"Jaaaaaa. Det luktar massor av dig här!" fnittrade Oberon med nosen fortfarande i backen. "Det är ju inte dig vi ska--" Den blå valpen avbröt sig tvärt när han plötsligt snappade upp någonting intressant bland alla de dofter han kände. Utan att lyfta nosen från marken började de korta benen röra på sig. Han rörde sig i cirklar som växte sig allt vidare ju fler varv han tog, och han var nära på att springa rätt in i sin broder. "Arno. Här! Jag ... jag känner något!" Svansen stod upprätt och viftade frenetiskt bakom honom. Ett exalterat litet skall lämnade honom och han närmast skuttade fram i riktning mot en av lyorna i närheten.
    Efter att ha tagit ett par varv runt lyan kikade Oberon besegrat runt sig. Han gnydde irriterad men riktade snabbt blicken mot rörelser från lyans dunkel. Nosen höjdes och han vädrade försiktigt i luften. Någon var där inne. Trodde han. Mörkret skrämde honom dock lite, speciellt när han inte var helt säker på vem som var där nere. Kanske var det någon utav de medlemmar som fortfarande var lite läskiga att vara runt. "Är det någon där?" frågade han försiktigt, men försökte dölja sin osäkerhet så gott det gick.

Arno tryckte nästan sitt ansikte mot Oberons när han försökte lukta på samma plats som brodern, då den andre utbrast att han kände något. Svansen viftade vilt bakom kroppen när han följde efter sitt syskon. Den vevande rörelsen hotade nästan att välta honom när han skuttade. Mer än en gång behövde han fånga upp sig själv efter att ha snubblat i sidled, men det var inget som hindrade hans fart.
     Han hjälpte Oberon att titta runt lyan, och delade broderns lätta gnyenden när de inte hittade någon. Han fnös kort, och blinkade mot lyans dunkel när brodern frågade om någon var där. De slappa öronen på hans huvud ryckte när han lyssnade till ljudet av någon som rörde sig där inne. Den tidigare vilt viftande svansen stod nästan rakt ut bakom valpen, och gungade avvaktande från sida till sida. Efter en kort tystnad svarade en röst inifrån lyan.
     "Jag är här."
Arno lutade sig en aning framåt när han försökte se in i dunklet. Rösten tillhörde inte varken Niyaha eller Nadie. Det var en mörkare stämma. Den var inte lika mörk som pappas eller farbror Azazels, långt ifrån, men den var för vuxen för att tillhöra en av valparna. Arno lutade sig tillbaks på bakhasorna utan att sätta sig ner, och såg på Oberon. Det var inte någon av de som de letade efter, väl? Han såg tillbaks in i dunklet.
     "Vem är du?" Arnos röst var liten och gäll, och han tystnade abrupt igen när orden blev ljusare än vad han tänkt. Han försökte vädra i luften, och kände efter den andras lukt. Bilden av en fläckig hane dök upp bland hans tankar just som rösten svarade igen med ett skratt.
     "Sixten."
Sixten. Så hette han. Arno hade sett honom innan, men det var svårt att komma ihåg alla namn. Särskilt då många av de äldre var lite läskiga att umgås med. Men Sixten var lite rolig, även om Arno inte alltid kom ihåg hans namn.
     "Åh." Den ljusare blå valpen såg på sin broder igen. "Inte här?" Han vände blicken runtom sig, och försökte se om det fanns någon annan i närheten.

