Det var en ovanligt kylig och klar höstmorgon, även om solen sken från en klarblå himmel låg ett tunt lager frost på marken och glittrade som tusen och åter tusen små juveler på maken och de träd som fanns i denna dunge. En ensam fågel kvittrade i morgonsolen Plötsligt störs tystnaden av små gläfs och skratt. 

Under ett av de större träden står en liten valp med alldeles för stora tassar i attack position. Plötsligt tar hon ett klumpigt språng rakt mot en pinne på marken och lyckas få fatt i den trotts de stora huggtänderna i underkäken. Med en liten nick på nacken kastar valpen iväg pinnen och far efter dem gläfsande, små morrande och skrattande om vart annat. De violetta ögonen lyser av lycka och den korta svansen viftar frenetiskt. 

(Öppet för syskonen och Astrid)

Astrid låg ett par meter ifrån den busiga skaran av valpar. Det hade inte gått speciellt lång tid sedan hon hittat dem, ändå kunde hon inte förundras över hur dem hade utvecklats och växt till sig. En av dem stack dock ut, och hade svårt att hänga efter dem andra. Trots det verkade Myrda inte ge sig, utan hon skulle vara med och leka lika mycket som de andra.
   Solens strålar fick hennes blå ögon att glimma till och hon lät blicken vandra mot himlen. Det verkade bli en varm höstdag idag med. När skulle vintern komma egentligen?
    “Ta inte slut på all energi, ni vet ju att vi har en lång dag framför oss.” Det ryckte i hennes läppar. “Ni envisas ju om att se solnedgången, men vid det här läget tror jag att ni kommer ha somnat vid den tiden.”

Mackie hade varit i färd att rulla sig i jord och hade fått den mörka, spretiga pälsen helt smutsig. Men leken hade snabbt blivit tråkig och i sökandet efter något roligare att göra fastnade blicken på Moya. Eller rättare sagt, stirrade på vad hon hade hittat och lekte med på egen hand. Hon verkade ha väldigt roligt, det lade Mackie märke till. Hon hade hittat en pinne. Det var en fin pinne. Kanske den perfekta pinnen. Ett begär vaknade i Mackie. Hon ville ha den pinnen, väldigt gärna.
    "Moya," sa hon för att få systerns uppmärksamhet medan hon gick närmare. Mackie hörde Astrid säga något, men lyssnade inte så noga på hennes råd att spara på energi.
     "Vilken fin pinne du har." Det var en komplimang Mackie gav med eftertryck. Det kändes inte helt lätt att erkänna, men det gick att höra beundran i hennes röst. "Kan jag få den?"
     Mackie smorde redan planer på bästa tillvägagångssätt ifall Moya sa nej.

Hon hade inget fokus på Astrid just nu så hörde inget av det hon sade utan adjö fokus var op hennes pinne. Då hon hörde ditt namn stannade hon upp i leken och vände sig om mitt systern med pinnen i munnen. Hon lade huvudet pp sned och öronen klippte på hennes huvud innan hon skakade på huvudet. Det var hennes pinne. Hon hade hittat den och lekte med den. Ja det var en väldigt fin pinne. Rätt storlek, inte för tung men ändå inte för skör så den gick att bita på. 

"hitta en egen" mumladd hon fram medan hon då snabbt hon kunde vände om och försökte springa ifrån Mackie men hon kom bara några steg ifrån Mackie innan hon snubblade på sina stora tassar och föll med nosen rätt i marken och slog runt i en rejäl kullerbytta och i fallet tappar hon pinnen.

Moya skakade på huvudet till Mackies förtret. Hitta en egen. Nä, det tänkte hon inte, hon skulle ha just den pinnen som Moya hade.
     "Då kommer jag och tar den," morrade hon. Moya reste sig och försökte springa, men snubblade. Perfekt för Mackie, som så snabbt hon kunde sprang fram och tog pinnen Moya precis tappat. Med den i sina käkar försökte hon gömma sig bakom Astrid i hopp om att hon skulle hålla Moya borta. "Nu är den min."