Det var eftermiddag, och Niyaha hade spenderat den största delen av dagen tillsammans med Niara. Det hade varit fint väder med en behaglig värme som inte gjorde det outhärdligt att vistas ute längs savannen i sökandet efter växter. Nu hade himmelens klarblåa färg börjat skifta i gula, orangea, lilarosa och röda nyanser. Någonstans i horisonten höll solen på att sjunka undan och låta natten träda fram. 
     ”Det där är en fjärilsviol” Niyaha nickade menande åt den vita, lilaspräckliga blomman. Det var lätt att se varför den fått det namnet, då blomman i sig liknade vid en fjärils vingar. ”Fin, tycker du inte?” Stämman sjöd av entusiasm. Ungvargen hade bara haft några lektioner med Niara hittills, men hon hade redan lärt sig namnet på en del blommor och annat växtliv.
     Niyaha hade mer eller mindre dragit med sig Arno utan att han fått en chans att tacka nej, då hon så gärna ville visa honom alla blommor hon fått lära sig namnet på. ”Det är chockande hur mycket olika växter och sånt som finns överallt, som man inte tänker på”, fortsatte hon med en ton av förundran. Vännerna stod på en av vandringslederna som gick i riktning emot flockens mötesplats. ”Man har gått här så många gånger men inte ens lagt märke till de vackra blommorna som växer här”, fortsatte hon oberört.
     Den ljuspälsade ynglingen gick några steg längre fram och betraktade växterna kring stigen. Det växte för det mesta bara högt gräs här, men hon kunde nu lägga märke till annat sorts gräs, sådant som hon inte alls tänkte på förut. ”Titta!”, utbrast hon. ”Där är en kärleksört” Niyaha tog några steg av leden för att betrakta den närmare. Försiktigt sträckte hon sig fram och grep om örtens stjälk med framtänderna och tog med den tillbaka till Arno. Varsamt lade hon ner örten. ”Den är inte så vacker. Men det sägs att om man ger den här till den man älskar, så kommer man få ett lyckligt liv tillsammans”, berättade hon tankfullt. Niyaha såg upp på Arno, innan hon försiktigt skrattade lite genant. ”Men det är säkert bara trams!” sade hon avledande och log lite osäkert.

[Hittade lite diskret på trivia om kärleksörten sådär... Främst rollspel för Arno & hans föräldrar, men om någon vill kika in är det varmt välkommet! ♥]

