Vattnet kastade sig över den smala vägen som täcktes av kvarlevorna av djur som försökt passerat samma väg. Benen krasade under hans stora tassar och vattnet slog mot hans vita och lila högresta sidor.Hans kropp var utmärglad och om det inte vore för det iskalla vattnet skulle han redan ha somnat. Hur länge de hade gått på den smala remsan visste han inte. Han kastade en blick bakåt på hans syster som kämpade bakom honom. Det var mest för hennes liv han var rädd att förlora. Han skulle inte vara någonting utan henne, bara ett tomt skal. Han sänkte huvudet igen och tittade framåt, kämpade mot vågorna som slog mot dem.

Hans tass gled på en hal sten och hans snubblade fram. Hjärtat började slå fortare i has synliga bröstkorg och det gjorde nästan ont. Han lyckades återfå balansen och fortsatte åter på deras långa färd mot en ny frihet. Fast var allt verklige värt den? Den nya friheten? Var det värt att riskera deras liv, hennes liv? Han kastade en blick bakåt igen och tittade på henne, hans vackra underbara syster. En suck lämnade honom. Men när han tittade fram igen var han tvungen att stanna av chocken. Land, han såg land! En flämtning lämnade honom. De var snart framme! Okej det var flera timmar kvar men det var ingenting mot de dagar. eller var det veckor, de varit på sin resa. Han tittade hoppfullt bakåt igen och log. De skulle snart vara fria.

Han skrattade av lättnaden innan han började gå igen, snabbare den här gången. Hans tassar gled hela tiden men han snubblade eller halkade aldrig. Han ägnade inte vågorna en tanke längre utan lät dem slå mot den magra kroppen, det enda han hade i tankarna var ett ord som upprepades gång på gång. Snart, snart, snart!

När kvarlevor krossades under hennes tassar sjönk modet långsamt. Många som försökt gå över tycktes ha dött på vägen. Skulle även de själva sluta som kvarlever för nästa att trampa ner? Hon blundade för ett ögonblick medan hon vände sin blick mot hennes broder och öppnade ögonen. Den vita och lila varelsen som var hennes broder gick framför henne. Hon kunde känna kraften pumpa genom hennes utmärglade kropp då hon såg sin broder kämpa på. Vad skulle hon vara utan sin broder? Hon kunde inte se sig fortsätta ensam, om hennes broder skulle falla skulle även hon. De höga vågorna - fulla med iskallt vatten som aggressivt försökte dra ner dem - slog mot hennes vita och gröna kropp, många gånger hade den nästan lyckats att dra ner henne, hon hade många gånger under vandringen tappat balansen och några gånger trillat ner på knäna. Men efter så lång vandring tycktes det som om land aldrig skulle skymtas vid horisonten.

När Meldew snubblade till framför henne slog hennes hjärta till och hon skyndade sig fram sin broder för att hjälpa honom. När hon hunnit helt fram till honom över de hala stenarna hade han stannat till. Hennes öron trycktes osäkert mot hennes hals och nacke, men log när hennes broder log mot henne och när hon hörde hans skratt hade även hon sett landet, ögonen tårades osynligt mot vattnet som stänktes upp mot hennes ansikte. Land. Hopp fyllde hela hennes bröstkorg med en pirrig känsla. Och hon skyndade sig att följa efter Meldew som snabbt börjat röra sig mot landet. De båda, de båda skulle klara sig. De båda skulle nå fram till landet. De båda skulle vara tillsammans trots allt.

Han kunde inte riktigt strunta i ljudet av de ben som rasslade eller krossades under hans tassar för det var bara två saker som betydde nåt i hela hans värld, hans syster och det land som de närmade sig nu, det land som skulle erbjuda dem frihet. Frihet från dem som jagat dem. Hans skuttade till men förbannade det misstaget och ännu en gång ramlade han men denna gång hamnade den redan blöta kroppen halvvägs nere i i de slitande vågorna.

Han tittade upp på sin syster. Leendet hade inte lämnat hans läppar men det förvreds nu i en ansträngd min medan han kämpade för att ta sig upp. Hans långa bakben sprattlade i det kalla vattnet medan frambenen frenetiskt försökte hålla honom kvar på bron. Hans andetag började bli tyngre och ögonen pilade fram och tillbaka från stenar till hans syster ansikte. Varför var han tvungen att ramla nu? De hade bara några hundra meter kvar. Han kände krafterna sakta lämna honom och han hade inte lyckats komma upp ännu.

