De två svartvargarna hade kommit en bra bit på sin resa mot festligheterna och var nu mer än halvvägs dit. Trots att det hade regnat och blivit lerigt längs med vägen var Ani lika prydlig och vacker som alltid. Hennes päls hade lockat sig än mer av regnet, perfekt till festen.
    Hon och Alonso hade knappt pratat under resan, och när de pratade var det på hennes initiativ och på hennes villkor. De hade umgåtts mycket senaste, dels för att Nilo hade tvingat dem, eller ja - tvingat honom. Ani hade lärt sig precis vilka knappar hon skulle trycka på och vilka reaktioner hon kunde vänta sig från Alonso. Det gjorde henne ingenting, utan det var på något vis tillfredsställande att kunna använda honom på det sättet.
    “Din bror,” hon bröt tystnaden, hennes röst var giftig men len. “Jag har sett att du besökt hans grav ofta. Stephano, eller hur?” Ani visste mycket väl vad han hette, men låtsades inte om det. “Han har väl varit död länge nu?”

Luften var tung av det nyfallna regnet. Lukten av blöt växtlighet och jord förstärkte bara den dystra stämningen de två svartvargarna emellan. Alonso ville glädjas åt situationen, åt tillfället att äntligen resa bortom sina hemtrakter. Det var något han drömt om sedan barnsben, men ändå fylldes det hela bara med en bitterljuv ton. Stephanos frånvaro hängde extra påtagligt över honom. Det här hade varit deras dröm. På något sätt kunde han inte låta bli att känna att han vanärade den drömmen nu.
     Som om hon läst hans tankar tog hon plötsligt hans namn i munnen. Alonso såg upp på henne med outgrundlig min. Det var sant - han besökte honom ofta, oftare numera till och med. Det hade blivit en flykt från verkligheten, en slags fristad. En eldsvåda av ilska slog upp inom honom. Han ville säga åt henne att aldrig prata om honom, att hon inte var värdig att veta, att Stephano var hans att hålla kär. Men den glöden nådde aldrig fram till hans blick, för han visste att det inte var så hans broder skulle bemött henne. Stephano visade alla samma vänlighet och kärlek. Det var så Alonso var tvungen att hedra honom.
     “Ja, Stephano,” instämde han tankfullt. “Det var ett tag sedan, ja.” En mjuk suck undslapp honom. En sorgsen längtan trädde fram, en känsla han inte hade kontroll över.
     “Ändå känns det som igår som jag övade repliker med honom. Ibland när jag är på scen förväntar jag fortfarande mig att se hans ansikte i publiken.” Även om han hatade att visa sig sårbar inför henne, kunde han inte låta bli när det kom till hans bror. Han ville aldrig tala om honom utan kärlek i rösten.
     “Har du förlorat någon nära?”

Anis blick var genomträngande, som om den vägrade släppa taget om den andra svartvargens. Ändå verkade hon inte helt uppnå den effekt hon ville, utan Alonso behöll samma lugna och tankfulla sätt som alltid. Det störde henne - att inte ha full kontroll över honom. Hon hade förväntat sig någon typ av irriterad eller snäsig reaktion - att hon inte hade något med det att göra. För egentligen hade hon inte det.
    Som om han hade läst hennes tankar trädde plötsligt sorgen fram i hans anlete och tal. Kanske fick hon nöja sig med det för nu.
    “Okej,” svarade hon kort. Hon sa inte rätt ut att det lät korkat, men hennes röst kanske skvallrade om det. De döda var döda.
    “Nej.” Hennes svar var kort. Faktum var att trots att det var hon som pratade mest, handlade det nästan aldrig om henne. “Familj kommer och går, jag ser ingen anledning till att leva kvar i historien.”
    Hon vände blicken framåt, med nosen högt.
    “Men du, kan du inte berätta? Om den där dagen?” Ett litet leende spred sig på hennes läppar, men där fanns ingen värme eller kärlek, bara något giftigt. “Din bror hade säkert velat att du berättade.”

