[Fortsättning från "Nästan återfunnen" [länk]. Till de av Tenebris ungdomar som var med och tjuvkikade på händelsen.]
 
Even backade när Varya istället tog plats vid Maksims sida. Valpens gråt blev tyngre i närvaron av moderns trygghet. Förtvivlad, och på ett vis lättad av Varyas närhet och hyschande tröst. Even betraktade dem för ett kort ögonblick, innan hans blick gled till den livlösa vargen i vattnet. Sezja. Cirkeln. Han klev fram till kroppen med huvudet sänkt och drog in dess doft. Kände det som varit henne, under den skarpa doften av blod. Bedövande. Han tillät sig själv att lapa ett, två tag av det mörkt färgade vattnet, innan han rätade på sig igen med slutna ögon. Ett djupt andetag.
     Titta vad vackert. Titta på vattnet, Maksim.
Even lämnade dem i vattnet vid böneplatsen, och gick själv tillbaks mot huvudsätet.

Prospero satt fortfarande tryckt mot väggen bredvid ingången, och hade för stunden glömt att det kanske varit bättre att förflytta sig till nått annat ställe. Något mer avskilt eller hemligt. Istället var han mitt uppe i en hest viskande diskussion med syskonen och vännerna om vad som just hänt. Vem var främlingen? Vad hade den sagt, innan deras röster höjts tillräckligt för att höras hela vägen till dem och Maksim attackerat? Varför hade Maksim attackerat? Var det en fiende? En spion? Någon som försökt lura Maksim? Kanske hade pappa upptäckt främlingen som snokat runt, innan den hann kidnappa Maksim?
     "Äh! Är du dum eller?" kontrade en av vännerna. "Maksim är ju stor! En sån liten kan inte bära honom."
     "Hon kanske hade nån kraft som kan!" fyllde en annan in.
     "Tänk om där är fler?" undrade en tredje av dem, och gruppen bröt ut i snabbt viskade konspirationer om huruvida där kunde finnas andra som lurade i närheten. Som väntade på att ta någon av dem. Väntade på att attackera.
     Prospero var mitt uppe i att prata i mun med de andra när ljudet av steg nådde dem från trappan utanför. De ryckte kollektivt till, och sprattlade bakåt en bit som i ett tafatt försök att se ut som att de bara råkade vara där, när Even lugnt klev in genom ingången. Omedelbart tycktes hans närvaro fylla rummet, och flera av ungdomarnas röster stakade sig, velande mellan viljan att förklara sig och oviljan att bryta den plötsliga tystnaden. Luften kändes med ens tung, och spänd likt en sträng redo att brista. Doften av blod följde med Even in. Hans päls var blöt från att ha suttit i vattnet, och fläckades av rött där Maksim lutat mot hans bröst.
     Blod var inget ovanligt att se. Alla vargar hade blod på sig någon gång; antingen när de fällt ett byte, eller när de ätit. Prospero hade själv ofta blod i pälsen från lekstrider, träning, eller när någon av föräldrarna eller från Tenebris tagit med sig ett nyfällt byte att dela. Men det här blodet var inte från ett byte. Det kändes annorlunda, om så bara för vad de just hade sett.
     Prosperos andetag fastnade i halsen, och hans tankar rusade vilt när han mötte sin pappas rödstänkta ögon med sin egna, påkommet uppspärrade blick. Borde han säga något? Ursäkta sig? Pappa hade sagt åt dem att vänta. Samtidigt så hade han inte sagt åt dem var de skulle vänta, så det borde vara okej, väl? Väl? Vid gudarna han ville inte att mamma fick veta, eller pappa för den delen men det var redan för sent. Han ville inte få en tillrättavisning. Han borde ha suttit kvar och väntat som tillsagd. Då hade han inte behövt sitta här nu och skämmas, eller försöka komma på en ursäkt. Han hade…
     Tystnaden, som egentligen inte varat i mer än några sekunder som längst, bröts tacksamt av Even själv. Han svepte lugnt blicken över ungdomarna, innan han fortsatte framåt med en gest åt dem att följa med.
     "Kom."
     Prospero och resten av de som var kvar följde lydigt efter. Bakom sig lämnade de det svaga ljudet av Varyas tysta tröstande och Maksims gråt. Even ledde dem rakt genom byggnaden, och ut i trädgården på andra sidan. Månen och stjärnornas sken fick de mörka växterna att bada i ett blått skimmer. Even vände sig om, och gruppen som följt efter stannade. Prospero kämpade för att inte skruva nervöst på sig under pappas lugna blick. Men när Even tog till orda så fanns där inget hårt eller tillrättavisande i rösten. Istället var den lugn, nästan saklig, och Prosperos öron spetsades nyfiket.
     "Jag antar att ni har frågor?"

