Det var nog doften av blod som hade lockat henne. Inte för att hon tyckte om eller på något sätt såg det som värdigt att slakta kunde hon inte förneka hungern hon kände. Det hade varit svårt för henne och jaga vilket hade gjort att hon hade fått lite föda, inte alls tillräckligt för hennes unga kropp.
Försiktigt fortsatte hon tassa genom skogen mot blodet. Hon ville hejda sig. Instinkten sade henne att djuret inte skadat sig utan att det hade blivit mördat.
Hon tog sig runt en buske på liknande sätt som hon gjort när hon träffade Zey-So.
Denna gången var det däremot en liten svart varginna som fångade hennes blick. Eldflugorna runt henne verkade lite väl närgångna. Nyfiket såg hon på den stilla varginnan i några sekunder innan hon bestämde sig för att närma sig. Hon bar ett litet leende på läpparna.
"Hej." sa hon och satte sig på lämpligt avstånd från varginnan "Har du problem?" hon nickade svagt mot eldflugorna runt främlingens huvud. Själv avskydde hon eld och dem där flugorna hade aldrig varit speciellt populära hos henne.

Ett roat uttryck placerade sig i Huyanas ansikte. Nej några mardrömmar hade hon inte haft, mest för att hon inte sovit än.
”Skogen är mest intressant om natten, så någon sömn har jag ännu inte förskaffat mig.” sa hon och fortsatte le roat. De tvåfärgade ögonen följde eldflugorna när dem lämnade främlingen. Några meter upp i luften släppte hon dem med blicken och mötte främlingens blick.
”Vad gör du själv uppe så sent?” frågade hon och flinade nästan lite retsamt innan hon fortsatte ”Mardrömmar?”
Svansen på den vita svepte långsamt över marken så att gräset frasade.
Det var ett rätt märkligt sätt att möta någon. Att denna någon satt still tillräckligt länge för att låta eldflugor komma nästan för nära utan att bry sig. Då måste man nog ha gjort eller väntat på något. Antagligen hade Huyana nu avbrutit detta vilket fick hennes svans att stanna upp och huvudet att tippas på sned.

Huyana såg frågande på honan. Hade hon inte märkt blommorna? Dem fanns överallt och lyste svagt nu när månen inte var stark och täckt med moln, men dem lyste.
"Blommorna." svarade hon bara och knyckte på huvudet mot en flock blommor några meter bort. På dagen var blommorna knappast märkvärdiga, så det var klart att skogen förändrades när dem gjorde det.

'Vad ska du föreställa?'
Huyana kunde inte låta bli att tycka att frågan var lite ohyfsad.
"En varg." svarade hon och höjde på ett ögonbryn. Hon var väl inte mindre varg än främlingen? Själv kunde hon tycka att varginnan framför henne var minst lika besynnerlig med sina mönster, men hon höll tyst om det då hon inte ville verka ohyfsad, någonting som främlingen uppenbarligen inte brydde sig om.

Öronen på den vita klippte och åter lade hon huvudet en aning på sned. Det måste vara tråkigt att jaga på natten.
"Är det så klokt?" frågade hon "Om man nu inte kan se lika mycket detaljer på natten som på dagen verkar det mer komplicerat att jaga på natten."
Det var en märklig jaktteknik den mörka hade när hon bara var stilla, det var ju inte direkt så att bytesdjuren hoppade in i munnen på en.

"Blommorna." Svarade honan. Björks ögon smalnade. "De blir tråkiga efter ett tag. Inte lika udda och unika som de var den första natten." Påpekade björk. De lös vilket gjorde dem kanske någon markvärdena från resten av Numoori men egentligen var de lika vanliga som stjärnorna på himlen.  


