(detta är en liten historia om hur Terock kom till numoori ;)
OBS! Den stämmer inte, Terock är född i numoori och har alltid bott här.
Kommentera gärna, öppen för kritik :) )


Vargen sprang med ömma tassar genom den kalla skogen i norra Sverige. Han hade endast stannat för att lapa i sig lite snö från den vita, kalla marken där han sprang fram.
Han började gny av sorg när han tänkte på sin flock som legat där alldeles stilla och kalla. De hade luktat fel, alldeles alldeles fel, som sådana som inte andas-bytesdjur som sådana som hans mor hade kommit hem till honom med när han var yngre, en valp.
Men inte nu mer. Aldrig mer skulle hans mor komma hemsläpandes med mat till honom igen. För hon var död och skulle förbli det för alltid! Det hade de där långa tvåbeningarna med eldpinnarna i tassarna sett till! 
De fick inte jaga här, så mycket visste han, men ändå hade de dödat hans mor, far och syskon! 
Varför?!


Ca två år senare...

Vargen sprang efter haren med tungan hängandes utanför munnen. Han andades stötvis av ansträngningen, men var snart bara en liten bit bakom haren som började bli utmattad av jakten. 
Vargen tog slutligen ett långt språng och landade på haren, som hjälplöst sprattlade i hans käkar när han höll dennes nacke i ett stadigt grepp. Han bet till en gång och kände hur hans tänder gick igen om harens tunna hud. Ett svagt knakande talade om för vargen att harens nacke hade brutits. Haren hängde slappt i hans mun och stirrade in i döden med stela, glanslösa ögon. Vargen kände hur den järnaktiga smaken av blod spred sig i hans mun och lade ner haren på marken. Han slickade sig om sina svarta läppar och började äta av sitt byte. 
Plötsligt hördes ett ljud bakom honom och han vände sig snabbt mot källan till ljudet, som i detta fallet bara var en hungrig korp som kraxande hoppade mot den döda haren. Vargen skällde högt och korpen flög iväg med ett missnöjt kraxande. 
Vargen åt upp hela haren innan han lade sig i en liten solbelyst glänta för att vila en stund i solens gassande varma strålar. 
Men han måste ha slumrat till, för han vaknade av ett högt brak bakom sig och kom fort upp på benen med överläppen aggressivt uppdragen över tänderna. Morrande stod han vänd mot björnen på andra sidan gläntan. 
Björnen stannade upp för en kort stund och Stirrade in i vargens mörkt bruna ögon innan den vände sig om och lunkade in i skogen igen. 
Vargen väntade tills björnen var utom synhåll innan han lät raggen falla och stängde munnen med ett lågt gläfsande. 
Han satte sig ner och började tvätta sig en stund innan han travade ner till en sjö i närheten och drack till han nästan hörde hur det skvalpade i magen när han rörde på sig. Sedan gick han ut i vattnet och simmade när han kommit så långt att tassarna inte längre nådde bottnen. Han kände hur fiskar simmade runt benen på honom och försökte -utan att lyckas-  att fånga en abborre. 
Vargen simmade vidare med kraftiga tag som tröttade ut honom snabbt, men han visste vad som skulle hända om han slutade simma. Han skulle sjunka som en sten till bottnen och drunkna i det sunkiga sjövattnet...
Nej! Han tänkte inte ge upp! Han skulle simma till stranden på andra sidan. Han fick inte ge upp! 
Fast det var ju en så frestande tanke... Han fick inte! Vargen tog krafter till sig och med några sista tag var han uppe på stranden och sjönk ihop i en grå, utmattad hög. 

Han vaknade med ett ryck och såg sig omkring. Mörk fuktig jord, en sjö och några träd längre bort mötte hans syn. 
Vad gjorde han här?! Och hur hade han kommit hit? 
Men så kom han ihåg den långa kalla simturen över sjön. 
Han försökte resa sig upp på ostadiga ben och morrade irriterat när benen inte bar och han ramlade ihop i en morrande, våt och arg hög. Han försökte igen, men ramlade bara omkull. 
*jag är ju inte stadigare på benen än en nyfödd älg kalv!* 
Tänkte han surt och försökte än en gång ta sig upp på benen. Tillslut lyckades han och viftade lite på svansen. 
*yes! Jag är bäst!*  Tänkte han lyckligt och skällde lågt. En flock småfåglar flög upp från en buske i närheten, skrämda av det plötsliga ljudet. Vargen följde dom med blicken och slickade sig hungrigt om sina svarta läppar. Det kurrade i hans mage, och han bestämde sig för att försöka hitta något att äta. Vargen gick upp en bit från sjön och började lukta i buskarna som växte i utkanten av en skog. Tillslut hittade han en underbart god doft av hare. Han började följa spåret med svansen högt upp i luften och alla sina sinnen koncentrerade på spåret. Men plötsligt stötte han på en annan doft, en doft han hade känt innan, men inte riktigt kunde sätta tassen på när. Han brottades en stund med tanken på att strunta i doften och fortsätta jaga i stället, men tillslut vann nyfikenheten och han började följa den nya doften i stället.

