[Det här utspelar sig när grupp Theano kommer tillbaka från uppdraget. Detta roll är till för Kenais familj och Jägarna, och håller till alldeles vid Jägarnas revir, men för att alla ska ha åtkomst av rollet låter jag det ligga utanför flockforumet. ♥ Låten jag använde som bakgrundsmusik]

Hela dagen hade spenderats vankandes av och an längs revirgränsen. En diskret stig hade trampats upp där han gått över mjukt, ungt gräs och blomster. De kommer tillbaka när som helst nu, när som helst, tänkte han. Faktum var att det var den enda tanken som ekat i hans sinne hela dagen. Brummande oro hade växt sig starkare ju längre ner solen sjönk. Långt där bak sjöd tanken: tänk om de inte återvänder, men han vågade aldrig låta den träda fram, rädd att brytas ner i rädsla. Fram och tillbaka fortsatte fadern att vandra. När som helst nu...
     Ett gällt ljud skar genom ljudet av cikadors eviga spelande. Ett triumferande, sprudlande yl. Det tog inte mer än en sekund för Kenai att fastställa dess bärare. ”Niyaha?” andades han i ren överraskning och lättnad. Ylet återuppstod igen, denna gång starkare, närmare – fler stämde in. De var hemma. De var säkra. En sådan tyngd av oro försvann att han genast kände sig flera gånger lättare. En nyfunnen energi infann sig i honom. Fler av flocken slöt sig samman med honom i väntan på att de skulle anlända. Alla delade hans upprymdhet.
     Snart kunde han även höra gruppens trampande över den täta undervegetationen, hur kvistar och växter vek sig under de tjugotal tassar som med en häftig fart närmade sig. Snart skymtade gruppens gestalter i det gröna dunklet. Luften fylldes av dova flåsningar och uppspelta gnyenden och skall. När den tvefärgade blicken fick syn på Niyaha och Nadie springandes jämsides längre bak i ledet kunde han inte längre hålla sig. Med ett tjutande gnyende tog fadern avsprång för att möta upp gruppen och sina döttrar. Niyaha sprang nästan rakt in i honom och stannade genom att trycka sig emot hans bog. Ljusa gnyenden lämnade henne i exaltation och han slickade henne överlyckligt över ansiktet där han kom åt. Sedan vände han sig åt Nadie och bemötte henne med samma överväldigande kärlek.
     ”Åh, jag har saknat er såååå mycket.” Kenai kände sig gråtfärdig. All lycka svämmade över honom och genomsyrade hela hans själ. Hur ska jag någonsin kunna lämna dem utan att förgås av saknaden?
     ”Pappa”, kallade Niyaha hans uppmärksamhet. Med ögon kantade av glitter mötte han dotterns blick. Menande såg hon bakom sig. En bit ifrån stod två vargar intill varandra. De båda såg förväntansfulla ut med leenden så breda att de lyste upp deras ansikten. Kenai kände hur hjärtat stannade för ett slag. En sprängande glädje fyllde hans bröst, och tårarna som hotat i hans ögonvrår vällde över. ”Nahuel! Far!”, tjöt han med en röst som lät 10 år yngre. Det hela kändes overkligt. Ett dovt skratt lämnade brodern när han mötte upp hans kram. Deras bogar mötte varandra och de lade huvudena över varandras nackar. Kenai visste inte var han skulle börja. ”Hur... När...” Meningarna avbröts innan de ens hunnit börjat. Med en lyckosalig blick såg han emellan de två. ”Vad gör ni här?” Lyckades han slutligen klämma fram under andan.
     ”Vi sprang på gruppen här, och tja, eftersom vi redan var på väg åt detta håll tänkte vi: Varför inte hälsa på bror lite?” Ett lättsamt skratt lämnade Nahuel. Kenai kunde inte hålla tillbaka det fånigt stora flinet hur mycket han än ville. ”Det är fina döttrar du har, Kenai.” Denahi mötte hans blick innan han såg över på Nadie och Niyaha som stod intill honom. ”Det vet jag”, svarade han med stolthet i rösten. De båda fnittrade lite. ”Jag är stolt över dig.” Denahis röst var allvarlig om än glädjefylld. Det betydde mycket för Kenai att höra det av honom. ”Jag ser fram emot att träffa resten av din familj”, fortsatte Denahi. Kenai nickade djupt i respekt. ”Ja, jag med! Vart är dem?” Nahuels röst var fylld av iver när hans gröna blick sökte av området. ”Nahuel har berättat massa saker om dig pappa!”, avslöjade Niyaha. Ett spelad allvarlig blick kastades från hans broders håll. ”Hörru! Det var ju vår hemlighet! Din lilla...” Med ett skutt fram till syskonen brottade han ner dem båda och de tjöt i skratt. Den glädje som brann i bröstet på honom, glädjen av en enhetlig familj, det var den han alltid ville ha...

