[Tänker att området ser ut lite såhär;
Bild 1, Bild 2, Bild 3 ]

Solen hade ännu inte orkat mer än sin egen höjd över horisonten. Himlen skiftade fortfarande i varma nyanser och snart skulle den klä världen i sitt blå skynke. Vid första anblicken tycktes den klar och molnfri, men ett par tunna dis-moln rörde sig snabbt över färgerna. Vinden viskade över området, fick det att prassla i trädens blad och gräset att gunga mjukt. Det satt fåglar och sjöng i träden och de omgivande snåren. Cuywendz öron rörde sig på hennes huvud. De lyssnade till vinden, till insekters surr och fåglars drill. Men framför allt lyssnade de till ljudet av valparna. Ett litet stycke framför henne gick Bivlinde med spänstiga steg. Hans svans hölls högt och viftade från sida till sida. Pälsen gungade om hans kropp för vart steg han tog. Trots att han tappat mycket päls så var den fortfarande tjock och varm. Runtom henne rörde sig valparna. Alla fem. Önja, Öfrin, Ökker, Öhld och Vilda. Deras mörka valp-pälsar hade grånat och börjat visa de nyanser de skulle bära som vuxna. Deras kroppar var fortfarande unga, klumpiga, men började visa sina mer vuxna former. Smalare eller bredare ansikten. Längre eller kortare ben. Stora eller små öron. Tjock eller tunn päls. Vilda stack ut något ur mängden, med sin klart gula fäll. Men hon var en av dem, precis lika mycket som någon av de andra. Värmen hon kände inom sig berodde inte på den stigande solen. Det var en moders kärlek.
      De var på väg bort till floden, där vattnet fortfarande nådde en bit upp på stränderna. Torkan hade långsamt börjat återvända till savannen, men än så länge var växterna livliga och bytena många. Det fanns gott om gnagare i det höga gräset och flera av träden hade börjat bära frukt. Hennes svans viftade livligt. Hon gick i pass, med långa, stadiga steg, noggrann med att lyfta tassarna högt och inte kliva in i valparna när de rörde sig runtom. De hade befunnit sig utanför lyan tidigare. I det närmsta området. Men inte särskilt långt bort. De hade fått se floden tidigare, men inte gått längre än så. Hon hade tänkt ta med dem ut på jakt. Det trodde hon att de skulle uppskatta, även om hon misstänkte att de med sina lekfulla energier mer skulle se det som en lek än något annat. Men det gjorde inget. Alla började någonstans, och lek var en bra början. Men först skulle de nå vattnet.

[Alla floof-valpar får leka med och starta här : D Det är okej att PPa Cuywendz och Bivlinde lätt om ni känner att det behövs. Det är också okej att ni rollar förbi mig om ni känner er aktiva sådär. Antar att valparna gör fler saker än föräldrarna ändå C; ]

Solen kämpade sig upp på himmelen. Dagen skulle, som många av dagarna innan, bli varm. Men det var inte någonting Öfrin tog någon notis om. Han var allt för upptagen med att försöka knuffa till sin mammas ben. När hon återigen lyfte den högt ovanför honom valde han att ge upp. Istället galopperade han ifrån sina syskon och sin mor, mot Bivlinde. Den äldre hannen måste ha hört de små tassarna komma mot honom, för det ryckte i ett av hans öron. Med ett leende såg han sig om och såg på sin son. Sonen i sin tur log tillbaka.

Han tog ett par längre skutt och var snart förbi sin pappa. De var på väg mot floden. Vatten hade alltid varit roligt, och han började på kläm på det där med att simma. Kanske inte den bästa, men absolut inte den sämsta.
"Öfrin."
Bivlindes stämma ljöd varnande. Valpen stannade abrupt upp och var nära att stå på nosen. Han vände sig om med ett så oskyldigt leende han kunde klämma fram.
"Ja, pappa?"