Han lyckades fånga sin systers blick(?), och det var allt han behövde. Hans bakben hittade fäste på en sten under vattnet och kastade upp honom på Den långa smala bron. Han låg på den och flåsade medan vågorna slog mot hans kropp, straffade honom för han kommit ut ur deras grepp. Han reste sig på darrande ben och tog ett osäkert steg framåt. Det gick olidligt långsamt nu och då och då kastade han bak blickar på sin syster för att se att samma sak inte drabbade henne. Efter en halvtimme så kände han plötsligt än mindre stenar under hans tassar och längre bort såg han sand.

Han frustade ut och började än en gång öka på stegen men han behövde inte längre vara rädd för att ramla igen, för de var framme, de var fria. Han kastade sig framåt med de få krafter han hade kvar och hann precis upp på sand kanten innan benen slutade bära honom. Men han brydde sig inte. Han hade klarat sig och det viktigaste var, Hon hade klarat sig. Lorelei hade lyckats följa med honom till ett nytt land, för att starta sitt nya liv. Ett skratt lämnade hans läppar och hans kind trycktes mot den varma sanden som fastnade i hans blöta kropp. De var verkligen framme! Han slöt de lila ögonen och njöt av känslan av solen som sakta värmde den sargade kroppen. Njöt av känslan av sand, jord, under hans kropp. Han rullade åt sidan, fortfarande med ögonen stängda och andades tungt.

Skräcken som fyllde hela hennes kropp från topp till tå när hennes bror skuttade till men på några sekunder hade halva Meldew svalts av havets iskalla vågor. Lorelei rusade fram för att försöka hjälpa honom trots att hon inte visste hur, hon halkade till med ena bakbenet och trillade ner på magen men brydde sig inte. Känslan av att förlora sin bror. Känslan av att det ändå kvar att leva för snart skulle försvinna fick hennes leende att försvinna även om hon försökte hålla modet uppe och le. Hon försökte med att dra upp honom med sina tassar men fick inget grepp. Hon sökte hans blick fångade den samtidigt som han tycktes fånga hennes. Hon log ett vanställt leende, en korsning mellan ett leende och ett ledsamt ansiktsuttryck. När hennes bror den lyckades ta sig upp pustade Lorelei ut. Men hjärtat bultade värre än någon sin, hon darrade men inte av kylan frå det iskalla vattnet utan från rädslan av att mista sin bror.

Lorelei ställde sig upp och gick fram till Meldew och puffade till honom och försökte hjälpa honom upp. När han rest sig upp började de åter gå mot landet. Långsammare, vilket kanske var för det bättre. Hon såg landet närma sig och öronen fightade emot vattnet och vinden. Land! Hennes hjärna fortsatte att upprepa ordet och hennes ansiktsuttryck fylldes av glädje när hon tog det sista hoppet och tassarna begravdes lite i sanden innan hon trillade ihop utmattad. Hon rullade runt för att känna marken och sanden. Det var overkligt, men samtidigt så verkligt. Hon öppnade ögonen och kollade på hennes bror. Hon log och kröp närmare honom för att lägga sig bredvid honom känna deras kroppar nudda varandra medans solens strålar långsamt värmde dem. Hennes gröna ögon tittade på sin bror och skrattade även hon till när hon hörde broderns skratt. De var framme, i ett nytt land utan farorna som föröljt dem från deras hemland. De kunde börja om. Tillsammans.

Han hörde han syster krypa över sanden mot honom och ännu ett leende prydde han läppar, hennes kropp rörde hans och en rysning av välbehag for genom hans kropp. Han vred huvudet mot henne och satte nosen mot hennes kind och andades ut varmluft. Om hon bara visste hur mycket han älskade henne, mer än vad någon kunde förstå, mer än han själv förstod. Om någon gav honom ett ultimatum om att välja att själv leva och låta Lorelei dö, eller att låta Lorelei leva men själv offras, skulle han utan att tveka välja det andra alternativet, för ett liv utan henne skulle var totalt meningslöst. Han strök nosen mot hennes kind och lade sedan huvudet över hennes nacke i en kärleksfull gest. Han var lycklig över att hon valt att följa med honom när han envisats med att fly just den här vägen, trots alla faror. Han hörde magen morra efter mat och hungern rev i magen. Han struntade i känslan och kröp lite närmre sin syster, tryckte sin kropp mot hennes. Han kände värmen återvända till kroppen ännu snabbare på grund av närheten, och han skulle antagligen ha skyllt på det om någon frågat varför han tyckte sig mot henne. För han fruktade att hon skulle lämna honom ifall hon visste. Att allt skulle förstöras ifall hon skulle få veta.

