Hur kunde man vara så dum? Att man trodde att det skulle vara enkelt att ha en flock. Visst var det lönande att ha en flock. Man fick mycket tillbaka. Men skulle man klara av pressen som hela tiden låg på ens axlar?
Salazar låg i gräset och funderade på just dessa frågor. Han hade börjat tvivla på sin ledarroll. Men han hade inte tänkt ge upp. Nej han skulle klara av detta. Det var inget som var lätt här i livet. Utmaningarna fanns bakom varje hörn och det var bara att reda ut dom.
Med ett suck placerade han huvudet på framtassarna och slöt ögonen för att bara för någon minut vila sig och fundera vidare på sina eviga funderingar.
Det där med att bara vila gick inte som planerat. Salazar föll in i en djup sömn och mörkret letade sig fram och snart var natten kommen. Det kalla i luften drog sig förbi med vindarna och Salazar rös till och vaknade upp med ett ryck. Han såg sig snabbt omkring och klippte med öronen innan han fattade vart han var. Han skrattade till. Hur kunde man sova så länge som han gjort?
Han gäspade och sträckte på sig välkomnade natten med ett långt men vackert ylande. Han kallade även på flocken. Han ville veta vad dom alla haft för sig. Han vill se till att alla höll sig till reglerna och så ville han bara träffa dom alla.

Zair hade varit borta ett tag, tittat runt men endå varit uppmärksam på att lyssna om Salazar skulle yla dem tillbaks. Men det hade ju endå gått en tid och han kände sig oroad för vad som hade hänt med alla i flocken.
Men nu var han åter på silanni igen, en plats som tilltalade honom väl. Hans vingar var invikta mot den kraftiga kroppen då han gick frammåt i det långa gulnade gräset.
Ett par svarta små fåglar flög förskräkt ur ett träd då han höjde sin kropp upp mot trädet och vässte de svarta klorna.
För ner, han tänkte inte svika Salazar, fast han hört ett och annat om sina flockkamrater.
Han trodde nästan att Toyoto var borta, han hade försökt hitta henne men inte lyckats, samma med Ayame. Så vem fanns klar? Det oroade honom, skulle de måsta sammla ihop alla pånytt?
Han suckade, men Ayame så kunde det kanske ännu finnas ett hopp för, han hade inte hunnit läta så noga!

Så hörde han ett yl, ylet han hade väntat på och ett högt rytande lämnade honom innan han svängde ut vingarna och höjde sig upp i luften. Flög med vinden under vingarna och såg efter ett tag en prick på marken. Salazar, det kände han på hans doft.
Så lät han sina vingar stå ut medan han seglade runt i ringar tills han nådde mark.
Han gick ner på knä medan han sa "Du kallade"

Reaktionen på henne förvandling, hennes förbättring, hade hon lite smått funderat över. Vad skulle de säga? Vad skulle de göra av henne? Som vanliga individer hade de väl helt enkelt inte kraft nog att göra motstånd emot henne, hon hade varit levande död länge nog för att lärt sig utnyttja fördelarna som kom med det. Hon lät de blodröda ögonen löpa över de döda träden omkring henne, de var sotsvarta, inga löv prydde deras kronor, endast kala döda grenar som samanflätades lite smått. Hade dessa träd fortfarande varit vid liv hade förmodligen löven och grenarna skapat ett tak utav löv som skulle ligga över hennes huvud, det skulle då vara även en bra plats under ljuset.
Men nu var det inte så, och hon fick endast besöka denna plats medan solen höll sig undan, medan solen vilade långt borta och lät henne vara.
Hon drog in dofterna omkring sig, klippte med de vita öronen, uppfattade allt omkring sig medan hon klev fram på den vita snö som fallit och täckt jorden i skogen. Snön fick platsen att lysa upp trots mörkret och dysterheten som låg över den. Hennes leende som prytt ansiktet dog ut, tonades ned när en bekant ylning lockade henne och kallade på henne. Hon tvekade svagt på att ens vrida på det vita huvudet emot silanni. Tvekade på att låta benen bära henne i en onaturlig snabbhet emot hennes så kallade ledare. Var han värd det? Var han värd att bli kallad mästare, eller att hon skulle följa han till döden?
Tvek alltså.
Men hon lät den skära tungnan löpa över munnen och hon vände sig långsamt om innan hon tryckte ifrån med bakbenen, rörde sig snabbt nog för att inte synas för tränat öga, såg endast skogen omkring henne suddas medan hon styrde sina steg emot savannen. Månens ljus vilade på hennes snövita rygg då hon ökade stegen ytterligare. Njöt utav det i fulla drag, njöt av sin gåva, given av en varg i svart.