[Det här.. blev jättederp. Och massor av PP av Bivlinde. Är det nåt som är skitoff, skrik till MP XD Nu ska jag bara vänja mig vid Öfrin också xD]

Spänningen låg i luften. De var ute igen hela familjen och då hände alltid något spännande. Den lilla tikvalpen gick bredvid sin mor, eller ja skuttade glatt fram. För en gång skull var hon helt fokuserad på vad som hände och inte strosade runt i sin egen lilla värld. Hennes gyllene blick föll på modern, sedan på broder som skuttade i förväg och fadern som stoppade honom.

Önja såg sig omkring med en ivrig blick och skuttade fram så hon kom lite längre ifrån sin mor och sedan gjorde hon ett lekfullt utfall mot någon av bröderna (den som var närmast henne). Hon gläfste lite och nafsade efter broderns ena framben.

(kort svar men får se vem det är hon busar med ;-) )

Det var med stora, uppspärrade ögon som den lilla valpen lät blicken treva ut över det öppna landskapet. Ögon fyllda med längtan och glädje. Framför henne låg savannen i sin fulla prakt, lika vacker som den skulle komma att bli varm under dagens något senare timmar. Under tiden då solen stod som högst på det mjuka blå. 
För det hade mamma sagt. Att det var så.
Svansen vaggar från sida till sida i en rytmisk dynamik tillsammans med det vänstra öra som ännu inte funnit sin vuxna stabilitet.
Vilda försöker gång på gång att nafsa tag i Cuywendez pinn-lika bakben var gång de tar i marken, men för att var gång se sig själv misslyckas. Det var betydligt svårare än vad man kunde tro.
Plötsligt får valpen ett infall och springer fram under moderns bröstkorg, som om hon vore jagad av någon, och ut mellan de främre benen. För att sedan fortsätta i samma riktning. Mycket snart är hon ikapp både Bivlinde och Öfrin.
"Ta mig!" Det är en invit till alla syskonen att jaga efter henne. "Ta mig då om ni kan, era fiiiiiiisaaaarrrr!" Örat fladdrar våldsamt på hennes huvud och svansen piskar vilt bakom henne.

Han tittade intresserat runt sig, allt intresserade honom men samtidigt så skrämde de mesta honom. Allt var så stort och det fanns så mycket där ute. Det var lätt säkrast hos pappa och mamma. Han blick vandrade runt på syskonen. Han ville springa i kapp sin pappa och kanske leka lite med sina syskon men han tvekade och höll sig nära mammans framben istället och sprang runt vid benen. Gärna i cirklar också, runt benen. För vad kunde vara bättre och roligare än att låssas att man hade kraften att undvika en så mycket större varelse som "försökte" trampa ner en.
Plötsligt sprang en orange sak förbi honom när han precis undvikit sin mammas steg med extrem smidighet - enligt honom själv - han hoppade till lite rädd. Han blinkade till medan han tittade på vilda som sprang för bi. Han tog några springande steg framåt men bromsade sedan ner igen och tittade på sin mamma istället. Han log lite stort efter vad som verkade som ett tyst övervägande och sprang sedan fram mot Vilda i full fart och attackerade henne lätt i ett försöka att tackla omkull henne lite lekfullt.

[äntligen, Derp men äntligen :'D]

Öhld hade som vanligt gått i sin egna värld och filosoferat, tittat på moln, träd, och spanat in den stora övergivna termitstacken i närheten, när han plötsligt kände sig attackerad. Det var hans syster Önja som hade bestämt sig för att bråka med honom. Oavsett om han varit på bushumör eller ej, så kunde han inte låta henne slppa undan utan vände sig genast om för att ge igen. Vilken valp kan säga nej till en brottningsmatch? Han försökte få undan sin tass som hon harmlöst gnagde på.

Han gjorde ett busvänliigt utfall i ett försök till att knuffa omkull henne. Alla valparna var ännu rätt jämstora och relativt jämstarka, vilket gjorde det roligt att möta dem alla ännu i små vänliga strider. Allt var bara en enda stor lek.

