[Reserverad för Bellatrix.]

Tiden gick, dag efter dag, och Oscuro anpassade sig till den vardag han hade att leva efter. Flocken hade en dynamik som var lätt att komma in i och följa. Han var trevlig mot dem, och de var trevliga mot honom. Han hade till och med nyligen fått ansvaret att träna en av de yngre förmågorna, men ännu hade han inte riktigt hunnit ta tag i den saken. 
Till en viss del för att han inte riktigt visste hur han skulle göra det hela. Han hade aldrig varit en mentor tidigare, och han kände sig aningen osäker på saken, då han inte ville göra något fel.
En sak som Oscuro hade noterat var alla de små som fanns i denna flock. Det verkade som att de inte kunde få nog av valpar. En av dem skulle han nu lära upp, precis som alla andra små skulle läras upp av någon annan.
Sanningen var att han inte hade någon större erfarenhet i frågan. Han hade själv varit valp en gång, han mindes det och han mindes sina syskon och han mindes vrenvalparna han växt upp tillsammans med.
Men han hade ingen aning om hur han som vuxen skulle bete sig mot de valpar som nu verkade springa överallt omkring reviret.

Han drog ett djupt andetag, samtidigt som han granskade flocken på ett säkert avstånd, precis som vanligt. Det var eftermiddag, och dagens hetta hade börjat mattas av en aning. Det var ett stillsamt liv, det som Qu erbjöd, och det dög åt honom.
För tillfället. 

Medan han bevakade sina flockkamrater noterade han hur en av de yngre förmågorna, en som härstammade från Treontha, skuttade undan från de andra. Avvaktande lät han blicken svepa över resten av flocken, men ingen av dem verkade notera att valpen hade gett sig av på ett eget litet äventyr.
Några sekunder tvekade den gråa stäppvargen, osäker på om han borde göra något åt saken. Valparna var trots allt hyfsat stora ändå. De borde ha vett att inte gå för långt. Men å andra sidan, vad visste han egentligen om hur valpar fungerade?
Så han reste sig från sin liggande position, och med smidiga rörelser travade han efter den unga vargen som han sett försvinna bland några buskar. Om inte annat var det här faktiskt ett bra tillfälle att träna på de sociala färdigheterna med så unga vargar, innan han på riktigt tog tag i träningen med den lärling flocken hade utsett åt honom.

Hon hade försökt påkalla de andras uppmärksamhet i evigheter nu, men de ville bara inte lyssna på henne. De var alltför upptagna, eller så ville de bara inte vara med henne just nu. Under ett kort ögonblick undrade Bellatrix vad det kunde bero på, men slöt sig snabbt till att det var för att de helt enkelt var tråkiga. Hon lade pannan i djupa, tjuriga veck. Vad var det för vits med att ha så många syskon om de ändå inte ville leka med en? Sedan bestämde hon sig för att ge upp; om de andra inte tänkte underhålla henne fick hon väl hitta på något själv. Hon struttade iväg från de andra med bestämda, rultiga steg, men fastän hon knappast gömde sig verkade ingen märka det heller. 
    Bella spatserade in bland ett par buskar. Ingen visste att hon var här. Känslan var rolig, som om hon vore en hemlig spion. Bella lade sig på mage i busken och kikade ut på de andra genom ett hål i lövverket. Ingen hade sett henne. Hon var topphemlig! Eller? En varg kom travande i riktning mot henne. Hon trodde att han kanske hade sett henne. 
    Det spelade ingen roll. Hon var fortfarande lite tjurig på de andra. Bestämt satte hon ner rumpan i gräset med ryggen vänd mot dem och vargen som var på väg mot henne, men hon ville fortfarande kunna hålla koll på dem, så hon kastade inte särskilt diskreta blickar över axeln med jämna mellanrum. Den vuxna vargen kom närmare, och nu var hon nästan helt säker på att han hade sett henne, och kunde höra henne också. Därför drog hon åt sig huvudet, lade an en teatralisk, trumpen min och mumlade: “Hej.”

