Huvudet ruskades i förfäran. Han ville egentligen inte tala om det, visste att de inte gillade då han talade om det. De skulle hämas på honom, nu eller senare, det var han säker på. Han hade redan sagt för mycket, han ville inte säga mer. Men han var också rädd för elden som hon hade makten över, elden som förut hade bränt honom så hemskt mycket.
"Jag... jag vet inte. Det började då jag stack hemifrån." Han darrade, ville inte tänka på allt det som hade hänt förut. Ville inte tänka på hur detta påverkade hur nuet såg ut. Ifall han aldrig hade lämnat flocken hade inget av detta behövt hända, han hade kunnat vara en mäktig krigare utan röster i huvudet som inte hade behövt vara rädd för allt. Men han hade inte velat vara den krigaren, och nu var det för sent. Nu gick inget att ändra på. Nu var det endast döden som låg och väntade i framtiden.
Och han ville inte dö. Han vågade inte dö. Tanken gjorde honom skräckslagen.

Demethra log slugt, det här kunde
sannerligen bli intressant. Sannerligen.
-Och du låter dem påverka dig?
hennes röst var lagd med en viss spelad avsmak.
För att få händelse. Avsmak riktiad mot att
Taranis verkade ha låtit sig påverkas. Även
om påverkningen var fullt normalt, klart att
man påverkades av vad-det-nu-än-var om man
hade det ofrånkomligt i sitt huvud vareviga dag.
Varginnan bara gillade att se honom besvärad.
Arma stackare

När frågan ställdes så kunde han inte göra annat än se på henne. Huvudet höjdes och från den liggande ställningen granskade han den brunröda honan som hånanade han frågat om han lät dem påverka honom. De klart himmelsblåa ögonen såg rakt in i eldvargens och Taranis kände hur allting verkade stanna till. Och han kände sig inte orolig, han kände sig inte rädd. Han var tom, det fanns ingenting som berörde honom, ingenting inom honom. Till och med rösterna i huvudet blev tysta, som om de väntade på vad som skulle hända härnäst.
Och sedan ställde sig Taranis upp på benen, med gnistorna sprakande runt hela kroppen. De blåa ögonen var glansiga, det syntes tydligt att han var upprörd. Riktigt vilka känslor som flödade genom hans kropp kunde han inte definiera, men tomheten han nyss hade känt kunde jämföras med lugnet före stormen.
"Vad annat kan jag göra?"
Han väste fram orden och inom sig hörde han hur rösterna stillsamt manade på honom. Det var inte mycket, ett enstaka ord då och då. Men nog för att han skulle känna att någon stöttade honom, att någon stod bakom honom. Att någon faktiskt brydde sig och inte bara hånade honom eller ville åt hans liv. Och ilskan började krupa fram inom honom. Det var länge sedan, så länge att han inte kunde minnas det, han varit arg. Men nu verkade det vara dags igen.

Mycket nöjd med sin insats såg hon det hända.
Se honom ta emot dem, vända dem. Smaka på dem.
Sen hur han liksom stannade upp, alltihopa stannade
som för att invänta nästa steg. Hanen steg upp,
det var först nu hon lade märke till att han var lite
större än henne. Inte mycket, men så pass mycket större
en hane var mot en hona. Han var ungefär som Emon.
Demethra såg roat mot honom, gnistorna sprakade kring
hans kropp. Reaktionen hade utvecklats. Något hon
aldrig sett på honom tidigare under mötet eller förra gången
de möttes hände nu. Hanen blev arg, stött av hennes tonläge.
Hans ord västes fram, förolämpade.
-Se förbi dem, vinn över dem, från att ha
suttit ner steg nu även Demethra upp, omän på behörigt avstånd
från hans gnistor. Hon såg rakt in i hans glansiga blå ögon.
-De finns ju inte ens egentligen, sa hon fräckt.
Som om det bara var en barnlek, strunt samma ungefär.

|| lol lol lol ||

Ilskan slog ned i honom likt en blixt från himlen träffade och klöv ett träd under en stormig natt.
Hennes tonläge... Hennes sätt...
Det var irriterande.
För första gången sedan han varit en liten valp så kände Taranis något som han för länge sedan hade glömt bort. Han var frustrerad, han var rädd, men främst av allt var han arg på hennes nonchalanta sätt. Kunde hon inte förstå vad han sade, att det inte var så himla lätt?
"Du..."
Han förmådde sig inte avsluta meningen. Käkarna bets ihop. Rösterna i huvudet hade tystnat, som om de förväntansfullt såg på vad som skedde mellan de två vargarna. Stillsamt väntandes.
"Du vet ingenting!" väste den zebrarandige fram med en gnistrande blick i de blåa ögonen.
En större blixt kastades iväg från honom, och försvann bort i natten. Fortfarande sprakade det i luften runt honom från alla gnistor som slog kring hans kropp.

