[Privat för Nadie, Arno och Oberon. Utspelar sig på Jägarnas officiella sovplats, i slutet av juli/början av augusti.]

Sen sommarens behagliga värme hade spritt sig genom den kustliga skogen. Ovan de grönskande lövverken skymtades moln kantade av guld och purpur. Den dalande solen kastade sitt eldiga ljus över Acherati och färgade himmelen i ett flertal kulörer. Fåglarnas melodiösa aftonsånger hördes från skogens alla vrår. Saltmättade vindar fick det att rassla i de täta buskarna och den unga bambun.
     Det var en stilla eftermiddag. Det för en ung varg betydde rastlöshet. Den ljusa valpen låg ovan på en gräsklädd klippa i flockens huvudsakliga sovplats. Klippan var egentligen taket till en av lyorna, i vilken resten av hennes syskon fortfarande vilade i. Niyaha själv hade tagit en sovstund, men hade vaknat tidigare än de andra.
     Klagande, högljudda stön lämnade den unge när hon diskret försökte väcka något av sina syskon.  Uttråkat skruvade sig den ljuspälsade. Genom att lägga sig på rygg och slå med tassarna emot svalor som jagade varandra i spiraler på himlavalvet försökte hon fördriva tiden. Tiden tyckte dock till hennes fördärv gå outhärdligt långsamt.
     Till sist kom stunden då valpen inte längre kunde hålla sig. Hastigt snurrade Niyaha runt, för att sedan hävda sig upp på benen. Den kortvariga yrseln som uppstod fick henne att ruska på sig, som för att kvickna till. Sedan - utan att tveka - tog valphonan avstamp och hoppade ner från den mjukt klädda klippan. Med en lättare duns landade hon på marken och tvingades att rätta till sig då balansen verkade svikta. Med ljudlösa rörelser vände Niyaha sig om, och såg ner i dunklet av lyan. För att försäkra sig om att det var rätt, lät hon ögonen vänja sig till mörkret innan hon väsande kallade efter sin syster.
    "Nadie. Nadie!" Stämman var av klagande ton, nästan lite bitsk. "Kom igen. Vakna!" Svansen piskade i en således irriterad takt för att fullfölja hennes attityd till tristessen som drabbat henne.

Den unga valpen hade legat stilla innanför lyans stora öppning ett bra tag. Han hade sovit en stund, men hade vaknat igen och kunde inte somna om. Mamma och Pappa var inte där just nu, och Arno hade blivit tillsagd av Zayev att han skulle stanna när han varit på väg att följa efter dem ut innan. Valpen hade suckat ljudligt, men lagt sig i öppningen där han åtminstone kunde se ut även om han inte lämnat boet.
     Det hade dock inte dröjt lång tid förrän Arnos uppmärksamhet fångats av rörelser längre bort. Han misstänkte att det var de andra valparna, de som inte var Oberon och som kallade den vita och den bruna för mamma och pappa istället. Lojaana, Lojan, Loi, något. Och Kenai. Men de var inte hans mamma och pappa. Arno var inte helt säker på hur det gick ihop, men det var så det var i alla fall.
     Den blå valpen hade svårt att hålla sig, och efter att ha legat och försökt låta bli att intressera sig för det som rörde sig en stund så gick det inte längre. Arno reste sig upp på klumpiga ben. Svansen stod stelt ut bakom honom när han sträckte på sig och kastade ett par blickar över närområdet. Han kunde inte se Mamma eller Pappa någonstans. Han tvekade för ett ögonblick, såg efter Oberon som fanns i närheten, innan han tog ett par steg ut utanför lyans öppning. Där stannade han och såg sig omkring igen. Fortfarande ingen Mamma eller Pappa. Det de inte såg kunde de inte säga till honom om sen, väl? Övertygad av sin egen tanke kände han sig med ens modigare, och skuttade en bit bort från lyan, med svansen stelt höjd och öronen nyfiket spetsade. Bort mot vad det nu var som rörde sig.

