[Titeln tagen från Adiemus - Rain Dance: https://youtu.be/8zOWGX4-wv8
Kände att den gav en fin stämning till det hela C:]

Nu återvände livet. Nu föll himmelen och dränkte världen. Nu började tiden på nytt. Hur länge hade landet väntat? Hur länge hade livet törstat? Hur länge hade platsen bränts under solens obarmhärtiga sken? De tunga molnen hade rullat in över savannen och skymde den blå skyn med sitt mörker. Himlarna mullrade ikapp med varandra och ibland sken världen upp av blixtarnas dansande sken. Regnet piskade mot marken. Slog mot det torra, gulnade gräset. Trummade mot döende, tjockbladade växter. Det bringade svalka. Hopp och Liv. De stora regndropparna fick damm och smuts att dansa när de slog i marken. De stänkte i kaskader och bildade en fuktig hinna över allt dött. Svepte in världen i sin famn. Han ruskade på sig och höjde sedan huvudet. Hans djupa, kraftiga stämma stöttes ut i regnet. Korta, pressade ljud. Han blinkade gång på gång regnet ur ögonen och skrattade mellan ryten och andetagen. Manen hängde tungt om honom och det droppade vatten från hans lejonlika kropp. Vingarna höll han pressade mot sidorna. Det skvätte små droppar från hans öron när han klippte med dem.

Han hade längtat. Så han hade längtat. Under de breda tassarna kände han hur den tidigare torra marken snabbt blev till lera. Den spruckna flodbädden hade smält under honom och det hade inte dröjt länge förrän han blivit täckt av lera på såväl benen som buken. När han återvänt till savannen hade landet ännu varit trött och torrt. Men det hade inte dröjt mer än några timmar förrän han kunnat höra åskan mullra i fjärran. Han kunde inte ha kommit en bättre tid än denna. Han älskade regnet. Älskade dofterna, känslan, ljuden. Han älskade livet. Regnet var livet. Snart skulle gräset åter grönska. Snart skulle träden blomma och växterna gro. Snart skulle djuren frossa i liv. Han älskade årets regnperioder. Såg fram emot dem som en valp såg fram emot vårsolens värmande strålar i norr.

Azazel travade fram längs den leriga flodbottnens rand. Han hade lämnat dess mitt i väntan på flodvattnet. Han visste att det inte skulle dröja länge förrän vattenmassorna kastade sig fram över den breda bädden och ville inte svepas med av de förrädiska strömmarna. När världen frös i ljuset av en blixt, vit och underbar, stannade fakargen upp och lät på nytt ropa mot molnen. Kalla med sina dova stötar. Glädjas åt regnet.

Uppdraget hade inte fallit honom ur minne. Han visste mycket väl att han behövde återvända till öknen och rapportera till Tramptass. Men han kunde inte flyga i det här vädret, och floden sträckte sig ändå åt samma håll som han var på väg. Åtminstone en bit. Han skulle inte vika av sin rutt, men tänkte inte jäkta. Inte nu. Han kunde inte missa det här skådespelet. Ville inte missa när livet återvände till en värld som väntat så länge. På dödens rand, räddad av regnet.


[Approves random-skisser i rollspel <3

Stötarna av ljud/ryten Azazel ger ifrån sig låter såhär:
https://youtu.be/1e0_4dwF9A4
https://youtu.be/aUfDxRelPHg ]

Varmt, kvavt och torrt. Hur kunde allt vara så torrt, eller varit kanske var ett bättre ord. Hur kunde ett land som han hört skulle hysa så mycket liv vara så torrt? Dött. Det hade bokstavligen varit så torrt att när hans tassar sattes ner på marken så yrde damm upp. Ännu hade de inte druckit. Hans hals var torr och varje andetag kändes som sandpapper i strupen. Men äntligen hade himlen och gudarna hört hans klagan, hört hans böner, och vatten kastades ner från himlen, dränkte den förut torra savannen med vatten. Den förut torra och spruckna marken täcktes nu av blöt mjuk lera. Lera som trängde sig in på huden mellan torna. Stänkte upp på benen och under magen.