Varginnan tog ett steg bak, mötte hans blick och skakade sitt huvud.
-Lugna dina drag hanne, morrade hon dämpat. Den främre tassen var halvglättigt lyft, som om hon tänkt göra ett nästa drag men aldrig kom sig för att utföra det. Blicken var ännu vänd mot Taranis, djup och väntande efter hans mötande med en varnande underton. Du bör icke överreagera. Efter en stillnad tystnad satte tiken tillbaka sin tass i marken. Fnyste lågt och brände osynligt marken under sina tassar.
-Onödigt att fräsa upp sig så, inte sant? hummade hon trotsigt och höjde huvudet en aning. Tonen på rösten var säker, ansvarig.
De säger att de bara söker för att se.

Ska du inte lyssna på henne?
Huvudet ruskades lätt, han ville inte lyssna på henne. Han ville klänga sig fast vid ilska, ville hänga kvar vid den. Tänkte vägra släppa den, för den fick honom att känna sig fri. Rösterna hade ingen kontroll då, han hade insett det. Men det verkade även som att de hade insett det för deras viskande röster var tillbaka, försökte lugna ner den unge hanen.
Det finns ingen anledning att hetsa upp sig, att vara arg... Du skulle ändå aldrig göra något för att skada någon, så låt det bara vara.
De använde hans egen tro emot honom, hans egna önskan att vara en god varg. Och de som ständigt försökte ta fram mörkret inom honom, det mörker han visste att han ägde, bad honom nu lugna ner sig. Så att de kunde återfå kontrollen.
Patetisk...
Och så började glåporden hagla. Blicken hölls fast på eldvargen. Vad ville hon egentligen, vad gjorde hon ens här?
"Vad vill du mig?!" frågade han med en förtvivlad röst. Inte var hon då här för att hjälpa, så varför var hon här över huvud taget? Han behövde ingen mer som klagade eller tryckte ned honom, han behövde ingen mer som ville bestämma över honom. De hade alltid velat göra det, allihopa, hela hans liv.
Bestämma över honom.

Demethra såg på hanen.
Såg hans mörka ilska lugnas aningen(?).
Hon såg på honom med klarblå blick.
Väntade.
Sen kom det -ord- framslipade och granskande.
Vad hon gjorde här, vad hon ville. Ja, vad ville hon?
Ett stilla leende undanslapp hennes ansiktes mask.
-Vad tjänar det på att veta?,
muttrade hon till svar. Ett väldigt dåligt svar.
Otillräckligt och omättande. Det krävdes mer.
Hon svängde bort huvudet, hon tänkte inte ge mer.



|| Det värsta ||

Han fortsatte att klamra sig fast i ilskan, ville hålla den kvar så länge som möjligt, försökte finna saker som kunde ge den näring. Den gav honom styrka, kraft som han inte ville förlora. Inte ännu.
Käkarna pressades samman och han såg på den brunröda eldvargen med en ilsken blick. Svaret hon gav var... meningslöst.
"Svara mig!" sade han med en bestämd röst.
Han kunde höra hur viskningarna i huvudet blev allt mer kraftfulla. De verkade återta kontrollen, de ville ha honom rädd och underlägsen, och Taranis visste att han inte kunde göra annat än böja sig för deras vilja. Han var inte stark nog för att kunna göra något annat. Men han tänkte hålla kvar i ilskan så länge han kunde, han tänkte inte böja sig under rädslan igen så fort de försökte trycka ner honom.
Han ville göra detta, även om det kanske verkade patetiskt i Demethras ögon så var det viktigt för honom.

Demethra betraktade honom,
han verkade ansträngd.
-Ska jag vara ärlig,
så vet jag inte. Jag såg dig och
kände igen dig, sa hon med
en oberörd nick.
Det här ledde inte längre än så,
möjligtvis bara närmare djupet riktigt långt bort.

-Vi ses, sa hon i monoton,
svängde sig bort och gick.

Han såg henne med en häpen min då hon vandrade bort. Var det verkligen så meningslöst, fanns det verkligen ingen anledning till att hon plågade honom på detta viset? Han kunde inte förstå det, kunde inte tro det.
Och medan han stod där förundrad över hur detta möte slutade smög sig rädslan över honom igen då ilskan tappade sitt grepp.
För att du förtjänar det, påminde rösterna och all den tidigare kraft han hade känt försvann. Självklart, han förtjänade det. Därför blev han plågad, därför hade detta meningslösa möte ägt rum. Benen började skaka lätt när han såg hur hennes svans svepte till en sista gång och försvann i mörkret. Hon visste att han förtjänade det, därför plågade hon honom.
Han var ensam igen. Mörkret började krypa sig på. Han kved till, ville inte stanna här. Ville vidrare.
Paniken gled över honom och med ett tjut rusade han bort i natten.

[AVSLUTAT 8D]