Han suckade tungt och kände hur strupen värkte och skrek efter vatten. Även om han just gått på en bro över flera miljoners liter vatten hade det inte funnits något att dricka, saltet i vattnet skulle antagligen göra mer skada en vad det skulle hjälpa. Han orkade inte riktigt resa sig ännu för att leta efter mat eller vatten. Hans strupe kändes som om den blivit sandpapprad. Varje andetag gjorde ont. Lorelei kände antagligen samma smärta och den tanken gjorde mer ont än hans egen smärta i halsen och magen, värre än den smärta han uthärdat när han gått utan mat. "Hungry?" rösten var hes och raslig och den korta, en ords frågan, var nästan en viskning.

Lorelei kände sin brors nos mot hennes kind, våg av välbehag fyllde henne och tiden tycktes stanna till. Lättnaden av att kommit över bron, tillsammans med hennes bror, var overklig. Hennes hjärta hoppade i bröstkorgen, men inte av rädsla utan glädje. De var framme, mer eller mindre välbehållna och framför allt vid liv. Hon skulle få fortsätta att njuta av ett liv med sin bror, men med lite mer frihet än innan. Lite lugnare. Hennes leende blev om möjligt bredare när Meldew strök nosen längst hennes kind för att sedan lägga huvudet över hennes nacke. Tiden hade verkligen stannat nu, om det bara kunde fortsätta för all evighet så skulle lyckan vara evig.

Hennes mage gav ifrån sig ett lågt klagorop och störde hennes frid med den hon älskade mest. Hon rynkade lätt på näsan men ignorerade magens kurrande då detta kunde förstöra detta magiska ögonblick. Hennes öron fångade snabbt upp broderns röst och vad han sa.
"Yes.." Hennes röst var torr och hes från vandringen. Väldigt lik Meldews röst och det skar till i hennes hjärta att höra sin bror ha lika ont som henne själv. Hon vände huvudet mot honom, ögonen visade oro och hon fortsatte prata med låg röst. "But how are we supposed to get food in this world?" Hennes ögon var oroliga men hon litade på sin bror och om det var nog som kunde fixa det så var det han. Hade hon kunnat hade hennes kinder blivit röda likt jordgubbar. Hon nuddade hans hals med hennes nos och andades in. Ja, detta var verkligheten.

Han hade haft rätt, när han hörde hennes hesa raspiga röst skar det inom honom igen, det gjorde svaret också. Självklart var hon hungrig. Han stönade lågt för att han skulle behöva resa sig från hennes sida, men gjorde det ändå. De behövde mat. Hans ben vinglade men han hade lite mer kraft än när han halvt drunknat i havet. "I'll fix something" Ansträngningen han kände av att bara stå upp fick hans ansikte att förvridas i en grimas, men istället för att ge upp särade han på benen för att hålla balansen och han andades tungt ett tag innan han tittade upp igen.Samtidigt som han ville att systern skulle stanna för att slippa samma ansträngning så ville han att hon skulle följa med så att han inte skulle tappa bort henne. Han tänkte efter ett tag innan han bestämde sig. "I think you sould come with me" han trodde inte han skulle stå ut med att lämna henne här, blöt kall och svag, ensam på stranden. Hans ben började röra sig ryckigt framåt och det tog ett tag innan hans muskler började röra sig per automatik, och de ryckiga rörelserna slutade och blev mer flytande.

Hans nos sänktes mot marken och han drog in dofterna som det här landet hade att erbjuda, i hopp om att hitta något han kände igen, utan framgång.

Hon såg ansträngningen det tog för honom att resa sig och hennes blick blev full med orolighet igen. Var smärtan orsakad av henne? Var det hennes fel att den hon värdesätter mest är skadad. Hon hörde hans röst, varje ord registrerades och hennes öron rörde sig dit så fort de kunde. Hon ställde sig upp, benen vek sig lätt under henne men hon reste sig upp helt igen.
"Of course I will come with you." hon log, musklerna ryckte till lite då och då men inget som fick henne att trilla. Hon kunde inte tänka tanken på att hennes bror skulle försvinna, om någon skulle attackera honom medan hon själv var här och vilade. Hennes andning var fortfarande tung och vatten droppade lätt från hennes kropp men värmen hade börjat långsamt vandra runt i kroppens blodomlopp.

