Civitas övre plan var bra mycket mer intressant än de nedre nivåerna, hade Gwyn lärt sig snart efter att hon anlänt till Civitas. Det var visserligen inte bara de övre nivåerna som intresserade, utan hela Civitas myllrade av liv, och om byteshandlarna var många i Skuggfall så var det ingenting emot vad Civitas hade att erbjuda. Hela området var en guldgruva för en nyfiken ungdom, och för någon som gärna tog för sig av det som erbjöds på ett inte allt för ärligt sätt så var det ett paradis. Att utforska hade underhållit henne i flera dagar, eller till och med veckor, tills bara en plats återstod. Hon hade inte vågat sig i närheten ännu, men så småningom hade nyfikenheten tagit överhanden. Det var dags att ta reda på vad Tenebris boningar hade att erbjuda. Dessutom kanske hon kunde hitta någonting... Användbart, att byta till sig lite kött med. Hon hade inte haft ett ordentligt mål på länge. Det var inte det att hon inte kunde jaga, för det kunde hon. Hon kunde bara inte jaga tillräckligt bra, tillräckligt stora byten för att mätta två unga tonåringars växande aptit. Med de tunga, klumpiga vingarna och långa klorna var hon en värdelös jägare från marken, så istället hade hon lagt all sin tid på att dyka på sina byten istället. Men de var snabba, och det var sällan Gwyn var snabbare, och Relictus öppna marker hjälpte knappast.
   Gwyn fick ställa sig på bakbenen för att kunna kika in genom ett fönster. Därinne var det dunkelt. Någon enstaka lykta kastade ett varmt sken över de mörka rummen, men förutom dagsljuset som kastade solkatter över det ljusa golvet fanns det annars inte särskilt mycket som gav bättre insyn. Hon kunde inte se någonting sanslöst intressant som det var, men hon visste bättre än att avfärda byggnaden riktigt ännu. Gwyns blick smalnade av något medan hon väntade, men efter flera minuter förblev de utrymmen hon kunde se öde. Var det värt risken?
   Om det var.
   Gwyn knuffade långsamt upp fönstret med nosen. De simpla gängorna gnisslade tack och lov inte, och Gwyn kunde med lätthet kräla in genom fönstret och ner på det svala golvet. Väl inne såg hon sig omkring. Hon kunde höra ljudet av en knastrande eld någonstans. Värmen var behaglig gentemot vinterluften utanför, och en aromatisk doft låg i luften, som av torkade växter. Det var långt mer trivsamt än den fuktiga, smutsiga lyan hon och Ydris tillfälligt lagt beslag på i stadens allra yttersta nivå. Inte för att hon var rädd för smuts, men även hon hade en gräns för hur många vargars kiss hon var beredd att ligga i någon längre stund.
   Så fort hon ansett det tyst nog för att kika ut i resten av byggnaden så gick det fort att avgöra att hon med allra största säkerhet var ensam. Ett smalt leende trädde fram på Gwyns läppar när hon slappnade av och tillät sig ta in omgivningen på riktigt. I hörnen låg tjocka högar av varma fällar, men hon noterade med viss besvikelse att det var sparsamt med ädelmetaller. Det var ett vackert rum, men inte alls så märkvärdigt som de vargar hon kunnat se runtom de övre nivåerna. Efter att ha krafsat runt i olika pälshögar en stund så fortsatte hon vidare till en liten upphöjning i golvet. Ovanpå låg någon sorts... Ja, vad det var hade Gwyn ingen aning om, men den var orange till färgen och var utsirad med målade blommor. Gwyn drog i materialet tills det föll till marken, och blicken vidgades genast. Någonting gyllene fångade ljuset av en varm lykta. Gwyn vred intresserat på huvudet när hon inspekterade fyndet. Det var någon typ av huvuddekoration, gissade hon, när hon föreställde sig hur den skulle bäras. Den var väldigt vacker. Hon var inte riktigt säker på om hon vågade stjäla från fler ur Tenebris, och det här såg ut som någonting viktigt... Huvudet tippades åt andra hållet när hon vred på sig för att titta ännu lite närmare. 

[Är inte helt säker på alla detaljer runt exakt det ser ut i det här området, men Tenebris får väl ta och peta på mig om någonting ser konstigt ut. Har bara utgått från lite bilder My delade med mig. Det är för övrigt Nilos invigningskrona hon hittat, hehe.]