Stora droppar regn landade på hans kropp. Det var inte hårt piskande regn som man lätt kunde tro att det skulle bli i en storm, nej dropparna var mjuka mot hans hud, läkte den efter allt den fått stått ut med. Hetta, kyla, oändliga dagar av kyla, och salt. Han kunde slå vad om att flera liter av salt fastnat i hans päls. Men regnet räddade honom, sköljde bort all den tunga smutsen från pälsen, okej kanske inte allt men mycket av den.

Han kunde känna jordens energi återgå till den. Hur frön som låg under marken och väntat på just det här vattnet började bygga upp energin. Han blundade, världen var mycket vackrare när man såg den som rena energier. Som till exempel de små fröna i jorden. Hur länge hade de inte legat där och bara väntat, fulla med energi, men inget som kunde utlösa dem. Eller djuren som färdades över landskapet längre bort, deras rena pulserande och klara energier, men den vackraste och klaraste av energierna, enligt hans uppfattning, låg bakom honom. Lysande klar, nästan varm. Han log, hans syster. Men plötsligt byttes leendet ut, något nytt hade klivit in i hans 'synfält'. Han stannade upp och öppnade de lila. Ljuset hade varit starkt, stort. Alldeles för nära. Hur hade han inte märkt den?

"Someone is here, it's big, and I think strong" jo stark måste den vara, hur kunde man annars bära så mycket energi, så stark energi. Jo varelsen måste vara stark. Men vad var det för varelse? Det kändes inte som den energi som de lugna men ändå vaksamma bytesdjuren ägde, men inte heller kändes det riktigt som ett simpelt rovdjur. Nej han ville undersöka det, samtidigt som han ville hålla sin syster så långt borta från det som möjligt tills han visste var det var. De två önskningarna skulle gått ihop om det inte varit Hans syster. För han visste, dit han gick, gick även hon.

"If I asked you to stay here, would you listen?" det tvekade han starkt på,men det var alltid värt ett försök. Samtidigt höll han koll på den stora energi källan, den skulle inte kunna överraska honom. Inte nu.

Marken tycktes väja sig från henne då hennes tassar sattes ner, damm yrde runt och beredde en väg för henne. Den torra hårda marken talade inte direkt till henne om den livsfulla värld de båda blivit lovade. Den talade mer om död och förinterlse, och av de hade hon redan fått tillräckligt redan, de båda hade. Lorelei hostade lätt till, vatten var något de inte träffat på än och det kände hon i halsen. Känslan av att varje andetag långsamt rev sönder hennes hals fick henne att andas långsamt och mindre än vanligt. Hon höll gärna andningen lite längre hellre än att andas normalt. De gröna ögonen förflyttade sig från omgivningen till sin bror som gick lite framför honom, genast försvann tankarna på smärtan i halsen. Hennes älskade bror höll ut, då skulle hon själv hålla ut, de var lovade ett vackert, levande land. Förhoppningsvis skulle de finna detta land. Trots allt var det himmelriktet bara hennes bror var med henne.

En regndroppe landade mitt på hennes nosrygg så att hon ryggade till och tittade lite skelande på nosryggen med öronen nyfiket framåt innan hon snabbt insåg att det har regn som började trilla ner, kylan var först obehaglig mot den uppvärmda pälsen men snabbt följde en god känsla när mer och mer regn kom ner över henne. Lorelei tittade upp mot himmelen, hon öppnade munnen och fångade lite av vattnet som trillade ner på tungan. Hon kunde snart känna hur marken under hennes tassar mjukades upp och hon tog fart för att komma i kapp sin bror med ett leende på hennes läppar över kylan och vattnet som droppade ner från himmelen.

Hon hörde sin broder tala och hon började genast titta sig runt, hon hade inte samma krafter som sin bror och när han sa något sådant fick det henne att bli orolig då hon själv oftast inte kunde se denna andre.
"Is that someone near?" Frågade hon med lite orolighet i rösten. Att den andre tycktes vara stark fick henne att känna sig orolig, men mest för att om hennes broder skulle försöka försvara henne och skada sig så skulle hon nog troligtvis förlora sitt sinne och själv gå galen på denna andra. Och det skulle säkerligen inte sluta bra för henne.

Broderns fråga fick henne att stanna till lite innan hon log och sade.
"You know I would follow through any danger. Rather that than lose you." Lorelei gick fram till sin broder och nuddade hans våta kind med sin nos och slickade den lätt som en puss.

