Systern började göra som han och började tvätta hans päls. Han fortsatte tvätta henne och det smakade salt och sand. Han skrapade av skiten på tungan genom att dra dem på de övre tänderna för att sedan spotta ut skiten. När systern slutade tittade han upp på henne och besvarade hennes kram. Han log åt hennes ord. Innan han fortsatte göra rent de värsta.

När han var någorlunda nöjd så slutade han tvätta henne och lyssnade till det hon sa. Han tittade på på himlen med de lila ögonen innan han såg ner på sin syster. Visst var det den vackraste solnedgång han någon sin sett. "I wouldn't call it beautiful, not compared with you" inte ett ord han sagt till henne hade varit falsk. Hon var det vackraste han någonsin skulle hitta. Han skulle inte byta henne mot något som fanns på planeten.

Han började gå längs sanden och hoppades att hon skulle följa med på den lilla promenaden. Han hade fortfarande inte sovit men han hade fått tillbaka mer energi från köttet än vad andra vargar vanligt vis gjorde.

När hans ord nådde hennes öron och registrerades i hennes hjärna kunde man nästan se de vita kinderna bli röda. Hon vände blicken mot sin bror och svarade honom genom att dra sin skära tunga upp längst sidan av hans nos i en form av en puss. Hon gav solnedgångens varma färger en sista titt innan hon sprang ikapp hennes bror för att gå tillsammans med honom längst den sol värmda sanden. Det stack till lite i trampdynorna när sandens korn brände till men inget hon inte kunde ignorera. Även om förlorade lite balans så tvinnade hon sin svans runt hans i en hand-hållande gest. Hon gick närmare honom och tittade på honom för att sedan titta på en av fåglarna som flög hem för natten. Kanske till ett bo med egna ungar.

Lorelei suckade lätt och tystlåtet till, hon log ett varmt leende och studerade fågeln tills den försvunnit. Att se den flyga fritt i luften, oberörd av allt på marken, fick henne att tänka på frihet och den frihet de själv hade fått. Hon tänkte tillbaka på deras gamla hem, deras familj och vänner. Hon undrade hur många av dem som lyckades smita.. Hur många av dem som.. Hon skakade lätt till på huvudet i ett försök att sluta tänka på det och tittade istället på brodern. Han var allt som betydde för henne. Varför skulle hon vilja att de som försökt att hindra deras kärlek ska komma hit.. Bara för att försöka hindra dem mer.. Samtidigt var döden något hon hoppades de inte råkat ut för.

Lorelei stannade kvar ett litet tag vid solnedgången innan hon följde honom, så som hon gjort på bron. Han tittade på henne, han syster, och log. Denna dag hade varit lycklig. De hade fått frihet, de hade kommit varandra ännu närmre och han visste nu att hans känslor var besvarade. Han puffade lekfullt på henne och log igen. De långa öronen vippade till på huvudet och han njöt av ljudet av havets vågor som slog mot stranden. En ensam fågel flög i skyn och han betraktade den. Så fri, så vacker. Precis som de två, fria. Hans kinder gjorde nästan ont av allt leende, men tröttheten började ta ut sin rätt och hans ögonlock blev tyngre och en gäspning tvingade han käkar att säras och blotta de vita tänderna och tungan.

Han blinkade några gånger och saktade ner. Sanden var varm och behaglig under hans tassar och han lade sig ner efter att han stannat. Han orkade helt enkelt inte stå eller gå längre. Han lade huvudet mellan tassarna, gäspade igen och försökte fokusera blicken på Lorelei, men det var svårt och tröttheten gjorde det grumligt.

Lorelei tittade på sin broder som saktat av och lagt sig ner i den varma och mjuka sanden. Hon log lätt och gick fram till honom, hon nuddade hans panna med den blöta och lite kalla nosen för att sedan gå ett varv runt honom och lägga sig tätt intill honom. Efter att ha lagt sig till rätta bredvid honom sade hon till honom:

"You can sleep. I know that even in the deepest of your dream you'll hear me when I call you. So I'm not afraid." Hennes röst var sammets len då hon talade med sin broder. Hennes leende var likt en moder till sitt älskade barn och ett par ögon som glimmade i det sista ljuset solen hade att erbjuda. Hon lade sitt huvudet över hans hals i en kärleksfull och beskyddade gest. Hon förstod hur trött han måste ha varit och skulle mer äng gärna se sin bror få tillbaka sin energi. Hon log lätt men hennes gröna ögon bevakade området som om brodern redan somnat. Men hon var inte rädd för att något skulle hända dem. Om något skulle hända så skulle hennes bror komma till hennes räddning, hur långt bort ifrån varandra de än var. Hon kände sig trygg.

[Star Wars började D: och jag somnade .___. gomenazai, tappade tråden lite nu på morgonen så ursäktar om det blev lite kort ^^'']

Hans älskade syster verkade gå runt honom vilket gjorde et ännu svårare att fokusera blicken på henne. När hennes varma kropp låg tätt intill hans suckade han mjukt och lade huvudet på den mjuka sanden. Hennes ord letade sig in i det trötta sinnet men han hörde dem knappt. Hans ögonlock sjönk och stängdes.