Han märkte snabbt att den unga stäppvargen hade lagt märke till att han närmade sig, men det spelade ingen större roll för Oscuro försökte inte direkt dölja sin framfart heller. Det var med en smått bitter ton i rösten som hon hälsade honom, och det verkade kanske tydligt att hon hellre hade fortsatt i sin ensamhet med vad hon än höll på med.
"Hej," svarade han tillbaka, samtidigt som han stannade och de röda ögonen fästes på den unga honan.
Stäppvargsgenerna hon bar på syntes tydligt i det unga utseendet. Även om hennes färger inte alls var lika hans, då hon bar en mörkare rödbrun ton, så fanns det tydliga attributer i kroppsbyggnaden som skvallrade om vilket släkte hon tillhörde. Det var med sorg i hjärtat som han tänkte på föräldrarna till den unga, hans tidigare flockkamrater, som inte hade klarat sig tills nu. Även om Oscuro med en viss motvillighet hade anslutit sig till Qu så kanske det var tursamt för dessa unga. Så att de fick en familj, en flock att växa upp med. Det behövde de.
"Du heter Bellatrix, eller hur?" Han var lite osäker på hur han skulle fortsätta. Att tala med valpar var som sagt ingenting han var van eller bekväm med. "Du är väldigt lika dina föräldrar." 
Han sade orden utan att riktigt tänka på dem. Kanske det var menat åt valpen, kanske det var en tanke som han uttalade högt för sig själv.

Den vuxna vargen svarade på hennes hälsning med en likadan, och fast hon egentligen inte ville, kände hon hur irritationen började rinna av henne. Den här vargen hade trots allt inte ignorerat henne, så det vore inte rättvist att vara arg på honom. Hon vände sig om så att hon kunde se honom i ögonen, för det hade hon blivit uppfostrad till — man skulle bete sig hövligt och titta på den man pratade med. Hennes gula ögon blev stora när hon nyfiket studerade den äldre vargen. 
    Du heter Bellatrix, eller hur? frågade han, och valpen nickade. “Men mamma och pappa och mina syskon brukar kalla mig för Bella. Du kan också få göra det. Om du vill”, tillade hon snabbt. Bellatrix var visserligen hennes officiella namn, men familjen kallade henne kort och gott för Bella. Det var lättare, antog hon, kortare. Det slog henne att hon kanske borde veta vad han hette; hon trodde att hon hade hört det någon gång, men hittills hade hon inte haft så stor kontakt med resten av flocken, utanför familjen, och därför inte haft tillfälle att ta reda på det. Något förläget sa hon: “Vad heter du?”
    Det han sa därefter överraskade henne. Hon var väldigt lik sina föräldrar. Den lilla valpen rynkade ögonbrynen för en sekund. Hennes mamma och pappa var ju Teck och Thrar, och hon tyckte inte att hon var speciellt lik någon av dem — visst, hon var ju prickig som mamma, men hon bar inte Thrars färger, och förresten så var Bella mer randig än prickig, förutom på benen. Då tyckte hon att det fanns andra syskon som var mer lika mamma och pappa. Men kanske var det inte det hanen pratade om. Det fanns någonting som gnagde i kanten av Bellas medvetande, ett svagt minne, värme och dofter från hennes livs första dagar, och det sa henne att det kanske fanns mer än hon visste om. 
    “Mina föräldrar? Mamma och pappa liknar inte mig jättemycket, tycker jag. Men det gör inget, jag tycker om dem ändå, de kan ju inte rå för hur de ser ut”, försäkrade hon hanen. “Fast just nu är jag lite arg på dem. De bara struntar i mig och säger att de är upptagna.” Den tjuriga underläppen åkte fram när hon mindes varför hon smugit sig in i busken från första början. 