Nadie var inte den som var överförtjust i att sova. Hon hade svårt att förstå varför mamma och pappa ville att hon skulle gå och lägga sig varje kväll, just när hon och hennes syskon hade så roligt. Hon önskade att de kunde komma överens om något bättre, så att hon till exempel bara behövde sova varannan dag. Sömn var onödigt och stal bara tid från lekstunder.
  Samtidigt betydde inte det att hon tyckte om att bli väckt, bara sådär. När hon väl somnat var det ganska skönt att bara ligga där och drömma. Hon älskade i smyg känslan av att vara varm och sömnig. Systerns anklagande stämma som upprepade hennes namn jagade bort sömnen och valpen vaknade långsamt till. Hon blinkade sömnigt och gäspade stort. Lite klumpigt reste hon sig upp och snubblade över en svans när hon tog sig ut mot den ljuspälsade systern.
  Nadie kisade mot ljuset som stod i kontrast till dunklet i lyan. Hon var fortfarande inte helt vaken och en stor gäspning slapp ur henne.
  ”Jag är vaken nu.”, försäkrade hon sin syster. ”Vill du leka?” Det föll sig som en naturlig fråga. Hon kunde inte komma på en bättre anledning till att hon blivit väckt annars. Niyaha var inte en elak syster och det var osannolikt att hon väckt den mörkpälsade bara för att var elak.
  Något rörde sig i ögonvrån och hon snurrade runt för att mötas av åsynen av en blå valp. Hon kände igen honom. Han såg konstigt ut, precis som resten av sin familj, men det hon fan konstigast var att han kallade den där blåa björnen för pappa. Det var skumt. Vad hon visste var hennes far den enda som hette pappa. Hon undrade om de andra två valparna hade börjat härma henne och hennes syskon.
  Hon skakade på huvudet för att samla tankarna och återvände till verkligheten.
 ”Heeeeej.”, sa hon och drog ut på ordet. Nadie hade skyggt betraktat de båda blåa bröderna från skuggorna när de lekt, och kände sig ganska säker på vem som var vem i alla fall. Hon var fortfarande lite osäker på vad de hette, men försökte sig på något hon trodde var rätt.
  ”Det är du som är Ano, va?” Hon reflekterade inte över att hon kanske missat en stavelse i namnet.

Oberon gäspade yrvaket och höjde huvudet från sina tassar där han låg hopkurad inne i lyan. Han hade sovit oavbrutet genom hela natten och hade aldrig lagt märke till att föräldrarna lämnat lyan. Trött såg han sig omkring och fann att han var ensam. "Mamma? Pappa?" provade han och satte sig vingligt upp. De var inte där och Oberon gjorde antagandet att de lämnat dem – han och Arno – ensamma en stund för att göra någon tråkig vuxensak. De gjorde det ibland. Med högljudda smackanden såg han sig omkring i den dunkla miljön, men ingenstans såg han sin broders ljusa gestalt. Inte hade väl han blivit lämnad ensam medan Arno fått följa med? 
   Efter att ha letat runt i grottan efter sin broder och försäkrat sig om att han inte låg och lurade på honom någonstans rörde sig Oberon sakta mot grottöppningen. "Arno?" viskade den blå valpen försiktigt när han kikade ut ur grottöppningen. Ingen Arno syntes till. Han tog ett steg ut i gräset men ångrade sig snabbt och backade in i boet igen. Nej, han vågade inte. Det var fortfarande lite läskigt där ute. "Arno, det är inte roligt." muttrade den blå irriterat och satte sig ner. Kunde han inte bara komma fram? Dumma Arno. 
   Sekunder som kändes som timmar för den lilla valpen fick honom att börja tro att någonting hänt. Han kunde inte förstå varför ingen var här. Varför var han ensam? Med blanka ögon stirrade Oberon framför sig på det dumma gräset och den osynliga gräns han inte vågade korsa. Inte långt från tårar höjde valpen nosen mot skyn. "Arnoooooooo!" tjöt han utdraget. "Mamma! Pappa!"