Hon fann dem med blicken. Både Salazar och Zair var där. Hon tänkte sig för, saktade ned en bra bit ifrån dem och tog istället till de vita vingarna hon bar för att färdas den sista biten i luften, hon skulle ge dem överraskningen senare. Det kunde finnas en chans att få ett smakprov på blodet bara hon kunde hålla sig lugn en minut eller två.
Hon cirkulerade ett halvt varv omkring dem innan hon sänkte till mark, landade vid dem båda och hälsade dem med en nickning. Den snövita pälsen såg vackrare ut än någonsin, och de blodröda ögonen drog först över Zair, sedan över hennes ledare. Men inte med samma vördnad eller respekt som hon hade senast hon såg på dem, men såklart då bar hon sina guldiga ögon. Då bar hon mänsklighet, liv.
Hon var död nu.

Att Zair skulle ta sig till platsen han kallat dem till så fort förvånade honom. Han måste ha varit i närheten. När Zair närmade sig och hans ord av det språk han inte använde lämnade munnen drog Salazar ogillande bak öronen. "You know, I don't like it when you don't use the language I have taught you to use..." han gav honom en hård blick innan han sökte med blicken över området. Ayame var den han sökte. Det dröjde några minuter innan han fick syn på den bekanta vite varelsen. Han betraktade henne med en lugn blick. När hon landade vid dom och hälsade dom både med en nickning började Salazar misstänka att något var fel. Hon hade inte det där respektfulla i blicken som hon alltid tidigare haft. Vad var det som var fel?
Han rörde lite smått på svansen och betraktade dom båda. Toyota var inte kommen, men han hade känt på sig en längre tid att hon inte var vid liv. Han tog ett djupt andetag innan han yttrade "I hope you both are fine. I am sorry that I haven't called you earlier..." han visste inte direkt hur han skulle säga. Kanske dom båda hade något att säga så att det hela skulle gå lättare.

Han märkte snabbt sitt misstag, men det var bara för att han inte hade hört av deem på länge och träffat andra, andra som pratat dethär språket. Något som bara hade flygigt ur hans mun.
"Sorry.." mummlade han och drog ursäktande bort blicken innan han höjde sig upp på fyra tassar igen och tittade på ledaren. Väntade på att nån skulle dyka upp.. om nån skulle dyka upp. Zair tittade lite fundersamnt på Salazar.
Vinden drog i den röda pannluggen och hans blå ögon tittade runt och så plötsligt såg han den vita vargen, ett lättat leende spreds sig på hans läppar då Ayames gestalt visade sig.

Men något var annurlunda endå, leendet försvan och han rynkade pannan.
Hon mötte hennes röda ögon. Röda? Hade hon alltid haft röda ögon? Nu kändes hon annurlunda, hon hade inte samma respektfulla blick och det var något som oroade honom, något var fel.
Zair nickade bara åt Salazars ord och vände huvudet mot honom för att hålla uppmärksamheten på honom, men då något värkade vara fel så var det svårt.