Det var med delad uppmärksamhet som han lyssnade till den livliga, men tysta, konversationen. Den ena teorin vildare än den andra. Vissa var rent utav bara fåniga, men han skulle ljuga om han sa att det inte var oerhört intressant att spåna om det hela. Av det lilla de kunde höra så verkade vissa teorier lite troligare än andra.
 "Jag tror hon ville ta honom är ifrån iallafall" hur hon, som var så liten, skulle ha tänkt göra det visste han inte, men han var övertygad om att så var fallet. När någon funderade på om att en annan flock planerade en attack så rynkade han fundersamt på pannan och såg mot torget som låg bakom en vägg. Precis då rundade Even hörnet och Viol rätade omedvetet på sig och satt stelt. Han ville, lika mycket som alla andra i rummet, veta mer om händelsen. Men tungan låg som klistrad i munnen och det kändes som om hans kulle kvävas på den. Osäker på hur Länge Even kanske skulle ha hört dem vinklades öronen oroligt bakåt och då och då kastade han blickar på svartvargarna som var helgonets valpar. Om de var här kanske de inte skulle straffas?
 Han hann inte riktigt gå vidare med tanken innan Even uppmanade dem med att följa med honom. Utan ett ljud, och så mycket som att missa ett ögonblick, reste sig Viol upp och följde honom utan frågor eller protester. Dödligt nyfiken på vad som skulle hända härnäst.
 Väl i trädgården på andra sidan hade han hunnit gå över en miljon frågor och funderingar i sitt huvud, men när Even frågade efter just dem så kände han åter sig oförmögen till att tala. Blicken vandrade över sina med konspiratörer och till slut vände han sig tillbaka med en illa återhållen nyfikenhet.
 "Vem var hon?" började han kort, osäkert. Ordet var verkade hänga kvar i luften efter frågan, var, inte är.

Den gula nyfikna blicken vägrade släppa sin pappas när han såg på ungdomarna. Han hade tusen frågor, han ville veta allt om vad som hänt. Vart kom den lilla ifrån? Varför hade hon kommit hit? Vad hade hon med Maksim att göra? Och kanske den viktigaste frågan av allt, varför hade han varit så arg?
    Snurrig av sina egna tankar ruskade han på huvudet och tog ett djupt andetag. Ville han få ut någon information utav det här var han tvungen att samla sig. Den rädslan han känt när han beskådat händelsen hade försvunnit och ersatts med nyfikenhet.
    Viol talade, och Stephano nickade instämmande för att visa att han också ville ha svar på den frågan.
    “Vad gjorde hon här?”, Stephano kunde inte hejda sig och talade kort efter att Viol tystnad. “Vad ville hon?”, Han tystnade. Det var så många frågor han ville ställa, men han ville inte vara för på. Men å andra sidan visste alla som var samlade hur Stephano var; oblyg och rak på sak. Därför dröjde det inte många sekunder innan han talade igen. “Varför reagerade Maksim så?"

När första frågan ställts så var det som att dammen brustit, och fler rusade ut likt en flodvåg. Prospero inflikade en egen fråga, mer eller mindre identisk till en som vännerna eller syskonen ställt, men när Even vek öronen bakåt så tystnade de abrupt igen. Prospero satte sig ner som på kommando.
     "En fråga i taget." Evens öron reste sig igen, och han lät blicken falla på Viol, som ställt första frågan.
     "Vem var hon?" upprepade Viol.
     "Hon var en gammal bekant till Maksim." Den korta pausen framför bekant var nästan obefintlig, men den var där.
     "Bekant hurdå?" Frågan hade lämnat Prospero innan han hann hindra den. Han sjönk ihop en aning under de andras blickar, men pappa verkade inte ha tagit illa upp av avbrottet.
     "Det är Maksims historia att berätta, inte min. Det är upp till honom om han vill dela den eller inte." Evens blick gled vidare, och föll på Stephano.
     "Varför var hon här?"
     "Hon var här för att ta Maksim härifrån." Svaret Even gav var fortsatt lugnt, men dess innebörd fick Prospero att räta nyfiket på sig igen. Hon hade verkligen varit här för att föra bort Maksim? Hur? Varför? Frågorna fick det att pirra i hela honom, och han fick kämpa för att sitta still.