Vargen följde doften genom skogen tills han kom fram till en liten grotta. Otroligt nog fortsatte doften in där och vargen trängde sig in genom öppningen. Det tog en stund innan hans ögon vande sig vid mörkret, men när han väl kunde se igen upptäckte han att han stod i en stor sal med väggar som glittrade likt tusentals små diamanter. 
Plötsligt hörde han en röst och morrade till. 
-jag har väntat på dig, Terock... Viskade rösten och vargen morrade varnande. 
- vem där?! Morrade han, men blev plötsligt tyst. 
-j jag kan prata! Utbrast han förbluffat och hörde rösten skratta åt honom.  
-ja, min son du kan tala nu, men endast här och på det stället dit jag kommer ta dig. 
Vargen ruskade förvirrat på sig och såg sig omkring. 
-hur ska du kunna ta mig någon stans, om du inte ens finns?! undrade han och tyckte än en gång att rösten skrattade åt honom. 
-Och vad menar du med Terock? Är det någon mer här?? Undrade vargen och rösten skrattade... Igen. 
- Åh nej, min son, du är Terock. viskade rösten vänligt, men bestämt. 
- Eh... Nej du måste ha tagit fel, jag har inget namn, och du kan inte ha väntat på mig, för jag följde en konstig doft hit. Så det var en slump som förde mig hit till dig, var du nu än är. 
-du får svar på alla dina frågor snart, men jag måste be dig att blunda. viskade rösten mjukt och Terock blundade förvirrat. 
Plötsligt lystes grottan upp av ett skarpt ljussken och Terock fick en sugande känsla av viktlöshet i magen. Han kände hur hans tassar lämnade marken och en kraftig vind blåste i hans tjocka päls. 
-Vad händer?! ropade han skrämt och en särskilt hård vindby ruskade om honom så att han var nära på att öppna ögonen. 
-Det är inget farligt, bara var tyst och håll ögonen stängda! Rösten tycktes komma från alla håll omkring Terock och han rynkade på nosen. Vem var denna konstiga varelse?
Som att den läst hans tankar svarade den med en ekande och mäktig röst: 
-jag är din mor, din far, gräset under dina tassar och vinden i din päls. Jag kallas för Gud, den stora, och vargar dyrkar mig. Men för dig kan jag vara bara Den. Jag avslöjar inte mitt namn för någon, eller något, men alltid vet ni vem jag är. Jag finns i era hjärtan och i era sinnen tills Ni dör. 
Terock såg sig förvirrat omkring och förstod inte ett dugg om vad rösten talade om. 
-Farväl Terock, jag hoppas att jag gett dig något du kommer att uppskatta och att jag har gett dig några svar.
Och med de orden försvann närvaron och rösten från den främmande varelsen och Terock kände långt gräs under sina tassar. 
Han svepte med blicken runt sig och upptäckte att han stod på en väldig grässlätt med vackert grönt gräs och lite träd här och var i klungor. 
Men plötsligt fastnade han blick på hans rygg. För en stund stelnade han till och kunde inte fatta vad han såg. 
Han hade fått vingar! Han rörde lite på dem och beundrade dess färg. De var svarta som natten med en grön slinga längst fjäderspetsarna.  Han beundrade vingarna en stund innan han tittade på sin rygg och svans.  Även där blev han förbluffad, längst mitten av hans rygg och hela vägen ut på svanstippen gick en lika grön slinga som på vingarna. Han upptäckte också att han blivit mycket större och helt svart förutom den gröna slingan. 
- wow! Vad coolt, men var är jag?! Utbrast han och kände en mjuk vindpust blåsa över hans vackra vingar. 
-Min son, du är i Numoori, landet där magi finns. viskade den numera välbekanta rösten och Terock ryste. 
-Numoori... Vilket underbart land. 

( jätte dåligt slut "/ men det får funka. )