Hon lät blicken pendla emellan dem, avslappnat och lugnt, utan stress eller oro skymtandes i den rörde den sig ifrån den ena till den andra. När hon hörde hans ursäkt smålog hon bara lite utav sitt flinliknande leende. Åh, det hade inte varit några porblem för henne inte, hon hade klarat sig fint utan att ha träffat någon ur flocken. Bättre än hon trott.
Well, nothing to apologize about... It's alright, I've been doing fine, alone.
sade hon mjukt. Kanske kunde orden irritera Salazar, den risken var hon villig att ta hon visste att hon nu var starkare än honom, snabbare på fötterna, tåligare, så han kunde väl inte precis döda henne. Leendet växte över hennes ansikte vid tanken på vilken uppvisning det kunde bli. Minnet av det gamla var vagt, men respekten hon gett denna varg tidigare var glasklar, hon hade respekterat honom mer än hon respekterade sig själv. Idiot som hon hade varit.
Blicken sökte sig nu undan ifrån vargarna och drog bort över savannen, något lockade henne sannerligen att låta ögonen övergå i snarare becksvart, höja raggen och kasta sig över någon utav de andra för att slita strupen utav dem. Men hon lät bli, stålsatte sig i att stanna där hon var nu och endast se på dem medan hon lät dem säga det som skulle sägas. Hon borde kanske ha hållit tyst ifrån början, inte slängt ut den där kommentaren, men det var inte hennes tankebanor längre. Allt hon ville ha var lite intressant information. Sedan skulle hon låta rovdjuret hon bar inom sig växa, stor nog tills det var utom kontroll och gjorde vad som krävdes för blodet.
Hon smålog emot dem två, inväntade informationen.

Salazar nickade bara lite kort åt Zair's "sorry". Han vände sedan blicken mot tiken som han inte längre visste om han kände. När han hörde hennes röst drog han bak öronen. Det var något som var helt fel, något som fanns där som inte funnits där förut. Salazar reste sig upp och gav henne en kylig blick innan han sakta började cirkla runt henne. "So...Ayame what happened to you?" började han och såg henne i ögonen varje gång han kunde. "And don't tell that nothing happened, cus' I know!" han såg på henne med avsmak. Hon var inte den tik han kände. På bara den här korta stunden kunde han känna det. Han kunde se att även Zair började tvivla på att det verkligen var Ayame(?). Han fortsatte gå i en cirkel runt henne och behöll den hårda blicken i hennes. Hon skulle säga honom vad som hänt eller skulle han inte låta henne gå utan en fight.

Han tittade på dem, från var och en av dem. Och vek han också bak öronen en kort stund då han hörde Ayames ord. Men sade inget. Det skulle endå vara onödigt och kanske irriterande för Salazar om han började blanda sig i.
Men lämnade en vaksam blick på Ayame, möter hennes röda ögon kort innan han tar ett steg bakåt. Han vill inte ha bråk mellan medlemmar, eller ledare och medlem.
Men vad hade hänt med Ayame?
Han sänkte huvudet och tog ett steg bak och en dyster hårt ansiktsuttryck visade sig.

[Kort ;P]

Leendet låg glänsande över hennes ansikte, hennes utstrålande var mer vacker än någonsin, man kunde inte tro att hon var död. Hon följde han med blicken, den mörknade en aning, hans ord taggade henne, fick henne att allt mer gärna smaka hans blod. Men hon kunde hålla sig en stund till. Det var lugnt än sålänge.
If you know Mr. Please, tell me, I don't remember accually...
hennes blick flöt iväg ifrån Salazar medan hon talade och föll istället på Nat. Den vilade vid honom en stund, hon hade rört honom med blicken när hon uppfattat att han backade. Leendet höll sig kvar, mjukt, varmt, lögnaktigt.
Well I can tell you one thing, I'm stronger then ever dear, stronger then you ever been, and ever will be.
sade hon menat emot Sal utan att vända blicken emot honom igen, den hölls hotande kvar vid Nat. Hon stod nu tyst, inväntade inte reaktion, inväntade bara att finna nya ord för att beskriva vad som hänt, skulle hon beskriva det som att hon dog, och förvandlades till ett blodsugande monster? Nej, den beskrivningen på hennes nya jag lockade henne inte. Hon ansåg sig vara vackrare än vad hon lät då.
Natzair... Salazar... You won't win.
viskade hon tyst. För den som förstod kunde orden låta som ett hot, en utmaning eller endast en varning. För den som nu inte hängde med lät orden mest som rappakalja, nå, hon skulle låta hanarna dra slutsatserna själva.