Rörelserna medan de gick var ryckiga och stela men hon fortsatte följa sin broder medan hon undersökte området. Lukter hon aldrig känt innan fyllde hennes nos och hon fick lite mer energi. Det var verkligen en ny värld, med nya ting och nya dofter. Hennes rörelser, efter att ha gått en stund, började de flyta på mer. Hennes muskler värmdes upp efter att ha kylts ner en stund vid vilan och havets stormar. Hennes gröna blick vandrade över till hennes broder igen och hon log lätt till när hon tänkte på att hur trötta de än var så var detta det första steget mot det nya livet.

Han visste att hon skulle följa med, fastän han hade tvekat lite grann vid det. Hon hade fallit ihop innan hon stått tillräckligt stadigt för att följa honom. Hans känsliga nos drog åter in de okända dofterna och han lyckades känna igen doften av någon buske. Han fnös och sorterade in dofterna av jord, väster och vatten i minnet innan han drog in nya. Där. En svag doft av djur, även om det varit där flera timmar före. Snabbt lade han doften på minnet för att komma ihåg den. Han hoppades att han skulle få ett utseende att lägga till doften så han visste vad han letade efter, det var bara en sak han visste säkert och det var att det var ett bytesdjur. Ett rovdjur hade en skarpare doft. Han gick förbi spåret och försökte hitta en liknande doft.

Han frustade irriterat och uppgivet och var lite sur på sig själv. Varför hade han inte tänkt igenom alla alternativ innan han gett sig ut på bron? Han gick några hundra meter innan han åter sänkte nosen mot marken och drog in dofterna. Han stannade till då han kände en ny men bekant doft. Bytesdjur! Han tittade upp på sin syster log stolt och började sedan följa spåret som djuret lämnat efter sig. Han visste inte hur han skulle lyckas fälla något djur i hans skick. Han började komma ikapp djuret, det kände han på doften. När han äntligen såg det, så såg han något högrest brunt med långa raka horn(antilop). Han kikade bak på sin syster och öppnade munnen för att prata "If you sneak behinf it ans chase it towards me and i'll take it down" Det var en teknik de använt förut och även om han var rädd för att hon skulle skadas vartenda gång var det nödvändigt, speciellt nu när de båda var skadade, det var det enklaste sättet som inte tog så mycket energi om man visste vad man gjorde. Han kröp ihop och började sakta smyga mot djuret.

Lorelei försökte även hon lära sig alla dofter. Men hon visste inte riktigt vad allt var och kunde därför inte koppla allt och glömde av vissa dofter redan efter någon minut. Hon log tillbaka mot hennes bror när hon såg honom le mot henne. Han måste ha fått upp ett spår. Hennes mage kurrade till men hon ignorerade den för att fortsätta med sin bror. En gul fågel lämnade ett träd som för att berätta för alla andra att rovdjur av en ovanlig form. Lorelei följde fågeln med blicken. Den var knall gul och liten men flög snabbt och sjungandes från det ena trädet till det andra. Andra fåglar svarade de. Och ett par andra fåglar av olika färger flög över dem för att få sig en titt på de underliga varelserna som vandrar där nere på marken.

Lorelei stannade till. Framför dem stod en varelse med ett långa och raka horn, välformad och väldigt god ut. Loreleis mun vattnade lite medan hon tänkte på att de var så nära maten. Hennes öron lokaliserade direkt broderns röst och hon lyssnade på hans plan för att fånga djuret. Hon log och nickade medan hon långsamt började röra sig i en cirkel. Samtidigt som hon rörde sig studerade hon djuret. Det var nytt, hon hade inte sett den innan, och den var vacker. Lorelei väntade tills hon nästan var helt bakom djuret. Svansen vickade lätt fram och tillbaka innan hon hoppade fram mot djuret i en lite långsam fart då musklerna fortfarande var stela. När djuret märkte henne komma springandes. Den började genast hoppa iväg skrickandes efter hjälp då den blev jagad.

Lorelei smög runt djuret i en vid cirkel medan han fortsatte att närma sig. Plötsligt flög hon fram och satte djuret i rörelse mot honom. Han låg kvar gömd och hoppades på att det inte skulle komma någon bris som skulle avslöja hans doft. Han kände marken vibrera under hans tassar då djurets klövar hamrade på marken. När djuret var någon meter ifrån honom kastade han sig upp han också och på stela ben sprang han mot djuret som i chocken tvärstannat och skulle precis kasta sig åt sidan och vända om när den vita hanens tänder sjönk in i dess nacke. Han hängde kvar när djuret började bocka vilt, eller försökte iallafall. Han dinglade tills det snubblade på en sten och föll till marken, då kopplade han ett nytt grepp fast om halsen precis under huvudet, han undvek de sprattlande benen och ökade trycket mot djurets hals samtidigt som han tog lite av dess energi och gav till sig själv. Djurets skin på hjälp dog sakta bort och han slickade nöjt bort blod från munnen.