"En varg." Som vanligt reagerade Björk snabbt åt den andra individens ord. "Du är inte så intelligent, eller hur?" Björk la huvudet på sne en aning, något oskyldigt. Honan visste inte att dessa ord var oförskämda, de lät så oskyldiga i hennes huvud. Tomma ord. "Vad jag menade var; vad för sorts varg är du?" Björk upprepade frågan, fast på ett annat sätt, med andra ord. Björk hade aldrig sett en liknande varg, det var något annorlunda med den vita. Det var hennes färg i ansiktet och hennes accessoarer. Det var inte första gången hon lagt märket till honans utseende men det var först nu som hon frågade honan om det; "Du är inte från Numoori, eller hur?" Långsamt smekte den vita tungan Björks hud runt munnen; började från näsan och "nedåt".


"Om man nu inte kan se lika mycket detaljer på natten som på dagen verkar det mer komplicerat att jaga på natten." Björk nickade långsamt åt honans ord och stängde ögonen. Den svarta honan nickade inte för att hon höll med eller för att orden var helt korrekta, men  främlingen hade en poäng. "Försök att tänka, snälla. Detaljer, du missar detaljerna." Orden viskades mjukt och långsamt. Efter viskningarna tystnade konversationen ett tag(?). Det var efter en minuts tystnad som björk öppnade ögonen igen. "De flesta djur är vakna på natten. De kommer ut från sina gömställen för att leta efter mat. De är lättare att komma åt, döda. Du har en poäng; vi kan inte se lika bra som vi skulle i dagsljus. Korrekt. Men du missar poängen. De kan inte heller se lika bra, oftast. Dessutom behöver du inte se med ögonen. Du kan se med andra känsliga organ." Björk pratade långsamt och mjukt, förklarade.  "Dessutom ser djuren dig mycket bättre på dagen, särskilt med din vita färg." 


(Bokstäverna blev stora, vet ej varför :o) 

Huyana bet ihop om sitt svar med blommorna och såg bara granskande på den mörka. Om hon inte kunde fortsätta intressera sig i någonting efter en första blick på detta skulle hon inte försöka förklara. Det var hennes ensak om blommorna fortfarande efter flera nätters granskande. Hon hade fortfarande inte listat ut hur dem lös, och det ville hon gärna göra.

Öronen vinklades bakåt och hon såg lätt ogillande på främlingen. Sån fräckhet hade hon sällan stött på. Att faktiskt kalla någon för ointelligent, eller i alla fall mindre intelligent var ytterst fräckt och ingenting som hon trott sig få höra.
Hon andades tungt och höll tillbaka en suck.
"Nej, mitt hjärtas hemland är inte Numoori, men jag föreställer inte mindre en varg för det." svarade hon med något syrligt i rösten under den senare delen av meningen. Hon var bara en helt vanlig varg, det hade hon alltid varit. Att hon klädde sig i fjädrar och var målad kunde hon inte hjälpa. Färgen satt där och skulle nog aldrig gå bort. Hon misstänkte att hennes föräldrar målat dit linjerna när hon var valp och förseglat färgen med magi.

Åter igen vinklades de vita öronen bakåt. Det här samtalet gick inte så värst bra. Åter igen antydde främlingen, som hon fortfarande inte visste namnet på, att hon var korkad. Svansen snärtade irriterat till bakom henne.
Hon lyssnade utan att avbryta och höjde endast ett ögonbryn när främlingen tystnade.
Det var nära att hon reste sig upp och gick därifrån innan främlingen talade igen.
Det kändes som om den andre trodde att hon talade till en korkad varg, vilket denne antagligen gjorde efter alla sina antydningar, men Huyana uppskattade inte tonfallet i vilket den andre talade. Skeptiskt såg hon på den främmande varginnan.
"Och du väntar dig att bytet ska hoppa in i din mun bara för att du ligger här?" frågade hon med rynkad panna.
"Och innan du förolämpar mig igen kan du väl säga ditt namn? Jag finner det mycket trevligare att veta vad dem jag möter heter."  rösten var inte kylig, endast neutral liksom främlingens. Leendet på hennes läppar var svagt, men helt utan sarkasm eller några andra hånande känslor.