Himmelen var så blå den bara kunde bli en riktigt klar vinterdag. Trots att luften var kall och vindpustarna bitska så värmde solen skönt. Alonsos förmiddag hade bestått av att repetera tillsammans med Stephano på deras egengjorda föreställning, men när de kommit till slutet av det hela hade Alonso till sitt förtret insett att han glömt sin rekvisita hemma. Alonso hade lovat att skynda sig, men det var svårt att känna någon stress när solstrålarna träffade honom i ryggen. Stadens platta former tycktes nästan glänsa i den ljusa skenet. Den glädje han kände inför livet präglade hans vänliga uttryck. Han var nöjd.
       Svartvargen rundade det sista lilla huset innan deras. Utan närmare eftertanke klev han in och möttes av de hemtrevliga dofterna. Snart skulle de vara gamla nog för att få egna boenden, men ärligt talat så var det inget som lockade honom lika mycket som några av hans andra syskon. Kanske var han lite för bekväm av sig, men han uppskattade kvällarna med familjen.
       Lågmält hummande fortsatte han in i förrummet. De gröna ögonen spanade omkring medans de vande sig vid dunklet. Några långa hjärtslag hann passera innan han hörde och sedan såg, den främmande skepnaden i det bakre rummet. Alonso kände genast hjärtat i halsgropen.
         “Stanna! Rör dig inte ur fläcken!” Han ansträngde sig för att låta både äldre och självsäkrare än vad han var, men rösten darrade ändå. “Försöker du nånting kallar jag på vakterna!” Det var med prövande, långsamma steg som han närmade sig den välva öppningen till kammaren. Minen var ansträngd när han sträckte på halsen för att se bättre runt väggen. Bleka vingar, brunfäll, horn - Alonso kunde inte hålla tillbaka förvåningen i hans mörka drag.
        “Gwyn?” Hennes namn var inte mer än en främlings, men ändå fick han modet att ta några steg ytterligare för att kunna bekräfta sina aningar. “Vad gör du här?” Den gröna blicken växlade från henne till det guldiga huvudsmycket framför henne. Alonso drog efter andan.
          “Åh nej, nejnejnej,” andades han och skakade på huvudet med en min som efterliknade besvikelse. “Nu har du allt ställt till det för dig själv.” En ton av medlidsamhet genomsyrade hans röst och blick när den mötte Gwyns.

Gwyn var så hänförd av det gyllene smycket att hon inte hörde att någon äntrade byggnaden. Det var inte förrän någon talade i andra änden av rummen som hon ryckte till, såg bort från guldet och stirrade ut i dunklet. Hon kastade genast en blick mot fönstret som fortfarande stod vidöppet på andra sidan rummet. Det kliade i kroppen att kasta sig ut mot friheten och riskera att starta en jakt, men innan hon hunnit bestämma sig för hur hon skulle göra så hade någon redan fått syn på henne. Och denna "någon" kände tydligen till hennes namn. Gwyn hade förväntat sig någon stor, aggressiv typ, men vargen som steg fram var en liten svartvarg. Det dröjde någon sekund innan hon kände igenom honom, och när hon gjorde det klövs ansiktet av ett flin, men kroppsspråket förblev vaksamt.
   "Alonso?" Det kunde varit bra mycket värre, gissade hon. Han verkade inte det minsta hotfull, däremot såg han ytterst bekymrad ut. Hon vågade släppa honom med blicken och ta sig en titt på rummet. Det kanske var något stökigare än när hon först dykt upp, men allt låg på sin plats. Mestadels. Hon hade i alla fall inte tagit någonting. Det hade trots allt inte varit det egentliga målet med det här äventyret, om än det kommit till ett snabbare slut än hon hoppats. Hon behövde definitivt vara mer aktsam i framtiden. Det här var inte första gången någon sett henne någonstans där hon inte borde vara.  
   "Jag ville se vad som fanns här uppe", svarade hon ärligt. Hon sträckte på halsen när hon kikade över hanens skuldror, innan hon såg tillbaka mot honom med smal blick. "Och sen dök du upp och förstörde min upptäcksfärd."

Alonso lät munnen falla på glänt och stirrade bara dumt på henne med höjda ögonbryn. Hennes till synes obrydda svar förbluffade honom. Det tog honom ett ögonblick innan han kom på sig själv och en allvarligare min tog form igen. Han besvarade hennes avsmalnade blick med en likvärdig. Den höll inte i sig länge innan han brast ut i ett kort, avmattat skratt och hela hans kroppsspråk tycktes slappna av en aning.
        “Du vet att du inte får vara här, eller hur?” Det var egentligen inte en fråga utan mer ett konstaterande. Men Alonso mindes tydligt deras första möte, och det gav honom mycket att spekulera över. Hon var trots en främling till Civitas och Tenebris.
       “Om någon annan än jag hittat dig…” Han gav henne bara en lång blick, nervös över att ens försöka föreställa sig hur det skulle gått för henne. “Ingen uppskattar någon som snokar igenom ens saker. Speciellt inte den viktigaste honan i Civitas.” Alonso höjde på ögonbrynen och såg menande omkring i rummet. Han lade märke till hur saker rörts ur sin plats - inte mycket, men tillräckligt.
      “Du har inte tagit något va?”

