“Maksim.” Hans namn blev det som bröt den sköra tystnaden emellan dem. Varya vände blicken och fångade upp hans som befann sig några steg bakom.
     Natthimlen var mörk och stjärnorna låg gömda. Bakom skingrade moln skymtade den halvt uppätna månen. Det var en vacker natt i rosengården, åtminstone för en nybliven vampyr. Mörkret omkring dem låg tätt och hon kunde känna sonens ängslan. Men den sträckte sig mycket djupare än natten, det visste hon mycket väl.
     Varya snurrade runt på enkla, ljudlös tassar och mötte upp honom igen. Ögonen var vassa, men vänliga.
     “Är du rädd?” frågade hon med en röst som tedde sig både road och förvånad. Den blå blicken naglade fast honom, som att den försökte se igenom honom. Varya visste redan svaret på den frågan, men hon tänkte ge honom chansen att vara ärlig.


Det var med osäkra steg som Maksim rörde sig bakom sin mor. Den lilla kroppen var tryckt ängsligt mot marken och vid uttalandet av hans namn tryckte han sig än mer mot den kalla jorden under honom. Försiktigt mötte han hennes blick som var så lik hans egna.
   Det var många saker som på bara några dagar hade förändrats, men Maksims rädsla för i princip allt fanns fortfarande kvar. Det var som inristat i hans märg, och något som aldrig skulle försvinna.
   "Ja." Hans röst var låg, knappt hörbar, men ärlig som alltid. Maksim var rädd att om han talade för högt, så skulle något hemskt monster kunna hitta honom. Ovetandes om att det verkliga monster stod framför honom, tryckte han sig lite närmare sin mor, men tillräckligt långt ifrån henne att det fortfarande skiljde några centimeter emellan dem.
   Maksim lät den klarblå blicken glida ifrån den äldre och ut mot skuggorna. En kall rysning gick längs hans ryggrad när han inte kunde uppfatta något i mörkret, det skrämde honom att inte veta vad som fanns där. "Är du... rädd för något?"


Något litet drog i hennes mungipa och för ett hjärtslag såg hon nästan nöjd ut över hans svar. Varya följde hans rådvilla blick ut i mörkret. Där hon visste att han såg ett hotfullt mörker såg hon vackra, mörka rosor. Varya höjde huvudet lite och det ärrade, bleka anletet blev intetsägande igen.
    “Jag är rädd för mycket,” erkände hon tyst. Det fanns ingen betryggande värme att hämta i hennes röst. Varya hade varit rädd mer än något annat i sitt liv. Det var inte förrän efter döden hon lyckats släppa taget om rädslan. Blicken föll tillbaka på Maksim igen. Hans mjuka drag förvrängda av oro och vemod. Varya önskade bara att kunna släta ut fårorna av ångest, men det var inte så lätt. Hon om någon borde veta. “Och det är okej,” fyllde hon i. En ensam ton av tröstande kunde urskiljas.
    “Men,” rösten blev kall och hård likt järn, “vad du inte ska göra, är att låta den kontrollera dig.” Deras jämnblå ögon möttes upp igen. “Den gör dig bara illa. Gör inte samma misstag som mig.” Varya såg på honom menande. “Lär dig släppa taget,” ett varmt, uppmuntrande leende tog form, “och hela världen kommer vara din en dag, min prins.” I en öm rörelse strök hon nosen längs hans kind.
    “Sträck på dig."


Maksim saknade den värme i mammans röst som hans pappa alltid haft. Den som vänligt hade uppmuntrat honom och hans rädsla. Istället var hennes ord hårda och kalla. Han var rädd för henne, precis som så mycket annat, och lät därför den numer gråtfyllda blicken fortsätta vila på skuggorna framför dem. Rädslan över att börja gråta framför henne gjorde honom nervös, och desperat snyftade han ett par gånger i ett försök till att samla sig.
   Försiktigt sneglade han upp mot henne, och det kändes som om hennes blick skulle skära honom itu. Hur skulle han kunna släppa taget om rädslan? Maksim var sin rädsla, och utan den... Var han ingenting. Eller? Hela sin uppväxt hade präglats av att han lärt sig att leva i den, och det hade aldrig varit ett problem i Cirkeln. Istället hade dem uppmuntrat den. Men dem hade också ljugit om precis allt. Från Kolzak, till Lune och Vasilisa. Alla deras ord var byggt på lögner och svek...
   Tankarna snurrade i valpens huvud, och inte förrän modern försiktigt strök honom på kinden rycktes han ifrån dem. Maksim mötte hennes blick som nu var i jämnhöjd med hans. Han svalde nervöst, innan han med darrig kropp lydde hennes order. Hennes ord skulle komma till att bli lag så småningom.
   "Såhär...?" Viskade han lågt och såg försiktigt mot henne, rädd att hon skulle ryta till om han inte sträckte på sig tillräckligt. Om han inte gjorde bra ifrån sig, kanske hon inte ville ha honom. Då var han inte välkommen någonstans.
   Maksim kunde inte låta bli att tänka att hon måste vara besviken över honom. Han var en fegis. Om hon hade fått möjligheten, hade hon valt bort honom mot någon av dem andra? Katya med sin rappa tunga och Aleksandr med sitt mod.
   Ett litet uttryck av sorg spred sig över hans ansikte och han slog ned blicken i marken. Omedveten om det själv hade ryggraden fallit tillbaka till den ihopsjunkna positionen.