Himlen skiftade långsamt mot kvällningens färger, även om nattens ankomst ännu var långt borta.  Ovan den lummiga skogen vandrade lätta moln som färgades av solens nedåtgående nyanser. En lätt bris viskade bland trädens grenar. Fåglar kvittrade bland bladen, och ljudet av spelande insekter blandades med ett lågt tjutande som Arno trodde tillhörde någon groda.
     Den blå unghanen hade spenderat större delen av dagen liggandes i en solig glänta tillsammans med några av de andra ynglingarna, och Sixten och Beata. De hade berättat historier, och skrattat åt varandras dumheter. När eftermiddagen kommit hade Niyaha dykt upp och praktiskt taget släpat med sig Arno för att få visa de växter hon lärt sig om under sina lektioner med Niara. Han imponerades varje gång av hur mycket hon lärde sig, och hur hon fortsatte att träna och öva på saker även när de inte behövde. När den ljusa tiken nickade åt en liten blomma och namngav den så hukade sig helveteshunden för att titta närmre på de spräckliga bladen. Han nickade med ett lätt ”Mm”, vid hennes fråga, och rätade på sig igen. När han mötte hennes blick spred sig ett milt leende över läpparna.
     Han kunde inte påstå sig vara hälften så intresserad av växterna som vad Niyaha var, men hennes entusiasm och glädje smittade. Svansen pendlade sakta, stundom lite hastigare, bakom den blå kroppen när han följde sin vän. Då och då gav han ifrån sig jakande läten för att visa att han lyssnade till det den andra sade, även om han inte själv hade mycket att tillägga gällande blommorna, gräset och bladen hon tittade på. De följde en av de många upptrampade stigarna bland träden och bambun. Runtom dem reste sig många underliga växter på vilka unghanen inte kunde hälften av namnen, och än mindre skilja dem alla åt. Mycket såg likadant ut i hans ögon.
     När Niyaha ropade till och studsade av stigen för att hämta något så stannade Arno upp. Kärleksört? Han höjde lätt på ögonbrynen när hon kom tillbaks och lade den framför honom.
     ”Den är inte så vacker. Men-”
Växten hade en väldigt grön stjälk, med ovala blad och en klunga av små, rosa blommor i toppen. Han tyckte den var söt, på sätt och vis.
     ”-det sägs att om man ger den här till den man älskar, så kommer man få ett lyckligt liv tillsammans.”
Den blå ryckte till vid hennes ord, men skylde det snabbt genom att harkla sig. Niyaha skrattade lätt.
     ”Men det är säkert bara trams!”
     ”Haha, ja.” Arno viftade på svansen och böjde sig för att titta närmre på blomman, och på så vis dölja sin lätt generade min. Han spände läpparna och sneglade åt sidan. Öronen ryckte på hans huvud när han lyssnade till något som surrade i närheten. I ett försök att bryta den lätt pinsamma tystnad som uppstått öppnade han munnen för att säga något, och höjde huvudet. Hans panna råkade slå i vännens haka, och det var med ett förvånat läte han ryggade ett steg. Lika snabbt som han hade backat undan tog han steget fram till Niyaha igen.
     ”Åh- förlåt! Hur gick det?” Öronen lade sig bakåt, och svansen började vifta lågt. Han slickade vännen ursäktande på hakan där han träffat henne. Smidigt, din klump, bannade han sig själv i huvudet.

En djup, nöjd suck lämnade den tunna tiken. För hennes del hade dagen varit lugn med endast minimal träning.Å andra sidan så hade hon drillat det teoretiska mer, försökt minnas bönerna och nynnat sångerna. Beviset på att hon och Zayev väntade ytterligare en kull var uppenbar och hon gissade att det inte skulle dröja allt för länge till innan de föddes. Ett fåtal veckor på sin höjd. Försiktigt vände hon sig om och begravde ansiktet i den stora björnens päls. Hon drog in hans doft. Varsamt slickade han henne över ansiktet.
    "Jag älskar dig." mumlade han och tryckte sin panna mot hennes.
Naira lät ett kort, något generat, skratt slippa ut.
    "Och jag dig."
Det kurrande läte Zayev gav ifrån sig då han var nöjd började höras. Hon tyckte om att lyssna på det, precis som hon hade tyckt om att höra Azazel spinna. Det var ett lugnande ljud.
    "Borde det inte vara dags för de där ungarna att komma hem snart?"
Hon skrattade åt hans ord.
    "De där båda ungarna håller sig på reviret, och är stora nog att hålla koll på sig själva. Och skulle det vara så att de inte kan det så gör någon annan det. Dessutom tror jag Arno är med Niyaha." sade och såg menande på sin partner.
    "De spenderar mycket tid tillsammans, helt klart. Ge det lite tid, så..."
Naira nickade åt hans ord.
    "Bara de tar det lugnt med valpar så är jag nöjd. Jag känner mig inte redo att bli farmor riktigt ännu." hon sneglade på den blå som genast såg mer uppjagad ut. "Lugna ner dig, jag tror inte ens de själva vet om nåt ännu."
Zayev såg förvirrat på henne.
    "O-om v-valparna eller..."
    "Att de är söta tillsammans!" avbröt hon och skrattade.
Orden verkade lugna Zayev något, men han såg fortfarande spänd ut. Nej, valpar tyckte hon att de inte ens behövde fundera på ännu, om de ens utvecklade känslor för varandra. Men hon hoppades lite.

[Någon beställde töntiga föräldrar?]