Gång på gång vände hon blicken mot sina tassar för att inte trampa på Ökker när han skuttade runt hennes ben, och när Öfrin sprang förbi vände sig hennes öron efter honom. Hon hörde Bivlinde som varnade valpen med varm röst. Cuywendz såg upp på hans rygg med ett leende. Det gladde henne något oerhört att ha honom där. Det var en helt annan känsla när valparna inte enbart var hennes. Det hade inte den förra kullen heller varit, men hon hade varit ensam att ta hand om dem. Nu hade hon sin älskade vid sin sida. Hennes kärlek och närmsta vän.
     Under henne springer plötsligt Vilda fram. Den gula valpen rusar förbi Bivlinde och Öfrin med glättiga språng, snart följd av Ökker. Cuywendz skrattade lättsamt åt hennes utrop. Svansen viftade bakom hennes tunna kropp. Valparnas glädje och lekfullhet var smittsam. När Önja och Öhld också började busa längde modern stegen till en kort trav. När hon kom ikapp Bivlinde nafsade hon honom i svansen. Han ryckte till och skrattade när hon gav honom en oskyldig min och vände bort ansiktet. Han försökte nafsa tillbaka, men hon tog ett kort skutt i sidled och skyndade sedan förbi med en busig uppsyn.

[Jaaag missade helt att alla svarat. Så många floofar <3 Ta ett svar <3]

Blicken gick från Bivlinde till Vilda som sprang mot dem med fladdrande öron. Hon passerade dem och ropade en utmaning efter syskonskaran.
"Du kan va' en fis!" sade han och sprang efter den gula systern.
Han var snart ikapp henne och nafsade henne lekfullt i länden. Öfrin ökade på stegen ytterligare och attackerade lekfullt hennes hals och nacke.
"Kom igen då, din snigel." sade han retsamt och passerade henne.
Om det var någonting han var bättre på än syskonen var det att springa fort, och det var något han visste mycket väl. Hittills hade det inte varit någon av dem som lyckats vinna över honom i ett race.

"Nej du!" Uppnosigt besvarar valpen sin broders antydan. "Du är en fis, Öfrin!"
Plötsligt känner den gula honan hur något rör vid den bakre delen av hennes höft vilket resulterar i en spasmig rörelse från hennes sida och ett högt överraskat tjut.
"Öfriiiiiiiiin." Gnäller valpen tjurigt och ser efter brodern som med lätthet passerat henne i sitt språng. Hon gillade inte alls att han kunde springa så mycket fortare än henne, det var inte rättvist. Hon vill också springa lika fort som honom, helst snabbare.

Han hörde systerns utdragna gnäll och såg sig om över skuldran på henne. Ett flin spelade på hans läppar. Men det försvann abrupt när han snavade på sina egna tassar och for omkull. Ett förvånat läte lämnade honom och han slog en kullerbytta innan han istället började rulla runt. Öfrin blev liggandes på marken. Förvåningen lös som självaste solen i hans ansikte. Hans gula ögon mötte Vildas i samma färg. Sedan brast han ut i ett stort skratt.

[Blev inte så långt, men meh. Nu är Öfrin dammig.]

Det ryckte till i de fladdrande örontopparna när ljudet av en förvånad Öfrin snavade och tog till marken. Ögonen blev till två små klot i den unga honans anlete och hon såg för en kort stund förvånat bort mot brodern där han låg på marken och handlöst tumlade runt, med dammet som yrde omkring honom.
"Öfff..." Men när ljudet av hans kärvänliga skratt sprider sig genom luften vågar valpen andas på nytt och med ny fart skyndade hon sig efter brodern. När hon är tillräckligt nära så slänger hon sig, med frambenen utsträcka, efter honom. "Snigeln fångar dig, segfis!" Och med en tjock duns så kolliderar hon med brodern och faller omkull över hans huvud, sätter sig på rumpan med sin rygg vänd mot hans anlete. Först när hon lyckats samla sig efter händelsen så låter hon ett högt skratt ljuda ut och hon lägger sig självmant på rygg med alla fyra benen sprattlandes i vädret.