[ Sidenote: Bella minns inte sina riktiga föräldrar, i och med att hon var så ung när de dog, även om hon har ett par suddiga minnen av Asynja som mest inkluderar sinnesintryck som värme och lukter från de första dagarna i livet. Hon ser alltså på och har alltid tänkt på Teck och Thrar som sina föräldrar! Det är därför hon inte riktigt fattar utseende-grejen xD Om Oscuro ska tala om det för henne eller inte får du bestämma! ]

Nej, såklart hon inte mindes. Hur skulle hon kunna minnas dem? I Oscuros huvud var Ventus och Asynja levande bilder av två friska stäppvargar, så levande som de kunde bli. Men för den unga var de främlingar.
Han hade god lust att berätta för henne, att berätta om de två föräldrarna som hon borde vara stolt över att hon härstammade ifrån, men han beslutade snabbt att det inte var hans sak. Inte i nuläget. Ifall det var meningen skulle Gudarna leda henne på en väg genom livet som skulle avslöja det förflutna hon hade bakom sig. För nu verkade det bäst att låta henne tro att livet var precis så uppenbart som det verkade.
Så han log svagt åt henne, samtidigt som han sköt sina egna tankar på de två stäppvargarna åt sidan.
"Jag heter Oscuro." 
Han valde att inte fortsätta på ämnet han tidigare tagit upp, utan lade istället sin fokus på det som ynglingen berätta för honom.
"Så du är arg på dem?" Det verkade orimligt, men återigen fick Oscuro påminna sig om att han inte hade en aning om hur en valp tänkte, även om det verkade väldigt ologiskt. "Är det därför du är här? Eller har du andra planer också?"
De röda ögonen granskade henne, halvt dolda bakom den svarta luggen.

Oscuro hette han, och Bella log mot honom med valpig glädje, exalterad över att skaffa en ny vän. Svansen började till och med vifta svagt bakom henne. “Hej, Oscuro!” svarade hon men tystnade när han ställde en fråga till henne. Hon var arg på dem, ja. Eller kanske inte arg direkt, mer irriterad. För att de inte brydde sig om henne. Hon visste att det var själviskt att tänka så, och förresten var det inte ens sant. Hennes familj älskade henne väldigt mycket, egentligen visste hon det. Men för stunden kändes det bättre att ignorera det och tjura. För att vara ärlig var hon inte speciellt tjurig heller, det var bara en fasad hon hade satt upp för syns skull. 
    “Jaa”, sa hon tveksamt, men stramade upp sig och fortsatte: “Det är jag. De lyssnar inte på mig. Så jag tänkte … det är bara tråkigt att vara med dem om de är upptagna, och förresten spelar det ingen roll om jag är här, de märker det inte.” 
   Hon lade till en teatralisk suck för effektens skull, men en sak som han sa hade fångat hennes intresse. Hade hon andra planer kanske? Vad skulle det vara för planer? Nyfiket såg hon på Oscuro, vad menade han med det? Ville han leka med henne? Energiskt skakade hon på huvudet. 
    “Nej, det har jag inte. Vill du hitta på något? Vad vill du göra?” Glad inför möjligheten att få hitta på något ruskade Bella upp sig. Hjärnan började redan fyllas med idéer om vad de kunde leka, men för säkerhets skull gav hon frågan till Oscuro, för annars kanske han skulle bli sur om hon bara bestämde något. Ibland kunde syskonen bli arga när Bella valde en lek som hon ville leka men inte de. Hon försökte lära sig av det, visst. Men ibland var det svårt, när hon ville leka en lek speciellt mycket.

Det överdrivna i kroppsspråket och minspelet hos valpen fascinerade honom, och han kunde inte slita den röda blicken från henne medan hon talade. Trots att meningen i hennes ord var väldigt tydlig var det som att hon ändå var tvungen att göra allting ännu tydligare. Och i sanningens namn fick det honom att dra lätt på mungiporna, för trots allt var det hela aningen roande att studera.
Och lika fascinerade var det att se hur snabbt förväntningen hos den unga blossade upp när hon talade om att göra saker. Det var nästan som om hon förväntade sig att Oscuro skulle hitta på något väldigt oväntat och han kunde inte låta bli att känna sig smått obekväm, även om det roade leendet dröjde sig kvar hos den gråa stäppvargshanen.
"Vad finns det att göra här?" frågade han med en fundersam min. 
Han hade lust att säga åt henne att han mest hade sökt hennes sällskap för att han saknade sin födelseflock och hon bar på deras arv, men återigen påminde han sig om att det inte var hans sak att komma med den informationen.
"Vad brukar du göra?"

