Hon tittade på brodern när denne talade. De gröna ögonen speglade inget hat, känslorna var mer komplicerade än det. Och de nu tårfyllda ögonen var till störst del tårade av den delande frågan som drog i henne. En viss del av henne ville lyssna på broderns logiska ord, lämna valpen till dess föräldrar som antigen skulle komma eller helt enkelt aldrig dyka upp - men en annan del kunde inte bara lämna den valpen. Att det inte spelade någon roll om hon skulle lära sig varje ord från början på ett helt nytt språk. Ett val hon knapp kunde göra fören hon hörde hans sista tysta ord. Deras stora öron hade sina för- och nackdelar, men denna stund skulle hon nog för evigt lägga hos nackdelar. Hon kunde inte höra allt vad han sa, men hon förstod sammanhanget och det var tillräckligt.
Hon blundade hårt, höll tillbaka några tårar som motsträvigt inte föll ner för hennes kinder medan hon tog ett lugnande andetag och viskade i en nästan tystare, lenare stämma än brodern själv gjort.
"Then you're heart aren't with me.." Hon vände på huvudet mot valpen bakom henne. Drog på sig ett leende och även fast hennes ögon fortfarande var tårade så försökte hon att visa sig positive framför valpen. Hon vände ryggen mot brodern, gav honom ingen blick med de gröna ögonen - ville inte visa den svaga pulsen som vandrade från höger till vänster öga. Hon försökte tänka ut den enklast meningen hon kunde, med hopp om att det skulle hjälpa.
"Tyrocho. Come?" Hon försökte uttrycka sig med rösten endast. Hon hade aldrig försökt uttrycka en fråga med kroppen men hennes svans slog lite lätt fram och tillbaka vid tippen för att visa det positiva i det hon sagt. Hon började långsamt ta några steg emot valpen och sedan förbi honom för att till sist vända huvudet mot valpen och upprepa ordet för att försöka få honom att förstå. "Come?" Hon tog en kort paus innan hon sade: "You wanna come with me?" Vetandes att han inte skulle förstå det sista i alla fall så hade hon försökt i alla fall. Hon hoppades att det skulle vara nära nog dock att förstå.

[Sorry, IRL problem D: Gomenasai, tho I'm doing my best to get back!]

(Tyrocho har ju förändrats en hel del, så detta utspelar sig INNAN han söker till TDN ^-^)

Valpen låg kvar, likt en boll med öronen strukna bakåt. De två färgade  ögonen granskade dem och ett lätt gny lämnade honom. De bråkade, det kunde han förstå. Men om vad? Det kunde han däremot inte lista ut, för han förstod inte någonting av det dem sa till varandra.
Honan vände sig om med tårar i ögonen med ryggen mot hannen.
Tyrocho kollade upp med osäkra ögon, osäkerheten tog över och han kröp bakåt ett steg. Men då honan talade med tårfyllda ögon, len men lite sorgsen röst till Rocho kunde han inte hjälpa att han sakta reste sig upp och gick allt närmare Lorelei, sedan lade han sig på ena hennes framtass och började slicka på den ömt för att trösta. Den lilla krabaten låg kvar, han vela inte se henne så ledsen.

(Det är lugnt lei <33)

Blicken låg i systerns då tårarna blänkte till i ljuset, varje liten tindrande ljusfläck som träffade hans ögon fick smärtan att skära inom honom, hennes smärta. Hennes sorg. Han kunde känna den, det var som knivar i hans inre. Hennes ord nådde hans öron, korta men intensiva, vart enda ett var pilar i hans hjärta. Hon måste missförstått vad han menat, eller så hade hon gjort tvärt om och förstått allt för väl. Hon insåg vad de innebar, Hans hjärta var förlorat, bortrövat den dag han första gången såg på systern med kärlek i ögonen. Lovat till Chaibos för hans synder. Förbjudet att vandra i paradiset. Hon hade insett att han älskade henne och detta var hennes sätt att lämna honom. Eller kanske, bara kanske, så kunde hon missförstått honom. Han hoppades så innerligt att så var fallet. Men han talade inte, han tänkte inte stoppa henne.
Ville hon gå så tänkte han inte tvinga på hans sällskap. Men han tänkte inte lämna henne, Nej. Han skulle hålla koll på vart hon gick. Se till att hon alltid låg utom fara. Men skulle hon ångra sig skulle han befinna sig där. Den lila blicken föll på den grönvita valpen. Syndabocken. Han hatade den inte, men han tänkte inte påstå att han gillade den. Den hade lindad sig kring systerns ena ben.
 "If thats how you feel, I can't stop it" Hans röst brast nästan i slutet av meningen men hölls annars monoton, med en hint av smärtan han kände.
 "I can't stop you" Denna gång hörde man tydligt att han var ledsen, sorgsen. Hans lila blick låg på marken framför honom. Han hade inte ens märkt när han krypit ihop, som han skulle gjort när han hade ont i magen när han var liten.