Lurlei drog försiktigt upp ogräs i sällskap av sin syster i moderns steniga trädgård på innergården. Det var mest gräs som var ogräs här uppe, få andra växter hade lyckats vandra sin väg upp i det relativt nya området självmant än. Allt annat var sådant som Ayira eller någon annan av shamanerna planterat avsiktligt.
Hålet i berget över dem visade en mulen dag och det var tyst i fästningen. Tystnaden gjorde det svårt att tänka på något annat än exakt hur många som faktiskt lämnat dem den senaste tiden. Först Lev, sen Vassya och Fay tätt följda av Timo och sedan gav sig Lune och Achak ut på uppdrag. Det värkte i bröstet att tänka på, kändes som att deras familj plötsligt var halv. Hon var tacksam för att hon iallafall hade sina övriga syskon kvar på reviret, och ansträngde sig för att spendera tid med dem varje dag.
Idag var Ayira och Hassel upptagna med att dreja krukor, sedan modern fått synen åter behövde hon mer hjälp på den fronten än tidigare. Det var tur att Hassel också hade jordkraft. Det lämnade henne och Poppel att ta hand om övriga av familjens sysslor. Just nu: rensa gräs-ogräs. Stämningen var något tryckt, och Lurre visste inte om det bara var hennes egna orosmoln som fick henne att känna så eller om den faktiskt var det.
"Jag sakar dem. Alla."
Yttrade hon plötsligt utan att se upp från jorden. Mest Timo. Och Lev. Och Vassya. Och Fay. Och Lune och Achak. Och Alla.

[Poppel <3]

Poppel satt och plockade halvhjärtat lite ogräs tillsammans med sin syster. Tystnaden låg över hela fortet som en tjock fäll, en sträv otrevlig fäll. Hon sakade allt liv som brukade vara inom stenväggarna. Nästan alla hade gett sig ut på uppdrag, först Lev och sen Timo. Inte långt efter några fler. Öronen hängde lite och hon fortsatte att försöka rycka upp lite ogräs. Trotts att dom båda satt tyst bredvid varandra så hjälpte det, ett sällskap som var där utan att kräva något speciellt. Närhet utan att det var för nära eller högljutt. Poppel hade hamnat i sina egna tankar när Lurres röst plötsligt bröt det hela, dom jordiga tassarna stannade upp tillfälligt och Poppel andades tungt. "Jag med, men dom kommer snart tillbaka." talade hon tillbaka utan att lyfta blicken från den halvvissna blomman framför henne. Hon flyttade efter och fortsatte att plocka lite i gräset. "Vi kanske kan hälsa på Timo snart." det dammade om dom bruna tassarna när hon slet upp en tjock bråkig rot. Det hade inte regnat på ett tag så dom flesta av blommorna var lite ledsna och torra. Lite klumpigt släpade hon med en behållare med vatten och började hälla på dom redan rensade ställena. Gud önskade hon att bara kunde lyfta med sig vatten som sin mor. Visst hade det varit lättare för henne tidigare då hon bara hade kunnat lyfta upp vad nu hon än behövde och teleportera sig framåt. När behållaren var tom satte sig Poppel med en djup suck och kollade runt i rabatterna. Var inte så mycket mer att rensa men desto mer att vattna.

Dom kommer snart tillbaka. Lurlei log ett blekt leende. Det kändes inte som det. Lune och Achak kanske, Fay hoppadeas hon. Men Vassya, ledaren hade varit så modfälld och mörk i sinnet sedan attacken, och Lurlei kunde inte komma på en enda bra idé till varför en skadad ledare skulle ge sig av i tid av kris. Det kändes inte rätt och hon litade inte fullt ut på att honan skulle komma tillbaka. Och Lev, han sa att han skulle komma tillbaka när det var 'säkert' vad nu det betydde. Om han hade den kraft han hade fanns det ju liksom inte något slutdatum på det. Hon var rädd för att aldrig få se honom igen, samtidigt som hon var rädd för att han skulle komma tillbaka och råka skada någon mer.
"Ja, det måste vi."
Svarade hon systerns andra fråga samtidigt som hon gick för ett hämta ett krus att vattna med. Att styra om bäcken till att gå genom fästningen hade varit deras mammas idé tydligen, och det underlättade helt klart vattningen. Tänk om de behövt gå ut och hämta ett krus i taget, det hade tagit evigheter. Det tog ganska lång tid nu med faktiskt, tänkte hon medan hon fyllde kruset och sedan ställde ned det för att kunna prata.
"När Alek och Katya kommer hem så tänker jag be om vårt eget första uppdrag, alltså ett sånt på riktigt så som de är på."
Drömmen om det egna uppdragen gav iallafall något att se fram emot.
"Och då blir första stoppet Civitas å Timo, såklart!"
Svansen vickade faktiskt lite fram och tillbaka då hon sa det.
Med stor koncentration för att spilla så lite som möjligt bar hon kruset tillbaka till rabatten och vattnade. Det räckte till kanske tre av alla säkert hundra örter. Hon satte sig med en suck.
"Vad vill du bli, sen liksom, i flocken? Jag tror jag vill bli Spion, som Vera"

Poppel tittade på sin syster och lyssnade med ett mjukt leende. Ja det hade varit något, deras egna första och riktiga uppdrag. Inga fler konstiga uppdrag från deras mor, som att plocka blommor för att hon var för upptagen med annat. Inte för att Poppel hade något emot dom, men dom kändes så barnsliga. "Ja vi får hoppas att Alek och Katya kommer snar. Jag älskar detta ställe men det känns lite, menlöst. Om du vet vad jag menar?" hon vände sig om och tittade upp mot fortet framför dom. Hon älskade sitt hem men att bara gå runt och göra ingenting om dagarna började kännas menlöst. Poppel ville ha något att göra, någon mening i livet. En uppgift.
Utan att titta mot Lurlei lyssnade hon noga och funderade, funderade i vad som kändes som en evighet. Öronen sjönk ihop lite och den ljusa svansen låg stilla. "Jag vet inte..." lite besviket tittade hon på sin syster. "Jag har inte riktigt hunnit fundera på det." enda sen norrskenet har allt känts som en tjock dimma. Om än Poppel inte ville erkänna det så saknade hon sina krafter, hon skulle dock kunnat offra dom hundra gånger till för att hjälpa hennes nära och kära. Men sen dess har hon inte riktigt hunnit känna efter vad det är hon vill. "Prisjägare tror jag." sa hon med en lite undrande stämma och log lätt.