Tycha skuttade på så gott som hon kunde. Hon såg på Nibber, himlen och sedan sina tassar. I den äldre vargens perspektiv hade de nog inte vandrat allt för länge, men i valp perspektiv, speciellt Tycha's, så hade det gått år och dagar och hon hade tröttnat ordentligt. Hennes mor hade burit henne då och då, men Nibber skulle förmodligen inte orka konka runt på Tycha, även fast den lilla bollmagen hade krympt riktigt ordentligt. Så Tycha tog beslutet i sina egna ägor och stannade tvärt. “Jag orkar inte!” gnällde hon, vek det ena frambenet och rullade över på rygg. Hon sträckte upp tassarna mot himlen och såg på Nibber. “Mina tassar värker och jag är hungrig! Riktigt hungrig!” hon rullade runt och satte sig upp. Huvudet vinklades på sned, fortfarande med blicken fäst på Nibber. “Jag kan ju dööö!” protesterade hon gällt. Den lilla valpen var van att oftast få som hon ville, när hon var hungrig så fick hon mat. När hon var trött och ville vila så fick hon det, hon var nästan en aning bortskämd till och med. “Min mamma sa att vi valpar växer och ska få mat när vi är hungriga!” hon veck bort blicken och låtsades att granska sina tassar. Det var kanske inte riktigt så hennes mor hade sagt.. Men ändå! Hon ville ha mat! Hon rörde lite på sina bakben och satte sig något rakare, blicken stabiliserades och fokuserades åter på Nibber.

"Blööööh!" Nibber stack tungan ur munnen, ner mot hakan och himlade med ögonen medan han utstötte det utleda ljudet. Nog hade Tycha trampat på ett bra tag nu utan att klaga, men lite mer kunde hon väl klara sig.. Kunde man väl tycka. Å andra sidan var det väldigt lätt att glömma att hon bara var en valp. I sanningens namn hade hon väl varit ovanligt snäll de få dagarna de hittills hållit ihop. Eeller rättare sagt, Nibber hållit ihop henne. Ibland verkade det mer som att alla hennes kroppsdelar ville åt olika håll i nyfikenhet. Klagomålen hade dykt upp allt oftare under timmarnas gång, och nu låg hon plötsligt på rygg och sprattlade med benen i luften. Tur hon var gullig. 
"Gnäll." Nibber skrattade plötsligt till och sjönk ner på bakdelen. Han hummade tankfullt och mötte hennes blick då hon rätade på sig aningen, vilket fick Tycha att se ännu lustigare ut. Återigen skrockade tonårswapun och stampade lätt med högra framtassen i gräset. Det var svårt det här, speciellt med tanke på att han själv aldrig gav sig på större villebråd än möss. Hon var ju förstås inte så stor, och om han fick säga det själv så var han rätt skicklig att jaga möss ändå. "Jag antar väl att jag får skaffa fram lite mat till dig?" 


[Omg, this roleplay.. *kastar kärlek*]

Tycha drog hastigt bak huvudet, öronen verkade knappt hänga med, och än mindre hennes stora valphuvud. Hon föll över på rygg med ögon stora som tefat, men hon var glad. Vilken varg var inte glad när det vankades mat? Hon var snabbt uppe på tassarna igen och såg på den getings liknande vargen. "Ja! Mat! Mat NUUU!" hennes svans viftade ivrigt och den lilla skära tungan hängde utanför munnen. "Mat!" gläfste hon glatt. Hon började uppspelt att hoppa från den ena sidan till den andra. Hennes stora valp tassar trampade ner det höga gräset. Men plötsligt stannade den unga honan och såg på insektsvargen. "Vad ska Nibber fånga för mat till Tycha?" precis som hon brukade göra tippade hon huvudet på sned så att öronen föll över på den ena sidan av huvudet och till hälften begravde sig i valppälsen. "Kan du inte fälla en älg? Älg är jätte gott!" svansen började att röra sig allt fortare när hon tänkte på de stora djuren som hennes födelseflock hade släpat hem en gång i tiden. "De i flocken fångade alltid kalvarna, de sa att de var enkelt. Och du är ju till och med en geting!" Tycha var tvärsäker på sin slutsats, han kunde säkert sticka kalven eller liknande. Eller så var han kanske magisk? Precis som i sagorna som hennes far hade berättat för henne!