Arno stämde in i Niyahas sprudlande ylande, och längde stegen i så snabba språng han bara förmådde när de nådde revirgränsen. De var tillbaks. Solen stod lågt, men de hade hunnit i tid. De var hemma igen! De hade klarat det! Han saktade inte in förrän de möttes av Kenai, vilken tycktes ha väntat på dem precis i utkanten av reviret. Med svansen vilt viftande sökte Arnos flerögda blick efter resten av flocken. Efter sina föräldrar. Efter Oberon. Hade den andra gruppen kommit hem ännu?
    Det dröjde inte länge förrän flera av flockens medlemmar dök upp för att välkomna dem hem. Arno slängde sig lyckligt tjutande mot Oberon när han såg sin broder, och krockade våldsamt med den större, blå hanen. För ett ögonblick hade han glömt metallen som klädde hans bröst, men kollisionen med brodern påminde honom om det hårda skalet. Han slickade sitt syskon i ansiktet, gnydde uppspelt över att de äntligen var tillsammans igen. Det hade inte gått mer än ett par dagar, men vid gudarna det kändes som en evighet! Han ville aldrig vara utan Oberon någonsin igen!
    Zayev dök upp inte långt efter Oberon. Arno slängde sig lika våldsamt efter fadern, och kröp nästan in under den kraftiga hellhounden i sina lyckliga försök att komma så nära som möjligt. Svansen viftade okontrollerat bakom honom. Ord föll ur hans mun i en osammanhängande röra. Han ville berätta allt, på en gång. Hur de hade sprungit så snabbt som vinden. Hur de hade hittat fisken - De hade faktiskt hittat märket! Tänk så stolt hans pappa måste bli! - de hade hittat märket, och att han hade hittat metallen. Och han hade kunnat göra saker med metallen, den var formbar när han bet i den men ingen annan kunde bita märken i den. Och han hade hittat på en sång, och de hade hittat något lustigt att äta, och han hade sett så många konstiga träd och kala kullar och träskmark och där var så mycket han ville berätta att han inte fick ur sig mer än fragment av det hela.
    Var var Naira någonstans? Arno såg sig om mitt i lyckoruset, och passade på att hälsa på flera av de andra närvarande med lyckliga leenden och slickar i ansiktena. Han såg hur Kenai mötte Nahuel och Denahi, vilka de funnit längs vägen. Dimitrij dök upp bland de andra närvarande, och Arno skyndade de korta stegen bort till ledaren för att hälsa. Han föll praktiskt taget ihop på marken under henne, fortsatt vilt viftande med svansen, innan han reste sig för att kunna slicka även henne i ansiktet. Ledaren hälsade honom med en blick. Hennes långa svans viftade också. Det gjorde Arno glad, de hade klarat uppgiften. Hon måste också vara stolt.
    När Dimitrij stegade vidare för att tala med Theano, som varit deras gruppledare, återvände Arno till Zayev och Oberon. Han kunde höra Dimitrij fråga den antagna om hur uppdraget gått, innan hon vände sig till de båda främlingarna som fortfarande var uppslukade i sin återförening med Kenai. För ett ögonblick blandades en lätt oro med lyckan i Arnos bröst. Tänk om ledaren skulle bli arg på dem för att de tog med främlingar till reviret. Han hoppades innerligt att hon inte skulle bli arg, och försökte att fösa undan oron för stunden och låta sig själv sköljas i glädjen av att vara hemma igen.

Dimitrij anlände inte långt efter de första som sprungit gruppen till mötes. Hon hade känt deras sinnen närma sig, och det var med lättnad i bröstet hon såg dem svärma ut bland träden och bambun och formligen kasta sig in i sina familjemedlemmars famnar. De hade kommit hem i tid. Sent, men i tid. Det var allt hon hade begärt. Ledaren hälsade med lugn blick de hemkomna, och viftade långsamt med svansen. Hon sänkte tillfälligt huvudet för att möta Arnos slickar när han kröp in under henne, innan hon vände blicken efter Theano.
     Den Antagna mötte hennes blick, och kom emot Dimitrij när hon vände sig till honom. Medan de andra medlemmarna återförenades och fröjdades i att vara tillsammans igen så lyssnade hon till Theanos korta redogörelse för vad som hänt under uppdraget. För nu räckte en kortare beskrivning, han skulle få tillfälle att berätta mer i detalj senare. De hade funnit märket, och hade skyndat för att hinna tillbaks i tid. Dimitrij vände sig mot de båda främlingarna som följt med gruppen tillbaka när Theano nämnde dem. Hon skulle behöva tala med dem så snart som allas rus hade lagt sig.
     ”Du har gjort ett bra jobb, Theano. Det har ni alla”, sade Dimitrij till den Antagna, och såg på honom med ett mildare uttryck än förut. Han tackade henne när hon sade att de skulle få vila och återhämta sig, och att det fanns mat kvar efter att de andra medlemmarna jagat tidigare. Han stod kvar hos henne medan hon studerade främlingarna. Hon tyckte inte om att ha främlingar på reviret, men de var tydligt bekanta med Kenai. Familjemedlemmar av vad hon hörde. Inte desto mindre skulle hon behöva tala med dem.
 
[Ville bara peta in ett litet inlägg med Dimitrij på en kant~]