Även om han hade kunnat flyga i regnet så ville han inte nå högre än de glesa träden när blixtarna dansade bland molnen. Det räckte att han och Ezraiel varit dumma som unga. Azazel ruskade på kroppen, även om han inte hade en chans att bli torr när himmelens floder föll över honom. Sedan fortsatte han sin färd längs flodbäddens rand, ropande till skyn med sina dova stötar. Ekande ljud som färdades långväga, även om det nu till stor del drunknade i regnets dånande brus och åskans muller. Det var precis så att han hörde sina egna steg klafsa i gräset och leran.

Det var förvånansvärt tomt på savannen en dag som denna. Även om livet återvände med regnet så föredrog de flesta djur att förbli torra. Gnagare och reptiler gömde sig i hålor, under rötter och stenar. Fåglarna tycktes ha försvunnit, men om han hade letat efter dem hade han sett några trycka bland de vissna bladen i träd och buskar. Rovdjuren kurade under växterna och i fjärran kunde Azazel, när han vände blicken mot horisonten, ana en hjord av djur som stod tätt tillsammans som en silhuett mot blixtljuset. Runtom floden växte snår och vindpinade träd, men endast ett kort stycke vid sidan om de kraftigare växterna tog gräset över. Ett öppet landskap så långt ögat nådde, även om världen för stunden suddades ut av regnets grå hinna.

Nej självklart inte. Aldrig att hon skulle ha stannat. Fast det hade han vetat, redan innan han frågat. "Then we go" Han gav inte mer förklaring än så. Han gillade att ta allt i korta drag och meningar, om det inte gällde något som var väldigt viktigt att få sagt. Så hade han alltid varit. Individen, saken, röde på sig, och av någon anledning åt deras håll, fast mer snett. Så om de fortsatte rakt fram skulle dem inte stöta på varelsen. Men de var nya i ett nytt land, och vem vet, främlingen kanske visste nåt? Men skulle den visa sig vara en argsint varelse skulle han skydda sin syster.

Ljud hördes, även om de dränktes i mullret som stormen gav ifrån sig. Regnet slog fortfarande i marken, och gjorde hans syn begränsad, även om han inte behövde den. Han slöt åter de lila och började gå mot 'ljusskenet'. Kände den bättre. Den verkade nöjd, glad av någon anledning, men något annat dolde sig även bakom de muntra känslorna, men han såg inte vad. Han var inte så bra på den kraften, han kunde bara känna av en sinnesstämning men inte vilken styrka den hade. Han hade tränat mer på energierna. Tyckt de var mer användbara, men känslokraften hade visat användbar då han en dag upptäckt att han kan, till viss mån, styra andras känslor. Han granskade fortfarande ljus skenet när de närmade sig, samtidigt som han lyssnade på de ljud den gav ifrån sig. De lät inte varg lika. Kunde det verkligen vara en varg? Energin liknade vargens men hade inslag av något annat, som en smak av torrluft och den doftade... Doftade.. Ja vad doftade det? Han kände inte igen doften.

Han öppnade ögonen igen, där framme fanns något stort, och ljust. Med något konstigt längs sidorna. Skulle han gå hela vägen fram och bara hälsa? Eller skulle han ropa på främlingen och betrakta den från håll? Han valde det senaste alternativet. Då hade han i alla fall 30 kanske 40 meter på sig innan varelsen skulle nått dem. "Ey, you! Kanske inte den bästa saken att skrika ut, men gjort var gjort. Nu fick han vänta och se hur den andre reagerade.

Hon log och gick vid sidan av sin bror, såg på honom när han använder sin kraft. Hon ville inte störa honom då han använde kraften och beslöt sig för att försöka studera omgivningen runt om. Om det skulle vara en fara påväg mot dem så skulle hennes bror berätta det. Det regnade fortfarande och nu var hon lika blöt som när de precis anläg hit. Men denna gången var pälsen inte full med salt från saltvatten.

