabbt. Benen gav vika under hennes tassar och hon föll rätt på främlingen bredvid, som var en betydligt mindre varg än henne själv. Nu hade dem inte bara förstört kvällens stora uppsättning, nu hade hon faktiskt råkat sätta sig ned på någon med. 
    ”Ojsan!” Utbrast hon snabbt innan hon åter kom upp på alla fyra. Den här gången var hon säker på att vara lite försiktigare. Snabbt blickade hon ned på den mindre för att se till att han inte hade tagit någon skada, innan hon blickade upp och sökte efter Janos i folkvimlet. Han var redan några språng framför henne. Smidigt, i själva verket klumpigt, rörde hon sig fram mellan alla. Tyst bad hon om ursäkt för alla tassar och svansar hon råkade kliva på. När det började att glesna satte de av i ett språng, och ignorerade vakterna som försökte hinna ifatt dem. Slutligen fann dem en liten, smal gränd som de valde att springa in i. Här fanns inga andra bara dem. Zaria flämtade andfått samtidigt som hon slängde sig ner på marken.
    ”Pjuh! Vilken scen vi ställde till!” Hon fnissade lågt innan hon lät blicken vandra mot Janos. ”Wow Janne, det där var ju riktigt trovärdigt. Måste till och med jag erkänna. Antar att jag måste ge dig din belöning nu då?" Ett litet flin spred sig på hennes läppar, men med ens kände hon sig nervös. Hon hade inte tänkt ut vad han faktiskt kunde få.
    "Är det något speciellt du önskar?" 

“Jag sa ju det! Kan inte fatta att de kallade vakter på mig, de borde ju tacka mig! Publiken kommer aldrig glömma det där, det kan jag lova.” Leendet i ansikte var stolt och triumferande. Kanske för att på något vis avvärja den sårbarhet han plötsligt kände när insikten av vad han gjort långsamt lade sig till rätta. Janos nickade ivrigt åt henne. “Japp! Belöning!” Uppmuntrande han och lyckades se ännu mer mallig ut.
     “Är det något speciellt du önskar?” En tystnad lade sig över dem medans Janos började fundera. Hjärtat började slå hårt när tankarna började välla fram. Han önskade att hon skulle säga ja till allt han sagt på scenen. Han önskade att hon alltid skulle vara här med honom. Han önskade att de skulle leva ut resten av livet tillsammans. Att hon skulle vara mamman till hans valpar. Janos svalde hårt och såg på henne. Hennes annars så vassa blick verkade ha förlorat en del av sin skärpa, förmodligen på grund av fruktvinet, och de kändes främmande mjuka. Han kunde se en ömhet i dem han aldrig annars såg. Något som han ville skydda. Hjärtslagen blev långsammare igen. Han visste att allt det där han ville be om skulle såra henne. Det var inte vem hon var. Den lena, gråa blicken såg på honom genom det dunkla duggregnet. Han skulle aldrig göra något för att såra henne. Inte igen.
     “Jag önskar,” började han långsamt, ett mjukt, innerligt leende växte fram, “att du lovar mig att du gör vad än som gör dig lycklig.” Han såg på henne för ett hjärtslag. “Att inte ändra dig för någon - eller gö det, om du vill, om det gör dig lycklig. För all del! Lämna Jägarna och bli en eremit i bergen, om det så gör dig lycklig.” Trots skämtsamheten var det tydligt att han menade det. “Dansa med svartvargspojkar, om det gör dig lycklig.” Han gav henne en butter blick, men skrattade sedan till i ett avdramatiserande sätt.
     “Jag menar det, Zazza, allt jag vill är att du ska vara lycklig. Okej?” Han såg på henne, hennes minspel var mer avslöjande än vad det brukade och han gav henne en sträng blick. “Lova mig.”

Det lilla flinet som vilade på hennes läppar dröjde kvar till dess att hans önskan inte var vad hon förväntade sig. Zaria hade räknat med att han skulle be om en lång omfamning, eller kanske till och med steget längre än så. Det var trots allt Janos det handlade om. Han som hade bekänt sina känslor för henne mer än en gång, trots att hon lämnat dem obesvarade. Till hennes lättnad hade dem båda lämnat det bakom sig, och allt kändes som vanligt igen. Janos var hennes bästa vän, och ingen skulle någonsin kunna ta den platsen. 
    Hon förblev tyst medan han talade, lyssnade på vartenda ord han sade. Det kändes som om han skämtade, men hans blick talade för annat. Varför var hans önskan att hon skulle vara lycklig? Det kändes fel att avlägga ett löfte för honom som handlade om henne själv.
    ”Jag…” Zaria var mållös. Hon hade alltid svar på tal, speciellt till Janos. Men nu hade han lämnat henne utan ord, och hon lade huvudet på sned. Impulsen att tjafsa emot dämpades av hans stränga blick. Vikaanen gillade inte löftet, för det kändes inte som hon. Hennes plikt var hos Jägarna, tillsammans med dem skulle hon utrota den ondska som spred sig i landet, hämnas hennes förfäder och alla däremellan. Det hon lovade var att följa sitt hjärta, men hon hade ingen aning om hur. Men för Janos kunde hon göra allt, och lite till. Så länge han fanns vid hennes sida så kunde hon kanske följa sitt hjärta.
    ”Okej. Jag lovar.”  

[Avslutat]