"-Ångest har kastat dem i rymderna ut. Skälvande av, eh-"
     "Stridslust", fyllde Aurora roat i. "Skälvande av stridslust, Alonso. Försök igen." Hon nickade uppmuntrande mot svartvargen, och han började om från början. 
     "Unga viljor viner-" Den här gången lyckades han recitera hela dikten utan att staka sig eller säga fel.
     "Det tar sig ju!" Hon rörde sig upp på den upphöjda scenen, och tornade nu upp sig över Alonso. Men Aurora var på gott humör, och isblicken var god när hon såg på honom. "Det ska nog bli en redig skådespelare av dig." Hon log mjukt. "Tänk på hålla huvudet högt, så rösten får vibrera fullt ut ur halsen. Det blir aldrig så bra som när rösten själv kan bära, utan andras hjälp." Hon backade bak några steg, utan att gå av scenen. Den något formella träningen var pausad, och Aurora satte sig ner.
     "Kommer du ihåg några av de raderna jag lärde dig häromdagen?" frågade hon, och han nickade till svar. "Kan du framföra din favorit?"

Det var den tidpunkt på dagen som Alonso såg mest fram emot - teaterlektion med Aurora. Varje gång fyllde det honom med ny inspiration och energi. Alonso såg alltid till att göra sitt yttersta. Dels för att han fann glädje i att vara duktig, men också för att han älskade ämnet med passion. Det var dess spänning som håvat in honom redan som liten. Sagor och berättelser hade alltid hänfört honom, men chansen att få vara dem, leva ut deras historier och dela det med andra, kallade på honom från hjärtat.
     Orden som fattades honom tog lite av hans tidigare strålning av triumf. Alonso log ursäktande mot Aurora som fyllde i resten innan han prövade igen. Denna gång var det som alla bitar föll på plats precis när de skulle. Alonsos upprymda min speglade hans vinst.
     “Javisst,” höll han med. Trots att arenan nu nästan var tom och var mycket mer benägen att kasta deras ord mellan väggarna så var det svårt. Alonso tyckte om att föreställa sig hur det skulle vara en dag när alla platser var fyllda, en dag när han var redo att stå precis här inför dem alla.
     Den gröna blicken fixerade sig vid hans lärarinna. En nickning besvarade att han mindes. En del av dem var tydligare än andra, men nog hade han en favorit alltid. Alonso sträckte på sig, slöt ögonen när han drog ett tyst, samlande andetag.
     “Ty dagen är du, och ljuset är du, solen är du, och våren är du, och hela det vackra, vackra väntande livet är du!” Rösten var stadigare, tydligare, precis som Aurora sagt att den skulle vara. Det var egentligen avslutet som han citerat, men det var just hans favoritdel. Det var svårt för honom att säga varför, men just de orden hade fastnat med honom. Alonso såg nöjd ut när han log mot Aurora.
     “Det kändes bra,” erkände han med ett avmattat skratt. “Det var väl det?”

Auroras läppar rörde sig, bara något så litet, när hon mumlade med i hans recitation. Ett brett leende spred sig över hennes läpparna när han avslutade.
     "Det var det", berömde hon. "Jag kunde höra dig i själen, lilla Heredis." Hon tog ett smidigt språng från scenen, skuttade några steg bort. Det fanns en ungdomlig upprymdhet i hennes rörelser som Aurora sällan plockade fram. "Men här då, Alonso? Hänför mig!" Hon rörde sig allt längre bort, stämde in i hans ord när han på hennes nickande begäran började tala igen. Deras ord ekade mellan väggarna.
     "-då sträcker jag full av växande jubel öppna famnen mot stundande dag-" Aurora tystnade, och lät honom fortsätta själv över sina favoritord.
     "-solen är du-"
     "Mer!" Auroras blick glittrade, men avståndet var nog för stort för att han troligtvis inte skulle kunna se det. "Teatern är din bröstkorg, Alonso! Låt din röst vibrera genom den!" Hon ville se honom kasta all tveksamhet eller osäkerhet åt sidan, och leva fullt ut genom dikten. Byggnaden var ett hjälpmedel i att framföra, inte ett hinder, sin storlek till trots.

Auroras ord fick honom att skina av stolthet. Han fick tvinga tillbaka lite av sin glädje för att hålla svansen i styr. Det värsta som fanns var någon som inte kunde kontrollera sin svans på scen. Det såg slarvigt och ogenomtänkt ut, men framför allt så distraherade det från huvudämnet.
      Alonso satt lydigt kvar när Aurora dansade vidare över scenen. Den vänliga blicken följde hennes varje steg och han beundrade hennes sätt att röra sig. Han hoppades själv en dag kunna bära på samma elegans.
     “Men här då, Alonso?” Han drog ett långsamt, djupt andetag innan började om från början av dikten. Auroras röst erövrade scenen; orden var mjuka trots den höga volymen. Och när hon tystnade, för att ge honom sitt eget rum kände han sig plötsligt väldigt liten.
     “Mer!” Lärarinnans ord eggade honom. Ett ögonblick av tvekan blixtrade förbi men han kastade den åt sidan. Istället reste han sig upp. Rösten stegrade i sin styrka och även om hans röst ännu var gäll och bräcklig höll den sig stadig. Han kunde höra orden eka med en sällsam klarhet.
      “-vackra väntande livet är du!” avslutade han. Luften hade som pyst ur honom och hållningen sjönk märkbart. Alonso drog några andfådda andetag.
      “Det var som,” han fnittrade lite, “det var som att jag pratade från magen.” Alonsos blick som just fallit till marken såg upp på Aurora igen som närmade sig. “Det är svårt,” fyllde han i med ett ursäktande leende.

"Ja", höll hon med. "Men det var bra. Hade det varit lätt hade alla gjort det." Aurora var tuff mot alla sina elever, men hon var nöjd med Alonsos insats. Han hade talang - men viktigast var viljan att kämpa för sina drömmar.
     De övade vidare, innan Aurora mjukt avbröt honom.
     "Alonso", frågade hon forskande och la huvudet på sned. "Skulle du vara intresserad av att framföra något inför publik? Jag kan inte lova något än, men det finns... planer."

Alonsos leende sken som solen själv. Han nickade ivrigt och trampade uppspelt på stället. Även om han skulle ha försökt att dölja sin entusiasm hade det inte varit möjligt.
“Menar du det?!” pep han förtjust. Att framträda inför publik var ett av hans stora mål, men han hade inte väntat sig att det skulle gå så fort trots allt. Oavsett hur stor publiken var skulle han göra sitt bästa.
     “Jag hoppas allt går vägen,” inflikade han snabbt. Han tog några långa sprang fram till Aurora och kastade sig försiktigt mot henne i något som liknade en omfamning.
      “Tack Aurora! Du är en underbar lärarinna.” Han skrattade gällt och glädjefyllt. “Jag måste berätta för Stephano!” Han tog ett skutt ifrån henne och log brett upp mot Auroras mjuka anlete. “Jag hoppas du ursäktar mig!” Med det vände han, hoppade av scenen och rusade iväg mot entrén som ledde ner i kammaren där han visste att hans bror befann sig.

[Avslutat]