Irritationen mot främlingen fortsatte stiga, men hon höll sig i schack och lät inte den irriterade fnysningen lämna henne, det var inte värt att bråka.
”Åhh, jag har inte dåligt minne, men ni förstår inte. Jag är trots allt bara varg.” sa hon lugnt och log, nästan medlidande mot varginnan. Var det verkligen så ovanligt att vargar bara var vargar här? Utan att ha något märkligt namn på sin ras. Visst hade hon hört vargar som sa att dem var både det ena och det andra, även innan hon kom till Numoori, men såg det som slöseri med tid och mentalitet att utkräva ett namn på någonting som inte behövde det.
 
Det var som om Huyanas eget humör hade förändrats en aning. Hon förstod att vargen framför henne skulle fortsätta förolämpa henne och det verkade nästan göra henne själv mindre mottaglig och lugnare.
Hon log en aning när främlingen sa att det var synd att hon inte var så förtjust i varg.
”Ja visst är det synd.” sa hon med en lätt teatralisk röst ”Men jag kan hjälpa dig att få ut gnagarna.” hon reste sig upp från den sittande positionen och närmade sig främlingen.
 
”Huyana.” svarade hon enkelt när främlingen frågade efter hennes namn.
Hon sniffade i lukten och fann vart gnagarnas ingång var. Små vibrationer i marken sa henne att gnagarna inte var långt ner under marken. Hon flyttade sig några steg i sidled och flyttade sedan den tvådelade blicken till Björk.
”Gör dig redo att jaga.” sa hon och återvände blicken till marken.
Några meter under jorden, bakom gnagarna började hjorden att rasa ner. De skrämda små hjärtana hjälpte till att lokalisera djuren när dem började rusa i tunnlarna.
Hon skrapade bara bort lite jord för att gångarna under inte skulle falla ihop och jagade sedan gnagarna med dammet och småstenarna som drog ihop sig till en sorts smutsridå.
”Var beredd.” sa hon när gnagarna närmade sig jordytan.

Hon hade förbryllat noterat att Björk inte rörde sig, att hon nästan inte verkade bry sig om gnagarna som snart skulle komma. Nästan frustrerat såg hon hur den första gnagaren rusade ut ur hålet utan att Björk rörde sig. När den andra syntes i hålet såg Huyana förtvivlat på Björk: det är för dig jag gör det här!
Men honan var borta. Förvirrat såg hon på platsen där denne suttit och hörde hur ben krossades. Snabbt vred hon på huvudet och såg hur Björk brutit nacken av en gnagare och höll den andra i munnen.
Den tvefärgade blicken såg från stället där Björk suttit, alldeles för stilla för att hinna fram till gnagarna, till stället där hon nu stod, triumferande över två gnagare.
De andra gnagarna som rusade förbi tog Huyana ingen notis om: hon var inte hungrig. Hon hade inte varit på jakt och tänkte inte döda nu heller.
Istället log hon mot marken och fick de hoprasade gångarna att återställa sig själva. Så såg hon på främlingen och satte sig ner.
”Det var imponerande.” sa hon och log mot henne. Det fanns en viss avsky i hur lite Björk verkade bry sig om gnagarnas själar. Hon bad själv en snabb bön för dem, eftersom Björk verkat strunta i det.

Det var med ett lätt förvånat uttryck såg hon hur Björk vände sig mot henne och bara stirrade. Huyana kände sig illa till mods över detta tysta svar och pannan rynkades när Björk fortsatte stirra. Hon ville säga någonting, bryta tystnaden, men ingenting dök upp som verkade bra att säga.

Hon ryckte till när Björk plötsligt vände sig om och försvann upp i ett träd. Förvånat såg hon upp i trädet och hörde hur hon försvann iväg. Fortfarande med rynkad panna skakade Huyana på huvudet, reste sig och vandrade iväg i en annan riktning, förvirrad över försvinnandet.

[Avslutat]