Allt har sin tid [Nibber]

Det var en kylig morgon, och hon huttrade när hon kom utanför fästningens varma väggar. Vasilisa hade bestämt sig för att patrullera området. Det var inget hon hade fått instruktioner om utan det var mest för att få tid med sina egna tankar. Att ständigt vara omringad av andra individer hade fått henne att uppskatta tiden man var ensam mer än vad hon hade gjort innan.
    Vasilisa rörde sig med huvudet högt och öronen spetsade. Hennes andetag var snabba och andfådda där hon rörde sig fram i snabb fart, i sökandet efter något som kunde sticka ut. Den senaste tiden hade allt varit lugnt, och faktum var att hon inte förväntade sig att någon skulle ha sökt sig hit till denna avlägsna och lätt skrämmande plats.
    Därför blev hon aningen förvånad när en främmande doft sökte sig till hennes nos. För några sekunder tvekade Vasilisa, kanske var det inte smart av henne att själv bege sig efter främlingen… men hon hade kommit såpass långt hemifrån att hon skulle förlora mycket tid om hon valde att vända hemåt.
    Tiken fortsatte därför framåt, och bara några minuter efter att hon upptäckt den främmande doften fann hon dess ägare. Vasilisa hade aldrig sett något liknande. Individen stack ut på så många sätt att hon inte riktigt visste vad hon skulle fokusera på.
    Försiktigt närmade hon sig den betydligt mindre individen och det ryckte lätt i hennes mungipa för att försäkra honom att hon inte ville honom något ont. Snabbt såg hon sig omkring efter andra, men det verkade bara vara den mindre hanen här.
    “Varför strosar du omkring här, alldeles ensam i kylan?” frågade hon mjukt. Hennes ryska brytning var tydlig, men förhoppningsvis skulle det inte skrämma honom. Med hjälp av sitt kroppsspråk gjorde hon ett försök till att inte se så skrämmande ut, trots sin robusta kropp och sina väldiga horn.

Nibber hade inte förväntat sig att möta någon - eller kanske så hade han mest hoppats på det. Vägen genom berget var mörk, kall och fuktig, och de otaliga spiror som krökte sig ur stenen tycktes nästan sträcka sig efter oskyldiga vandrare som vassa, illvilliga klor. Det var ingen trevlig plats. Det hade tagit en stund för honom att ta nog med mod till sig för att äntra vägen till att börja med. Han hade stått uppe på ett krön en god stund - en ensam wapu, iklädd ett sälskinn med huvan dragen över öronen och med två skinnväskor slängda över skuldrorna. Han kände sig överlag mycket liten i sammanhanget, men slutligen hade han vågat. Skulle han västerut var det här den bästa vägen. 
   Att förbli helt ensam var dock för mycket begärt, och nu plirade han vaksamt upp mot en väldig tik med kraftiga horn uppe på huvudet. Hon verkade åtminstone inte hotfull på något vis. Det hade väl just varit snyggt om han sprungit in i Norspirets ondsinta drottning eller någonting liknande. 
   "Strosar?", upprepade Nibber långsamt. Han betraktade henne för ett ögonblick. Var det någon som strosade runt så var det förmodligen hon, tänkte han. "Jag strosar inte", förklarade han istället. "Jag vandrar. Och nu står du i vägen." Han kastade en blick förbi henne, där vägen fortfarande låg tom och tät av fuktig dimma. Ugh. Ingen förändring på den fronten. Däremot kände han något nytt när honan kommit närmre, och det var doften av fler. Fler vargar. En flock. Trubbel runt revirgränser var det sista han ville ha just då. Nä, bäst att försöka ta sig därifrån illa kvickt.
   "Flyttar du på dig lite så kommer jag vara borta snabbare än du hinner säga strosa en gång till, det kan jag garantera."

“Jag ska flytta på mig, så länge du håller dig utanför gränserna,” Vasilisa höjde på ögonbrynet. Det var mycket attityd som kom från den lilles mun. Vart var främlingen egentligen på väg? Stigen längst Norspiret var ogästvänlig, blåsig och mörk. Inte ens hon som kände till området väl kunde känna sig helt säker.
   “Dimman blir värre,” fortsatte hon och nickade åt vänster. Trots att de inte var bekanta eller han bett om råd, var det bättre att varna för det som väntade. “det är en farlig stig du vandrar på. Inte bara vädret är ogästvänligt.” Ett litet leende växte på hennes läppar samtidigt som hon sträckte på sig. "Men något säger mig att du redan har dina aningar."