Den plötsliga smällen av Arnos panna emot hennes haka fick munnen att stängas med ett smackande ljud. Ungvargen tog ett hoppande steg bakåt och en brydd min byggdes upp. Något chockartat blinkade hon ett antal gånger innan hon insåg vad som skett. Ett bubblade fnitter lämnade henne i samband med vännens ursäkt.
     ”Det gör inget” Rösten hade en blygsam ton. Med en generad blick mötte ljusvargen hans röda. Helvetshundens tunga mot hennes haka fick små fjärilar att fladdra till i magen.
     Med ett harklande drog hon sig undan lite. Samma genanta underton höll sig i de djupblå ögonen men hon försökte förtränga den.
     ”Vad gör Oberon då?”, sade hon som lite frånvarande i hopp om att komma ifrån ämnet lite och det som just skett. Ett smalt leende trädde fram över läpparna. ”Ska vi gå och titta efter honom?” Eller vem som helst. Luften tycktes plötsligt ha tjocknat emellan valpparet. Det låg en spänning där som var främmande, obekant. Den gjorde nästan så de kittlade överallt.

Arno var inte helt säker på varför han blev nervös. Kanske var det Niyaha som smittade, för hon såg nästan lite nervös ut ut. Men varför var hon det? Unghanen förstod inte. Han kunde ju prata med Niyaha om allt, så varför skulle en fjantig liten blomma få luften att tjockna på det viset? Han grymtade lågt, tankfullt, när vännen frågade om hans bror.
     "Tror han är och pratar eld med Gäddan." Öronen vek sig tillfälligt bakåt, och sedan ut åt sidorna på Arnos huvud. Han grimaserade kort. Han var inte säker på om Oberon var med ledaren, men han hade hört att brodern skulle ha träffat henne under dagen. Han trodde att det hade något att göra med att det mörkare syskonet nästan råkat sätta fyr på sin egen, och Beatas, svans häromdagen.
     "Annars är han kanske tillbaks runt lyorna. Vi kan kolla?" Han log glatt mot Niyaha, och viftade lätt med svansen.

Kanske alldeles för hastigt för att spela lugn, nickade hon. Läpparna kändes stela när de pressades ihop.
     ”Mmm”, förstärkte hon. Bara för ett ögonblick vågade hon möta de röda ögonen. Gud, vad konstigt allt helt plötsligt blivit. Det brukade inte vara så spänt vännerna emellan. Fort vände Niyaha riktning emot lyorna och började med långa steg röra sig framåt. Bara för att vara säker på att Arno var med, såg hon sig över axeln. Svansen viftade lågt och nervöst i takt med hennes steg. Ögonen var fästa rakt framåt, nästan lite rädd för att se sig om.
     De stora, gräsklädda stenblocken började snart skymta bakom höga buskar och löv. Det kändes som en lättnad när det avlägsna ljudet av röster nådde hennes öron. Lättat andades ljusvargen tungt ut. Novisen följde stigen runt några välväxta ormbunkar och möttes vid åsynen av helvetshundarna – Arno och Oberons föräldrar. Ett leende i befrielse och glädje spred sig i hennes anlete. Niyaha stannade upp och såg efter den blå novisen.
     ”Din mamma och pappa är här”, sade hon med en genuin lycka. Naira och Zayev var nästan som ett extra par föräldrar. I en flock, och med jämnåriga valpar så var det nästan oundvikligt att det skulle spenderas mycket tid tillsammans. Niyaha älskade dem, nästan lika mycket som om det vore hennes egna.

Naira kunde se att Zayevs ena öra ryckte till.
    "När man talar om trollen." sade han roat.
Hon vred på huvudet och det dröjde inte länge förrän hon kunde känna doften av de två ungvargarna. Niyaha gjorde sig snart synlig och leendet på hennes läppar värmde henne inombords. Hon och Nadie hade spenderat så mycket tid med Arno och Oberon att hon i princip börjat se de båda flickorna som sina egna. Endast ett ögonblick senare dök även Arno upp.
    "Hej barn." sade hon med mjuk röst och log mot dem båda.
Zayev grymtade välkomnande till dem, och hon kunde känna hans svans slå emot hennes egen.