Vildas klingande skratt nådde hans öron, och han försökte se på henne över sin skuldra.
"Snigeln fångar dig, segfis!"
Hennes röst kommer bara ett ögonblick tidigare innan hon kolliderade med honom.
"Ouff!"
Ljudet lämnade Öfrin med en stor mängd luft. Snart satt systern på hans skulderparti och skrattade gott.
"Kliv av mig, din tjockis!" utbrast han skämtsamt.
Han gjorde ett försök till att resa sig upp men misslyckades under hennes tyngd.
"Pappaaaaa." klagade han och försökte se på sin far.
Hade inte Vilda suttit på honom hade han säkert lyckats. Åh, vad han skulle ge igen sen när de kom fram till vattenhålet!

Han skrattade lekfullt när Cuywendz skuttade förbi honom, och han längde på stegen för att snabbt komma ikapp och knuffa henne lätt med kinden. Hon saktade in igen och mötte hans huvud med sitt. Bivlindes nos försvann in i hennes päls när hon gned sin haka över hans panna. Han kände sig liten varje gång hon gjorde så, även om det inte längre störde honom. Hennes doft sökte sig in i hans nos när han andades. Hennes och valparnas dofter. Det fick honom att le bredare.
     Blicken följde de små när de skuttade iväg. Vilda och Öfrin sprang i förväg, ropande och stojande. Cuywendz stannade upp för att se till så att de andra följde efter medan Bivlinde fortsatte efter de två framför.
     Öfrins klagande rop fick honom att skrocka varmt. När han kom fram till de två små hade de snubblat över varandra. Vilda rullade över på rygg, glatt skrattande, när Öfrin försökte resa sig upp. Fadern sänkte nosen till dem med busig blick.
     "Om ni ligger här och slöar så hinner jag först till vattnet!" Han höjde huvudet igen och sänkte sedan snabbt framkroppen mot marken, med benen utsträckta framför sig. Ett kort, lekfullt morrande lämnade honom innan han satte av i en medvetet lugn, men spänstig trav. Han kunde redan se platsen där den lugna floden passerade på avstånd. Gräset sluttade försiktigt nedåt mot den korta strandremsan, vilken kläddes av släta, grå stenar. Buskar och låga palmer sträckte sina grenar över det brunskimrande vattnet.

Efter att Öhld och Önja bråkat färdigt så vände sig Öhld mot de andra syskonen som tagit sig till vattnet. Han bestämde sig för att han inte ville vara sist i och satte av i i så hög fart en valp kunde förmå mot de andra.


"Jag först! Jag först!" Ropade han högt, sedan snubblade han och gjorde en inte allt för elegant kullerbytta ner i vattnet. Det var inte så djupt, men dröjde några sekunder innan hans hjärna lyckades avgöra vad som var upp och ner och till slut var han hostande över ytan med huvudet medan han mer eller mindre spydde ur vatten. Det gick inte att rädda situationen även om han försökte, han hade gjort bort sig och fick fokusera på att hämta andan istället. Men det var skönt att redan vara genomblöt i det svalkande vattnet, så han bestämde sig för att det ändå hade varit värt det. han försökte fästa blicken mot sina syskon medan han blinkade vattnet ur ögonen.

Öfrin fick bråttom när fadern sade att han skulle hinna först.
   "Nähä!" svarade han på utmaningen och försöka komma upp så snabbt som möjligt.
Stressen över att komma först fick honom att snubbla på sina egna tassar och återigen låg han ner.
   "Jag först! Jag först!" ropade Öhld och blåste förbi honom.
Han sprattlade upp på tassarna igen och bestämde sig för att komma förbi brodern. Han var trots allt den snabbaste av dem. Han passerade Bivlinde och hade nästan hunnit fram till Öhld, då denne slog en kullerbytta ner i vattnet. Han stannade abrupt upp och gled i den hårda jorden. Han såg dumt på sin bror, men när han kom upp ur vattnet skrattade han åt honom. Öfrin travaded ner till honom innan han hoppade i.
   "Din klump." skrattade han och nafsade honom i örat.

