Gwyn hade länge betraktat ett par blanksvarta vargar som satt längre ner på läktaren. Den ena var en vuxen hona, och den andra en ung hane, inte särskilt mycket mer än valp. Trots att deras utseende var alldagligt och inte särskilt uppseendeväckande så var honans smycken desto mer intressanta. Gyllene och blänkande i dagsljuset, trots den grå himlen. Hon hade sett fler vargar med liknande smycken i området, som bar både prydnader och djurfällar över skuldrorna. Individer med blanka pälsar och uppenbart mätta magar. Det var en väldig kontrast till många av gladiatorerna, och det hade tagit Gwyn en tid att lista ut hur det kunde komma sig - strax efter att Ydris och Gwyn först kommit till Skuggfall hade hon försökt härma de större vargarna och byta till sig en varm fäll mot ett rådjursben hon hittat, men det hade inte fungerat. Hon hade fått lära sig att fina föremål bara ägdes av fina vargar, vad nu det betydde. Sedan hade hon hört om Civitas. Hon hade velat veta mer, fråga mer, men inte vågat förrän just nu. 
   När den vuxna honan reste sig från sin plats och lämnade valpen på läktarplatsen så makade sig Gwyn närmare från distansen, tillräckligt nära för att bli hörd.
   "Du. Ja, du!" Den svarta vargen vred blicken omkring sig innan den slutligen mötte hennes. Hans nacke vreds i en konstig vinkel, och Gwyn kunde inte hindra ett leende. Det var svårt att avgöra om det var ett vänligt eller elakt leende, men i den nyfikna blicken låg ingen illvilja. 
   "Kommer du från Civitas?"

Det var en gråmulen dag men Alonso lät inte vädret påverka hans humör som vissa andra verkade låta det göra. Arenan var till största del tom men det pågick en del träning på planen. Trots att den unge hanen själv inte hade något vidare intresse i vad som utspelade sig här så protesterade han aldrig när Nilo tog honom med sig.
     När träningen pausade lämnade hon honom ensam på läktaren med lovorden om att hon skulle komma tillbaka. Lydigt och snällt satt han kvar. Men det dröjde inte länge förrän någons ropande fick honom att se om. En drakarg med både vingar och horn låste fast sin blick med hans. Alonsos sedvanliga vänlighet sken med ett varmt leende.
     “Ja?” svarade han i en lite för låg tonart. Nyfiket reste han sig upp för att möta upp den främmande tiken lite. Hans hållning var nästan lite prydlig när han så graciöst han kunde rörde sig.
     “Det gör jag,” försäkrade han med en nickning. “Jag är Alonso, av Tenebris,” förklarade han vänligt. “Är det något jag kan hjälpa dig med …. ?” Alonso fiskade efter hennes namn med den långdragna pausen.

Gwyn lutade sig intresserat ut över kanten som skiljde en läktares höjd från en annan. Tassarna grep om kanten när hon sjönk ner på mage för att möta den svarta hanens blick lättare, trots att de fortfarande inte stod särskilt nära varandra. Det kanske var bäst så. Hon föredrog att hålla sig i utkanterna. Åtminstone ett tag. Hon behövde bli starkare först.
   "Jag är Gwyn", delade hon efter några sekunders eftertanke. Skulle hon fråga ut den här hanen behövde hon väl åtminstone ge något i utbyte, även om det var något så otillräckligt som ett namn. På något sätt hade minnena av hennes mor redan börjat falna, men hennes uppfostran satt likväl i. Hon stal och ljög för att överleva, men innerst inne var hon inte elak.
   "Av Tenebris?" Ett intresse väcktes i blicken. Hon svepte med den fjälliga svansen, fram och tillbaka över stenen med ett rasslande läte. Hon hade hört namnet nämnas innan, i förbifarten, där hennes öron lyckats fånga upp det. "Vad är Tenebris?"

Alonso såg nyfiket upp på henne. De två verkade ändå rätt jämngamla, men det var svårt att dra något definitivt slutsats. Men han kunde definitivt se ungdomligheten i hennes blick.
     “Trevligt att träffas, Gwyn,” hälsade han med en genuin artighet. Den inbjudande leendet falnade aldrig i styrka. Han insåg snabbt att Gwyn inte hade något intresse av att komma honom något närmare, så han slog sig ned igen med blicken åt henne.
     “Tenebris är grundare till Civitas, och till Skuggfall,” förklarade han vänligt. “Det är flocken som byggde det här stället alltså,” förtydligade han vidare. Det var svårt att inte känna en stolthet i att tillhöra något som hade en sådan historisk påverkan. Alonso hade förstått att både Civitas och Skuggfall var det första i sitt slag.
     “Är du här för att bli gladiator, Gwyn?” Det var av hövlighet, men också av ett äkta intresse som Alonso frågade om henne. Han var nyfiken och vetgirig av sig, och hade alltid varit.

Gladiator? Gwyn slängde en blick ut mot arenan. Hon kunde inte förneka att tanken lockade. Ju mer hon tittat på striderna, desto större hade begäret efter styrka växt sig. Hon hade blivit tillknycklad av stora, buffliga vargar som inte såg sig för tillräckligt många gånger för att ha förstått hur liten och obetydlig hon egentligen var. Hon tränade ofta tillsammans med Ydris, men det var inte träning med ett tydligt mål, annat än att bli starkare. Hon fann dock mycket nöje i att brottas och smutsa ner sig, det gick inte att komma ifrån. Svaret blev likväl detsamma.
   "Nä." Hon skakade på huvudet, och lät blicken återvända till Alonso. Han såg definitivt inte ut som en gladiatortyp, heller. Alldeles för ung och med för lite kött på benen, ungefär som hon själv då. Hon flinade plötsligt. "Är du här för att bli en gladiator, Alonso av Tenebris? Eller är du en sån där fin en som inte vill få smuts mellan tårna?"