"Ah!" utbrast Arno när Niyaha utbrast hans föräldrar var där. Men inte Oberon, antog han. Då var Oberon säkert med Gäddan. Med viftande svans nästan studsade Arno fram till Niyahas sida och såg på sina föräldrar där de låg. Hans svansviftningar lugnades dock en aning när han såg på Zayev. Där var något spänt över fadern som Arno inte kunde placera.
    När föräldrarna hälsade på dem tilltog svansviftningen dock igen. Arno hälsade glatt tillbaka, och fortsatte på lätta, nästan skuttande steg bort till Naira och Zayev för att slicka dem i ansiktena. När han hälsade på sin mamma slogs han än en gång av att hon var tjockare än vanligt. Det var så konstigt att se henne tjock, hon var aldrig så tjock annars. Och hon åt mycket. Arno åt visserligen också mycket, men Naira åt mer än hon brukade. Och hon deltog inte i träningen lika mycket.
    Arno hade fått veta att han skulle få småsyskon, och han antog att det var därför hans mamma blev tjock. Även om han inte riktigt förstod hur det gick till, så var det vad han antog. Han hade hört att tikar blev tjocka när de skulle ha valpar. Det var så lustigt.
    "Har ni sett Oberon?" Arno såg tillbaks på Niyaha när han ställde sin fråga, om än den var tydligt riktad till föräldrarna. Han log glatt, fortfarande med viftande svans.

Niyaha väntade in vännen innan hon följde honom efter för att hälsa på paret.
     ”Har ni sett Oberon?”, frågade Arno. Ljusvargen nickade till instämmande. De blå ögonen sökte av området ifall han faktiskt var i närheten men bara inte syntes riktigt.
     ”Vi tänkte fråga om han ville göra något”, förklarade hon. Egentligen hade de inte varit något hon och Arno enats om, men hon kunde aldrig tänka sig att han inte skulle vilja det.

Beatas svordomar ljöd höga efter honom när Oberon dundrade fram bland de täta stammarna av bambu. Han kände hur hon gång på gång drog honom i tassarna. Hur hon fumlade med sin kraft i ett försök att fälla honom. Utan framgång.
   Oberon skrattade, även om paniken ständigt närvarade. Han ville inte att hon skulle jaga ifatt honom. Han var klok nog att veta vad som hände då. Beata skulle man passa sig för när hon var på dåligt humör. Speciellt om man stunden innan bränt hennes svans. Speciellt då.
   Med andan i halsen flydde Oberon till sina föräldrar, bara för att överraskas av Arno och Niyaha som också var där. Han stannade tvärt och gav dem ett andfått "hej" innan han såg sig om för att försäkra sig om att Beata inte följt efter honom.
    Han var säker nu, men hade inte undkommit drakargens vrede helt. Efter att Oberon strypt elden som tagit fäste i hennes svans hade hon flugit på honom. Ursinnig. Fällen kring halsen var märkbart tilltufsad och stripig av slem därefter, innan han vridit sig ur hennes grepp. Han ignorerade faktumet att han skulle få tillbaka senare.
   "Vad ... vad har ni två turturduvor för er då?", frågade Oberon - fortfarande andfådd - och såg på sin broder och Niyaha. Det var Zayev som lärt honom det ordet. Turturduvor. Det lät lustigt, men att det stämde in på ungvargarna rådde det ingen tvekan om. Ingen hade missat Arnos och Niyahas spriande vänskap. De verkade vara de enda som levde i förnekelse.

Det var nog ingen av dem som kunde undgå de dundrande stegen och tunga flåsandet som närmade sig dem. Naira vred på huvudet så snart hon kände sonens psyke. Mycket snart dök han upp mellan träden och stannade abrupt till. Med höjda ögonbryn såg hon på honom. Panik och skadeglädje hade strålat från honom bara sekunder innan han sett familjen.
    "Vad... vad har ni två turturduvor för er då?"
Hans ordval tvingade henne att kväva det skratt som hotade med att bubbla upp. Hon visste att Zayev använt sig av ordet förut, men att sonen snappat upp det var en överraskning för henne.
    "Och vad har du haft för dig då?" frågade hans far honom.
Att han hade hittat på djävulskap var nästan uppenbart, frågan var bara vad han hade gjort.