[Oberon är en fegis och vågar inte lämna lyan så vida inte Arno kommer och hämtar honom c:]

Den milt frustrerade minen i valptikens anlete falnade så fort systern började röra sig. Svansen började ivrigt slå bakom henne. Niyaha backade några steg från lyans mynning för att låta Nadie komma ut. Ett mjukt fnissande lämnade den ljusa när den mörka systern gäspade. När systern frågade om hon ville leka, nickade Niyaha entusiastiskt och ett stort leende spred sig i hennes ansikte.
     De två syskonen verkade lägga märke till hur något rörde sig i ögonvrån, och snurrade rytmiskt runt tillsammans. Det var en av de andra valparna, och inte deras syskon - det hade pappa förklarat. Nadie hann hälsa först, och Niyaha stod bara tyst med ett leende över läpparna när hon mötte den andre med blicken. Ett försiktigt, tillbakahållet fnitter lämnade henne när systern frågade om han hette Ano.
     "Nadie, din dumbom - det är Arnooooo!"  sade hon emellan det försiktiga skrattet. Lekfullt knuffade hon till sin syster med hela sin sida. Det ljusa skrattet tystnade dock fort när hon hörde hur någon ropade. Det lät som en valps röst, men inte någon av hennes syskon - var det Arnos bror? Den lätt bestörta blicken förflyttades till den blå valpen.
     "Är det din bror?" frågade hon med en förvånad ton.

Så snart som Arno kommit nära nog för att se de båda äldre, och märkbart större, valparna så stelnade han till. De upptäckte honom samtidigt som han upptäckte dem. Den tidigare stelt höjda svansen försvann snabbt in mellan bakbenen, och han kröp osäkert ihop en aning. Den mörkare av de äldre valparna hälsade och frågade om han var Ano, varpå den ljusare av de båda snabbt rättade den första.
     Arno skulle just till att räta lite på sig igen och svara på hälsningen när hans brors röst ylade bakom honom. Arnos ögon blev en storlek större och öronen spetsades när han överraskat studsade upp på stela tassar och snabbt vände sig om. Utan att bry sig om att det var oartigt att lämna de andra utan att ens hälsa eller säga hejdå så satte han av på klumpiga ben i så snabba språng han klarade av.
     "Oberoooooon!", ropade han högt med sin ljusa, gälla stämma. Tänk om något hänt Oberon nu när han var ensam. Pappa skulle aldrig förlåta honom då. Arno skyndade tillbaks mot grottan, men behövde inte röra sig så långt innan han hittade Oberon sittande på rumpan med nosen i vädret. "Oberooooon!", ropade han igen och studsade bort till brodern, med svansen åter styvt höjd och pendlande bakom honom.

Nadie, din dumbom - det är Arnoooo!

Niyaha skrattade lätt och Nadie rodnade. Rodnaden var mer för sin felsägning än för att ha blivit kallad dumbom - så länge det var sagt på det sättet som Niya alltid sa saker på så var det okej. Den lätta knuffen fick henne att vackla ett halt steg, men hon rätade upp sig i tid innan hon föll.
De mörka öronen ryckte till vid det plötsliga ljudet av en ny, ljus valpröst. Niyaha formulerade och ställde frågan åt Nadie, men Arno svarade inte. Han studsade iväg mot sin bror och lämnade kvar de båda unga tikarna.
Nadie såg förvirrat på sin syster. Skulle de följa efter, eller stanna här? Arno behövde tydligen hjälpa sin bror, och hon visste inte om han skulle komma tillbaka. Vad hette hans bror?
Hon fick svaret när Arno åter ropade hans namn. Nadie tröttnade på att bara stå där och tog några försiktiga, nyfikna steg mot valparnas röster. Hon förmodade att systern skulle hänga på. När hon kikade fram bakom ett träd mot den andra lyan föll hennes blick på den andra av de båda bröderna - Oberon. Han satt på rumpan och ropade efter hjälp när Arno kom fram till honom, men Nadie kunde inte se något som kunde ha skrämt honom. Försiktigt tog hon några steg fram igen och kikade lite på de båda.

[Stör mig på att jag har indrag i Word, men när jag klistrar in här försvinner det. Mörph.]