Han tittade stolt på sin syster, trots de stela musklerna och utmattningen hade hon än en gång hjälpt honom att fälla ett byte, och det här skulle fylla deras tomma magar. "Eat" han tittade på henne och satte sig ner bredvid djuret, själv tänkte han inte äta fören hans syster började. Hans mage kurrade ljudligt och upprört i väntan på maten och han kastade en blick på bytet.Kanske enliten bit? Nej! han skulle vänta.

Lorelei hejade glatt på sin bror medan han hängde kvar på det bockande djuret som tillslut föll till marken. Den gav ifrån sig några kvävande ljud innan den tycktes ha dött. Man kunde se dess liv lämna dess kropp och tillslut var dess liv helt borta. Verkligheten var elak. Men om de inte åt skulle de bli uppätna och hon ville leva med sin älskade broder länge till. Hon stängde ögonen och andades in doften, lärde sig att detta var doftens ägare.

Hon tittade på sin bror och sade sedan:
"What do you think it is? Should we call it something so we know what it is?" Hon höjde ena ögonbrynet och kollade på djuret. "Maybe... A Nt'hei?" Hon tittade förundrat på djuret och sedan på brodern. Alla dessa nya djur som de inte visste namnen på och knappt hade sett innan. Hennes mun hade börjat producera mycket saliv och hon tittade på djuret innan hon sänkte huvudet ner mot det och lät hungern ta kontroll och hon började riva av skinnet med tänderna för att komma åt köttet under. Njutningen av att få mat i sig kunde dock inte mäta sig med att den njutning av att hon visste att de båda skulle överleva en dag längre tillsammans. Hennes vita päls färgades av blodet men hon brydde sig inte för tillfället. Det var mat och den fuktade hennes strupe. Hon höjde blicken och log mot sin broder.

Han systers hesa men ack så vackra stämma nådde hans öron, ja vad skulle de kalla deras ny upptäckta djur. Han nickade åt hennes förslag Nt'hei passade bra tyckte han. Han vände huvudet mot djuret igen och väntade på att hans syster skulle äta. När hon väl slöt sina käkar runt bytets kött så log han och sänkte även han ner huvudet mot det och började ivrigt slita i köttet. Blodet som rann ner i strupen fuktade den lite medan köttet gav han energi redan innan han svalt det, tack vare hans krafter. Han svalde tuggan och kastade sig åter över djuret för att slita bort mer kött. Han lade en av de vita tassarna över kroppen på djuret och han bemötte systerns leende med ett trots att hans mun var full av kött. Det hela gjorde att leendet blev en komisk min och han slutade försöka känslan av köttet som landade i den tomma magen var inte ens bekväm utan det var nästan obehagligt, men trots känslan visste han att han behövde maten så han fortsatte tugga i sig tills den gräns att han inte fick i mer i den nu fulla magen. Han föste bort bytet mot systern och lade ner huvudet på tassarna, de skulle nog behöva vila.

Hans ögonlock kändes åter tunga men han tänkte inte vila, inte än. Han måste vaka över Henne. Hans lilla ögon fastnade på hennes kropp och han kände att han skulle kunna titta på henne hur länge som helst utan att tröttna. "I Love you" hans röst var så låg att han visste att hon inte skulle höra honom, men han ville ändå få det sagt.

Lorelei log när hon såg att han nickade till namnet. Det första djuret de träffat på, hon var ärligt talat glad för att det inte var något farligt djur. Hon hade inte velat se hennes broder mista livet när de precis anlänt. Hon åt tills det kändes som om hennes mage skulle spricka av köttet men även då fanns det kött kvar på djuret. Hon slickade sig runt munnen och tittade på sin bror för att sedan gå fram till honom och lägga sig åter bredvid honom. Hon gäspade stort och kände hur maten fick henne att bli lite tröttare, men nöjd trött.

Hon hörde hans tysta röst och i några sekunder av att försöka lista ut vad hon hört men det tog inte allt för lång tid innan hennes inte lika hesa stämma uttryckte sig i ett par få ord:
"I love you too." hon log och sökte med hennes gröna ögon efter broderns lila vackra ögon som hon så många gånger känt trygghet hos. Hon satte nosen mot hans kind för att sedan lägga ner huvudet på sina tassar och sluter ögonen. "I'm tired.. Can I sleep?" man kunde höra i hennes röst att hon var trött, hon pratade långsamt och pausade mellan vissa ord. Hon försökte öppna ögonen, men gäspade och ögonlocken stängdes igen.