Hennes stora öron rörde sig framåt när hon hörde ljud, som till viss del doldes av regnet. Hon kunde inte säga att hon hört någon varg låta likt de ljuden som hon hörde. Hon lyssnade till dem så länge hon kunde höra dem. Hon gick lite närmare, hon kunde känna sin säkerhet öka då hon nuddade hans skin och hon kände sig trygg. Lorelei vände huvudet framåt och kisade genom regnet för att upptäcka en varelse som gick framför dem. Hon tittade snabbt på sin bror men vände snabbt fram blicken igen. Hon kunde höra brodern ropa på den andre och väntade både nervös och förväntansfullt på ett svar, om denna ens hörde dem. Hon gav sin bror en snabb blick innan hon själv sade:
"We come in peace and mean no harm!" Det hade varit ganska bra om de kunde möta någon sol kanske kunde vara snäll nog att introducera lite av denna nya världen för dem. Hon slog mjukt till med svansen och fick, trots den mjuka rörelsen, den långa pälsen på slutet av svansen att snärta till.

Han hörde det dämpade ljudet av röster genom regnet och sänkte blicken från himmelen. Han hade inte lyckats urskilja om han kände igen rösterna, eller vad de sade, men skymtade ganska snabbt en ljusare skepnad i det av regnet mörka landskapet. När han stannade upp och kisade med blicken kunde han urskilja ytterligare en skepnad. De var inga han kände. Han kom på sig själv med att höja nosen en aning i ett försök att känna deras dofter, men regnet dränkte allt och han kände endast fukten och växternas starkare odörer.

Öronen kikade alert fram ur den vattentyngda manen när han tog ett par steg emot främlingarna. Med kraftig stämma ropade han till dem. "Söker ni något?" Leendet hängde kvar i mungiporna.

Den store hade redan stannat och verkade nu ta några steg åt deras håll. På några sekunder stod han i en beskyddande ställning framför sin syster. Hanens ord var helt främmande för hans öron, aldrig hade han hört sådana förut. De var korta hårdare än det språk han själv använde. "Sorry I cannot speak your languish" Kanske skulle den mycket större varelsen, en hane av rösten att döma, inte förstå dem heller.

Hans lila försökte se hanens bättre i dunklet som regnet skapade. Ett LEJON? var det inte de kallades? Jo de kallades så. Men varför TALADE lejonet? Lejon kan väl inte tala? Inte vad han visste, och vad var det för stora klumpar den hade längs dess sidor. Lejonet verkade lugt, och. Lyckligt? Han kunde inte varför denna var glad, bara att han var det.

Han kände kraften sträckas ut mot den, lade en extra känsla av lugn på denne. För säkerhets skull.

Lorelei tittade på brodern som ställde sig i beskyddande position framför henne. Hon drog genast bak öronen längst nacken och tittade på varelsen framför, denna andre måste vara stark, hon kunde höra den andre tala, men för henne lät det som rappakalja, vilket fick henne att ta lite extra skydd bakom brodern.

"Brother, what is he?" Frågade hon och undersökte den lite suddiga varelsen med de två stora sakerna på vardera sida av kroppen. Hade hon någonsin sett något sådan, tror inte det, då skulle hon minnas det. En sådan, för henne, besynnerlig varelse. Är detta ett av varelserna det pratades om där de båda syskonen kom från? Var dessa fredliga? Hon försökte framkalla sin kraft, den som kunde trigga nerver i hjärnan på fienden i bland, hennes sång till beredskapsläge, berädd att försöka skydda sin broder från ett anfall.

"Sorry I cannot speak your language!"

Azazels min blev för ett ögonblick fundersam, innan det lugna leendet åter trädde i kraft. Nimorian. Så de var främlingar i ett främmande land. Han hade mött många nykomlingar de senaste veckorna. Hade det kanske hänt något i Landet Bortom Havet som förde dem alla över stenbron? Var det en ren slump? Han kunde klart skönja den beskyddande pose den ljuse främlingen intagit framför sin vän. De var onekligen lika varandra i form, om än inte i färg. Kanske i släkt. Den kraftige fakargen ruskade på kroppen så att manen stod ut omkring honom. Vattnet som lämnade honom flög åt alla håll innan det följde resten av regnet till marken. Så snart rörelsen stannade av hängde den långa pälsen åter tung och fuktig om honom.

