Hannen välkomnade regnets stadiga smattrande mot den fortfarande fullt grönskande jordytan till skogsdungen. Trots att årstiden stod i vinterns makt så behöll denna plats en behaglig temperatur och ett livfullt yttre. Det var en välkomnande plats som gladdes av den främmande Eldarens närvaro.
Im’rahl hade talat till skogen vid sin ankomst och förtäljt om sitt motiv till varför han befann sig där och till varför han ville stanna för några dagars tid. Hans ord hade mötts av en varm glädje och tacksamhet.
Trots att han som ensam inte hade kraften att stå för några större förändringar hos den nerbrända skogen så kunde han ändå göra något, för många gånger var det de små entiteterna som satt händelser i rörelse.
Im’rahl ser sig som en som har möjligheten att föra skogens framtid i rätt riktning. Den, som tillsammans med övriga element, kan ge den en varsam puff på sin långa färd mot återhämtning.
Vätan som himlen delade med sig av denna dag skulle hjälpa den skog som en gång varit, ge den näring och se till att så att det som lyckats undkomma förödelsens otyglade eldar fick en ny chans. En chans att växa sig stark på nytt och fröjda de varelser som en gång levt i dess närhet. Under tiden av dessa dagar så hade den högreste hannen valt att själv ställa upp med den förmåga han lärt sig att leva i samspel med under sina tidiga år av livet. Naturen själv talade till honom. Jorden och dess växter. Men de talade inte i ord som de fyrbenta gjorde utan istället med något som kunde liknas vid en telepatisk kommunikation. Känslor som han lärt sig att tolka korrekt efter många år av studier och träning.

Ett djupt hoande lämnar den fjäderklädda kropp som hannen tagit skepnaden av. En långsmal uggla som bär de samma markeringar och färger som hannens fyrbenta kroppshydda, bortsett från de mönstren som klär hans framsida i denna gestalt.
På toppen av det rundade huvud sitter två öronliknande, spetsade tofsar. Snett placerade ovan de skogsgröna ovala ögonen. Hans kroppshållning bärs med en naturlig elegans och fjäderdräkt äro skimrande vacker. Ett praktexemplar av dessa fåglar.
Ännu ett hoande ljuder ut genom skogen för att lämna efter sig ett kortvarigt eko, ett som dämpats av det avtagande regnet.
I skyddet av en stor Lönns vackra bladverk finner sig denna hamnskiftare intill trädets tjocka stam. Vilandes på en av dess spretande grenar, blickande ut över sin omgivning.

Dagen då den vita varginnan till sist återvände till sitt födelselandså var hon blint omedveten om ögonblickets vikt. Oron som fanns i hennes blå ögon var inte grundad i fruktan över sin uppväxts öde, nyfikenheten ingen som sökte efter en förlorad familj. Milkyway återvände blid och okunnig till detta land - precis i samma skick som hon lämnat det.
   Det fanns en sötma i luften hon drog in i sina lungor - doften av regn, av skog, av ett land vars dofter tedde sig olycksbådande i sina bekanta stygn. Det var försiktigt, prövande, som hon betraktade skogen omkring sig. Hon studerade ådrorna i trädens bark och lövens konstellationer, betraktade nyfiket vattendropparna på gräsets strån och den regntyngda himlen ovan trädens vida kronor. Hon prövade varsamt den sviktande jorden under sina lätta tassar då hon i korta intervaller rörde sig framåt - stannade och spanade, skuttade framåt några steg, stannade igen.

   Just som Milky passerat genom en smal passage mellan två stora ekar så hördes ett tvärt ljud, då en död gren som länge balanserat på sin plats föll till marken. Det häftiga ljudet fick den arma varginnan att hoppa rakt upp i luften, utan att landa. I ren rädsla kastade hon sitt vargskinn och tog till luften med blåskrikans vingar, och paranoia i sin svarta blick. Var det förföljarna? Var det dem hon i sin svaghet svikit och förrått? Var de efter henne för att kräva hämnd och rättvisa? Tankarna dundrade genom hennes huvud då hon på sina smala vingar kastade sig upp bland trädens toppar. Regndropparna slog mot de skimrande fjädrarna, kämpade mot hennes flykt.
   Det var först många meter senare lyckades hon lugna sitt hjärta nog för att inse hur tyst det var bakom sig, och det var med darrande ben hon landade på en gren och såg sig runt. Ingen där. Hackigt andades hon ut genom fågelns svarta näbb, stirrade in i skogens gröna djup. Tyst förbannade hon sin rädsla. Åh, hon var så förvirrad, så vilsen, så ensam... Så oändligt och innerligt dum. Buraindo, var han förlorad för alltid?

   Men hon var inte ensam. Hon insåg det i samma ögonblick som hennes ögon låstes fast i den magnifika rovfågelns ögon. Hon paralyserades, hopkrupen som den regnklädda duntuss hon var, med blicken begravd i den andra fågelns. Hon glömde för ett ögonblick bort att andas, den lilla blåskrikan på en gren blott fem meter bort, och så oändligt mycket mindre och obetydligare än den snövita ängeln hon mött. Så vacker.
   Genomborrad av blicken tog det flera sekunder innan hon insåg hur dumt det var att förbli i formen hon var - att det var ett rovdjur hon i ett bytes form iakttog. Med en ruskning på fjädrarna blev hon åter den nätta varg i vars form hon fötts - blåögd och sin panna uppsliten av djupa ärr, med en ninjas elegans hopkrupen på den smala trädgrenen.