Ayame var oförskämd. Salazar kunde inte låta bli att rycka lite på läpparna och lämna ifrån sig ett vagt morrade, bara för att visa att han inte gillade det han såg eller hörde.
"Well I know that I don't want you in the pack if your're going to act like this!" hans röst var menande och hård och hans gula blick borrade sig in i tikens röda. Han sneglade på Natzair någon gång för att se att han var på Salazars sida.
Salazar studerade tikens rörelser och lyssnade till hennes ord. Han funderade även på vad som kunnat hänt. Försökte dra en slutsats. Men den slutsats han bar i huvudet innebar att Ayame var död och den ville han inte dra. Men kanske hade han inget val?
"You are dead to me, just an emty scale of nothing!" han menade vartenda ord. Han ville inte veta av denna tik igen. Han ville inte ha en blodsugande parasit i sin flock...

Zair tittade på dem, försökte hålla koll på vad som hände runt honom.
Allt var så förvirrande. Vad i helvete hade hent med Ayame.
Hon betedde sig som om hon egde jorden, ingen gnutta respekt.
Zair piskade med den vita och svarta svansen och tog några steg närmare Ayame.
"Oh shut up Ayame, Your not the queen here" sa han nu och man kunde
nästan ana en ilsken kall stämma i rösten.

Svansen piskade bakom honom, utmanade hon dem för slag?
Han tittade på Salazar för att visa medhåll.
Han var på hans sida, musklerna spände sig. Hans ögon sökte
Ayames, höll dem.

Hon lyssnade inte till Salazars ord, de föll i glömska endast få sekunder efter att hon hört dem, passerade hennes hjärna bara kort. Hon himlade med de röda ögonen, la ett mjukt leende över sina läppar, även om hon inte kunde driva bort det som liknade ett flin. Nats ord fick henne att känna för att skratta, men hon höll tyst en stund till innan hon svarade honom.
- I may not be queen. But still, I'm me. Don't underestimate me dear.
Orden var lockande, rösten, så hypnotiserande lockande, likt hon var byggd för att göra det, lurade hon omedvetande in vargar i sin omkring sig i en trans. Hon vände sin blick emot Salazar, försökte nu minnas tillbaka till vad han sagt, för att nu kunna svara på det. Men struntade snart i det och såg bara på honom en lång stund innan hon liksom ryckte till.
Rörde sig snabbare än vad de förmodligen uppfattade, för att kasta sig över Natzair, förmodligen långt innan de ens hade hunnit uppfatta att hon inte ens stod framför dem längre hade hon redan kastat sig över honom, redo att slita honom i stycken, tömma honom på blod och låta hans rester lämnas här för att förmultna till endast äckliga gamla slamsor som as ätarna skulle vi smaka på, om ens de ville ha honom...

OFF: kort, segt svar... sorry!

Salazar såg på Zair och hörde hans ord. Han sa inget om dom utan vände blicken mot tiken. Hennes röst skar i bröstet på Salazar. Han hatade att se skalet, som tillhört en flocksyster, gå runt utan innehåll. Han piskade till med svansen och stod nu lite snett framför tiken. Han morrade, var redo att skicka henne bort. Men när han minst anade for hon fram mot Zair. Han såg vad hon tänkte. Hon ville inte se dom vid liv igen.
Salazar röt till så att djur som inte visste att dom var här gjorde det nu. Han flög mot henne och flaxade vilt med vingarna och högg mot hennes bakdel. Han skulle strimla den i småbitar. Han skulle slita höften urled och sen kunde hon komma och säga att hon var drottning.

[Kort)