Valpens egna lilla röst som ylade efter sin familj gjorde att Oberon inte hörde sin broder ropa på honom. Han drog ännu ett djupt andetag och stämde ut i ny sång. ”Arno! Pappa! Mamma! Ar--” Den blå valpen tystnade tvärt och om de ännu ej resta öronen hade kunnat, hade de ställt sig alert uppe på det lilla huvudet. Arno stod framför honom och ett töntigt, överlyckligt leende spred sig över den lilla valpens läppar. ”Arnooooo!” tjöt han glatt och den osynliga linjen han tidigare inte vågat korsa tycktes obefintlig när han så snabbt han kunde rusade fram till sin broder som studsat fram för att möta honom.
   ”Var har du varit? Var är mamma och pappa?” kastade Oberon ur sig utan att knappt ta några andetag samtidigt som han slaskade Arno i ansiktet. ”Kolla vad jag kan göra!” Han drog sig undan från sin broders nu genomblöta ansikte och lyckades, efter viss möda, sluta det översta ögonparet. En kort fnittrande lämnade honom och han skakade på huvudet så öronen fladdrade. ”Jag ser ut som de tvåögda!” Glatt stampade han på stället och skulle precis till att omfamna den andra blå när han lade märke till en mörk valp som iakttog dem längre bort. Perplex stannade han upp, uppenbarligen överraskad över hennes närvaro. ”Hej.” pep han hastigt och lustigt fram och tog ett steg bakåt.

Nadie var alltid snabbare än henne - hur mycket den ljusa systern än försökte så kunde hon aldrig komma ikapp. Frustrerade miner spelade i hennes ansikte när hon sprang efter. Likt den mörkpälsade valpen, stannade hon vid ett träd och kikade fram. De två blå bröderna stod vid varandra, och Oberon verkade må bra nu. När han sedan lade märke till dem och hälsade, tog Niyaha försiktigt några steg framåt. Ett vänskapligt leende låg över hennes läppar. Den fyrögda verkade lite blyg, så Niyaha stannade en bit bort.
     "Hej." sade hon med samma leende som tidigare. Det var inte första gången de setts, men inte ensamma utan föräldrar. Det gjorde att det hela kändes lite mer främmande.

Arno mötte sin broders leende med ett lika brett flin, och han slickade i luften mot Oberon, och sedan i dennes ansikte när han kom närmare. När Oberon undrade var mamma och pappa var så stannade Arnos tidigare snabbt pendlande svans upp för ett ögonblick.
    "De är och pratar tråkigt och det var tråkigt för du sov och jag hade tråkigt och jag skulle bara kika lite men..." Hans ordflöde slutade när den mörkare av bröderna plötsligt drog sig undan skulle visa något. Arno såg storögt på när Oberon med lite svårighet slöt två av sina fyra ögon. Den ljusare valpens min gick från förbluffad till exalterad när ett leende som kunde ha kluvit hans ansikte i tu spred sig över läpparna.
    "Whoaaa, så häftigt! Jag vill också kunna göra så!" Svansen började vifta våldsamt bakom honom igen, och han trampade glatt på stället. När den andre plötsligt stirrade bakom Arno så stannade glädjen tillfälligt upp igen. Arno vände sig snabbt om, och kom plötsligt ihåg de andra valparna när han såg dem stå en bit bort. Svansen sänktes under mankhöjd och viftade osäkert i en vid båge. Då Oberon hälsade och backade ett steg så såg Arno först på brodern, och sedan tillbaks på de båda tikarna. Blicken flackade för ett ögonblick över platsen medan hans hållning sjönk en aning. Han kom dock genast på sig själv igen och försökte att sträcka på sig, trots att osäkerheten tydligt sken igenom. Om de skrämde Oberon så skulle han minsann skrämma dem! Eller i alla fall inte vara skrämd av dem. Trots att han kanske var det egentligen. Men det fick de inte veta!
     "H-hej", hälsade han med en röst som nästan råkade bli gäll av den plötsliga nervositeten. Öronen lade sig ut åt sidorna.