"Men är du dum på riktigt", sade han trött och betraktade den minst sagt överexalterade valpen. Det var lustigt hur enkelt det var att jaga upp en valp, deras hysteri var någonting han inte tycktes kunna vänja sig vid. Å andra sidan hade det bara gått några dagar, men det hade redan varit en hel del av den varan. Återigen, tur hon var söt. Iallafall när hon sov.
  "Ska jag jaga efter en älg hade du tänkt? Ett, jag skulle inte ens hinna ikapp. Två, jag kan inte mer än nafsa dem i hälarna på grund av storleken. Tre, de skulle stånga ihjäl mig på kuppen." Vid tanken på överhängande fara kastade Nibber automatiskt ett getöga upp mot himlen, men kunde inte urskilja en endaste fläck bortsett från de tunna, små molnen som seglade förbi där ovan. Han suckade lågt medan han funderade och öronen föll en bit ner åt sidorna. Så skickade han upp sig själv på benen i ett litet skutt med de (trots att det inte såg så ut) mycket kraftiga bakbenen och travade iväg genom gräset. "Stanna där och rör dig inte ur fläcken! Lova det!"

Tycha putade med läppen, hon tänkte inte stanna! Inte heller vad hon dum! Nä! Nu skulle han få på nosen! Hon reste sig upp och tog några steg mot Nibber. "Jag tänker inte stanna. jag ska följa! Och ifall det är någon som är dum så är det du! Du är en jätte plätte stor geting, så de så!" hennes tunga visade sig hastigt utanför munnen innan hon började små skrika igen. "Mamma sa att jag ska lära mig saker, tills jag växer upp och blir stor som mina bröder. Så att jag kan klara mig utan andra!" luften började ta slut i Tychas lungor, det lät mer som om hon bara rabblade upp något. "Men jag stannar ifall det gör dig glad!" muttrade hon små surt och vände sig om och tryckte magen mot marken för att krypa in gräset som kamouflage, precis som geting vargen hade lärt henne någon dag innan. Hon rullade ihop sig till en fluffig bulle för att hålla värmen i höstkylan.

"Stanna bara där nu!"
  Ropade Nibber över axeln, och hann uppfatta i ögonvrån att honvalpen rullade ihop sig i gräset innan det höga gräset skymde synen. Han suckade tungt, ruskade lätt på huvudet och fortsatte framåt. Nosen darrade lätt i de svaga vindarna, noterade alla dofter. Kände markens vibrationer under tassarna. Han log snett och följde en upptrampad djurstig i tystnad.
  Trekvart senare dumpade Nibber två trastar vid Tychas klumpiga tassar. Det hade varit onödigt lätt att jaga upp de befjädrade odågorna ur en buske och sedan sprätta upp i luften efter dem. En klar fördel med att vara wapu - bakbenen såg inte ut att vara till mycket, men jakten var oerhört förenklad.
  "Hungrig, lillplutt?" Utan vidare kommentarer grabbade han tag i den ena fågeln och började slita loss fjädrarna.

"Hungrig, lillplutt?"
Tychas små valp öron sökte genast efter ljudets källa, var den någon annan varg? Hon reste sig hastigt upp, men efter att ha sovit några få minuter vinglade hon till då hon inte kunde få grepp om vart marken var. Någon ting släpptes ner på marken. Mat var de mat? Hon flög nästan upp, men när hon såg vad han hade tagit med hem blev hon tveksam. Var det fåglar? "Ska jag äta fåglar?" hon försökte att rynka på nosen, men det blev mer en grimas. Hon greppade den andra fågeln och började tveksamt att dra bort fjärdarna, precis som Nibber gjorde. Det var en annorlunda känsla, och det smakade äckligt! Fjärdarna klibbade fast på hennes läppar, hon försökte att slicka bort de med tungan, men då följde de bara med in i munnen. Tycha backade hastigt och började spotta och frusta för att försöka få ut fjärdarna ur munnen. Några få ramlade så småningom ut, men den lilla valpen blev alldeles andfådd. "Nibber, det går ju inte!" gnällde hon med sina största valpögon.