Han log och Bella inväntade svaret på frågan om vad han hade i åtanke så tålmodigt och vuxet hon kunde. Hon försökte ta efter de vuxna när hon hade tillfälle, men de betedde sig på ett annat sätt än vad småvargar gjorde och ibland var det svårt eller till och med omöjligt för henne att förstå varför. När de pratade med varandra använde de en annan röst än när de pratade med valpar, hade hon märkt. Och de satt ofta stilla och väntade. Vänta var en sak som vuxna verkade göra ofta, och Bella gjorde nu sitt bästa för att sitta still, vara tyst och tålmodig. Hon ville gärna verka lite äldre än hon var, lite mognare kanske. I och för sig hade hon ju satt sig och tjurat i buskarna för att de andra inte gav henne den uppmärksamhet hon ville ha, och det var kanske inte så moget, men hon försökte i alla fall. 
    “Vad finns det att göra här? Vad brukar du göra?” funderade Oscuro, och Bella tog tillfället i akt att komma med värdefull respons; alla lekar hon och hennes syskon brukade leka. 
    “Vi brukar leka kull eller tävla om vem som springer snabbast, eller så brottas vi ibland”, berättade hon glatt innan ögonen spärrades upp när hon insåg att hon glömt en sak. “Just det! Ibland leker vi gissningsleken också! Den är ganska rolig, men de andra är inte så värst bra på den.” Hon pressade missnöjt ihop läpparna som om hon tänkte på syskonens sätt att leka gissningsleken och tog illa vid sig av tanken. Själv tyckte hon att hon var ganska bra, faktiskt . Inte för att skryta — det var inte moget att skryta — men gissa kunde hon allt.

[ Förlåt förlåt för det sena svaret, glömde helt bort det här rollet! Här kommer ett segt inlägg iaf <3 ]

En skeptisk blick syntes i den gråa stäppvargens röda ögon då han såg på den lilla valpen som talade om en kapplöpningslek. Han kunde inte låta bli att känna sig överlägsen, även om de inte ens hade provat det, men hennes ben var så korta jämfört med honom så det fanns ingen chans i världen att han inte skulle vinna en sådan duell. 
Men hon fortsatte sedan att tala och nyfiket spetsades öronen på Oscuros huvud. Det andra hon sade, om att gissa sig fram till saker, det verkade på något vis intressant. Även om han självklart trodde att han kunde vinna det också. Han var ju mycket äldre, det gick inte att bortse från det.
"Vad är denna gissningslek du talar om?"
Oscuro var inte den barnsliga typen, inte ens när han var liten hade han varit särskilt valp-aktig. Men på något vis kände han ett ansvar för de unga stäppvargarna, kanske för att de var det arv Treontha hade lämnat efter sig, och kanske var det därför han var inbjudande mot den unga honan och faktiskt öppen för att lyssna på vad hon kunde tänkas erbjuda honom för sorts sällskap.

Hon var givetvis den bästa gissaren i syskonskaran; valpen var ännu för ung för att självtvivla, eller ens ha en realistisk självinsikt, och hon kände sig självsäker och kaxig. Det bekom henne inte att Oscuro inte verkade sådär jätteintresserad av att leka hennes lekar, för själv tyckte hon att de var roliga, och hon hade åtminstone entusiasm nog för dem båda. Nu nickade hon och lutade sig lite närmare Oscuro, som om hon ville inviga honom i en hemlighet. 
    “Den går ut på att man ska sitta i en cirkel, men det går bra som vi sitter nu också. En av oss ska tänka på en sak och den andra ska gissa vad hen tänker på! Man måste ge ledtrådar, men inte säga namnet på det man tänker på. Man kan säga till exempel de känslor man får av det, när det utspelar sig, vad det går ut på. Ledtrådarna ska vara svåra i början och lättare sedan, fast om det tar för lång tid innan gissaren kommer på svaret får man säga det. Vi kan säga att man får tre gissningar på sig, och när man har hört svaret blir det den andra personens tur. Man får tänka på precis vad som helst! Förstår du?” frågade hon lyhört, som hon hört mamma säga, med den där mjuka rösten. “Det är ganska enkelt, faktiskt”, tillade hon kavat, “jag är säker på att du klarar det.”
    Hon studerade Oscuros ansikte en kort stund, inväntade hans reaktion på reglerna, innan hon satte sig tillrätta och nickade förväntansfullt mot honom. “Du kan börja”, sa hon generöst och undrade vad för sorts saker en som Oscuro kunde tänkas fundera på. Hon kände honom ju inte alltför bra, men hon trodde inte att det skulle vara så svårt. Trots allt var hon ju ganska klyftig, om hon fick säga det själv.

