Några få löv hade börjat blekna när hon lämnade skogen bakom sig. När hon kände det nya landskapet undertassarna så var hennes första reaktion att känna en stor osäkerhet. Nu fanns inte de skyddande stammarna längre, utan ett öppet landskap låg framför hennes unga tassar. Det fanns inte mat så långt ögat nådde, så Tycha vandrade hungrig. Det var inte enkelt att se i det höga gräset, då hon inte såg mer än några centimeter framför sig, men det skyddade henne bra - men inte lika bra som stammarna i Kaiwood.

Solen steg sakta, det var endast någon timme kvar innan solen skulle stå högst upp på himlen. De kyliga vindarna drog igenom gräset och slog i mot Tycha. Hon hade vandrat upp en liten väg efter sig i gräset, men fortfarande inte hittat mat eller något spår av lämplig föda för en liten valp. Som ensam valp var livet tufft, hon visste inte mycket och förstod ännu mindre. I Kaiwood så hade det varit enklare att få mat, hon visste var fågelbona låg och vart gnagarnas hålor låg, men inte på Numoori slätten, där visste hon endast att det fanns gräs, högt gräs.

Ovetande så kände hon hur marken förändrades drastiskt, hon tog förvånat flera steg bakåt och kunde se hur något pälsbeklätt försvann ner i hålet. Tycha försökte pressa ner sin tass men kom inte ner mer än ett par centimeter. Att ha varit så nära fick henne att sätta sig ner och surt puta med läppen, "Dumma dumma dumma!" utropade hon surt samtidigt som hon satt och stirrade ner i hålet och väntade på att varelsen skulle komma upp igen.

Nibber hade, med en viss möda, klättrad upp i en trädstam där han lagt sig till rätta mellan grenarna och de gulnade löven. Det rundade huvudet låg placerade ovanpå de taniga tassarna, och öronen hängde avslappnat åt sidorna. Ögonen var slutna till hälften, medan tankarna långsamt vandrade, bort från den ändå inte så välkända Numoorislätten. Den underdimensionerade hanen tänkte tillbaka på hans första möte utanför hans egen art - och det hade varit en mycket märklig varg att möta. Elak var han iallafall inte, tur det. Men man visste ju aldrig...

Det ryckte plötsligt till i öronen, och de reste sig automatiskt uppe på hjässan. Nosen darrade till och ögonlocken slogs upp, varpå huvudet höjdes lika fort. Återigen ryckte det i öronen. Det var ett ljud av tassar i gräset, ett ljud som förenades med klangen av en ungdomlig röst nedanför stammen.
"Dumma, dumma, dumma!", lät den, och Nibber kunde skymta något brunt och ulligt mellan löven. Nyfiken reste han sig, ljudlöst, och tog sig på tysta tassar ner mellan grenarna tills varelsen uppenbarades. Var det... En valp? Trots att det tycktes vara en valp, uppenbarligen var det en valp, så var den nästan lika stor som honom själv. En aning skrattretande.
Den kunde väl knappast vara farlig. En så liten. Några tänder hade den ju knappast iallafall. 
"Vad sysslar du med?"
Nibber plirade nyfiken ner mot den unga varghonan.

[Förlåt för sjukt segt svar, men hade tänkt att avsluta hans första roll först. Tyvärr verkar det inte bli något av det än på ett tag, så nu är jag tillbaka c:]

"Vad sysslar du med?"
En röst störde Tychas väntan, till en början så trodde hon att det var någon var som hon kände. Hon tappade genast tankarna på den försvunna maten och vände sig lyckligt om. Men där stod något annat - vad det nu var. De följande sekunderna försökte hon förstå vad det var. Det såg absolut ut som en geting, men den pratade! Efter att ha fastställt - vad det nu var - så fick hon kontroll över kroppen. Hon susade iväg så snabbt som de små benen bar. Men en sten korsade hennes väg - en sten som Tycha inte märkte - så hon for rätt in i den, med huvudet före.

"Geting, en geting, geting!" utan att tänka på smärtorna så vände hon sig om, fortfarande sittandes ner, och såg på getingen. "Stick mig inte!" valpens röst var pipig men skräckslagen. Den tidigare frågan upprepades - vad var det för något. För allt i livet så visste hon inte vad det var, inte heller ifall den var farlig. Vilket gjorde henne ännu mer skräckslagen.