Zayevs tonläge fick Oberon att slita blicken från sin broder och Niyaha. Han mötte som flyktigast sin faders blick innan han kikade bakom sig, för att försäkra sig om att Beata inte hunnit ifatt honom. "Åh nej, nej inget speciellt", andades han häftigt och slängde sig ner på marken. Öronen vilade mot nacken och vred ständigt på sig. Det var uppenbart att han inte kunde slappna av helt.
   "Beata, hon är en dålig förlorare bara. Det är allt", vred Oberon på orden för att slippa nämna att det varit han som bränt drakargens svans.

Sonen undvek frågan och det stod klart för de båda föräldrarna att han fortfarande var lite orolig. Ett kort 'huff' lämnade Zayev då han nämnde Beatas namn.
    "Oberon." började Naira och såg menande på honom. "Vad har du utsatt Beata för den här gången?"
Det fanns ingenting argt i hennes röst. Endast en undran, och en vag aning av någonting roat.

Som på beställning hörde Arno Oberon komma springande genom skogen bara kort efter att de frågat efter honom. Med spetsade öron vände han sig mot ljudet av broderns dundrande steg. Hans hastiga, och något förvirrade entré fick den ljusare av bröderna att räta alert på sig. Han följde Oberons blick i jakt på vad som jagat honom. Nästan lika snabbt nådde doften av Beata och svedd päls honom från Oberons håll. Han vände sig tillbaks till brodern med ett skratt på läpparna. Innan han hann fälla en road kommentar flåsade dock Oberon en egen.
     ”V-va jag-” Arnos ögon blev med en en storlek större, och hans blick flackade som hastigast till Niyaha. Turturdu… Öronen vek sig bakåt när det plötsligt fladdrade av nervositet i hans bröst. Han hade backat ett halvt steg innan han fångade sig själv och abrupt satte sig ner istället. Han kände sig på sätt och vis räddad när Zayev vände frågan mot Oberon istället, men hörde nästan inget av det svar föräldrarna fick.
     Turturduvor. Arnos blick flackade åter till Niyaha för att se hennes reaktion. Turtur… Näää. Näää. De var kompisar. Vänner. Inte något annat. Väl? Väl? Han skruvade omärkligt på sig, och försökte desperat att inte se så obekväm ut. Pulsen susade onödigt ljudligt i hans öron.

Efter Oberons stormande steg kom lukten av svedd päls och Beata. Med andan i halsen och tilltygad päls var det uppenbart att flydde något. Niyahas fnissade dog dock fort ut, när ordet turturduvor lämnade den blå vännen. En plötslig stelhet låste hela hennes väsen på plats och det gick inte att dölja hur besvärad det lämnade henne. Novisen såg emot Arno, men när deras blickar möttes vek hon genast bort huvudet. Det var inte som att Oberon var den första som anklagade dem för att vara något mer än vänner, men det gjorde det tyvärr inte lättare att hantera.
     Tacksamt nog bytte Naira samtalsämne. Uppmärksamheten riktades på Oberon, och trots att ungtiken fortfarande skämdes något såg hon på honom. Ett kort, kvävt fniss lämnade henne när den blå klandrade drakargen för att vara en dålig förlorare, något Niyaha föreställa sig, men ändå trodde hon honom ändå inte fullständigt.
     Försiktigt, i ögonvrån, såg hon då och då åt Arnos håll. Det blev alltid en slags spänning i atmosfären emellan dem när någon påpekade deras relation. Varje gång lyckades de skaka av sig den, men ändå blev hon orolig att det en dag inte skulle gå, och Arno kanske inte längre skulle kunna vara hennes bästavän. 

[Meheh, kanske dags att svara.]