Rött, svart, och grått, färgerna sjönk ihop och delade på sig dansade för hans ögon. Vita tänder blixtrade, högg mot den vita kroppen. Vitt flög även runt i luften blandat med rött och alla möjliga andra färger. Marken var våt, blöt och röd. Av blod. Skrik, högljudda skrik som stack och rev i de stora öronen. Förvrängda ansikten, förvridna i skräck, sorg och smärta. Ögon som bad honom att hjälpa. Ett par ögon tittade på honom speciellt anklagande. Dömde honom för att han inte kunnat hjälpa dem. Hatade honom för hur han hade struntat i dem för att lämna dem, för att rädda något mer viktigt, för honom. Hatade hans mor för att hon gett dem den orden, fått dem att fly. Så gjorde ingen krigare, en krigare flydde aldrig. Skuggan som orsakat scenen förföljde dem, jagade dem. En smal bro, en bro av ben. Ben av sådana som försökt passera. Det var deras nyckel till frihet. Men skuggan jagade dem, bet dem i hasorna. Slukade den nyfunna friheten. Dödade den. Tog ifrån honom något som var bättre än själva livet

Hans dröm hade fått honom att oroligt kasta sig av om an i sömnen och tillslut hade han rest sig upp. Oseende. Hans käkar hade slutits unt luft och smällen när de slogs ihop var det som tvingade honom ur drömmen. Chockat, förvirrat och sorgset blickade han omkring sig med ögon som knappt kunde se, det var fortfarande mörkt ute och han kunde först inte finna hans syster siluett. Men sedan, när de lila ögonen vant sig litet vid ljuset såg han henne, och lättnaden och kärleken som vällde upp inom honom när han såg hennes långa gestalt fick honom att vilja krama om henne, ha henne nära och aldrig släppa henne.

Hon låg hos sin bror, med huvudet kärleksfullt över hans hals, en stund innan han började kasta sig i sömnen. Hon flyttade på sig från brodern och satte sig istället några meter ifrån honom och spejade ut över området. Det var mörkt men hennes ögon kunde fortfarande uppfatta omgivningen. Hon andades in och kände de dofter som långsamt börjar sätta sig i hennes minne. Hon kände lukten av flera Nt'heis som vandrade runt en bra bit ifrån dem. Men de skulle inte bli störda av Lorelei eller hennes bror på ett tag. Fast om hennes bror behövde mat skulle hon gladigen hjälpa honom jaga ner ännu en Nt'hei. Hon suckade glatt till och tittade på sin bror som kastade sig av och an.

Hon såg hur hennes bror reste sig och hon tänkte att i förvirringen var det bättre att hon satt helt stilla och lät honom finna henne. Om han inte skulle finna henne så skulle hon självklart gå fram till honom. Men det verkade som att han hittade henne. Hon ställde sig upp och log mot honom.
"Nightmare?" Frågade hon sin bror och gick fram till honom och nuddade hans kind med sin egen nos och för att sedan krama om honom kärleksfullt och påminna honom om att detta är verkligheten och att vad det än var som fick honom att kasta av och an bara var en dröm.

Systerns siluett närmade sig honom och hans besvarade kramen. "Yes" svaret var kort och längre tänkte han inte göra det. Han ville inte ens tänkapå drömmen, på scenen som spelats upp igen i drömmen, hans mors ögon som stirrade på honom bad honom fly, hans bästa väns ögon som dömde. Vit päls som flög i luften, den röda våta marken. Han lnep ihop ögonen och kved till under minnet. Han försökte koppla bort drömmenmen den värsta scenen spelades upp om och om igen. Loreleis långa majestätiska hals mellan skuggans käftar, hennes lila ögon som stirrade bedjande på honom, samtidigt som de förlät honom.Förlät honom för att han inte kunnat rädda henne. Han skrek till igen och hans käftar slog igen. Åter var det smällen från käftarna som jagade bort minnet av drömmen.

"Please let's go" han tittade på henne innan han började gå bort från bron, han ville långt bort. Ifall skuggorna skulle jaga efter dem.

Hon log mot honom. Hennes ögon utstrålade oro då hans korta svar nådde hennes öron men försökte dölja det för sin broders skull med sitt leende som prydde hennes läppar. Hon ville inte oroa honom med sin egen oro, hans oro var nog tillräcklig ändå. Hon undrade om det kanske var samma dröm hennes älskade broder drömt som hon själv drömt för inte så länge sedan. Med tanke på den oron hon tycktes kunna känna från brodern.

"Sure brother, lets get far away from here into this land where we finally might find peace from those.. those monsters!" Hon fick en lätt ilska och lite sorg i rösten i slutet av meningen och ögonen fylldes med sorg samtidigt som hennes leende försvann från hennes läppar för en liten stund innan hon åter prydde sina läppar med ett leende och tittade med kärlek i blicken på hennes älskade broder. Hon gick upp till sidan av sin broder och gick tillräckligt tätt för att deras kroppar skulle nudda varanda så att en våg av välbehag och en känsla av säkerhet for igenom Loreleis kropp. Hon viftade lätt till med svansen och brydde sig inte om den lilla störning i balansen det gav henne, hennes lycka var tvungen att på något sätt komma ur hennes kropp och visas för världen, och ett simpelt leende var inte tillräkligt.
De var fria från skuggans grepp och, om inte helt, så blev det mer säkert ju längre bort från bron de kom. Åtminstonde var det det som hon trodde.

Hennes röst var, trots ilskan, musik för hans öron, musik som slog allt annat. Det fanns inget som kunde låta vackrare. Han nickade och gick bredvid henne. Lycka, hopp, och välbehag var de tre känslor som mest fyllde hans väsen när han gick med henne, så nära att deras pälsar flöt samman, deras hud nuddade varandra då och då. Han slöt ögonen medan han gick, önskade än en gå att den dagen aldrig skulle ta slut. Nu var de på väg, på väg till ett nytt liv.

[Ska vi avsluta här? det blev så fint avslut i sånt fall<3]