   "... Hej lilla vän" andades hon svagt, med sin stjärnströdda blick hänfört trollbunden vid fågelns skepnad.
   "Så vacker du är... Så oerhört vacker." Hon vred lite på huvudet, såg oblygt ingående på de vackra, svarta mönstrena i fågelns vita klädesdräkt. Och med det så var det tidigare ögonblickets rädsla omedelbart glömd.

Den talade med ett språk som för honom ännu var allt för främmande.
Enligt hans egen uträkning, det språk som talades gott och väl i detta land, för det fanns likheter till de ord han hade hört talats av denna varg och mellan två andra vargar som han passerat under sin färd. Måhända att det inte var exakt samma, men besläktat. Definitivt.   
Eldaren burrar upp fjädrarna och låter sig slappna av lika flyktigt, lägger huvudet lätt på sned med en klar nyfikenhet speglades i hans intensivt gröna blick. Där det nyligen suttit en ynklig blåskrika stod nu istället en varg, vit som snö om med sitt ansikte fördärvat av fula ärr som klädde dess panna. Ett visst medlidande spred sig bland hanens tankar för denna osköna individ samtidigt som hans ras egna nyfikenhet för andra levande varelser roade sig inom honom. Nog var han en smula fascinerad över det faktum att även hon ägde hamnskiftarens kraft och kunde byta sitt skinn till en annan varelses dräkt, för där hade endast funnits ytterst få, förutom han själv av hans egna som begåvats med denna kraft.
Trots det så var det hennes ögon som fångade honom. Där fanns skönhet hos det fula.

I en plötslig rörelse sprider den ljusa ugglan ut sitt mäktiga vingspann till sitt fulla mått, slänger sig ut för trädet och tar kort därpå till marken. Klorna letar sig ner i den fuktiga jorden och hans blick ligger som fastfrusen över den balanserande varginnan. Vingarna läggs till rätta om rovfågelns sidor och ett kort hoande hörs. I nästa stund lämnar han sin fjäderskrud och tar sin päls tillbaka.
"Suilad." En hälsning på det språk som stod honom närmst hjärtat. Det språk som tillhörde hans släkte.

Så oskyldigt öppet och ingående hon betraktade sitt objekt av intresse, så hänförd av överraskningen att se fågeln och skönheten i dess gestalt, att hennes omgivning knappt existerade. Den snövita ninjavargen noterade inte vattnet som droppade över de grova ärren i hennes panna, eller löven som nuddade hennes sidor. Det var utan ansträngning eller tanke som hon balanserade på grenarna, . Det var ett ögonblick av totalt sinnesfrid, då hon kunde ägna sina oroliga tankar åt något simpelt och vackert i form av en snövit fågel i en grönskande skog. Och sedan förstörde han det.
   Hjärtat hoppade nästan ur strupen på henne då ugglan plötsligt breddade ut sina vingar och flög ned till marken, med ett ryck hukade hon sig djupare över grenarna hon stod på, men den överraskningen har ingen i jämförelse med den hon upplevde då ugglan i ett nästan surrealistiskt osannolikt ögonblick förvandlades till en varg. En varg - en talande, levande, vacker varg. Milkyway rörde sig inte, med sina blå ögon uppspärrade i en tom chock och raggen panikslaget rest. Först trodde hon att hon inbillade sig. Självklart - hon hade blivit så van vid fågelns skepnad att hon börjat förväxla de flygande med de gående. Ensamheten hade gjort henne tokig, så hon såg sällskap i det simpla djurlivet. Självklart.

   Den panikslagna förhoppningen om galenskap släcktes i samma ögonblick som ytterst verkliga ord nådde hennes öron. Såsom vilken annan normal varg som helst så besvarade den eleganta ninjavargen detta med att halvhjärtat öppna käkarna, kvida lite, och ramla ned från grenarna. Med en dov duns landade hon i de våta löven vid trädens rötter, handfallen i mötet med den här absurda, generande situationen. Hon började inse vad hon hade gjort i samma ögonblick som hon återfann sin förmåga att agera, och halkande sprattlade sig upp på benen. Hennes hållning var ynklig och osäker, och det var med ändlös villrådighet hon stirrade på den stora, slående vackra vargen - skämdes för sina ord, sina handlingar, och sin existens.
   "Jag-n-nä-D-d-det var bara..." Hennes ord var stapplande, generade, otillräckliga. Det var en mycket vacker varg. Det hade varit en mycket vacker fågel. Men faktumet att hon sagt det rakt av och hur som helst, att hon blottat sina tankar så till en talande varg? Den enda anledningen till att hon inte sprang motsatt håll så långt benen bar var för att hennes ben knappt kändes starka nog för att stå, än mindre springa.