"Mi scuso." Han lade huvudet lätt på sned, som om han försökte se på dem ur ögonvrån. "Are you looking for something? You seem new to this place." Regnet slog honom i ansiktet så att han gång på gång tvingades blinka dropparna ur ögonen. Vattnet föll från hans kropp. En hastig tanke om att söka skydd från regnet slog honom, och han kastade en blick ur ögonvrån på de träd som växte längsmed den flodbank han vandrat. Han kunde se vattnet som börjat forsa längs den botten som för bara en knapp timme sedan legat torr och död. Lika hastigt som han sett bort vände han på nytt de blå mot främlingarna.

[Mi scuso - Jag ber om ursäkt
Hade förresten svårt att läsa vad Meldew sade, så använde den här hex-koden som färg istället #9966CC]

Det var tyst ett tag, så på när hans syster korta ord. "A lion I think" Hans lila ögon lämnade inte främlingen. Jo men vad var det på sidorna? Stora klumpar. Lejon skakade på sig. Verkade vara i egna tankar. Sedan, fler oförståeliga ord. Men sedan, äntligen, sade främlingen något han faktiskt förstod. Letade efter något, nej inget speciellt, bara frihet, lycka. Han kastade en snabb blick tillbaka på sin syster när den andra hanen ändå såg bort. "Yes we are new here, We only seek for a place to stay" Åter drog han det i korta drag, i alla fall så kort som möjligt. Han tittade åter på hanen.

Kanske skulle denna kunna hjälpa dem? Kanske var denna en av de vänliga själar de blivit lovade? Eller kunde han verkligen lita på honom? Kunde han verkligen riskera Loreleis liv? Men något måste de göra, hjälp måste de få. De kunde inte bara vandra omkring i ett okänt land.

Lorelei stod bakom sin skyddande broder, denna varelse som stod framför dem var intressant, även om hon själv helst höll sig lite på avstånd från detta.. Lejon. Hon lyssnade till sin broder. Ett lejon. Var inte de farliga, hon tittade misstänksamt på denna varelse som nu talade till dem på det språk de själva förstod. Hon vinklade fram de tofs beklädda öronen, men böjde ner de åt sidorna igen då regnet droppade ner in i öronen och gav henne en obehaglig känsla. Hon slog till med svansen lite av obehag och håret som hängde på slutet av den långa svansen snärtade dovt till mot det fallande regnet. Hon hörde sin bror tala till den andre igen.

"And we do not wish to fight, we seek peace." Fortsatte hon på sin brors ord, lite för att nästan försäkra denna andra varelsen om att de inte ville slåss. Lorelei tog några steg fram till sidan av sin broder, fortfarande stod hon lätt bakom honom. Hon tittade på sin bror, sökte de där lila ögonen som alltid lugnade henne i de mest skrämmande stunder. Lorelei tog åter ett steg och kom stöttande in till sidan hos sin broder, rörde hans våta päls med sin egen blöta päls. Hon fortsatte att titta på sin bror med de ömma och kärleksfulla ögonen innan hon vände tillbaka blicken mot lejonet. Och de gröna ögonen talade om vad hon skulle göra om något hände hennes hennes älskade bror.

Det var svårt att höra vad de andra sade över regnet, men han trodde att han uppfattat det mesta i alla fall. Han skulle just till att svara när åskan på nytt mullrade. Han kastade en blick mot skyn och grimaserade kort när regnet slog honom i ögonen. Han fällde ut den ena vingen och höll den som ett tak över huvudet. Han ruskade på nytt vatten ur manen.
"A peaceful place to stay?" Han lutade ansiktet något så att vänstra örat hamnade närmare främlingarna. Det var fortfarande inte lätt att höra, och hans fjädrar var inget helt tätt skydd. Träden runtom floden hade inte gett mycket bättre skydd med sina vissna blad och delvis kala grenar. Men även om regnet dånade mot marken så var det lättare när det inte piskade honom i ögonen och brusade i öronen. "What kind of place do you seek? Numoori is a vast land, with forests, fields, desert and jungles. With mountains where it snows in the summer, and places like this where winter never comes." Han tog ett kort steg mot främlingarna. "To the west you'll find the territory of Devils, the pack ruling the desert. To the east, the ocean. North of here you'll find a great forest. That's the safest path." Han kunde inte vara säker på vad de sökte, men mindes väl hur förvirrad han själv varit när han anlänt över bergen för så många år sedan. Han hade haft turen att se världen från ovan, från säkrare höjd.