Öhld hörde sin brors giftiga kommentar så morrade han lätt och försökte hugga tillbaka mot honom men missade, för blicken var fortfarande för suddig. 

"Äsch!" Sa han sen bara med irriterad röst när han missade honom. "Jag gjorde ju det med flit förstår du väl! Du kan ju försöka göra om de själv, det krävs talang!" Han försökte rädda sin heder, och låtsades inte mer om sin bror och började lyckligt trava mot sin far istället. "Far, får jag rida på din rygg ut i vattnet? Snälla, snälla, snälla!"

Valparna sprang förbi, och Bivlinde skrattade varmt för sig själv när han såg deras iver. Det var underbart hur entusiastiska de små blev över så enkla saker. Bivlinde var snart nere hos de av valparna som kommit ner till vattnet. Han kunde höra Cuywendz närma sig med resten av de små. Deras små tassar trummade i glada språng. Deras röster värmde hans hjärta.
     När Öhld kom fram till Bivlinde sänkte fadern huvudet för att nosa på den lille medan valpen talade. Öhld verkade inte ha slagit sig när han snubblat. Det var bra. Det verkade oftast som att det krävdes ganska mycket för att en valp faktiskt skulle slå sig, men ibland tycktes de också få ont av ingenting. Han kunde aldrig vara helt säker på ifall de skulle resa sig med ett skratt eller vilja ha tröst.
     "Jaa, okej då", svarade han skämtsamt när Öhld ville rida på hans rygg. Bivlinde lade sig ner på marken så att de av valparna som ville kunde komma upp. Han kunde känna de små tassarna sparka i hans päls när de försökte hasa sig upp. Han såg på dem över axeln. "Håll i er", skrattade han, och ålade några tum framåt innan han reste sig till hukande ställning. När han steg ut i floden smekte vattnet svalt om hans tassar. När det nådde honom till buken medan han fortfarande hukade så började han att studsa lätt på stället. "Ojoj, här var det lite svajigt!", utbrast han och gungade lite från sida till sida.

Han hade lyckats hamna längst bak i gruppen av sina syskon och an försökte ta så långa steg som möjligt och springa snabbare än vinden för att komma ikapp dem men det slutade med att han kom sist ner till vattnet och precis innan han nådde till vattnets kant så satte han sig bokstavligt talat ner med både bak- och framtassarna sprattlandes framför honom i ett försök att lyckas stanna innan han nuddade vattnet. Mitt i allt sprattlande så lyckades han vända sig om och försökte klumpigt att springa tillbaka med svansen så långt in mellan benen som det fick för att vattnet inte skulle nudda honom. När han fick fäste så sprang han snabbt tillbaka till sin moder och ställde sig i trygghet mellan hennes framben, med djupa andetag och öronen pekande rätt framåt medan han tittade på pappan och syskonen i vattnet stod han en stund och lugnade ner sig innan han tittade upp på modern och snabbt sade:
"Jag är inte rädd för vattnet, om du trodde det mamma. Det är bara det att det får faktiskt inte plats så många där i när pappa hoppat i också." Sade han med den simplaste av valplogik för att modern inte skulle tro att han var rädd för vattnet. För det var han ju självklart inte. Och han kom snabbt på att lägga till: "Och jag vill inte lämna dig här uppe ensam om någon läskig sak smyger upp sig på dig!" Japp! Nu skulle hon verkligen inte tro att han var rädd för vatten. Perfekt avslut där.