Alonso fnissade kort men hjärtligt. Gwyn bar med sig något busigt som färgade henne. Om det var hennes intensivt gula blick eller hennes skarpa flin kunde han inte avgöra. Men vad han kunde avgöra var att hon var intressant och spännande.
      “Smuts mellan tårna gör mig inget,” intygade han med samma vänliga leende, “det är mer våldet och blodet.” Han grimaserade lätt men sken genast upp på nytt igen.
     “Men arenan är inte bara till för gladiatorer,” Alonso pausade, mest bara för effekt, “utan också för teater!” Det gick inte att dölja entusiasmen som glittrade i hans blick och leende. Drömmande vred han på huvudet och såg ut över stadion.
     “Jag ska bli en skådespelare,” erkände han stolt.

Så Alonso skulle bli en skådespelare. Gwyn var inte säker på vad det innebar, men det var inte riktigt några nyheter. Hon hade levt ett mycket enklare liv innan hon kommit till Skuggfall. Kulturen och vargarna var helt annorlunda från vad hon varit van vid. Även om hon sög åt sig av den nya världen som en torr svamp så skulle det dröja innan hon förstod ens hälften av Skuggfall. Det mesta såg hon ingen särskilt stor poäng i.
   Det vet jag inte vad det är", erkände hon med ett höjt ögonbryn. Hon följde hans drömska blick ut mot arenan. Troligtvis hade det med den att göra, minus blod och våld. Sedan var det som att det klickade till, och Gwyn vände genast blicken mot Alonso igen. "Är det en sån som klär ut sig?", gissade hon intresserat. Sådana hade hon faktiskt sett röra sig mot arenan ett flertal gånger, rabblandes lustiga meningar och bärandes märkliga klädnader som knappast kunde vara praktiska ens vid speciella tillfällen.

Det var tydligt för Alonso att Gwyn inte delade hans entusiasm. Under ögonblicket som han studerade henne hann han undra om hon kanske aldrig sett teater. Följdfrågan besvarade hans fundering. Gwyn verkade vara av ett simpelt folk. Alonso log bredare.
     “Man kan, om man vill,” förtydligade han vänligt. För ovanlighetens skull avvek han från ämnet när en annan nyfikenhet väcktes. Ögonen smalnade av när han granskade henne forskande.
     “Vart kommer du från egentligen?”

Gwyns ivriga leende bleknade bort något när hon frågade var hon kom ifrån. Svansen stannade till bakom henne. För ett ögonblick tänkte hon styra tillbaka samtalsämnet in på Civitas, Tenebris och skådespelare. Inte bara för att hon inte var särskilt sugen på att prata om sig själv, utan också för att det fanns mer intressanta samtalsämnen än så. Hon ville lära sig mer om Skuggfall och skådespelare, inte berätta om sig själv. Ugh. Nåväl.
   "Jag kommer från Raukakekedjan." Hon ryckte på axlarna där hon låg på mage. Inte mycket märkvärdigare än så. Det hade inte hänt särskilt mycket i hennes liv fram tills kvällen på Azhekaslätten, och den hade hon ingen lust att dela med Alonso. I Raukakekedjen fanns sten, hård jord och en och annan grästuva. Här fanns bra mycket mer än så. Hon flinade till. "Där finns inga skådespelare." Hon slängde en blick ut mot arenan. "Och ingen arena. Eller..." Gwyn tystnade plötsligt när något mörkt rörde sig i ögonvrån, och blicken fixerades genast på det. Pupillen smalnade av, och hon krälade plötsligt baklänges så att hon inte längre hängde över kanten. Den större, svarta honan var på väg tillbaka. 
   Gwyn ägnade Alonso ett kort, dröjande ögonkast, och drog sig sedan tillbaka in i skuggorna närmast arenans yttre kanter. Hon kastade en sista blick ner mot svartvargen innan hon lättade på vingarna och försvann över krönet.

Öronen ryckte till intresserat vid namnet Raukakekedjan. Det var inget namn som var helt främmande för honom, men det betydde inte att han visste mycket om det. Det låg söderut, och inte allt för långt bort; inte för att han egentligen hade någon uppfattning om distans, det var bara något han plockat upp i förbifarten. Nyfikna valpöron hörde mycket.
      Desto sorgligare lät det när Gwyn förklarade att det inte ens fanns skådespelare. Arenan i sig var det första av sitt slag, det visste han mycket väl då det var en stor attraktion och stolthet i förlängning av Civitas. Men inte ens skådespelare? Alonsos skinande glädje falnade och man kunde se ett stygn av medlidande i det mörka ansiktet. Han hann aldrig uttrycka sin sympati innan Gwyn plötsligt avbröt sig själv. Som om något skrämt henne ryggade hon undan och försvann bort. Alonso satt kvar med ett dumt uttryck. För ett ögonblick undrade han om han sagt något fel, men försäkrade sig genast om att han hade bettet sig ypperligt, både artig och engagerad. Gwyn kanske bara inte var vad vid sådant. Trots allt verkade hon vara från ett mycket simpelt folk.

[Avslutat]