Marken var fortfarande våt, nästan lerig, efter den storm de möts av i det nya landet, fast de klagade inte. Nej avsaknaden de haft av vattnet hade bara gjort honom tacksam av skyfallet, han hade fyllt sin buk med de grumliga vattnet som hade forsat ner över marken. Fortfarande fanns det en liten bäck som rann bredvid honom. Han hade bestämt att de skulle följa den. Trots att han var fåordig och gärna inte talade i lång meningar tycktes hans syster följa hans direktioner. Det hade hon av någon konstig anledning alltid gjort. Och än mer förvånad blev han att hon fortfarande gjorde det. Han hade lett dem över en smal bro som låg under vattnet och nästan dött. Han hade nästan lett dem in i döden, ändock så verkade hon lita på honom, trodde på hans ord.

Hans mungipor drogs upp vid tanken på hans syster, han underbara älskade syster. Hon hade alltid haft en speciell plats i hans hjärta, alltid något mer än vad syskon borde ha. Han behövde inte se på henne eller ens titta bak på henne för att veta att hon följde, precis som alltid. Vad skulle han vara utan henne? Henne och hennes trogna sätt. Han förtjänade inte all den kärlek och det stöd hon alltid gav honom. Han förtjänade inte hennes varma ord, hennes ömma men starka kärlek. Han skulle inte vara något utan henne, bara ett tomt skal. Inget obefintlig. Han kände den ljusa klara 'lågan' bakom honom, den som indikerade på att hon fortfarande följde honom.

Skulle hon någon gång välja att lämna skulle han låta henne gå, inte för att de skulle vara lätt, nej. Aldrig skulle det vara lätt, det skulle slita honom itu, krossa honom som en fluga mot vindrutan på en bild. Men han skulle inte klaga. Nej, om hon så önskade en annan så skulle han försöka glädjas henne, för det var ju trots allt det allt han önskade henne. Lycka.

En ny låga, ännu svag för hans kraft, uppenbarade sig i hans 'synfält'. Han vred automatiskt huvudet dit. Han tänkte inte ändra kurs den här gången. Det skulle inte behövas, deras vägar skulle ändå korsas, om den andra inte ändrade sin kurs. men han tvivlade på det. Den här gången skulle han inte ens varna sin syster. Nej han ansåg inte det viktigt. Inte när han visste att den andra inte skulle vara ett allt för stort hot. Inte av dess ljus att döma. Så istället fortsatte han över den nu grönskande marken. Åter förde tankarna mot regnet som flödat på savannen, det var det som gett den liv. Hans blick for mot himlen. De tunga moln som klätt den förut var nu bortjagade av den starka solen.

Lugnt fortsatte han tvinga sin än trötta magra kropp framåt. Gav Främlingen valmöjligheten att fortsätta mot de två främlingarna eller inte.

Lorelei tittade fram på sin bror, hennes kropp fylldes av ny kraft och energi men främst en känsla av kärlek som hennes bror inte ens skulle behöva använda sin kraft för att känna då den tycktes stråla från henne när hon var nära sin broder. Hennes kärlek för brodern sträckte sig mycket längre än den vanliga kärlek syskon kände för varandra. De var speciella enligt henne själv, de var menade att vara tillsammans då de redan var tillsammans sedan födsel. Hon ville följa sin broder överallt och inte ens döden skulle få skilja de åt.

Hennes tankar avbröts av ett lågt läte från hennes mage. Det var inte törsten då det nyligen fallna vattnet från himmelen sedan en bra stund släckt törsten. Hon var åter hungrig, de hade vandrat ganska mycket så det är väl ganska normalt. Efter att ha vänt bort blicken en liten stund återvände den till brodern och sen för att söka runt området, Hon gick fortfarande efter brodern men saktare för att kunna ta in allt omkring dem innan hon stannade upp helt och tittade mot ett litet vattenhål med högt gräs och ett fåtal träd, och där drickandes av det nyfallna vattnet som himmelen gett, stod en liten flock av de vackra djuret med de långa benen, smäckra kropparna och de vackra långa, raka hornen.

"Brother, Nt'hei*! Loads of them!" Hon tittade snabbt och glatt på sin broder men återvände för att hålla koll på djuren. De stod långt bort och hade troligtvis inte upptäckt tvillingarna än, de drack så lyckliga av det nya vattnet som förfriskat vattenhålet att de inte ens utnämnt någon att vakta, alla ville de ha del av vattnet. "You think we can catch one of them like before?" Hon kunde inte låta bil att slicka sig själv lätt runt munnen då salivet började produceras av minnet från hur goda dessa Nt'hei var.