[Yay c:]

Deras blickar möttes under en kort sekund, mörkt brunt mot blå - innan den valphulliga ungen spratt till och skuttade iväg genom gräset allt vad de krumma benen bar. Men vad hon inte tycktes ha noterat var den sten som reste sig upp ur jorden strax bakom henne - och med ett ihåligt "knock" som påminde om hur ett ekollon studsade mot bark, törnade hon in i den med huvudet före. Nibbers långa öron föll slappa ner en aning i förvåningen (han kunde däremellan inte undgå att återigen lägga märke till hur trubbiga, tråkiga öron andra vargar hade), betraktade den tjutande valpen, någonting om en geting och "stick mig inte", innan han brast ut i skratt. Med ett mjukt skutt så tog han sig ner från grenen och landade med fjädrande ben i gräset. Ögonen fästes på den ulliga, brunpälsade innan han återigen gav ifrån sig ett ljud som var en blandning mellan hejdlöst fnitter och skratt.
Det var roligt egentligen, hur stor valpen var, trots att den knappt tycktes vara hälften av hans egen ålder. Oerhört söt, var vargynglet också.
"Lugn, ditt överdimensionerade skrälle", sade han ogenerat och betraktade henne med vänlig min. Orden menade han inte, utan ville bara se hennes reaktion. "Nej, jag är ingen geting. Det är bara vad vi vill att ni ska tro! Jag är en wapu." Hanen svängde menande med svansen för att poängtera att där inte fanns någonting vasst att sticka sig på.

[fel karaktär först xD]

"Lugn, ditt överdimensionerade skrälle"
"Över vadå'?" det slog total kortslutning i valpens huvud, vad pratade jätte getingen om egentligen? Den pratade kanske inte samma språk som henne - hon kanske bara hallucinerade.

"Nej, jag är ingen geting. Det är bara vad vi vill att ni ska tro! Jag är en wapu"
Det blev inte bättre i Tychas skalle när jätte getingen fortsatte att prata. Ville den att hon skulle tro att han var en geting? Varför då? Nej, det här var helt konstigt - omöjligt att förstå. "En waaapuu?" hon smackade med munnen och granskad geting vargen. "Har du en förklädnad?" Tycha pratade med en röst som liknade hyperblandad förvirring."Eller, eller har du blivit stucken av en geting och liknar därför en? Fast du är egentligen en varg?" hennes idé var egentligen helt oväsentlig - men hennes lilla valp hjärna kunde inte komma på en smartare lösning.
Den tidigare paniken som plötsligt kommit var som bort blåst, då varg getingen inte verkade så farlig, faktiskt inte farlig alls!

"Ameeeh!" Suckade Nibber demonstrativt och ruskade lätt på huvudet så öronen vaggade. Hon var allt rätt trög, den lilla. Å andra sidan hade hon väl knappast sett mer av världen än moderns mage, så ung som hon verkade. Ja, vart var föräldrarna, förresten? Var det inte oansvarigt att lämna en sån liten pälstuss ensam?
Så fästes de små, rundade ögonen på den unga honan igen, då han tog ytterligare några steg framåt. Han höjde högertassen och daskade slött till henne i huvudet, så löst att det inte skulle göra ont. "Gör dig inte dummare än vad du ser ut, det är inte ens en geting jag ska föreställa, utan ett bi". Han uttalade det som om det vore någonting ypperligt självklart, vilket det var - för hans ras. Ännu en kort suck lämnade honom då han damp ner på bakdelen och återigen fixerade henne, forskande, med blicken. 
"Sååå, var har du dina päron?"

"Sååå, var har du dina päron?"
Päron? Pratade han om de gröna frukterna nu? Tycha putade lätt med läppen och granskade varg insekten. Han måste ha menat något annat. En liten rynka bildades mellan hennes ögon n'r hon funderade, hade inte hennes broder pratat om päron..? Plötsligt blev det klart för henne, päron betydde föräldrar. Hon tänkte över frågan igen - för att förstå den.
"De är borta, vi flydde från ett orange, varmt vatten som kom ut ur ett berg. Nu är jag ensam" än hade hon inte förstått vad som egentligen hade hänt dagen då vulkanen hade fått ett utbrott, endast att hon var ensam och snart skulle hitta sina bröder.