Nadie insåg att hon kanske borde säga något, men hon var osäker på om någon skulle lyssna. Niya var henne i hälarna och snart fanns de båda systrarna på plats för att se hur de båda bröderna slickade varandra i ansiktet och hur den yngre av dem slöt det övre av sina ögonpar. Nadie fann det inte så speciellt, men hon blev fascinerad av att han hade flera ögon. Det hade den första, Arno, i och för sig också, men hon hade inte riktigt lagt märke till den. Oberon fick syn på dem och pep fram en hälsning. Arno vände sig om och hälsade även han på dem. Pälsen i Arnos ansikte såg blöt ut. Nadie fäste blicken vid den för något ögonblick, mindes hur den andre hade låtit sin tunga dansa över Arnos ansikte. Hon fnissade lite.
    "Hej. Har ni bott här länge?" Nadie la huvudet på sned. Hon ville veta om hon kanske missat att det funnits potentiella lekkamrater hela sitt liv. Tiken hade nog inte vågat ställa frågan om hon inte känt sig säker. Hon kände sig trygg i sig själv med Niyaha bakom sig, och dessutom var hon faktiskt äldre än de där två.
    "Niya och jag har bott här med mamma, pappa och de andra jättelänge." Hon nickade viktigt på huvudet. Nadie hade en förmåga att babbla på om vad som helst när hon inte hade något vettig att säga.

Den mörka av syskonduon tog till orda och det var med ett förundrat uttryck i det runda ansiktet Oberon blygt kikade fram bakom sin blå broder. Bott här länge? Ja, det hade de väl? Så länge han kunde minnas i alla fall. ”Jaaaaa …” började den blå trevande och blinkade upprepade med sina runda ögon.
    Med ett par trevande steg slöt Oberon upp vid sin broder. De fortfarande ej resta öronen stod så spetsade de bara kunde uppe på det lilla huvudet och den smala svansen svepte avvaktade bakom honom. ”Vi har bott här heeeeeeela vårt liv.” svarade han med sin gälla röst och tippade huvudet till sidan. ”Visst Arno? Visst har vi det?”

De djupblå blicken hoppade emellan de andra tre. Niyaha såg lite fundersamt på Nadie när hon ställde frågan - hade hon inte sett bröderna förut? Det hade åtminstone hon själv. Men utan att ifrågasätta nickade hon instämmande till sin syster påstående. Ja, de hade bott här så länge de levt.
     När den andra brodern, inte Arno, talade så fnissade hon lite. Svansen viftade ganska raskt men inte med en överdriven entusiasm.
     ”Vad brukar ni leka? Vi kanske kan leka tillsammans!” föreslog hon glatt och lät ögonen växla måltavla emellan Arno och Oberon.

Arno nickade snabbt och instämmande när Oberon sade att de bott där i hela sitt liv. "Jaa!" Utbrast han, och blicken flackade åter mellan brodern och de båda andra valparna. Självklart hade de bott där hela livet. Var skulle de annars ha bott? Mamma och Pappa bodde ju här, och flocken, och alla.
    Då den ljusare av de andra valparna - han hade för sig att hon hette något på N. Najha. Niye. Neh. Något - frågade vad de brukade leka så pendlade Arnos blick åter tillbaks till Oberon, innan han fokuserade på de andra. Svansen viftade lite häftigare bakom honom. De kunde leka tillsammans. Han ville leka. Han tyckte om att leka. De tre, fortfarande slappa öronen klippte på hans huvud.
    "Jaa", började han med en utandning. Han var fortfarande lite osäker, men hade en alert, lekfull glimt i ögonen. "Vi brukar... eh... Brottas. Och jagas och gömmas." Han sträckte lite på sig själv, men såg åter på Oberon för bekräftelse medan han talade.