[Visste inte alls vad jag skulle skriva. Så, ja XD]

Hanens ord var av yttersta intresse för honom, allt lejonet sade sög han åt sig. Devils, det lär inte som en flock man gärna besökte. Men de andra områdena lät lovande, eller rent ut av fascinerande. Kunde ett enda land verkligen hysa så många miljöer? Så många valmöjligheter? "We only seek some were to Hide the rain, nothing more. We need to get as far from the coast we can" Han blev tvungen att blinka flera gånger då det ihållande regnet fortsatte att piska hans kropp och rann ner i hans ögon. Han kastade en blick mot sin syster. Ja, de behövde skydd från regnet. "Do yuo know that kind of place?" Han närmade sig den store ytterligare, men fortfarande på ett behörigt avstånd. Redo till att fly eller fäkta.

||Blev väldigt kort c:||

Hon försökte höja de stora öronen mot den andre då denne talade men de sänktes direkt då regnet obehagligt droppade ner i öronen på henne. Men trots det ihärdiga regnet så lyckades hon uppfatta vad den andre sade, de stora öronen var inte bara där utan gav henne en något bättre uppfattningsförmåga - även om det inte uteslöt regnets dån utan hade mer eller mindre samma effekt. De gjorde henne även mindre svag mot solen och dess värme genom att kunna ta upp värmen istället för kroppen - även det hade en svaghet då det inte fungerar på samma sätt i vintern. Hennes blick vandrade till hennes broder. Devils - man skall inte döma en bok från dess omslag men detta namn lät inte trevligt i hennes öron. Dock något som intresserade henne var när det nämndes om skog. Skog hade varit trevligt, även om hon inte visste hur det såg ut här kunde hon tänka sig höga träd och något vattendrag kanske. En tanke på att det skulle kunna vara en skog där de kunde slå sig ner och leva likt en familj slog henne snabbt även om den försvann lika fort. Det hade varit otroligt mysig och ett vagt leende kunde synas på hennes läppar om man kunde se det genom regnet. Hon höjde huvudet lätt mot broderns öra så att han skulle kunna höra henne bättre då hon talade.

"He seems like one of the friendly one. And north do sound nice." Sade hon tyst fortfarande med ögat vilandes på den andre och hennes kalla nos drog sig längst broderns blöta päls. Medan hon ställde sig mot den andre igen och tittade på honom med en något misstänksam blick fortfarande. De kände trots allt inte denne, såg honom knappt klart genom regnet men han var mycket lik vad de blivit lovade, fredlig och snäll värld. Trots de ovanliga.. Vingarna som prydde hans sidor.

"If it's peace and shelter you seek you should head north. Devils doesn't take kind to strangers, and to the east you'll only find more sea." Han vände blicken mot flodens mitt där regnvattnet samlats och nu forsade fram. Marken var för torr för att omedelbart suga upp vattnet. Leran i flodbanken där fakargen stod fick hans tassar att glida så att han då och då tvingades flytta på dem för att inte halka. Snart skulle vattnet nå honom. Han var säker på att floden skulle svämma över, så som den alltid gjorde.

"The river runs to the southwest. If you follow it upstreams it will take you to the forest." Han ruskade på huvudet och nacken så att manen gungade. Trots att han höll ena vingen över huvudet skyddade den inte mot allt regn. Även om han ruskade mycket vatten ur pälsen skulle han inte bli torr på långa vägar så länge han befann sig här. Men han tyckte om regnet, och mot öknens torra vidder var detta paradiset.