Han log åt hennes sömniga ord "Yes my dear sister sleep" hennes ord gjorde ont i hans bröst då han tog för givet att det var som en bror hon älskade honom, inget mer. Men mer kunde han ej begära. Han höjde huvudet igen såg sig omkring, redo att vakta henne hela tiden, speciellt nu när de låg helt öppet på sanden. Solen stod fortfarande på himlen men han var ändå oändligt trött. Hans ögonlock sjönk igen men han tvingade upp dem igen. Hans syster hade flyttat sig till hans sida och hennes kropp låg blöt mot hans fast den var lite torrare och solen hjälpte mer än gärna till på den fronten.

En sval bris svepte över de två kropparna i sanden men istället för att svalka som den borde gjort så gick den rakt genom den kalla våta pälsen och kylde ner hans kropp så den darrade till. Han lade huvudet över hennes nacke, som tidigare, och suckade. Han ville inte att hon skulle bli mer sjuk, eller må sämre än vad hon redan gjorde. Han drog huvudet över henne och försökte värma henne med hjälp av friktion.

Mörkret kryper närmare, dödar allt i sin väg och bryr sig inte om hur allt ber om nåd. Två springer istället för att be om nåd. De försöker rymma ifrån skuggans grep som sväljer allt levande. Den gyllene bron är inte långt ifrån, dess glans borde skrämma skuggan på flykt men skuggan rör sig närmare dem och när de kliver på bron följer skuggan efter dem och innan de har hunnit till slutet har skuggan tagit sitt grepp om de två och fört tillbaka dem till skuggans sida..

Lorelei slog upp ögonen och reste sig upp. Hjärtat dunkade i hennes bröstkorg och hennes ögon sökte runt omkring henne. Det var mörkare nu än innan men hon fann det hon letade efter. Hennes bror, hon gick genast fram till honom och 'kramade' om honom. Hennes ansiktsuttryck visade på stor oro och rädsla, hon darrade lätt och hennes piskade till.. För henne var det en hemsk dröm, hon visste vad den ville mena på. Och det gjorde henne rädd. Tänk om det var sant? Tänk om 'skuggan' skulle få tag i dem även om de kommit så långt in i detta frihetens land.

"Are we really safe? What if they find us here. If we crossed the bride, surely can they?" Lorelei skakade fortfarande och kramade om sin bror så bra som det gick för att finna tröst hos honom. "I don't want to stay here, can we leave, beloved brother of mine?" Hon sökte hans lila blick med hennes egen gröna.

Snart somnade Hans syster och han reste på sig för att inte somna och vandrade i en cirkel runt henne. Vakande. Han tittade misstänksamt på en skugga men lugnade ner sig då han bara kände hans egen och systerns energi på platsen. Plötsligt så ändrades hennes energi och han blickade på henne med lila oroliga ögon. Hon vred oroligt på sig i sömnen och han började vanka av och an bredvid henne. Sedan verkade hon vakna så han backade för att ge henne rum och väntade med att gå fram till henne och stod helt stilla tills hon reste på sig och gick rakt mot honom.

Hennes ögon lös av oro och rädsla. Hon 'krama' honom och han satte sig ner för att kunna lyssna på vad hon hade att säga. Hon måste drömt en mardröm. Han lyssnade på hennes upprörda vackra röst. "Of course we are safe, they wouldn't go that far to acomplish what ever they are after" han log uppmuntrande. Men vid hennes andra mening nickade han. Han skulle göra vad som helst för att hon skulle var glad. "OKey, if you want so dearest sister" Även om han ännu inte sovit så reste han sig igen på de trötta benen. "Arn't you hungry, I don't know when we find another animal again." han såg på henne och sedan ner på det halv ätna djuret.

[älskar att jag skrev fel på Bridge och skrev Bride, Vi korsade bruden xD]

Hans röst och de ord han sade lugnade henne en smula, hennes broder fann alltid en väg att trösta henne. Hon log lätt till.
"No.. I guess not." Det fanns en bit av sorg i hennes ögon då hon tänkte tillbaka, men det puttades snart åt sidan. Den hon enda hon behövde hade överlevt med henne och stod här med henne. Hennes öron vinklades och riktade all uppmärksamhet mot brodern när han talade igen. Hon log och svarade:
"Im not hungry, I don't think I could shallow one more piece. I could probably last a few days as it is right now." Hon log och kollade på sin broder. Hon kunde se att hon själv var mer utvilad än sin bror, även om hon själv inte var helt utvilad. Hon gick upp jämnsides med sin älskade bror och log mot honom med det vanliga kärleksfulla leende.