Varya såg på honom länge. Hennes hjärta ömmade av tanken på hur mycket han kämpade. Kämpade mot sig själv, den nya verkligheten han hamnat i, och mot hans känslor för henne. Hon suckade tyst, men leendet som växte fram i det ärrade anletet var mjukt.
     ”Du är mer än du förstår,” sade hon med en ansträngd moderlighet i rösten som hon var osäker på verkligen nådde fram. Varya ville inget annat än ge han frihet från sina känslor, sin rädsla. Men det var inte så lätt. Det gjorde ont i henne att se honom så rädd, men samtidigt var det hennes fel.
      ”Vi,” började med en menande blick, ”du och jag, ska aldrig ljuga för varandra, eller hur? Ingenting mellan oss ska vara hemligt.” Denna gång sjönk Varya enda ner till marken och lade sig ned framför honom. Hon höll hans ostadiga blick med sin egen.
      ”Så berätta. Maksim,” uppmanade hon med en plötsligt ynklig vädjan i rösten, ”vad är det som som tynger dig, mitt hjärta? Jag vill kunna hjälpa dig. Det är allt jag vill.”


Långsamt nickade han. Att ljuga hade bara tillfört honom svek och sorg, och han var osäker på om han skulle klara av något liknande igen. Fortfarande var familjens svek något som djupt tyngde honom; och han var livrädd att även hans mor skulle tröttna på honom så småningom.
   Stilla stod han kvar när hon lade sig ned framför honom. De var i samma höjd igen, och Maksim insåg hur liten han var. Trots att han försökte att räta ytterligare på ryggen, blev han inte speciellt mycket större, och misslyckandet fick honom att åter sjunka ihop.
   "Jag..." Han tvekade. De hade lovat varandra att vara ärliga, men om han sade sanningen... Kanske hon inte skulle vilja ha honom längre. "Jag är rädd att du ska överge mig. Som dem alla har gjort. Vad händer om... Katya eller Aleksandr kommer hit. Eller någon annan... Kommer du vilja byta bort mig?" Med stora ögon såg han på henne, återigen nästan tårögda.


Den mjukheten som infunnit sig i hennes minspel tynade långsamt bort med hans trevande ord. Hans stora, blå ögon glimmade när den dova månljuset fångades i hinnan av tårar. Varya såg på honom med en plågad min. Det han talade om gjorde även ont i henne. Hur kunde det inte? Men den längtan efter Aleksandr, efter Katya, barnen hon aldrig träffat, dog långsamt ut. På ett sätt hade hon inte haft något val; det liv som hon tidigare drömt om var hon tvungen att lämna bakom sig i samma stund som Aurora tagit med Maksim till henne. Drömmen om ett liv där de alla kunde vara tillsammans, lyckliga, hade aldrig varit möjlig och det hade hon fått acceptera. Maksim hade gjort det lättare att förstå det, att försöka gå vidare, även om hjärtat fortfarande värkte.
     “Maksim, älskling, min prins,” hennes röst var skör, tyst, endast för hans öron att höra, “jag skulle inte byta bort dig mot någon i hela världen.” Hon pausade, som för att lämna orden andrum att sjunka in, för honom att ta in dem. “Vi är lika,” fortsatte hon lika varsamt som innan, “vi delar något speciellt. Inte för att jag är din mamma och för att du är min son, det är något annat,” intygade hon tyst men självsäkert. “I själen,” viskade hon och sträckte fram sin nos mot honom och lyfte försiktigt upp hans haka för att möta hans blick riktigt.
      “Känner du det inte?” frågade hon, nästan sorgset.


Prins? Upprepande gånger hade hon kallat honom det, men Maksim kunde inte förstå varför. Han var inte värdig den titeln, en rädd, svag valp som han. Men trots den opassande titeln, fortsatte hon att lyssna på honom. Maksim ville tro på hennes ord mer än allt, men det var svårt.
      Dock kunde han inte förneka att han kände det hon talade om, speciellt nu när han såg henne djupt i ögonen. De var en spegelbild av varandra, deras osäkra inre.
     "Jo jag känner det", långsamt nickade han och det ryckte blygsamt i hans svarta mungipor. För några sekunder såg han nästan glad ut, innan ett bekymmerfullt uttryck åter lades över hans ansikte. "Lovar du att inte överge mig?" Kanske var det en dum fråga, hon skulle med enkelhet kunna dra ännu en lögn... Men de hade lovat varandra att inte har fler hemligheter, och det här kunde vara ett försök till att vinna hans förtroende.


Det lilla, knappt märkbara leendet som sonen gav henne fick hennes hjärta att lätta i bröstkorgen. Ett lugn fyllde henne, en försäkran om att allt skulle bli bra. Varya slöt ögonen och dolde lättnaden hon kände bakom ett bitterljuvt leende.
     ”Lovar du att inte överge mig?” Varya såg djupt in i hans ögon, som om att hon försökte förmedla känslan av hon kände inombords. Den var intensiv och strålande klar. De hörde ihop, oavsett om han förstod det eller inte.
     ”Maksim,” började hon med samma viskande ton, ”jag lovar att jag aldrig,” hon pausade som för att betona ordet ytterligare, ”aldrig, kommer överge dig.” Hon sträckte sig närmare honom igen och lät nosen stryka honom över pannan i en kärleksfull gest.
      ”Utan dig är jag inget.”

[Rollspelat över Discord. Postat Maksims delar på Cats vägnar]