De hade infunnit sig under Höstskogens beskyddande hela vintern. Skogen som aldrig åldrades var en bra plats att stanna när vintern lade sin kyla över resten av landet. Numph hade aldrig varit förtjust i snö eller is, inte heller regn. Faktum var att han gillade nog bara Höstskogen och allt i den. Det var också en av anledningarna till varför de dröjt kvar, trots att våren börjat sprida sitt värme och ljus omkring.
     ”Vill du stanna här för evigt eller, Numph?” klagade den sandfärgade varginnan bredvid honom. De vandrade sida vid sida. ”Kanske...” mumlade han lågmält. Arwena stönade missnöjt. Numph sneglade på henne och möttes av en upprörd min. Ibland kunde han inte förstå hur det kommit sig att de två hittat kärlek i varandra. Om Numph fick bestämma, skulle han stanna här bland knotiga stammar och brinnande löv. Här var allt oföränderligt, har hade han växt upp. Det skulle alltid vara en bra plats – varför lämna? Men Arwena kände inte detsamma. Varginnan hade så mycket drömmar och längtan efter saker hon aldrig sett eller mött. Hur gick det ens till?
     ”Men det vill inte jag, Numph. Oavsett om jag får gå ensam eller inte” sade hon med en kall ton. De olivgröna ögonen såg på henne med en något sorgsen blick. På ett sätt kände han sig skyldig som höll henne tillbaka medan den själviska sidan av honom ville ha henne kvar och samtidigt stanna i den här skogen.
     Under tystnad vandrade de under det spräckliga lövtaket. Deras mål var en porlande bäck längre fram. De vandrade på en steg de gått många gånger sedan dess. Deras doft var nästan som inpräntad i spåret. Väl framme slog sig Arwena ner längs en fårad trädstam och medan månvargen gick fram till bäcken för att dricka.

[Ledsen att jag varit seg, men haft fullt upp. Here comes Kian!]

Det var med lättsamma steg, precis som vanligt, han lät de långa benen föra honom framåt. Han hade fastnat för denna höstfärgade skog, han gillade de brinnande färgerna och den klara luften. Hela området kändes på något vis lugnande och välkomnande. Kanske detta var en plats att slå sig ned på?
Kian flinade åt sig själv medan han lekte med tanken. Att bo här, i den eviga höstens skog... Skulle det verkligen passa honom? Han skulle åtminstone passa här, hans pälsfärg smälte in perfekt med löven.
Han skrattade, högt och glatt, åt sin egna tanke. Han såg ut som löven, höstlöven. Och ändå gillade han sommaren bäst. Så ironiskt det kunde bli ibland.

Plötsligt fångade ljudet av porlande vatten hans uppmärksamhet. Som vanligt hade han varit så inne i sin enga värld att han inte lagt märke till sin omgivning. Och nu... Nu kände han sig faktiskt törstig. Glatt tog han några språng mot bäcken som var i närheten innan han åter stannade.
Doften av varg hade slagit emot honom, och inte bara en, utan två. Huvudet lades på sned och de långa öronen tippade med i rörelsen. Skulle han våga sig dit?
Han mindes att han skrattat åt sig själv, skrattat så högt. Hade de främmande vargarna redan hört honom? Säkert. Då var hon nog körd oavsett om han gick från dem eller mot dem. Ett tag stod han och tvekade, för att sedan bekymmerslöst rycka på axlarna. Det fick bära eller brista.
"Hallåååå!" gastade han mellan träden medan han åter började röra sig mot den två okända.