Svaret hanen gav honom förvånade honom inte. Att Devils inte var en grupp vargar att lita på var något han hört av bara namnet. Han nickade och kastade en blick på systern, Norr var det. Han följde, den nu forsande, floden(?) men blicken och tycktes skymta en grön fläck, långt bort i horisonten. Ja Norr var det. Han vippade på et av de långa öronen, nästan o märkligt, för att systern skulle få veta att han registrerat hennes ord. Ja norr lät onekligen väldigt bra. "Thank you, we'll head north from here. I'll remember you..." Han kom på att han inte visste lejonets namn. Men han visste iallafall att han inte skulle glömma honom, varken kraften och energin han bar, hans utseende eller hur han hjälpt dem. Han backade så att systern var mer vid hans sida. Samtidigt som han var tacksam över hanens hjälp så undrade han hur han kunde veta om vad Devils gjorde med främlingar, Kanske var han egentligen en av de som de själva flydde ifrån. Kanske ville han egentligen slita i deras kött
Meldew ruskade lätt på huvudet, vilket fick de stora öronen att svänga med, tyngda av det piskande regnet. Hans man hängde i stripor och tofsen på svansen blev tyngre av vattnet som envetet hängde kvart, trots att han då och då piskade till med den långa, vita svansen.

[Deerpigt, men ett svar ändå c:]

Hon lyssnade med spända öron på vad han sade, hon motstod sin nyfikenhet att fråga varför han visste rätt så mycket om dessa Devils men fann det inte så artigt att fråga och frågade därför inte utan lät det passera. Kanske hade han av misstag råkat ut för dessa eller så hade han en mer personlig relation med dem. Hon skakade till lätt på huvudet vilket fick den blöta korta pälsen att spreta mot alla håll och kanter. Hon fick hålla sina öron lätt lutandes - för att vattnet inte skulle rinna in för mycket i hennes öron - mot marken samtidigt som hon försökte hålla dem mot den andre för att höra vad han hade att säga.

Hon log då brodern talade och kom på själv då hon tänkt tacka honom att hon inte kunde hans namn. Hon drog snabbt bak öronen medan hon snabbt tänkte innan hon åter drog fram dem och sade:
"Thank you, but kind stranger. We have yet to exchange names and I wouldn't like to bid goodbye as strangers, seeing how nice you've been I would much like to meet you again sometime. And I'm sure my brother would agree." Hon gav sin broder en menade blick innan hon vände blicken tillbaka till den andre och talade igen. "My name is Lorelei, this is my brother Meldew." Hon log vänligt mot honom.

Han nickade för att visa att han lyssnade, och log mot främlingarna. "Azazel", svarade han när den ena presenterade dem båda. Lorelei och Meldew. Syskon. "I wish you good luck on your journey." Han motstod frestelsen att ruska på kroppen. Regnet smattrade mot vingen, mot rygg och höfter. Där det träffade marken studsade droppar mot hans ben. Vattnet rann mellan fjädrarna. Lerbädden blev mer och mer vattenblandad. Floden han följt skulle antagligen nå högre än platsen där han stod innan regnet var över. Han behövde fortsätta, återvända till flocken så snabbt som möjligt. Åskan mullrade kraftfullt i bakgrunden. Leendet i hans ansikte blev för ett kort ögonblick utmanande när han såg mot den mörka himlen under vingens handpennor. Han hade kanske inte tid att lufsa fram i maklig takt.

Då systern talade så nickade han, visade att höll med. För trots att han själv inte talade i lika långa meningar eller ord så ville han inte lämna lejonet som en främling utan namn. Hans blick var fokuserad på den vingen som hanen höll ovan huvudet. Hade någon sagt till honom att han skulle träffa ett lejon med vingar när han trädde in i detta land hade hans skrattat åt dem, men tydligen var det fullt möjligt. "Travel well" svarade han på Lejonets hälsning. och började vänd på sig för att fortsätta norrut, men innan han gjorde det puffade han försiktigt på sin systers tunna kropp. Lejonet hade sagt att norr var bra, norr skulle hjälpa dem. Kanske skulle de finna den värld de blivit lovade? Den rikedom som de sagt att alla delade. Kanske de en dag skulle kunna finna den trygghet som de sökte. Men trots att denna världen låg långt bortom deras så kunde han inte känna att den skulle bli tryggare, nej det kändes som om demonerna skulle följa dem hit. Allt för att få slita i deras kroppar. Han tittade åter mot sin syster innan han sakta började lämna lejonet, Azazel påminde han sig själv. Nej han skulle inte glömma den udda personen, eller hans starka målmedvetna energi och lugna, men ändock tvivlande, känslor. Han som välkomnat dem in i detta land, som de blivit lovade var paradiset.

[Börjar nog med fet stil på alla mina karaktärer istället xD]