"Du har verkligen byggt något här."
     Nunams röst var full av genuin uppskattning när hon klev fram och slöt upp brevid Astrid, innan hon drömskt blickade ut över området. En bit bort syntes några valpar leka och brottas med varandra, allt medan solen sjönk lägre på himlen. Nunam hade velat möta Astrid i enrum sedan de anlänt, trots allt var de båda i samma tillstånd och det kändes skönt att vara i sällskap med någon som visste hur det var. Tyngden, det nalkande ansvaret. Skräcken, ja i sanningens namn - Nunam var rädd. Tänk om hon inte kunde göra valparna rättvisa? 
     Mer än något längtade hon till valparna var här, samtidigt var hon rädd. Tänk om hon aldrig skulle vara tillräcklig som mor? Det var många frågor som hemsökte henne om nätterna, frågor hon inte tordes lyfta till Malva under vandringen.
     "Något vackert. De här valparna... vill inte tänka på var de hade varit om det inte vore för dig."
Nunam kände av en ofrivillig rysning. Astrid var verkligen en eldsjäl. Numoori kunde behöva fler som henne.
     "Hur mår du? Det börjar närma sig för dig också?"

[Astrid]

Astrid var fortfarande chokad över hur mötet med Malva gått. När hon befunnit sig med Lev hade det lugnat ner sig, men så fort han försvunnit från hennes sida hade en oro spridit sig inom henne. Hon var inte en orolig själ – men nu kändes det som om hela hon var en enda stor klump av oro. Tänk om Lev var med Malva nu? Och insåg att det var henne han ville vara med egentligen? 
    Hon försökte ruska av sig tankarna och fäste blicken vid Nunam. Trots att de bara umgåtts i några timmar kändes det som om de känt varandra länge, precis som det hade känts första gången Astrid träffade Kokhanok. Kanske var det för deras gemensamma tillstånd.
    ”Tack,” Astrid gav henne ett litet osäkert leende. Egentligen föll det inte henne i smaken att tacka, för hon förstod inte riktigt varför hon fick komplimanger för det hon skapat här ute på slätten. I hennes ögon hade det varit bättre om ett ställe likt detta inte hade behövts finnas, och att valparna fick växa upp med sin familj. Sin biologiska familj. Men, nu var inte världen som hon önskade vilket hade lett henne hit.
    ”Förlåt, fastnade i mina tankar,” ursäktade hon efter att ha blivit tyst en stund. ”Händer ofta nu för tiden.” Nu för tiden var snarare sedan Malva anlänt. Allt hade ju varit perfekt fram till dess. ”Annars mår jag okej. Det är varmt här. Jag är inte van vid klimatet och nu med valparna i magen… det är inte så charmigt som dem säger att vara dräktig. Men det vet du väl också.” Ett genuint leende spred sig på hennes läppar. Hon var glad att prata med någon i samma tillstånd som henne, som också förstod hur jobbigt det var att bara resa sig upp eller röra på sig.
    ”Men nog pratat om mig! Hur mår du? Jag är så glad att vi kan dela det här med varandra, har känts lite ensamt… även fast jag har Lev så förstår han ju inte hur det är att bära på den här tyngden.” Hon blickade ner på sin egen mage som tycktes ha växt oerhört bara de senaste dagarna. ”Är så glad att du och Kokhanok hittat varandra också, jag ser hur glad hon är och det värmer mig.”