Tiden stod stilla i havet av brandfärgade löv fångade i höst, och nästan lysande vita svanar som stilla gled över den blanka sjöns yta. Dagarna var likadana, en loop av jakt, träning och sömn. 
Det var dock något den mörka hanen trivdes i. Rytmen var familijär, förutsägbar. Han kände till när rådjuren vandrade från de olika matställena och vart han kunde söka skydd när det milda regnet vette jorden mörkt brunt och fuktade gräset. 
Så nära frid hade Naberius aldrig riktigt varit. Det fanns tider då han trodde sig ha varit lycklig, men gång på gång hade lyckan slagits i spillror. 
Lycka gick inte att lita på, men tillfredsställelse - det var något annat. Det var känslan efter en lyckad jakt, njutningen av stillheten och lugnet när han låg på en klipphäll och lapade sol. Att vara tillfreds med tillvaron. 
Så tillfreds man kunde vara när man alltid var på spänn, alltid kastade blickar runt omkring sig, alltid förväntade sig nästa dråpslag. De illaluktande, döda varelserna hade hållit sig på avstånd. De få han stött på hade han kunnat avverka innan de blivit ett hot mot hans nyfunna tillvaro. 

Vintern hade anlänt till skogen, men lämnat den orörd. Skogen fångad i höst var befriad från de omkringliggande årstiderna; nätterna var något kallare, och ibland kunde något löv falla från de höga kronorna, men i övrigt passerade vintern honom och skogen förbi. 
Naberius låg utsträckt på en klipphäll som sluttade ner i sjöns klara vatten. Den stora, platta stenen var varm från solens strålar; nästan brännande där solen legat på som längst. 
Hanen låg med slutna ögon, öronen skärpta, och lapade i sig solen. Alstrade den i kroppen, sparade energin. Bakom de stängda ögonlocken glödde de röda ögonen i skinande vitt, en bieffekt av all energi som lagrades i hans kropp. 
Han tänkte inte på något, utan låg bara och lyssnade till naturens tystnad. Det stilla ljudet av löv som rörde sig, och vatten som svallade nästan omärkbart mot sjöns rand. 
Naberius var nöjd.