Malva hade med ett bibehållet lugn intygat att hon iallafall var säker på att Maksim bara gjort vad han behövde göra medan ungdomarna runt henne uppspelt viskat teorier. Hon skulle så gärna med mästrande ton släppt ut små hintar om sanningen, antytt att hon visste så mycket mer än dem, men med all självbehärskning hon ägde höll hon sig ifrån det. Då Even steg in i rummet mötte hon hans blick med ett svagt leende. Helgonet väckte en skräckblandad respekt i hennes unga kropp men hon var hyfsat säker på att han visste att hon visste och kände sig inte lika påkommen som alla andra verkade göra.
"Så Maksim försvarade sig själv och oss?"
Fyllde hon i med en ledande fråga då Even förklarat att honan velat ta Maksim ifrån dem. Hoppades att det skulle hjälpa till att banka in budskapet i alla närvarande.

Prosperos ögon pendlade till Malva när hon tog orda. Maksim hade försvarat sig själv. Sig själv och dem. Flocken. Eller hur? Han såg tillbaks till Even när fadern svarade.
     "Ja." Evens blick vilade lugnt vid Malva för ett ögonblick.
     "Var hon ensam?" undrade ett av de rosa syskonen.
     "Nej." Evens svar var kort och enkelt, men tydligt. Prospero kände hur han själv och några av de andra gemensamt drog efter andan. Spänningen i luften var påtaglig. Hur många var de? Skulle det komma fler? Vad gjorde de här, egentligen? Even fortsatte innan nästa fråga han komma.
     "Tenebris kommer ha många fiender. Har redan, i viss mån. Det kommer alltid finnas vargar som sätter sig emot den struktur och det skydd vi utgör. De som anser att den andra chans vi ger inte är rätt. Maksims bakgrund är hans egen att dela, men det är en skakig sådan, och de vargar som kände honom då ser honom som en möjlig svaghet. Någon som är lättare att nå än er andra."
     Pulsen susade i Prosperos öron. Där fanns ett hot i deras hem. Kanske flera. Utomstående som ville dem ont. Som ville förstöra det som var Tenebris. Deras familj. De ville ta Maksims andra chans från honom.
     "Varför… varför döda henne?"
     "Det var Maksims val att straffa henne för det hon varit med och gjort, och stoppa henne från att orsaka någon annan skada."
     Någon annan, fyllde Prosperos tankar i. Annan, som i någon av de andra. En av syskonens stämmor bröt genom hans tankar.
     "Kommer vi bli attackerade?"
     "Nej." Evens röst var säker, talat genom ett litet, betryggande leende. "Jag skulle ljuga om jag säger att det aldrig kan komma att ske i framtiden, men nej. Inte nu." Fadern reste sig upp igen innan han fortsatte. "Var uppmärksamma. Ta hand om varandra, stötta varandra. Och om det är något så kan ni alltid vända er till oss äldre, förstått?" Han pausade, inväntade jakande nickningar från ungdomarna. "Fler frågor?"
     Där fanns alltid fler frågor. Mer att undra över. Mer att veta. Vilka var det som kunde tänkas attackera? Varför skulle någon vilka motsätta sig Tenebris, efter allt de hjälpt andra med? De visste fortfarande inget om vem den lilla vargen egentligen varit, eller vad hon gjort mot Maksim. Men det var något de skulle behöva fråga Maksim själv om. Istället kände de samlade gemensamt hur stunden var över. När Even till slut lämnade dem så skingrades ungdomarna i mindre grupper, ovilliga att vara helt ensamma med sina tankar och känslor.
 

[Sååå tänker att jag sammanfattar och drar ihop lite här. Fritt att svara såklart om man känner för att skriva lite reaktion eller så, eller om man vill claima nån av frågorna som från ens egen karaktär.

Annars är det avslutat ;) ]