"Vart är dina päron då?" ett leende spred sig på valpens läppar samtidigt som den skära tungspetsen letade sig ut mellan hennes läppar och rad av tänder. "Bor du i en bikupa?" ifall han såg ut som ett bi kanske han gjorde det, för du skulle alla tro att han verkligen var ett bi.

Valpens ansikte blev tankfullt för några ögonblick, innan hon tycktes begripa vad han menade. Nibbers huvud tippades på snedden och ögonbrynen (om han så att säga hade haft några) höjdes menande. 
"De är borta".
Hans ögon spärrades upp en aning i förvåning.
"Va?" Hennes svar var verkligen inte vad hann väntat sig, och nu var det hans tur att bli tankfull. En så liten, ensam? Hur kunde det komma sig? Ett orange, varmt vatten? Vad var det för något? Obekymrat skakad han av sig tankarna, och fokuserade istället på valpens nästa mening. Han skrattade kort, och ett flin bredde ut sig på läpparna.
"De är hemma, men inte i nån kupa inte. Jag är en varg precis som vem som helst, vi har bara hittat ett nytt sätt att anpassa oss på." Han gjorde en överslätande gest med vänstertassen. Det var inte det viktiga, utan det som faktiskt var viktigt var faktumet att .. valpen, inte kunde vandra runt ensam. "I vilket fall som helst, har du nått namn?"

"I vilket fall som helst, har du nått namn?"
Tycha tog hjälp av sina tassar och reste sig klumpigt upp. "Så klart jag har, jag är Tycha" än kunde valpen inte uttala sitt namn ordentligt, men förhoppningsvis skulle hon lära sig att uttala det med tiden. "Vad heter du då?" hennes huvud tippades på sned - nästan så mycket att hon inte kunde behålla balansen.

För några sekunder funderade valpen över vad insektsvargens namn kunde vara, men en fågel fick snart hennes tankar att vandra iväg. "Duuu, varför kan fåglar flyga?" hennes tidigare fråga mindes hon inte längre, hon hade endast ögonen för fågeln som gled över himlen. Hon hade aldrig förstått sig på de, de flygande fjäderfäna. Hon visste att de var goda att äta - ifall hon nu lyckades få tag på de. Det var inte ofta hon lyckades få tag på kött, så oftast blev det olika bär eller olika insekter som hon kunde hitta.

"Tyyyss-shhaaa?" Härmade Nibber långsamt då hon reste sig upp, i ett försök att röna ut vad hon egentligen hette mellan det valpigt läspande uttalet. Öronen ryckte sävligt till uppe på hjässan, tankfull, i ett försök att begripa vad hon sagt. "Tyssa? Tycha?" Ögonbrynen höjdes då han trodde sig ha fått tag i namnet, och ett snett leende dök upp på läpparna. 
"Tycha alltså? Jag är Nibber", lade han sedan till efter honvalpens fråga. tätt därpå insåg han hur hennes tankegångar fladdrade iväg från ämnet i takt med den blå blicken, och han tystade henne snabbt. 
"Hördu, koncentration! Flygande fjäderfän finns det nog av i världen, frågan är snarare vad vi ska göra av dig. Hade du tänk att vandra runt ensam i evighet eller? En plutt som du", han petade henne i sidan, "är väl knappast skapt att överleva själv."

"Hördu, koncentration! Flygande fjäderfän finns det nog av i världen, frågan är snarare vad vi ska göra av dig. Hade du tänk att vandra runt ensam i evighet eller? En plutt som du är väl knappast skapt att överleva själv."


"Men jag är hungrig!" gnällde Tycha irriterat, ifall han nu var en varg kunde han väl fånga fågeln precis som hennes pappa? Hon såg på Nibber, "Nää, mina bröder kommer komma när som helst och hämta mig, mamma sover än" hon funderade kort över morden. "Det har hon gjort väldigt länge" Hennes funderande kunde höras i den lilla valp rösten. "Men hon vaknar säkert snart!" försäkrade hon sig om - mycket mer uppspelt. Hon hade inte förstått att hennes mamma inte fanns i världen längre, inte heller att hennes bröder förmodligen inte skulle dyka upp. Att hon ens hade överlevt på sin egna hand var ett under.