Alla hennes syskon var redan framme vid vattnet men själv hade Önja funnit någonting intressant bland det höga gräset en bit bort. Vad det var visste hon inte, men det prasslade spännande och hon stötte upprepade gånger ned framtassarna i marken i ett försök att fånga vad än det var som rörde sig. De fortfarande övervuxna öronen svajade häftigt uppe på det lilla huvudet till hennes rörelser och hon morrade glatt åt sin lek.
   När hon ingenting kunde hitta placerade hon tassarna tätt intill varandra och började gräva. Jord och sand stänkte bakom henne när de små tassarna drog upp så mycket mark de förmådde. Med huvudet begravet i sin grop tryckte hon nosen mot den uppluckrade jorden och drog ljudligt in alla underliga dofter. Det stack besvärande i nosen av all sand, vilket frammanade en smärre nysattack. Önja tog ett par stapplande steg bakåt samtidigt som hon försökte blinka sandkornen ur ögonen. Borta vid vattnet kunde hon höra sina syskons skratt och sin faders stämma, vilket fick henne att glömma sin jordiga nos och sina irriterande ögon. Ett livfullt leende spred sig över läpparna och tungan hängde utanför den gläntade munnen. Hon ville också bli blöt och leka med de andra.
   Valpkroppen rörde sig fram mot resten av familjen med okontrollerade glädjeskutt. Den lilla pälstussen mellan skuldrorna gungade häftigt i takt. Hon sprang in under sin moder, där hennes broder Ökker stod, och slog lekfullt tassarna om hans hals för att försöka brotta honom till marken.

[Första inlägget med denna lilla valpbulle :'D]

Det ljusa skrattet dog gradvis ut i takt med att frambenens sprattlande mot himmelen avtog. Valpens fokus hade fastnat på en stor grupp med prickar som sakta men säkert rörde sig över himlavalvet i en lustig formation. Då och då gav prickarna ifrån sig skriande läten som de ljudkänsliga öronen fångade upp. Fascinerad låg hon där, stilla och uppfångad av bilden som utspelade sig långt där ovan. Det som skedde runt omkring henne, syskonens och föräldrarnas livliga lek, försvann allt efter som in ett osammanhängande brus.
Det ryckte irriterat i det ena örat och utan att hon själv hann med om vad det var som höll på att ske så slöts de båda orangegula ögonen. Hon låg bra där på marken, varmt och skönt var det.
En behaglig bris smekte den nakna valpmagen och strax därpå föll den lilla in i en lätt sömn.

Cuywendz skrattade till när Ökker sprang in mellan hennes framtassar, och hon såg ner på honom med ett varmt leende.
     "Självklart inte", svarade hon när han sade att han inte var rädd för vattnet, och hon sänkte ansiktet och slickade honom över huvudet när han fortsatte med att han stannade för att hon inte skulle bli ensam. "Du är så modig du. Och pappa är allt lite tjock han." Hon höjde roat på ögonbrynen och sneglade menande i Bivlindes riktning. Hon rätade på sig på nytt när hon hörde små tassar komma skuttande, och hon lyfte den ena framtassen högt när Önja sprang in under henne och anföll Ökker.
     De stora öronen rörde sig på moderns huvud när hon stegade över valparna och vände sig mot Vilda som låg kvar på marken med tassarna i vädret bara något steg bort. Den gula valpen hade slutit ögonen, och det tidigare leende ansiktet var avslappnat i en sömnens min. Cuywendz skakade långsamt på huvudet med ett leende. Hon kastade en snabb blick mot Bivlinde och de andra valparna innan hon lade sig ner runt den lilla tiken och tvättade Vildas mage, för att sedan lägga huvudet mot marken med en nöjd suck.

Off: Det här rollspelet kommer härmed ses som avslutat.
Det påbörjades för snart ett år sedan, och har varit väldigt inaktivt under det här året. Valparna ska också ha fötts snart efter skogsbranden IC, vilket gör att händelsen är mer än ett år gammal (skogsbranden utspelade sig september -13, för 14-15 månader sedan). Därför ser jag det nu som avslutat, och kommer prata med er som spelar valparna och diskutera hur vi gör med dem.

Fridens liljor~