"You know that I really love you right, and nothing in this world is worth living for if you die.." Hennes ansiktiskuttryck blev lite ledsamt medan hon pratade. Hon sökte hans ögon kontakt men vek undan blicken för att sedan åter igen söka hans blick ".. So Please, if the one we meet is bad and whises for a fight. Don't fight him. I couldn't see you hurt." Hon hade tänkt på det en bra stund, även när de vandrade på bron. Men nu hade hon lagt ner mer tanke på det och visst var det inte omöjligt att det skulle finnas dumma även här. Säkerligen inte lika dumma som det fanns där de kom ifrån. Om hon skulle verkligen inte vilja se sin broder sårat.. eller död för den delen heller.

*borttaget*

Hon var inte hungrig, inte han heller. Skulle de bara lämna kadavret, liket, här? Han funderade en stund och nickade sen jo det var nog bäst så. Men då hans syster talade stannade han hjärta, vad sa hon? Han tittade chockat på henne med de lila ögonen uppspärrade. Att hon älskade honom visste han, men på det sättet? Det hade han inte vetat. Hans stora vita tassar placerades en bit ifrån varandra för att han inte skulle tappa balansen på grund av chocken. Han ruskade huvudet med den långa nosen och de långa vita öronen med dess svarta tofsar lade sig osäkert mot nacken. Han försökte ta in orden och han märkte inte när han började darra svagt.

Hon älskade honom, alltså älsk älskade honom. Kunde inte leva utan honom. Han hade fortfarande inte tagit åt sig orden utan tvivlade på det hans öron snappat upp. "If I need to fight for saving you I wouldn't think twice" svarade han sannings enligt och tittade på henne, nu med mer lugnt ansiktsuttryck. Han ville inte såra henne med sina ord men inte heller skulle han kunna ljuga för henne. Han pressade sin panna mot hennes och suckade djupt. "I love you more than my own life" det fanns ingen tvekan i rösten och han närmade sig ytterligare så de stod bog mot bog. Han lade huvudet och den långa halsen om henne och pressade hakan mot sig och gav henne på så ett en kram. Han ville att den här stunden aldrig skulle ta slut. ville aldrig lämna hennes sida. Aldrig hans skära tunga drogs genom pälsen på hennes kind, hans motsvarighet till en puss.

För henne hade deras ord och handlingar alltid menat kärlek. Mer kärlek än den som syskon vanligtvis hade. Men hon brydde sig inte om att de var syskon. Om än så gjorde det att hon kände sig närmare sin älskade bror. Hon hade inte tänkte på at broderns kärlek kunnat mena bara syskonkärlek. Men när hon sagt det hon precis sagt tycktes det känna som hon sagt något fel. Brodern tycktes vara i chock. Hennes ögon blev lätt osäkra men det försvann när hon hörde stämman från sin älskade broder igen.

Orden som hon hörde fick det att skära i hennes hjärta, men samtidigt spred sig värme genom hennes kropp och hon log lätt även om ögonen visade en viss sorg över vad han sagt. När brodern kramade henne besvarade hon den med att krama tillbaka. Och när hans tunga rörde sig längst hennes kind fylldes hon med en varm känsla av välbehag och en pirrande känsla i hela bröstkorgen. Hon tittade med kärleksfulla ögon på honom och även hon gav honom en puss på kinden, känna tungan genom hans vita vackra päls. För henne var han felfri.

Om deras mor hade sett dem nu. Hon log till även om hon kände sig sorgsen, deras mor hade säkerligen sprängts av ilska. Att hennes två barn var kära i varandra och visade det offentligt, även om det inte var någon omkring dem.

Hans vackra underbara syster älskade honom, hade han vetat det tidigare hade han inte behövt jaga bort alla andra hanar i flocken när de varit intresserade, han skulle inte behövt gjort alla irriterade på grund av hans vis att ständigt vara på dem som den överbeskyddande brodern han var. En tanke på hans mor for genom huvudet, om hon sett eller ens vetat om detta skulle hon bli rasande. Han log åt den tanken, men sedan mindes han hennes ansikte när hon bett dem fly, springa därifrån, fort. Han grimaserade av minnet och knep ihop ögonen. Hennes sträva tunga drogs genom den vita pälsen på hans kind och han kände ännu en våg av välbehag sprida sig i den magra kroppen.