De båda bröderna bekräftade hennes fråga. Hon hade sett de båda förut, men inte hela livet. Skumt. Hur kunde de ha bott här hela livet? Hon reflekterade inte över att de kanske hade olika livslängd.
   Niyaha kom med ett förslag om att de skulle leka tillsamans. Vid ordet leka började Nadies svans slå våldsamt och hon nickade instämmande. Niya var så smart. För en sekund kände hon sig lite avundsjuk på sin syster, men insåg snabbt att det kanske ändå var bra. Om man var smart hade man ju en stor hjärna, och med en stor hjärna blev det jobbigare att springa snabbt. Hon kände sig nöjd med den slutsatsen och riktade sin uppmärksamhet mot Arno när han pratade. Nadie rynkade fundersamt pannan.
   "Jag och Niya brukar också leka sånt. Men jagas gör vi bara när vi är fler, för annars är det inte kul." Hon log. "Men nu är vi fler, så det går! Eller vill ni brottas?"

Oberon riktade uppmärksamheten mot Arno och såg nästan skrämt på honom vid hans ord. Skulle de leka tillsammans med de tvåögda? Men hur? Han var inte säker på om han ville det, eller rättare sagt om han vågade. Han hade sett de andra valparna leka. Det såg roligt ut och många gånger önskade Oberon att han också var med, men han kunde ändå inte undgå att känna sig aningen skeptisk till det hela. Det kändes läskigt, speciellt när varken mamma eller pappa var med. 
    "Och dansa ... efter ... efter svansen." kastade han tafatt ur sig efter att Arno berättat vad de brukar leka. Varför han sade så visste han inte. De båda brukade jaga sina svansar – både varandras och sin egen – men det var kanske ingenting man berättade. Oberon fnissade försiktigt utan att riktigt veta varför och skruvade på sig medan konversationen förflöt. Han försökte stilla sin blyghet genom att rikta uppmärksamheten mot en liten sten på marken som han försynt pillade på med framtassen. Det gav honom en ursäkt att inte besvara Nadies fråga. Arno fick bestämma vad de skulle leka med de andra.

[Oberon är så himla awkward. Orkar inte.]

Brottas, jagas och gömmas. Det var alla saker som hon lekt tidigare. På ett sätt var det en liten besvikelse – Niyaha ville alltid hitta nya lekar att leka. Men det visade sig att Blåbröderna inte verkade så annorlunda jämfört med hon och hennes syskon (förutom att de hade fler ögon då).
     När Nadie föreslog springa, så såg hon något uttryckslöst ut på henne. Niyaha ville inte jagas när det bara var de två. Då skulle ju bröderna se att Nadie var mycket snabbare än henne – det ville hon absolut inte. Den djupblå blicken såg på de två mindre bröderna.
     ”Vi kan väl gömmas?” frågade hon med en glad stämma. ”Om ni vill, så kan jag och Nadie gömma oss så får ni leta, sen får ni gömma er och vi letar er!” Föreslog hon och nickade något stolt åt sin tanke. Det kunde ju vara lite pinsamt att leta själv, det tyckte iallafall hon.

Arno reagerade inte på Oberons skrämda blick, utan nickade bara instämmande när brodern lade till att de ibland dansade efter svansen också. Då de båda småtikarna kom med förslag på vad de kunde leka så lyckades den ljusare blå valpen först inte svara. Han stammade fram ett ljud, men tystnade snabbt igen. Svansen viftade trevande bakom honom medan han tänkte. Blicken flackade snabbt till Oberon och tillbaks till Nadie och Niyaha. Ja, han ville leka!
     "Gömmas?" Han såg mot Oberon igen för att få bekräftelse på att det var okej, innan han nickade för sig själv. "Ja... Ja! Jag... vi kan... jag kan..." Han fortsatte att vända huvudet fram och tillbaka mellan brodern och de andra valparna. "Jag räknar!" utbrast han plötsligt, vände abrupt ryggen mot de båda tikvalparna och slöt ögonen hårt. Han började, utan att vänta på svar, att räkna högt. "Ett!..."