[* Nt'hei är tvillingarnas namn på Antillopp (eller hur de stavas), det fanns inte där de kom från så för att komma ihåg det lättare så kom de upp med ett ord för det. ^^]

Melamory drogs till doften av antiloper. Hon själv har aldrig förut stött på sådana men hennes mormor har gjort det och en fjärdedel av mormors minnen låg säkra i den unga Metamorphs hjärna. Hon visste hur dessa skulle jagas men tänkte inte göra det nu. Hon var inte hungrig utan var mest nyfiken på att lära sig hur dessa ser ut och kanske i framtiden när hon blir starkare kunna härma deras utseenden.

Metamorphen kunde än så länge ta form av mindre djur som ormar, insekter och amfibier. Hennes mest farliga kropp var en kungskobra och den användes bara som sista utgång. Just nu var hon i sin vanliga kropp, en nätt liten brun vargvalp med uddafärgade ögon, hon såg inte ut att vara stark eller snabb. Melamory började närma sig antiloperna i cirklar, försiktigt för att inte skrämma de ville hon komma närmare för att se de bättre.

[ush vad dåligt.. sorry. ]

Snart hördes systerns röst och han vinklade bak ett av de långa, tofsprydda, öronen. Sedan vred han på huvudet mot henne. Jo några av de udda djuren stod där nere, det visste han. Men han visste också att en varg gömde sig bland djuren, eller gömde och gömde, han visste att främlingen var vid dem. Men han kunde inte låta hans älskade syster gå utan mat bara för att en främling nalkades därnere? Nej. Han nickade åt henne och började röra sig mot djuren istället. De skulle tydligen få stöta på främlingen ändå.

"Do like we did last time" Han visste att hon skulle förstå, för inte kunde hon väl glömt hur de gjorde sist? Att hon jagat den mot honom. Nej det kunde hon inte gjort. Han började närma sig djuren nu och såg den lilla bruna varelsen som cirkulerade runt dem. En valp? Synd för den att de alla skulle fly i panik när syskonen jagade. Han hade siktat in sig på en liten en och nickade mot den för att Lorelei skulle förstå att det var denna han tyckte de skulle jaga, ett lätt byte. Nu behövde de bara vänta på att ungens mor skulle drick, och visst stod hon redan vid vattnet. Dumt av denne att lämna sitt barn ute på öppen mark.

Han höll blicken fäst på sin syster och inväntade henne. Snart skulle deras magar bli fyllda igen.

Hon rörde öronen då brodern talade, tofsarna viftade till lätt i vinden från rörelsen och hon tittade på brodern, log lätt och nickade. Hon kom ihåg planen. Hon tittade på de Nt'hei som knuffades för att dricka av vattnet. Hennes broder nickade mot en av de unga som stod ute på öppen mark. Mamman stod och knuffades vid vattnet. Lorelei log, nickade och började sakta att röra sig runt i en stor cirkel runt djuren. När hon kommit en bit runt och de inte brydde sig så mycket om henne ökade hon takten tills hon var på andra sidan av djuren. Hon siktade åter in sig på ungen, den var inte långt ifrån henne och gick runt och tittade på den lite leriga marken. Lorelei slog till med svansen. Tittade bort mot sin älskade broder och nickade till. Några sekunder senare hade hon med ett jätte språng som fick jorden att sprätta under hennes tassar. Svansen svängde från sida till sida för att balansera den kraftiga rusningen. Hennes öron pekade framåt och efter några meter hade den unga Nt'hei sett henne rusa mot henne. Den försökte rusa tillbaka till flocken men hon vände snabbt och föste iväg den så långt ifrån flocken mot sin broder som hon kunde. Några av de stora hade börjat titta mot dem och mamman till ungen var inte glad bär hon hörde sin unge skrika efter hjälp. Alla i flocken började rusa runt i panik, det var förstå då Lorelei märkte den unga vargen. Hon vände blicken mot den gyllene vargen. När hon kom på sig själv möttes hon av ett par långa horn som kom mot henne i full fart. Hon väjde snabbt och undvek med nöd och näppe att få hornen genom hennes skinn. Men paniken som rådde då alla Nt'hei sprang runt henne. Alltid hade hänt då snabbt och förvirringen steg tills hon ropade ut i ett yl liknande rop:
"Brother! Brother!"