Den viktigaste honan i Civitas? Hon gav hanen en lång, menande blick, men hon var inte säker på att han märkt av piken när han fortsatte. Den spända stämningen hade varit kortvarig och med ens kände hon sig inte riktigt lika defensiv. Men han hade rätt, trots allt. Det hade kunnat vara värre. Hon hade varit oförsiktig sen hon kommit till Civitas. Vargar här var mer uppmärksamma än de trötta åskådare som flockades runtom Skuggfall. 
   Gwyn skrattade till när han undrade om hon tagit någonting. Hade han gett henne en stund till så hade sanningen kanske varit en annan, men just då var hon nästan helt oskyldig. Hon stod visserligen mitt i någon annans revir, men hon hade åtminstone inte blivit ertappad med någonting dyrbart mellan tassarna.
   "Ser det ut som det?" Hon vecklade demonstrativt ut vingarna för att visa att hon inte hade några hemligheter fastklämda under de veckiga membranen. Klorna rispade och klickade mot golvet när hon snurrade runt ett varv, och sedan stannade upp med ett nöjt flin. Trots att planerna kraschats totalt av den här svarta vargen så hindrade det förhoppningsvis inte att dagen skulle kunna bli fortsatt intressant. En rundtur från någon som faktiskt tillhörde Tenebris vore ju strålande i utbyte. Särskilt om det var sonen till Civitas viktigaste hona - om gissningen nu stämde.
   "Så", började hon, och höjde förväntansfullt på ögonbrynen som om hon väntat på svar på en fråga. "Får jag någon rundtur? Eller har du viktigare saker för dig, åh store Tenebris?"

Bakom sitt ursäktande leende kände han en lättnad när Gwyn erkände sig själv oskyldig. Sanningen var den att Alonso inte riktigt visste hur han skulle hanterat situationen om hon faktiskt tagit något. Även om han velat vinkla det som att hon haft tur i och med att han var den som kom på henne, kände han likadant över att det bara var den jämngamla drakargen hade träffat en gång tidigare. Han skrattade avmattat och skakade  på huvudet lite. Han pustade tyst ut och sneglade på henne med ett glitter av lättsamhet i ögonen.
       Alonsos uttryck piggnade upp vid hennes nästa kommentar. Han höjde ögonbrynen och såg på henne med ett uttryck både roat och förbryllat. Denna gång skrattade han lite mer hjärtligt innan han himlade med ögonen teatraliskt. Leendet drog fortfarande ihärdigt i hans mungipor.
      “Åh, store Tenebris?” sade han och skrattade till, “nu passar det med formaliteter?” Alonso såg menande omkring på vart dem befann sig. Hennes milda hån mot honom gjorde att han inte kunde motstå lusten att falla in i en skådespelande lek.
      “Självklart ska damen få en rundtur om det är vad damen önskar.” Dramatiskt sänkte han huvudet och bugade djupt inför henne. “Vad sägs om att börja utanför byggnaden?” Han steg åt sidan i och gestikulerade lätt med huvudet åt henne att lämna rummet.
      “Damerna först,” han log ett nobelt leende och det blev nästan svårt att se vart hans riktiga vänlighet slutade och den spelade ridderligheten började.

Gwyn var säker på att hon aldrig någonsin haft sådant flyt. Hon var inte riktigt säker på hur stor del det var av henne som egentligen hade försökt provocera den svarta hanen på ett retsamt sätt. Kanske hade han mest roat henne med sina reaktioner, och kanske var hon lite väl snärjd av tanken på att få sig den där rundturen - helt riskfritt. Ja, det var i alla fall så det verkade, och nu när hon lyckats övertyga honom om sina oskyldiga (nåja) avsikter, så var hon inte längre orolig att han skulle försöka sig på att flyga på henne, eller ännu värre, kalla på de där vakterna som patrullerade stället för jämnan.
   "Självklart", svarade hon bara med ett snett leende. Sedan vände hon blicken mot utgången, och med hans tillåtelse släppte hon alla band hon lagt på sig och stegade iväg med långa kliv mot utgången på andra sidan byggnaden, ut i den kalla vinterluften. Att hennes intrång fått Alonso att helt glömma bort sin väntande bror hade hon ingen som helst aning om.

[Avslutat]