Alonso förväntade sig inget utförligt svar. Trots hennes förmåga att alltid dra fokuset till henne så var hon förvånansvärt sluten. Hon påminde honom om en drake som vaktade en skatt. En skatt som inte var värdefull för någon annan än henne.
Hennes nedsättande sätt att svara honom lyckades ändå slingra sig under huden. Alonsos blick blev vass när hon frågade om “den dagen”. Om det var hur hon rakt ut försökte såra honom på ett sådant fult sätt, eller om det var hur hon på något vis försökte låtsas som att hennes intentioner var goda - trots att de båda väl visste att det inte var det.
     “Jag var inte där,” svarade han kort, hårt. Frustrationen brusade i bröstet på honom när han mötte hennes kalla blick.
     “Jag vet inte vad jag gjort för att du ska tycka så uppenbart illa om mig. Jag har ändå försökt se det goda i dig, jag har försökt vara dig till lags. Men det är tydligt att du är inte intresserad av att göra den här redan jobbiga situationen lättare. Kanske är det bara sån du är. Jag tycker synd om dig, så uppenbart berövad på all vad kärlek och välvilja, aldrig ägnat en tanke åt någon annan än dig själv. Det måste vara ett mycket ensamt liv.”
     Orden hade hunnit lämna honom innan han egentligen hunnit tänka efter. En våg av skam sköljde över honom. Aldrig hade han fått för sig att säga något liknande. Alonsos underläpp darrade och tårar hade formats i hans ögon. Tvärt vände han bort huvudet. Han försökte svälja bort klumpen i halsen. Hela hans ansikte brände i skam över sitt beteende och av frustration.

Ani kunde inte låta bli att dra i läpparna av hans plötsliga reaktion. För en stund hade hon faktiskt blivit orolig, ibland kunde hon tro att han inte hade några bollar. Nu visade han åtminstone lite tecken på frustration och irritation. Inte i närheten vad hon hade hoppats på, men det var åtminstone något. Dock hann hon även se de grumliga tårarna som bildats i hans blick när han skamset vände bort ansiktet.
    Det belåtna leendet på hennes läppar växte sig större. Perfekt.
    Ett litet näpet, spelat, uttryck spred sig över hennes vackra anlete, hennes ögon glimmade av ljuset från himlen. Tyst och försiktigt närmade hon sig. Som en orm slingrade hon sig runt honom, med huvudet tätt intill hans ansikte. Hans svarta päls mot hennes blandades ihop, och det enda som stack ut var deras olika ögonfärg.
    “Men hjärtat då,” hennes lila blick sökte hans “såna ord du yttrar om din käraste, tänk om någon hör dig?” Hon svepte snabbt med blicken över deras resesällskap som befann sig en bit ifrån. “Inte vill du väl göra din mamma besviken?” Hennes röst var lägre nu, och något intensivt syntes i hennes blick.

Alonso blinkade tårarna ur ögonen. Skam och ilska tampades om makten. En del av honom ville låta känslorna vinna, bara få bryta ihop, men han visste att då skulle hon vinna. Hon hade redan övertaget, hon hade redan utvunnit en vinst precis, och han ville inte ge henne tillfredsställelsen. Med ett djupt andetag genom näsborrarna återgick han till sina färdigheter som skådespelare.
     “Prata inte som att du känner min mor.” Rösten hade återfått sin styrka och han rätade bestämt på sig. “Jag vet inte hur Diomhair uppfostrar sina unga nu för tiden, men jag antar att inte alla är som dig.” Det fanns ingen direkt avsky i hans ton, men den var där likaväl. Det var en konst i sig att kunna förolämpa utan att faktiskt förolämpa, och även om han fann nytta av sitt skådespeleri, var det något han lärt sig från hans mamma.
     “Det finns många som kan bli besvikna.” Med det lämnade han henne för att återförenas med resten av deras resesällskap.

[Avslutat]