Niyaha verkade inte alltför förtjust i Nadies förslag. Hon såg oförstående på den ljusa systern. Varför inte jage? Jage var ju roligt! Men Nadie klagade inte. Gömma var också kul!
   Arno vände sig helt plötsligt om och började räkna. Nadie spratt till av den plötsliga signalen. Hon svängde helt om, snubblade till men satte full fart mot skogsbrynet. Hon var inte vidare tyst där hon for fram, men det var inte meningen. Så fort hon kommit in i skogen såg hon sig om. Var kunde hon gömma sig? En liten grop i perfekt storlek fångade hennes uppmärksamhet. Hon delvis hoppade, delvis halkade ner.
   Väl nere insåg hon direkt att hon skulle bli hittad. Nadie stack upp huvudet ut gropen och såg sig om efter ormbunkar. Hon hittade några nära nog. Med tänderna ryckte hon till sig dem. Hon drog av så många hon kunde och slängde ner dem i gropen för att sedan strö ut det över sina bakben så gott det gick.
   Resultatet var halvdant och Nadie hade en äcklig bismak i munnen. Det var inte värt besväret, tänkte hon surt.

Oberon såg upp mot sin broder, mötte hans blick och gav honom ett mjukt leende. "Gömmas." bekräftade han med en svag nickning och den smala svansen började försiktigt svepa bakom honom. 
    Arno vände sig plötsligt om och började räkna. Oberon hoppade bak ett halvt steg och såg efter de två tikvalparna som skyndade sig iväg för att gömma sig. Oberon visste inte riktigt vad han skulle göra, men Niyaha hade sagt någonting om att de skulle leta två och två. Han harklade sig tyst. "Arno, ska jag också räkna?" viskade han medan brodern högt räknade. "Arno?" Oberon såg sig förvirrat om. Var det meningen att han skulle gömma sig? Han trodde inte det. Snabbt knep han ihop ögonen trots att mer än halva tiden redan gått och skuttade otåligt på stället.

Svansen slog bakom henne oavbrutet utan att tappa sin entusiasm. När Arno erbjöd sig att börja räkna svarade hon glatt: ”Okej!” Utan att tveka så vände sig han om och Nadie försvann fortare än Niyaha hann reagera. Det fanns ingen tid att gräma sig över sin systers snabbhet, men med ett bittert uttryck i anletet lämnade hon bröderna bakom sig.
     Vart skulle hon gömma sig? Unghonan stannade upp för att se sig omkring. Hon kunde höra Arno ropa siffra efter siffra, och snart hade mer än halva tiden gått. Nästan lite panikslaget snurrade Niyaha runt. Ner i en lya? Det var sista chansen.
     Valptiken rusade fram till första bästa lya och såg ner i den lite snabbt – ingen verkade vara där. Utan en extra tanke så sprang hon ner i lyan. Dunklet gjorde att hon inte såg vidare bra, men det skulle bara göra det svårare för dem att hitta henne, tänkte hon. Plötsligt klev hon på något långt, smalt. Det kändes som en trädrot fast mjukare, kanske var den rutten?
     ”Aj!” utbrast någon. Niyaha frös till. Något rörde sig i mörkret, och plötsligt möttes hon av ett par gula ögon. ”Nämen tjena plutten!” Det var Sixten. Niyaha andades ut och slappnade av. 
     ”Får jag fråga vad du gör här? Försöker du sno min lya, va?” sade han skämtsamt och skrattade. Valpen fnissade lite innan hon svarade viskandes; ”Jag gömmer mig för Arno och Oberon.” Stäppvargen log glatt. ”Ja men varför sa du inte bara det! Kom, göm dig här.” Sixten flyttade sig lite och gjorde rum för Niyaha bakom honom. Utan någon vidare försiktighet eller smidighet klättrade hon över honom och tryckte ner sig emellan honom och lyans vägg. Här skulle de minsann inte hitta henne, det kunde hon slå vad om!