Minnet av modern var glömt för stunden. När han tittade på Lorelei så visste han att han tittade rakt på sitt liv, sin själ. Ingen annan skulle äga hans hjärta. Detta för att han aldrig gett henne det, och han skulle heller aldrig kunna göra det. Hon hade tagit det, slitit det ifrån honom och behållit det. Han kunde helt enkelt inte ge det till någon annan. Han tittade på henne och kände för att sätta ord på hans tankar, och det gjorde han. "I love you, but I can never give you my heart." Hans rör var len och mjuk, han tog en konst paus "'cause you have already stole it." han pressade sin kind emot hennes och gned huvudet mot den. Han ville aldrig att den här sekunden skulle ta slut. Det kändes som om tiden stannat.

I bakhuvudet låg något och gnagde men han kunde inte komma på vad. Skulle de inte göra något? Han mindes inte vad det var.

Broderns ord fick Loreleis hjärtan att hoppa flera små dubbelhopp. Nu var det verkligen som hennes kinder flammade upp i en rosa färg. Hon log ett leende som talade om hur mycket hans ord betytt för henne och hon sa med en len stämma.
"I admit.. I stole your heart.." Hon tog en paus men fortsatte med att säga "but what else should I've replace the hole from when you ripped out my heart and took it captive." Hon log och svarade på hans kind mot sin egen genom att gnugga lätt tillbaka och slicka honom på kinden. Hon ville verkligen inte att denna stund skulle försvinna. Hennes hjärta kunde inte sluta hoppa runt i bröstkorgen och hon kunde inte tänkta på mycket mer än hur hon stormtrivdes i detta ögonblick. Var det inget som tidigare hade stört henne och var de inte påväg att gå någonstans?

Hon tittade i hennes brors ögon och bestämde sig för att inte, hon brydde sig inte just nu. Varför skulle hon bry sig, det var säker inget viktigt. Hon brydde sig, inte så länge som de var tillsammans så skulle var som helst vara bra nog för henne. Var som helst skulle vara fantastiskt med honom, och de skulle vara ensamma, ingen skulle störa dem. Hon suckade glatt när hon tänkte på hur fint det skulle vara, en lya som var deras där de inte skulle behöva bry sig om alla annat.

Hennes ord nådde inte bara hans öron, dem gled igenom skinnet som om det varit smör och borrade ett hål i hans hjärta och bo satte sig där. Han slöt åter av ståndet mellan dem, pressade hela sin kropp mot henne. Gud så han älskade henne! Hans kropp kändes som om den löstes upp i flera tusen små olika Molekyler och försvann med vinden. Som om det inte längre var jorden som som höll honom kvar, utan hon. Han önskade inget annat än att hon skulle få vara lycklig. Han satte nosen på hennes kind som han gjort för, hur länge var det nu? Äh när de kommit iland. Han blåste ut varmluft på henne.

Han ville inget annat just då en att ha henne, han ville ha henne där och då. Men han vågade inte sätta ord på de tankarna, vågade inte för oron på vad hon skulle säga. Så istället strök han henne med nosen och bara njöt av den närheten han redan hade. Han särade på käkarna och lät tungan sträcktes ut och han började slicka rent hennes sand fyllda päls, de var torra nu men skitiga.

[Kort o.O]

Det kom ingen känsla av välbehag när hennes bror tryckte nosen mot hennes kind, det flöt redan av välbehag och en pirrig känsla i hennes kropp och den var på topp. Den kunde inte bli bättre. Hon log när han gick närmsre henne och rös till av välbehag när han började tvätta av henne. Även hon öppnande sina käkar och lät tungan dra sig över hans vita och sandiga hals. Hon fortsatte några slick innan hon avbröt och kramade honom igen.

"We're going to be together. No one is going to stop us in this new world." Hon andades in och log. Det kändes som om inget elakt existerar, som om det inte fanns något som skulle kunna hindra vad som föregick här. Ingen kunde förstöra för dem, livet var för underbart. Solen hade målat en himmelen i en blodröd och enastående vacker färg. Lorelei lät ett lätt wow rymma från hennes hals när hon såg den vackra solnedgången. Det var magiskt att se himmelen i en så vacker färg. Lorelei rörde omedvetet svansen i en glad och mjuk rörelse. Den svarta och gröna pälsen rörde sig och glimmade i solljuset. Hennes öron pekade framåt och hennes ögon glittrade i solens ljus.
"Brother. Look, isen't it beautiful.. I'v never seen such a sunset.." Hon tittade på sin bror. Life just to perfekt.