Melamory lade inte märke till vargarna förrens hjorten hade drabbats av panik, hon hukandes vandrade genom hjorten och med stora ögon utforskade de stora hornade djuren när ett högt råmande ljud hördes och Melamory vände förvånat sin blick mot en flyende kalv, då har även hjorten lagt märke till två vargar som försökte skada de, eller en av de iallafall. Djuren flydde bort från vattendraget och Melamory hukade sig ner mot marken när några av individerna rusade förbi alldeles för nära henne. Hon försökte röra sig bort från de men lyckades inte, de var för många, för stora och alla var rädda. När en ung tjur rusade mot henne i full fart flämtade hon till och lyckades i panik forma om kroppen till en kvick trollslända för att så fort det gick flyga upp över den rusande hjorden. Även nu var hon i risk då någon fågel kunde lätt se henne som ett lämpligt byte. Melamory flög i sin tillfälliga kropp bort från hjorden mot säkerheten.

Där kom den, signalen. Systern kastade sig framåt, drev kalven mot honom. Han låg kvar några sekunder till innan han själv hjälpte till, flög fram över marken, använde energin han byggt upp i kroppen för att skjuta fram i en hög hastighet. Hans kropp var formad för att snabbt kunna få upp fart, men inte att hålla den farten. Djuren i flocken började rusa ifrån vattnet, men han höll stadigt målet i siktet. Bara lite till. Där. Hans tänder sjunk ner i ungens lår och den föll till marken. Snabbt släppte han sitt grepp om djuret. Tog ett nytt tag om benen och bet ihop. Ett högt knakande ljud hördes, även om det dränktes i ljudet av klövar mot den ny gröna marken. Han såg upp mot en hona som rusade mot honom. Huvudet var sänkt, trots att hon inte ägde några horn, och han visste att hennes avsikt var att rusa över honom. Smidigt vek han undan, ingen idé att bråka med modern, hon skulle ändå inte kunna flytta den skadade ungen.

Plötsligt skar ett ljud igenom honom, likt knivar. Hans systers rop, hon ropade på honom. Han struntade plötsligt i ungen, modern och alla panikslagna djur. Den bruna valpen, henne hade han glömt. Han syster, skrek, skrek efter honom. Hans tassar trummade mot den fuktiga marken, undvek de skenande djuren som började komma i allt mindre vågor. Hela tiden malde hans tankar på: tänk om hon är skadad, tänk om de trampade på henne, tänk om... Han ylade högt, kraftigt. Slutligen fästes blicken på hennes vit-gröna kropp. Hon såg inte allt för skadad ut.

"What happened? Are you okey?" hans röst höll ett panikslaget tonfall medan han undersökte henne. Måtte hon inte vara skadad.

Skräcken och adrenalinet steg upp och för henne var det säkert värre än det såg ut från utsidan. Hovar och horn passerade henne snabbt och någon gång träffade en hov hennes svagt på höften innan hon hörde sin bror yla. Hon tittade runt efter den lila och vita formen hon kände igen så väl, hon fann honom inte förren han stod nära henne och pratade med henne.

"I dont know what happend. It went good first.. And the- then I saw this golden.. Thing? And I lost control." Hon tittade i de lila ögonen och fann trygghet även om hennes hjärta fortfarande slog hårt i hennes bröstkorg. Hon tittade snabbt runt sig för att leta efter den gyllene varelse hon för några stunder såg. "It- it's gone.. I'm sure i saw it.." Hon tittade åter på sin bror, som för att försöka bekräfta att han trodde på henne. Hon lugnade sig snabbt efter att alla Nt'hei sprungit iväg, bara av att ha sin bror nära fick henne att lugna sig snabbare. Hon kunde inte riktigt beskriva vad som hänt. Hon hade tappat kontrollen då hon såg den gyllenfärgade, sänkt farten och glömt bort allt och då hade de Nt'heis som stod vid vattnet hunnit förstå vad som hände och fusat i panik och då hade hon fastnat emellan de panikslagna djuren. Även hon hade fått panik då. Hon böjde bak öronen och tittade på brodern samtidigt som hon smekte nosen betryggande mot hans kind. Det var kanske mer betryggande för henne att få känna sin älskade brors päls mot hennes nos, känna att det var verkligt. En tanke slog henne och hon tittade runt sig, hennes mage hade ropat till och hon kom åter på sin hunger.
"Did we maybe catch it?" Frågade hon sin bror med lite låg röst samtidigt som hon upptäckte en liten sak som låg och skrek halvt dött.