"Tre. Fyra. Fem... eh... Sju!.." Han hörde hur de andra valparna spratt till och hur tikarna sprang iväg. Oberons viskande, osäkra stämma letade sig genom Arnos högljudda räknande. Han kisade på sin bror och nickade demonstrativt, utan att sluta räkna, för att visa att han också skulle räkna. Efter att ha kommit en bit bland siffrorna - vilka var väldigt luriga och svåra att komma ihåg, och han upprepade sig ett par gånger trots att han försökte sitt bästa - så kom den ljusblå valpen på att de inte hade bestämt till vart de skulle räkna.
     Efter att ha bestämt sig för att han hade räknat tillräckligt länge så öppnade Arno ögonen med ett triumferande "Ha!" Han skuttade snabbt upp på tassarna och såg sig snabbt om. Han kunde inte se varken Nadie eller Niyaha. Tusan. Med viftande svans och en lekfull uppsyn knuffade han till Oberon.
     "Såg du dem? Kom, vi letar hitåt!" Arno var för uppspelt för att vänta på ett helt svar, och skuttade efter bara ett litet ögonblick iväg i en slumpmässigt vald riktning. Han trodde att han hade hört någon försvinna iväg på det här hållet, men han var inte helt säker. Han hade ju varit upptagen med att försöka komma ihåg siffror, och siffror var jobbigt.

Nadie lyssnade på när Arnos röst stadigt räknade vidare. Han missade några nummer, och hon kände sig riktigt nöjd över att hon faktiskt kunde räkna. Det var allt en riktig fördel i lekar som den här! Nadie fnissade till lite för sig själv men låg stilla.
   En halvminut senare var hon uttråkad. Arno slutade aldrig att räkna och ormbunkarna fick det att klia. Hon suckade så djupt att växterna fladdrade till av luftdraget. I samma stund slutade hanvalpen att räkna, och ropade något till sin lillebror. Nadie stelnade genast till. Sedan insåg hon att hon i sin tristess rört på sig, så hon grävde sig ner så gott det gick under det tunna lagret med ormbunkar hon samlat ihop. 
   Hon hoppades att de skulle hitta Niyaha först, så att hon inte skulle behöva vara den som förlorade.

De två bröderna pratade i snabb takt i munnen på varandra, båda uppspelta över faktumet att de nu skulle få börja leta de andra valparna. "Va? Ja, jo jag såg dem springa. Ditåt! Eller, ditåt?" kastade Oberon ur sig medan Arno fortsatte ställa honom frågor om vart Nadie och Niyaha hade kunnat gömma sig. Han hörde inte särkilt mycket av vad hans broder sade, utan var mer upptagen att se sig omkring och surra osammanhängande.
    Arno valde plötsligt riktning och utan att ifrågasätta honom skuttade Oberon efter. Under tiden fnittrade han okontrollerat och försökte gripa broderns svans. "Vi måste lukta Arno. Spåra. Så här!" Oberon tryckte nosen mot marken för att vara säker på att hans broder förstod vad han menade. Han drog ett ljudlig andetag tills ögonen nästan tittade i kors.

Arno fnittrade ljudligt när Oberon bet efter hans svans, och när brodern sade att de behövde spåra så stannade den ljusare av valparna upp. Det redan breda leendet blev om möjligt ännu bredare när han såg på sin broder, innan han själv tryckte nosen i marken. Han försökte dra in luft, endast för att få in en massa jord och smuts i näsborrarna, varpå han fnös ljudligt istället. Han nös till, och höjde abrupt huvudet innan han skrattade och försökte igen. Den här gången tryckte han inte nosen lika hårt mot marken.
     Med vilt viftande svans försökte Arno känna dofterna genom nosen. Det luktade jord, och gräs. Vatten och av honom själv och Oberon. Det luktade ganska mycket av Oberon. Och av deras föräldrar, även om deras lukter inte var lika... Lika nära? Det var lustigt det där med dofter. Han hade fortfarande inte riktigt förstått det. Det fanns dofter från andra ur flocken också, men Arno kunde inte skilja alla åt, och hade svårt att skilja dem ens från många av skogens egna dofter.
     Efter att ha luktat runtom sig på nästan samma ställe en stund så grymtade Arno ljudligt och höjde åter huvudet. Han såg ner i marken med en missnöjd min.
     ”Det är så svåårt!”, gnällde han och såg på Oberon. Med tankfullt dragna läppar stod han still för ett ögonblick innan han kom på att det ju faktiskt gick att gå och lukta samtidigt. Kanske hjälpte det? Han stoppade än en gång nosen i marken, och började gå framåt med ljudliga sniffanden.