[Detta. Roll. Måste gå till historien som världens sötaste. Ever. Typ. <3]

"Mmm-hm", svarade Wapun, fullt med kött i munnen. Vanan att hantera fåglar som föda var stor vilket hade givit honom åtkomst till köttet snabbt utan att behöva spotta fjädrar dagarna därpå. Så bra gick det definitivt inte för Tycha, som genast gav sig på fågelns undersida där dunet var som mest smått. Hostattackerna avlöste varandra, och det var inte förrän då Nibber förvånat kikade upp.
  "Nibber, det går ju inte!", gnällde honvalpen efter att ha fräst ut de flesta fjädrarna ur munnen. Stackars liten. Hon var verkligen inte mer än en liten valp. Nibbers anletsdrag mjuknade över hennes klotrunda, i högsta grad förtvivlade ögon. Med långa steg klev han över till hennes måltid och damp ner på bakdelen. Tycha var hans ansvar nu, vare sig han ville det eller inte. Och han tyckte om henne, med gnäll och allt - det gjorde han faktiskt.
  "Här." Han satte en liten, mörk tass på fågelns ovansida. Med några snabba, vana rörelser med vassa tänder hade han blottat köttet och bitit upp ett jack i en muskel i förenkling för valpen att börja på. "Jag ska lära dig senare. Det är inte så svårt, bara man vet vad man ska göra. Du lär dig snart." Nibber log uppmuntrande mot Tycha och återvände sedan, nu mer dämpad än förr, till sin egen fågel. Tankfull.

Tycha såg på Nibber när han vant ryckte av fjärdarna från fågeln. "Exakt så där gjorde jag ju också! Varför gick det inte för miiig dåå?" gnällde valpen surt. Hennes lilla läpp, som hon hade för vana att visa allt för ofta gled surt fram. Men när doften från fågeln nådde hennes nos gick det inte att så emot. Med ett litet skutt nästan dök hon ner mot fågeln och började glufsa i sig av allt som hennes små valptänder kunde bita sönder. Men enligt Tychas tycke då hade det suttit bättre med en älg, en stor saftig älg. De tog inte heller slut lika snabbt som den lilla fågeln gjorde.

"Men Nibber, den fågeln var ju undernärd! Kunde du inte fånga en fet?" gnällde Tycha surt, hon ville ha mer mat! Hon var hungrig, hon kunde dö! Men hennes protester avslutades snabbt när hon kände hur en svag bris drog förbi med doften av.. älg! Utan att tänka så satte hon fart genom gräset på väg mot det väldig djuret. "Jag ska visa hur man fäller en älg!" ropade hon glatt.

Nibber log ett snett leende när valpen trots allt, efter ännu lite "jag kan visst", högg in på bytet. Innan han själv ens hunnit halvvägs hade Tycha rensat fågeln på innehåll, vilket han noterade, men tog förgivet att hon skulle vänta tills han var kvar. Eventuellt ta sig en tupplur, valpar brukade väl göra det efter att de ätit? Han borde förmodligen lärt sig vid det här laget att Tycha inte fungerade riktigt så. Det tog en halv tyst minut innan den föräldralöse öppnade munnen och klagade på bytets omfång, och spurtade sedan iväg över gräset. Nibber höjde kvickt huvudet i en overkligt snabb rörelse och stirrade storögt efter henne. 
  "Vad gör du!" Det var mer ett konstaterande än en fråga, då han kastade en snabb blick mot sin halvätna fågel, suckade, himlade med ögonen och satte efter henne. Vad höll idioten på med nu då?
  "Hallå! Tycha!" 
  "Jag ska visa hur man fäller en älg!"
  "Vad i hela.." Nibber avslutade inte den potentiella svordomen utan längde bara på steget. Valpens knubbiga ben var inte särskilt vägvinnande, så han kom snabbt ikapp. Med ett stort språng susade han genom luften och landade med en duns mitt på valpen. Han tryckte ner henne med tramtassarna och skakade på huvudet med ena ögonbrynet höjt. De långa öronen vaggade med i rörelsen, alldeles för likt ett bis ledade antenner. "Du är ju hälften dum, hälften pälstuss." 
  Det var inte förrän då han kände doften av älg, vagt, genom det relativt svaga doftorganet. Det syntes dock inte till något hornkrönt djur. Tycha var förmodligen mycket bättre än honom på att känna dofter, då hon var mer varglik än han var, både psykiskt och fysiskt. "Du kan inte flyga på en älg på egen hand. Speciellt inte nu av alla tider, de har fortfarande eventuella kalvar. Dumma valpar får skylla sig själva, det fick mina syskon smaka på."
  Nibber mindes dem knappt, det var så länge sen och han hade varit så liten. Fortfarande brunpälsad och med rullade öron hade han varit då de tre valparna tumlat runt i vilda lekar nedanför trädstammen och de kommit för långt ut. De hade väl liknat möss. Nibber hade haft tur, inte de andra två.

