Det var mitt på ljusa dagen, och Stephano var som alltid på gott humör. Överskottsenergin av att inte ha varit ute på flera dagar gjorde att han rastlös rörde sig i rummet. Hela hans kroppsspråk talade för att han var på bushumör. Den svarta svansen piskade vagt bakom honom och öronen var lekfullt vikta bakåt när han närmade sig den första han kom att tänka på. Alonso. Brodern var nästan alltid på gott humör, trots att han kunde vara lite… tråkig ibland, så brukade han inte tacka nej till att leka en stund.
    “Alonsoooo”, började han vädjande och närmade sig sin bror med snabba klumpiga steg. Det var snarare känt att han var en av de klumpigare i familjen, men det störde honom inte alls. Med ett stort leende på sina läppar såg han på sin bror med busig blick. “Vill du följa med mig ut? Mot äventyrets stig?”

Dagsljuset fyllde rummet och Alonso hade efter viss möda hittat den perfekta platsen i solen emot den bakre väggen. Med slutna ögon och en benbit i munnen som han tuggade på för att motverka kliandet i tänderna njöt han av värmen. Ljudet av Stephanos klumpiga rörelser fick honom att slå upp ögonen.
      “Äventyrets stig?” Nyfiket, men också något oförstående, tippade han på huvudet. Öronen som ännu oproportionerligt stora för hans huvud hängde lite snett med hans gest. Alonso spottade ut benbiten. Svansen började vifta bakom honom, men inte alls i samma takt som Stephanos.
      “Vart är det då?” Alonso var givetvis intresserad, men han höll också tillbaka lite. Han var den mer eftertänksamma och lugna av syskonparet.

Stephano lade huvudet på sned åt sin broders svar. Intresset fanns där, men långt ifrån vad han själv kände. Dock var det inget han funderade på speciellt länge; Alonso hade alltid varit den som tänkte igenom saker och ting - till skillnad från han själv.
    “Jag ska visa dig, men först och främst måste vi smyga ut!”, fnissade han och slängde en blick runt omkring sig. Det var inte totalförbjudet att röra sig på Civitas gator, men trots det var föräldrarna noga med deras utflykter. “Kom, följ efter mig!”
    Utan att invänta broderns svar, började Stephano att röra sig mot utgången. Lekfullt försökte han att hålla sig nära marken så att han skulle se så liten ut som möjligt för att inte bli påkommen. Snabbt sneglade han bakåt för att försäkra sig om att Alonso faktiskt följde med honom, för han såg fram emot att spendera tid med sin bror.

Alonso snörpte på munnen i en eftertänksam min. Ögonen smalnade lite när han synade sin bror lite noggrannare. Han var tveksam till sin broders entusiasm, men samtidigt lockade den honom ytterligare. Svansen viftade högt när Alonso med studsiga steg gick efter sin smygande bror.
     “Men Stephanooo,” Alonso stannade i dörröppningen. Tvekan syntes väl i hans runda ansikte och han bet sig osäkert i läppen. “Mamma har ju sagt,” började han. Han mindes inte exakt vad mamma sagt, men det var nästan instinktivt som han kände sig orolig över att lämna bostaden utan någon vuxens uppsikt.
     “Tänk om vi tappar bort varandra,” sade han lite uppgivet. “Då blir inte mamma glad.”

“Nejdå, lita på mig.” Hans röst var självsäker och lätt lade han huvudet på sned samtidigt som han sökte sin brors tveksamma blick. Han log stort innan han buffade till sin bror lätt, men så slog det honom. Tänk om Alonso inte alls litade på honom? Och att han hade fel?
    Stephano skakade bort tankarna och ett litet osäkert intryck var spritt över hans ansikte. “Du litar väl på mig, Alonso?”

Alonso lät tveksamheten rinna av honom med sin broders ord. Han ville lita på honom och dessutom tyckte han kunna ana att Stephano verkligen ville att han skulle göra det. Alonso ville inte såra honom, inte alls. Ett nytt, uppmuntrande leende sken upp det mörka anletet.
     “Såklart jag gör,” försäkrade han. Alonso såg förbi sin bror och ut i solen, det såg trots allt väldigt lockande ut. Dofterna från marknaderna nedanför drogs uppåt med vindarna, det vaga plaskandet av fontäner och stadens myller.
     “Då så,” sade han för att klargöra att han gjort sitt beslut, “visa mig denna “äventyrets stig” som du nu pratar om, Stephano.”

Stephano sken upp vid Alonsos ord. Precis det han ville höra. Med ett kort skratt såg han sig omkring för att försäkra sig att ingen oinbjuden gäst skulle bestämma sig för att följa med, innan han gjorde ett knyck med huvudet för att visa Alonso vägen.
    "Åh vad spännande!" Med ett stort leende och svansen glatt viftande bakom honom ledde han sin bror ut i den brinnande solen. Redo för äventyret tillsammans med sin bror.

[Avslutat]