Ivern som lös i den ungas ögon gick inte att ta miste på, och på något sätt rycktes Oscuro med när valpen förklarade vad denna lek gick ut på. Han påmindes om sina egna barndom, och bilder av hans egna syskon och vren-valparna susade förbi i hans huvud. Han mindes dem med glädje, men vägrade tänka på att Nephania var den ende av dem som han faktiskt visste mådde bra. De andra... Han visste inte, men något sade honom att deras öden inte hade varit vänliga. Så han undvek att tänka på dem, det orsakade alldeles för mycket smärta. Det enda han kunde göra var att be till Gudarna att de skulle vägleda dem rätt till slut.
Han funderade en stund och det syntes tydligt i hans ansikte hur han tänkte ordentligt. Sedan dök ett leende upp på hans läppar.
"Okej, jag vet något."
Han tystnade några ögonblick, och uttalade sedan den första ledtråden. 
"Det är något som står för kraft och styrka, och som för mig är en symbol för det goda som finns i världen."
Det var en svår ledtråd. Det kunde vara egentligen vad som helst, beroende på hur man tolkade det. Men Oscuro hade lyssnat på instruktionerna, svårt först och sen lättare. Och han tänkte följa dem.

Oscuro funderade och satte sedan igång med leken. Ledtråden hon fick var svår, och fast hon lyssnade noga lämnades hon lite förvirrad när Oscuro tystnade. Men det var ju det som var meningen med leken, att man inte skulle vara säker. Den hette ju gissningsleken av en anledning. Bella rynkade pannan och funderade hårt. Kraft och styrka, en symbol för det goda. Vad kunde det vara? Det fanns så många möjligheter. Familj? Vänner? Verkliga krafter? Hon tänkte så det knakade, men inte blev hon mycket klokare av det. Det var en positiv sak, i varje fall. Symbol för det goda i världen.
    "Någon kraft ... styrka och det goda ... vänner? Nej, vänta, det var inte min gissning!" utbrast hon när hon insåg att man kunde tolka hennes funderande som en gissning. Hon måste spara på de försök hon hade, för det här verkade vara en svår fråga, åtminstone för en valp. Men det var klart att hon skulle komma på vad det var; hon var ju proffs på att gissa.
    "Säg en ledtråd till!" krävde hon, och bakom henne viftade den lilla svansen exalterat.

Oscuro kunde inte låta bli att ryckas med i valpens iver och ett brett leende bredde ut sig på hans läppar medan han lyssnade till hennes ivriga ord. Tankarna hon delade med sig av var inte dumma, men det var inte vad han hade i åtanke. 
Med ett finurligt leende nickade han kort emot henne, innan han gav henne ytterligare en ledtråd.
"Det är något du ser nästan varje dag."
Han försökte göra det lättare allt eftersom, men fortfarande inte alldeles för lätt. Han hade visserligen lite svårt att anpassa det efter den valpaktiga nivån där han borde ha det, men han gjorde sitt bästa för att inte göra det alldeles för svårt.

Valpen rynkade pannan i djup koncentration, och den skära tungspetsen stack fundersamt ut mellan hennes läppar när hon tänkte. Något du ser nästan varje dag. Hon måste vara smartare, börja gissa. Dra till med något. Det kändes som om svaret egentligen var rätt enkelt, som om det fanns rakt framför nosen på henne och skulle kännas uppenbart när hon väl kommit på det. 
    “Något jag ser varje dag …” Och något som symboliserade styrka, kraft och det goda i världen. Hon hade tänkt vänner och familj, hon behövde bara utveckla det litegrann. 
    Plötsligt rätade hon på ryggen och såg exalterat på Oscuro. “Vänta, jag har det! Jag vet!” Hon blev så stolt över att ha kommit på det så snabbt att hon nästan glömde bort att säga själva gissningen. “Qu! Flocken! Är det rätt?”
    Bella lutade sig framåt, ivrigt väntande på Oscuros svar. Det här var så spännande, och det verkade som om han också tyckte det, eftersom han log. Fast hon var relativt säker på att hon svarat rätt fanns det ju också en möjlighet att hon inte gjort det, och ovissheten var minst lika rolig som själva gissandet.