[Fy Tycha! Lyssna nu på Nib! Ursäktar förresten lite för PP. Men .. meh. Och hans megaskutt är det där karaktäristiska Wapuhoppet. Fooooh.]

Tycha ökade farten, den rosa tungan hade ramlat utanför munnen och hängde med så gott den kunde. Hon såg för sitt inre hur hon fällde älgen alldeles själv, Nibber skulle säkert bli stolt! Men nästa steg gick inte riktigt som hon hade tänkt sig. Ett tyst "swooosh" hördes och sedan trycktes hon ned mot marken med ett lett "Uffh". Det tog några sekunder för valpen att förstå vad som faktiskt hade hänt.

"Det fick mina syskon smaka på."

Tycha sken upp, det ryckte hastigt till i hennes öron och svansen började att röra sig fram och tillbaka i en hektiskt vaggande takt. "Har då också smakat älg? Vad heter de? Får jag träffa dem? Varför åt du inte av älgen? Hur många är dem? Ser de ut som duuu?" hon bombade uppspelt getingvargen med frågor. Hon ville träffa hans syskon NUU! Tänk ifall någon av de såg ut som en stor fluffig humla istället för geting? Tankarna fick hela Tycha att rycka till. "Släpp mig! Jag måste hitta de!" uppmanade den lilla valpen, ännu en impulsiv tanke hade nått hennes huvud.

Nibber himlade med ögonen, men kunde inte låta bli att le snett åt valpens entusiasm. Imponerande hur mycket energi som kunde rymmas i en så liten kropp.
  "Du ska ingenstans, min unga dam. Och ja, de såg ut som jag, och nej, du kan inte träffa dem." Nibber kravlade sig klumpigt av henne och landade ostadigt på gräset bredvid. Han ruskade lätt på den nätta kroppen och såg sedan upp mot valpen igen. Blicken var inte så sorgsen som man kunde förvänta sig, trots allt mindes han dem knappt. De hade varit så otroligt små, alla tre.
  "De finns ingenstans att finna här, båda två blev tagna av luftjägarna innan jag ens kunde tala ordentligt."

Tycha's blå ögon såg oförstående på Nibber, hon satte sig upp och blötte den mörka nosen. "Pappa sa att vi också skulle akta oss från luftjägare! Sa inte din pappa det?" hennes huvud vinklades en aning när hon mindes sin familj. "Nibber, när kommer mamma att vakna? Jag saknar henne" gnällde den lilla valpen. Hon hade glömt bort sin mamma helt efter att ha slagit sällskap med Nibber. De små öronen sloknade och blicken fästes på marken när hon gav sig in i djupare funderingar. Tänk ifall hennes mamma hade vaknat efter att ha sovit? Hon kanske letade efter Tycha och inte visste vart hon var? Den lilla valpen for genast upp och skannade av området med syn, hörsel och luktsinne, men icke. Inte ett enda spår fanns. "Kan du inte hämta henne Nibber? Hon är jätte snäll och kan säkert fälla en älg åt oss!" huvudet började luta rejält och även de klassiska valpögonen tittade fram.

Nibber skrattade lågt och skakade på huvudet.
  "Jo, det sa han. Luftjägare. Jag visste inte att det var fler som använde den benämningen. Å andra sidan, så är den rätt exakt för vad de är." Skarpa näbbar, små stirrande ögon och vassa klor som grep efter en om man inte passade sig. Falkar, örn och ugglor. Luftjägare.
  Nibber stelnade till när valpen för säkert tionde gången sen han hittat henne frågade efter mamma. Leendet bleknade bort och öronen vändes bakåt, utan att tryckas mot det runda bakhuvudet. Tungan fuktade nosen, innan han öppnade munnen för att lika snabbt stänga den igen med en lätt smäll av tänder mot tänder. Så log han ursäktande, ett sorgset leende. Han mindes när hans mor berättat om döden. Det hade varit fruktansvärt, och han hade inte förstått. Hur berättade man så en valp förstod?
  "Jo.." Det kanske var bäst att berätta ändå. Men, nu var inte tillfället. Inte nu. Nibber harklade sig lätt. "Hon.. Jag har en sak att berätta. Men nu ska vi hitta mat." Vid den sista meningen var leendet tillbaka, om än framtvingat. Förhoppningsvis skulle han kunna sätta upp en tillräckligt bra fasad för att Tycha ingenting skulle märka.
  "Så.. Har du testat näbbmöss någon gång?"

[Avslutat]