"Och du kommer vara hungrig tills jag listat ut vad det ska bli av dig", kontrade han snabbt och ruskade på huvudet som för att rensa tankarna. Sedan talade hon igen, och Nibber fäste återigen blicken på henne. En aning bekymrad. Han hade innerst inne redan förstått att hon förmodligen var helt ensam, ingen doft av varg gick att finna i hennes bruna, tjocka valppäls. Det kom inte som någon överraskning att hennes mamma sov, som hon beskrev det.
"Hm.." Han smackade lätt med tungan och ögonen smalnade av, liksom munnen som kneps ihop till ett tunt streck. Öronen fortsatte rycka i takt med tankebanorna då han kom av sig för att följa en rovfågel med blicken. Instinkterna fick honom att stelna till, utan att överväldigas av dem. Den försvann ur synhåll efter att kort ha skymtat mellan träden, och ytterligare några sekunder senare slappnade musklerna av och Wapun återigen synade den unga varginnan som om ingenting hänt. "Jag tror minsann att vi har ett problem."
Hur skulle man förklara för en valp att modern inte skulle återvända?

[Ursäktar för sent svar, trodde det var din tur. Smartass over here.]

 "Jag tror minsann att vi har ett problem."

"Vadå för problem? Mamma sa att alla problem gick att lösa på ett eller annat sätt!" svansen viftade ivrigt bak på den lilla vargkroppen. Samtidigt som ögonen letade efter svar i Nibbers kroppsspråk. Hon kunde inte förmå sig att förstå vad han menade, ett problem? Nej, svansen slutade genast att vifta när hon inte kunde förstå, hon ville förstå! Läppen flög upp mot nosen och omslöt hennes övre läppar då den inte nådde ända till nosen. Tycha såg ut som om hade ett kraftigt överbett istället för att hon surade då hon inte kunde förmå sig att förstå. Hennes föräldrar hade alltid berättat allt för henne, inte som den dumma getingvargen som bara skulle prata för sig själv! Nej, nu var han bara dum, dum och dum!

[Känns som att vi borde snabba på detta, utspelar sig liksom i början av oktober xD]

"Tjura inte", sade Nibber vasst och formade ögonbrynen till ett spetsigt V. Blicken var fastnaglad vid honvalpen, utan att verka hotfull. "Jag kan inte hjälpa att du inte hade koll på vart päronen befann sig. Dumma valpar får skylla sig själva", rösten mjuknade mot den sista meningen och han höjde menande ögonbrynen. Sedan rätade han på sig för att traska några steg bortåt och kikade ut över slätten. Solen hade sedan länge passerat zenit, och ärligt talat gillade han inte tanken på att honvalpen, Tyscha, skulle befinna sig själv ute på slätten nattetid. Nog för att hon inte var hans ansvar, men det fanns ju ugglor. visserligen hade han inte sett någon på många månader, de tyckte inte hålla till på slätten, men en gång hade han faktiskt varit på vippen att bli iväglyft av en. Han var ju inte särskilt stor, hade han erfarat, gentemot andra fullvuxna vargar. Ugglan hade trott att han var en extra stor, smaskig insekt. Tänk så kom en annan och trodde Tyscha var en extra fet kanin? 
Nibber rös ofrivilligt, och vände blicken bak mot valpynglet. 
"Kom nu, valpbulle." Så vände han nosen framåt och började i spänstig trav röra sig ifrån platsen.

"Jag är inte duuum!" protesterade Tycha snabbt. Det ryckte i den lilla underläppen men hon putade inte ut med den som hon brukade göra, då hon inte riktigt förstod ifall insekten hade förolämpat henne eller alla valpar. Men förvirringen försvann snabbt från den lilla valpens huvud, in genom ena örat och ut genom det andra när Nibber nämnde "valpbulle".  Hon täntke ifråga sätta ordet, men när hon såg att jätte insekten rörde på sig så följde hon genast efter. Dock inte lika enkelt som den som hon följde. Tycha rörde sig på ett stressat och skuttande sätt samtidigt som hon försökte att hålla tassarna i styr. Men en liten marginal så lyckades hon hålla en liknande takt som den hon följde.

[ Avslutar här ifall du inte har något mot det? c: ]