Öronen ryckte tics-artat och guppade medan de plockade upp omgivningens ljud. Huvudet bultade till följd av Röskvas lite för välutvecklade syn så hon höll den stadigt fäst där hon satte de nätta tassarna. Hörseln var väl inget särskilt att hurra över, men synen var hon leds på. Så pass att hon försiktigt höjde huvudet med slutna ögon. Hon knorrade medan huvudvärken gick i vågor.

Till slut kisade hon dött mot intet, och hajade till när falksynen uppfattade en skum prick som strosade omkring i ögonvrån, på visst avstånd. Blicken fästes vid måltavlan och hon vred motvilligt på huvudet för att lojt zooma in på den bekanta individen. Bekant och bekant. Hon hade bara inte sett något liknande på en halv evighet typ. Främlingen var en sådan där ... hon. Röskva visste inte om det irriterade henne eller intresserade henne, eller vilken del som var mest prominent. Impulsenligt så skuttade hon i den främmande wapuns riktning. De hade kanske gemensamma bekanta. Nehej, det var orimligt. Röskva hade inte många bekanta. Inga vänner heller. Det var skönt. Ändå tassade hon rätt i fällan. Förhoppningsvis ville inte wapun därborta vara hennes vän, vilket var en behaglig inställning som förenklade allt avsevärt. Hon kunde naturligtvis inte tvinga främlingen till att prata med henne, men tvinga denne skulle hon. Röskva var inte ... självcentrerad men man kunde ju inte bortse från att hon i alla fall var världens centrum. Haha! Hon himlade med ögonen. Hennes intensiva synfärdigheter försvårade hennes försök att bedöma avståndet. Så hon visste inte om hon skulle skrika åt främlingen eller inte.

När främlingen kom närmare var det inte utan att Nibber hajade till. Först hade han mest undrat vad brådskan var, då främlingen verkade tämligen angelägen att komma närmare - men sedan hade han fått en klarare blick över dennes utseende. Det hade funnits en del Wapu i Döda Skogen, men de hade alla varit väldigt skeptiska mot främlingar och som flockvarg hade han aldrig lyckats få kontakt med dem. Han brydde sig egentligen inte särskilt mycket om att bli avvisad av främmande vargar, men det var alltid en trevlig omväxling att möta någon som inte omedelbart kände sig tvingad att kommentera hans svans, ränder, eller öron. Där hade det grå sälskinnet spelat en tacksam roll i att dölja de klara färgerna en del när han inte hade lust att bli sedd på, men när solen sken och vinden var någorlunda stilla kändes det ändå skönt att slippa huden, som nu.
   Nibber hade stannat upp, och betraktade intresserat (men vaksamt) den andra när hon närmade sig. Eriinari var sannerligen inte en plats för en Wapu, det hade han själv fått erfara efter tiden i Islagunen. Ändå hade han blivit kvar där i brist på annat resmål, så kanske var han inte den enda som var totalt dum i huvudet. Förutom Debwer var hon den enda han faktiskt sett, men de var väl inte heller kända för att göra något större väsen av sig. Han var egentligen inte mycket bättre på att upptäcka andra som honom än de större klumparna runtom lagunen.
   "Hörru", hälsade Nibber. Trots att han var smått reserverad gentemot den andra var han ändå nyfiken på vad hon ville. "Har du bråttom, eller?"

När hon kom närmare kikade hon nära, utan att komma nära ännu, på olika grejer. Ögonfärg, hur vassa klorna var, lite hit och dit. På Röskvas egna ögon såg det ut bara som att hennes blick fokuserade och sedan drömde iväg någonstans, när hon zoomade än in, än ut. Röskva valsade rakt in i den främmande wapuns personliga sfär, och studerade honom fortsatt. Hon var, uppslukad i tanke, helt tyst tills han frågade om hon hade bråttom. Hon skakade leende på huvudet.
  "Ja", sade hon ändock, med ett begynnande flin. "Kan du rita en karta för Islagunen?"
  Hon skrapade med klorna i marken för att visa vad hon menade. Det var väl mest för att driva med honom, men det kunde säkert vara bra att veta om han nu hade koll på var exakt han kunde finna Islagunen i fråga. Hon hade velat snubbla in där någon gång, hon hade hört talas om platsen på vägen dit. Att hon inte frågat om någon kunde skrapa ihop en karta redan då! Å andra sidan var det något hon kom på i stunden, och det var således bara en ursäkt att vara dagens irritationsmoment, för... ja, i detta fall en livs levande wapu. Inte för att de flesta hon träffade var döda, inte alls, men hon måste veta mer här. Röskva hade inte sett en filur som denna på år. År och dagar. Något kontraproduktivt att börja alltsammans med avsikten att trycka på knappar, men vad förde individer samman fortare än sånt? Inget. Vad sägs om inget. Röskva sänkte sin blick men inte sitt leende. Hon noterade att de var lika stora, och ungefär lika stora som resten av hela släkten på Röskvas sida.

Den främmande Wapun verkade inte ha några problem med att invadera hans personliga utrymme, men det var å andra sidan ingenting han var direkt ovan vid. Däremot kunde han inte låta bli att morra till när hon blev för närgången, men det var ingenting hon tycktes lägga märke till. Han backade undan ett steg, och ångrade omedelbart att han inte bara stuckit åt andra hållet.
   "Ööh..." Nibber såg mot Islagunens håll, och så ritade han en ful pil i dammet. Någon karta hade han ingen aning om hur man gjorde på bästa sätt, men att peka ut riktningen borde vara nog. Hoppades han. "Ditåt." 
   Blicken sökte sig tillbaka till den rödsvarta honan. 
   "Akta gejsrarna på vägen, om du inte vill skålla tassarna."