Ivern i den unga vargens ögon, ja, i hela hennes kroppsspråk, var en fröjd att beskåda och Oscuro kunde inte hindra ett kort skratt att undslippa honom. Hon verkade så nöjd med sin gissning, och han kunde inte låta bli att dras med i den glädje hon utstrålade.
"Bra gissning," flinade han åt henne. "Men tyvärr var det inte det jag hade i åtanke." 
Han tystnade några ögonblick, funderade över vad han skulle säga härnäst. Han kunde förstå valpens tankar, det var ingen dålig gissning med tanke på ledtrådarna. Kanske han skulle behöva vara ännu lite tydligare.
"Då ska vi se… ehm... Om jag säger såhär då."
Han harklade sig kort.
"Utan den här skulle inte dag och natt existera." 
Han hade velat säga något om religionen, men han var osäker på hur mycket de egentligen visste om såna saker i denna flock. Hittills hade han inte blivit vidare imponerad.

Bra gissning, men tyvärr var det inte det jag hade i åtanke. Bella bet ihop tänderna och pressade ihop läpparna. Om det inte var flocken, vad kunde det då vara? Hon hade funderat mycket på om det var en symbolisk grej, men om hon kanske provade att tänka lite mer bokstavligt? Något som hon såg varje dag … inte i sin omedelbara närhet kanske, inte familjen eller flocken. Men något som ändå fanns där. Hon tänkte så det knakade, och när hon prövande levererade sin andra gissning var det lite mer försiktigt, med ena ögat hårt hopknipt som för att skydda sig mot svaret samtidigt som hon var väldigt nyfiken. 
    “Okej … solen?” Hon var stolt över sina kunskaper om de stora sakerna på himlen, kunskaper som ändå var helt okej enligt henne. “Jag menar … den kan väl symbolisera kraft, den är fin och gör så att det blir dag, och man ser den varje dag. Om det inte är molnigt, förstås.” Det lät ganska vettigt i hennes egna öron, men det var ju klart. Hon visste ju inte hur Oscuro tänkte.

Oscuro granskade den unga stäppvargen och sedan bredde ett stort flin ut sig över hans ansikte.
"Rätt svar, lilla vän."
Det fanns intellekt hos den unga, men annat hade han inte kunnat förvänta sig med tanke på föräldrarna. Det var synd att de små inte visste så mycket, inte hade en aning om varifrån de härstammade. Och han önskade att han kunde ändra på det, men han hade beslutat att det inte var hans sak att lägga sig i. Ifall det var meningen skulle Gudarna förr eller senare visa dem hur deras arv. 

[Sorry för segt svar, och kort, har varit suuuuper off D: Börja avsluta kanske? Känns som att detta är så gammalt och dammigt, haha!]

Stoltheten bredde ut sig i bröstet när den äldre hanen bekräftade att hon hade rätt. Läpparna särades i ett brett leende och bakom henne fick svansen fart igen. Glädjen fyllde den lilla kroppen och ögonen nästan lyste när hon såg på Oscuro. 
    "Okej, vill du höra min fråga?" Hon hann inte säga själva frågan förrän en röst ropade på henne en bit bort och hon vred på huvudet för att se i den riktningen. Mamma. Med en suck lät hon blicken återvända till Oscuro och gjorde en grimas. 
    "Jag måste gå tillbaka. Men … du kan följa med! Så kan du få gissa på min fråga på vägen. Den är jättebra, jag lovar!" Han hade väl andra saker att göra än att leka gissningslekar med henne hela dagen, men hon hoppades att han skulle följa henne tillbaka. Om så bara för att hon skulle få använda sin fråga. Den var lite för bra för hon skulle låta bli att använda den. I så fall skulle hon bara glömma bort den.

[Ska vi säga att Oscuro följer med Bella tillbaka till de andra? Så avslutar jag här, om du inte vill lägga till nåt ofc! <3]