Nätterna hade förvandlats under norrskenets sprakande dans, men Blair såg inte på det med någon vidare värme. Det var som att hans mörkerseende hela tiden blev förstört, och på något sätt tycktes natten nästan ännu mörkare.
     Mörkö sov i en liten, naturlig lya en bit bort. När allt kom omkring var han ännu inte vuxen, och hade lätt för att somna så fort de stannade till för natten. Blair hade inte samma talang, och sömnlösheten drev honom bortåt över Eriinaris breda landskap.
     Det var där, i färgerna av grönt och gult, som han såg henne igen. Hade han inte vetat bättre skulle han funnit hennes uppenbarelse spöklik, så som hon rörde sig, men nu fyllde åsynen honom bara med bistert igenkännande. Kanske hade Varya redan märkt av honom, kanske hade hon sökt upp honom, men han sände ut en liten vindslinga med sin doft. En tydlig uppmaning att komma och prata.
     "Varya", hälsade han när hon kommit nära. För en sekund blev han tyst, inte för att bjuda in henne i konversationen, utan för att samla sina tankar. "Jag hörde att du träffat min brorson. Tog hans tass och allt. Han är här nu, vet du. Kommit för att avsluta jobbet?" Han kunde nästan ha låtit lättsam, men det fanns en farlig ton av allvar i hans röst. Bistert mötte han hennes blick. Han hade mer att säga, men det tog emot och han tvekade. Varya hade varit en vän han hållit kär, och en liten röst inom honom ville desperat låta henne komma till tals, förklara sig och visa att allt hade en rimlig förklaring.

Egentligen ville hon vända om. Vända om och lämna honom där. Skona deras vänskap. Skona minnena de hade tillsammans från att svartna och ruttna av hennes handlingar. Skona sig själv. Ändå fann hon sig framför honom, uttryckslöst stirrande. Hennes namn i hans mun gjorde ondare än alla andra ord han skulle komma att säga.
     Innan han ens nämnt brorsonen hade hon vetat att han var där. Ljudet av hans mjuka, oskuldsfulla andning. Sovandes på ett sånt sätt som bara barn kunde. Lukten av Maksim var bara ett minne, men ändå var den lika påtaglig som om den vore verklig.
     “Vad vill du att jag ska säga, Blair?” Rösten var tömd på känslor och lät nästan främmande i hennes strupe. “Att jag inte tänkte klart? Att jag var jagad av tankar på gudarna?” Kanske var det sistnämnda ett bistert hugg mot honom. En påminnelse om vad de gjort i Måntemplet. Hon drog ett djupt andetag, bara för att bli påmind funktionen det brukade fylla. Lugnet det bruka instilla. Nu kändes det bara som en meningslös vana.
     “Jag är självisk.” Det gick nästan att känna av den våg av särpräglad lättnad som sköljde över henne. Varya hade inte vetat om sin egen längtan att få erkänna förrän hon nu gjorde det. Det fick henne nästan att känna en slags tillfredsställelse. De blå ögonen fick liv i sig igen.
     “Jag ville se hur mycket min son älskade mig.”

Blair drog på munnen, men det var bistert och samlat. Han hade alltid haft lätt för att förlåta och ge andra chanser, men en inre pliktskyldighet tvingade honom att hålla henne ansvarig.
     "Och hur mycket var det?" Blair la huvudet på sned. "Bara tassen?" Han höjde på ögonbrynen och suckade sedan.
     "Jag lägger mig inte hur du väljer att bekräfta dina behov, Varya. Men jag bryr mig om min familj och de här valparna. Du kommer inte att röra dem igen. Om vår vänskap inte var nog, eller din relation till Nomë eller Molok, så gör det för Yrjö. Hade han varit här hade han skyddat dem med sitt liv, så gör mig tjänst och låt honom vila i frid utan att behöva oroa sig för dig, av alla." Kanske var det inte sant. Blair hade aldrig uppfattat Yrjö som en valpkär person, men han visste att han hade gjort allt för Nomë och det räckte. 
     "Jag försöker vara din vän", sa han med ett dött skratt, lite skarpare än han menat, "snälla, gör det inte så svårt för mig." Tvinga mig inte att välja.

“Jaha,” suckade hon tröstlöst. Hon kände sig tom på ord, men gamla känslor började långsamt röras till liv under ytan. Känslor hon helst av allt bara ville glömma. Tystnaden som rådde gav dem bara mer andrum, så hon tog till orda trots den skrovliga, ovana rösten.
     “Jag tänker inte säga förlåt.” Hon såg på honom, ovanligt uppriktig i sin blick. Varken rädd eller ursäktande. “Jag är så äckligt less på att säga förlåt. Jag tror aldrig jag sagt förlåt en enda gång och verkligen menat det. Det finns alltid något att vinna med ett förlåt. Nej, jag tror nog inte ens på “förlåt”.” De sista orden fylldes med avsmak. En vedervilja som vittnade om att någonstans bakom det ihåliga skalet hon tillåtits sig bli med de ensamma, långa månaderna fanns hon kvar.
     “Jag ska inte röra dem,” tillkännagav hon tillslut. Det var inget hon avsåg att göra till ett löfte, men hon menade det. Hon hade inte haft någon mening med det då, och ännu mindre nu.

Blair drog på munnen. Att det inte var honom som hon var skyldig en ursäkt nämnde han inte.
     "Jag har aldrig varit så mycket för ord ändå", viftade han bort. "Jag tror på handling." Hon skulle inte röra dem igen. Sa hon, i alla fall. Framtiden fick väl visa vad hennes ord var värda. Han såg på henne en stund, försökte skala av hennes pansar med blicken. Tillslut suckade han, och sa:
     "Vad gör du här, Varya? Jag trodde att du hade slagit dig ner i Civitas och tog det lugnt." Det var hennes egna ord, men de hade kommit från en Varya som var till synes mindre härjad.

Ett kraxande läte lämnade henne, ämnat att vara ett roat skratt. Varya hade glömt bort att hon ens sagt något liknande, men nu i efterhand kunde hon se de röda flaggorna i det. Världen hade alltid en tendens att göra tvärt emot hennes avsikter - eller så var det hon som gjorde tvärt emot världens avsikter.
     “Civitas,” ekade hon bittert. Namnet talades med en efterhängsen avsky. Hon hade aldrig gillat staden, och än mindre nu. “Inget mer än ett näste av ormar. Jag fick nog tillslut,” sade hon. Om än hon försökte dölja stoltheten som följde hennes nästkommande ord så visste hon att Blair likaväl kunde se den. “Efter att jag mördade helgon-sonen, förstås.”
     Bakom känslan av triumf som hon fortfarande bar med sig vid tanken på hur hon äntligen fått sin hämnd på Nilo, så dolde sig förvirringen och ensamheten av flykt. Ändå hade hon aldrig ens ångrat sig i ens ett ögonblick, och om hon fått chansen igen, skulle hon tagit den utan att tveka. Det hade varit hennes livs bästa ögonblick, trots allt.