"Du har verkligen byggt något här."
     Nunams röst var full av genuin uppskattning när hon klev fram och slöt upp brevid Astrid, innan hon drömskt blickade ut över området. En bit bort syntes några valpar leka och brottas med varandra, allt medan solen sjönk lägre på himlen. Nunam hade velat möta Astrid i enrum sedan de anlänt, trots allt var de båda i samma tillstånd och det kändes skönt att vara i sällskap med någon som visste hur det var. Tyngden, det nalkande ansvaret. Skräcken, ja i sanningens namn - Nunam var rädd. Tänk om hon inte kunde göra valparna rättvisa? 
     Mer än något längtade hon till valparna var här, samtidigt var hon rädd. Tänk om hon aldrig skulle vara tillräcklig som mor? Det var många frågor som hemsökte henne om nätterna, frågor hon inte tordes lyfta till Malva under vandringen.
     "Något vackert. De här valparna... vill inte tänka på var de hade varit om det inte vore för dig."
Nunam kände av en ofrivillig rysning. Astrid var verkligen en eldsjäl. Numoori kunde behöva fler som henne.
     "Hur mår du? Det börjar närma sig för dig också?"

[Astrid]

Astrid var fortfarande chokad över hur mötet med Malva gått. När hon befunnit sig med Lev hade det lugnat ner sig, men så fort han försvunnit från hennes sida hade en oro spridit sig inom henne. Hon var inte en orolig själ – men nu kändes det som om hela hon var en enda stor klump av oro. Tänk om Lev var med Malva nu? Och insåg att det var henne han ville vara med egentligen? 
    Hon försökte ruska av sig tankarna och fäste blicken vid Nunam. Trots att de bara umgåtts i några timmar kändes det som om de känt varandra länge, precis som det hade känts första gången Astrid träffade Kokhanok. Kanske var det för deras gemensamma tillstånd.
    ”Tack,” Astrid gav henne ett litet osäkert leende. Egentligen föll det inte henne i smaken att tacka, för hon förstod inte riktigt varför hon fick komplimanger för det hon skapat här ute på slätten. I hennes ögon hade det varit bättre om ett ställe likt detta inte hade behövts finnas, och att valparna fick växa upp med sin familj. Sin biologiska familj. Men, nu var inte världen som hon önskade vilket hade lett henne hit.
    ”Förlåt, fastnade i mina tankar,” ursäktade hon efter att ha blivit tyst en stund. ”Händer ofta nu för tiden.” Nu för tiden var snarare sedan Malva anlänt. Allt hade ju varit perfekt fram till dess. ”Annars mår jag okej. Det är varmt här. Jag är inte van vid klimatet och nu med valparna i magen… det är inte så charmigt som dem säger att vara dräktig. Men det vet du väl också.” Ett genuint leende spred sig på hennes läppar. Hon var glad att prata med någon i samma tillstånd som henne, som också förstod hur jobbigt det var att bara resa sig upp eller röra på sig.
    ”Men nog pratat om mig! Hur mår du? Jag är så glad att vi kan dela det här med varandra, har känts lite ensamt… även fast jag har Lev så förstår han ju inte hur det är att bära på den här tyngden.” Hon blickade ner på sin egen mage som tycktes ha växt oerhört bara de senaste dagarna. ”Är så glad att du och Kokhanok hittat varandra också, jag ser hur glad hon är och det värmer mig.”

Att Astrid fastnade i egna tankar förstod hon, det hände väl alla ibland. Men Nunam fick ändå en oroad rynka i pannan. Om något tyngde Astrid ville hon gärna hjälpa.
     "Jag vet vad du menar," log Nunam till svar. Av nån anledning hade hon tänkt att kärleken själv skulle göra det lättare, men rent krasst var det tungt, varmt, och jobbigt. Kroppen värkte och hon var ofta hungrig.
     "Jag känner samma som du, det är svårt att förklara för någon som inte gått igenom det själv. Men jag ser att Lev gör sitt bästa för att stötta dig." Nunam kunde inte låta bli att känna ett stygn av avundsjuka. Så som Lev och Astrid var tillsammans önskade hon att hon var med Maksim, men de hade inte umgåtts ensamma på en stund nu. "Men det är också väldigt spännande," tillade hon snabbt så Astrid inte skulle märka hennes vemod. "Det känns som att varje dag är fylld av förväntan. Känner du det också?"
     När Astrid nämnde Kokhanok fick Nunam något varmt i blicken. "Jag har letat länge, jag är så glad att ha hittat henne igen. Hon trivs verkligen bra här. Och, ja, det gör jag också såklart. Jag tror-" Nunam pausade. Kanske var hon väl framfusig? "Jag har kanske aldrig känt mig hemma någonstans, som jag gjort här. Det känns som att våra valpar kan ha en framtid och växa upp tillsammans. Det kanske är ett dumt förslag men... jag stannar gärna. Om jag får. Jag tror Maksim blir glad att stanna med Lev också, tror inte du? Tänk dig, våra familjer kan vara tillsammans, alltid."
     Det var en tanke som verkligen värmde Nunam in på djupet, deras familjer tillsammans och trygga, en trygghet i barndomen hon själv saknat. Hon hoppades innerligt att Astrid delade den förhoppningen.

Astrid log vid Nunams stöttande ord. Hon var såklart glad att hon hade Lev. Aldrig hade hon känt den glädje och värme från någon som från honom; som om han skulle korsa hela landet för hennes skull. Men han förstod inte hur det var att vara dräktig, och det var ju inte konstigt. För hur skulle han?
    När Nunam fortsatte tala kände Astrid hur hennes hjärta började slå snabbare - av ren lycka. Hon ville stanna här hos dem? Aldrig hade zimaern tänkt att andra aktivt skulle vilja att stanna kvar hos dem, med alla tjatiga och busiga valpar.
    “Om du får? Såklart du får! Du behöver inte ens fråga. Du och din familj är alltid välkomna här,” utbrast hon. Tårar hade bildats i hennes ögon, men inte av sorg utan av glädje. “Åh! Jag vet att vi ännu inte känner varandra så bra, men det gör mig väldigt glad att du vill stanna här.” Kanske var det en del av hennes kultur också, att alltid välkomna alla med öppen famn och gästvänlighet. "Välkommen till familjen, Nunam.”