Trollsländan landade på en trädstam en liten bit ifrån hjorden och omvandlades till en ung brunfärgad hona. Detta var inte så bra då Melamory genast tappade greppet om stammen och föll ner på marken med en svag duns. Hjorden rusade nu bort från vattendraget, de gamla sprang så gott det gick eftetr den unga och lämnade den skadade unghjorten död på marken. Melamory smög sig fram mot den och skyggade lätt när den fortfarande levande kalven måttade ett spark mot henne. Han kunde inte resa sig men livsviljan fick honom att kämpa in i det sista. Försiktigt tassade hon runt om den för att gå närmare huvudet. Vad som hade fått hjorden så skrämd var tydligen två vargar som stod och samtalade en bit ifrån de.

Melamory sjönk ner mot marken och för att de inte skulle märka henne, sedan lät hon kroppen omvandlas till en kungskobra som blixtsnabbt högg kalven i halsen och drog sig genast tillbaka. Att strypa något så stort i sin vanliga vargkropp var svårt för Melamory, ormgiftet var mycket bättre för. Kanske har de glömt om bytet? Melamory funderade om hon skulle kunna stjäla den från de. De verkade ju inte så intresserade..

Han tittade på henne fortfarande orolig, puffade henne på olika ställen för att se om hon var skadad. Om något hänt henne visste han inte vad han skulle göra. Men då hon verkade okej tog han ett djupt andetag och log. Men hennes förklaring suddade ut leendet. Hans fel. Han borde varnat om valpen. Om han gjort det hade inte detta hänt. "Sorry, it's my fault, I should have told you that there was a stranger here" Lorelei var tyst ett tag och han väntade, på vad visste han inte.

Men henne fråga fick honom att nicka. "Yes, but I didn't kill it, but I broke it's leg so it cannot walk" han vände påsig mot det håll han lämnat det döende djuret och såg plötsligt en orm vid det, tänkte en sådan orm äta hela det djuret? Det kunde han aldrig tänka sig. Men som om den hört hans tankar bet den det döende djuret, dödade det. Han ynkade förbryllat pannan, men det förvirrade uttrycken försvann när han såg ormen bli en varg, samma valp som tidigare. Tänkte den sno deras byte? Hade inte de gått utan mat länge nog? Hade de inte blivit lovade ett land med frihet och mycket mat? "Ey, You stop that!" Han började springa mot främlingen med en sådan snabbhet en varg inte borde äga. "And What do you think you are doing?" frågade han ilsket när han stannat. Raggen var rest och öronen halvt bakåt slickade. Bytet var till honom och hans syster ingen simpel tjuv! Ett lågt men dovt ljud bubblade upp från bröstkorgen genom strupen. Det var bara en varning. Inget mer.

pet

pet

"No, it's not your fault brother, I shouldn't have looked away from the herd. I lost my concentration." Sade hon vid hans påstående om att det skulle vara hans fel. Hon ville inte att han skulle behöva känna det. Hon skulle inte tittat bort från början utan skulle ha hållit ögonen på bytet, då hade hon sett hjordens panikattack och undvikit den istället för att ha varit så självsäker och sedan själv fått en panikattack. Hon log då brodern talade igen, det var tråkigt att denne inte dött direkt men det betydde ändå att inte de skulle dö och att deras magar skulle fyllas igen. Hon vände även på sig bär brodern gjorde det och tittade efter bytet. Förvåning prydde hennes ansikte då hon såg ormen hugga i bytet, lite ilska rusade smått igenom henne då denne försökte ta deras byte, nog skulle den dock inte kunna äta den.

När hennes broder började springa mot denne sprang även hon, lite per automatik och hennes öron rykte till när hon hörde honom ropa och även hennes stämma kunde höras.
"Don't touch that!" Hennes stämma som så vanligtvis är len och vänlig var hård och talade om hennes irritation över vad den andre gjorde mot deras byte.

Eftersom Melamorys ägare beslutat sig för att döda Melamory, och för att detta varit inaktivt ett tag nu, så ser jag detta som Avslutat