Valpen låg spänt stilla emellan Sixtens rygg och jordväggen. Hon koncentrerade sig på att höra vad som skedde utanför lyan, men stäppvargens och hennes egna andetag var alldeles för distraherande. Inte förrän ljuden kom direkt från utanför lyan så kunde hon lyssna. Spänningen ökade genast och det började fladdra i hennes mage. Tappert kämpade hon för att hålla tillbaka ett ljust fnitter. Undra om de hittat Nadie innan?
     När en gäll röst ekade ner i dunklet kunde hon inte hejda ett mjukt fniss. Sixten svarade och avslöjade henne inte. Vad snällt! Men Niyaha kunde inte hålla sig kvar, på något sätt kändes det elakt emot bröderna. Med låga stön klättrade hon fram över Sixten igen. Tacksamt slickade hon honom slött på kinden innan hon med klumpiga steg rusade ut ur lyan.
     ”Jag var också däääär!” utbrast hon och fnittrade ivrigt. Svansen vevade intensivt bakom henne. De blå ögonen letade sig omkring efter Nadie, men hon verkade inte vara med dem. ”Har ni inte hittat Nadie än?” frågade hon med ett leende på läpparna som höll den besegrade känslan gömd.

"Nämen!" utbröt Oberon gällt när Niyaha trädde fram från sitt gömställe. Han kände sig duktig, trots att han egentligen inte hittat henne. Den korta svansen viftade vilt bakom honom. Han skakade hastigt på huvudet till hennes fråga. "Ingen Nadie."
    Ännu en gång studsade valpen på stället medan han kastade blickar på både Arno och Niyaha. "Vill du hjälpa till?" sade han och riktade uppmärksamheten mot Niyaha. "Vi kan leta. Alla två ..." Det lät inte rätt. Två var han och Arno, men i sin vilda glädje hade han glömt vad som kom efter. "Alla två och en till! Arno, du och jag!" tillade han istället och skruvade något generat på sig. Oberon ville inte erkänna att han redan tappat intresse för leken, men tänkte att om Niyaha hjälpte till så kanske han själv inte skulle behöva leta så mycket.

När den större, ljusa valpen plötsligt uppenbarade sig ur lyan så ryckte Arno förvånat till. Men… Var det inte Sixten som var där inne? Hade Niyaha låtit som Sixten? Han lyssnade bara med ett halvt öra när de två andra valparna pratade, och lutade sig framåt, i sidled, för att se ner i dunklet i lyan. Låg Sixten där nere också? Hade han lurat dem?
     Den ljusare blå valpen reagerade när han hörde sitt namn nämnas, och vände sig snabbt till sin bror. ”Tre!” Utbrast han efter en kort paus, och kände sig oerhört stolt över att han kom på vad siffran som Oberon saknat hette. Han hade ju faktiskt räknat innan, så han kom ihåg, sådetså! Den smala svansen viftade vilt bakom honom.
     Utan förvarning stack Arno nosen i marken igen och fnös ljudligt. Han drog in luft i lungorna och försökte hitta ett spår att följa. De små tassarna trampade snabbt när han rörde sig runt i en cirkel. Efter ett par varv höjde han ansiktet och vädrade i luften. Där var någonting… som kanske kunde vara rätt. Med fortsatt vilt viftande svans satte han av, utan att vänta, efter doften.
     ”Kom!”, hojtade han till de båda andra och fnittrade ljudligt. Snart skulle de minsann hitta Nadie också! Han tänkte inte på att Niyaha hade visat sig för dem. I hans unga sinne var det han och Oberon som hade hittat henne.

Förtjusta, bubblande fnitter lämnade tikvalpen när Oberon erbjöd henne att hjälpa dem. Tre! Tre stycken var dem ju, precis som Arno sade. Med Nadie skulle de vara fyra, trodde hon. Niyaha följde Arnos exempel och placerade nosen alldeles längs marken. Bortsett från doften av gräs och jord, så fanns där ett gäng olika lukter. Brödernas var starkast. Niyaha försökte att reda ut trasslet av dofter genom att följa deras slingrande rörelser, men det verkade inte lösa något. Alldeles fokuserad av att urskilja sin systers doft, såg hon inte Oberon framför henne och gick rakt in i hans ena bakben. ”Oj! Förlåt!”, utbrast hon. Generat såg hon bort. Vad klantigt!
     Arno verkade däremot ha bättre koll. När han ropade, kastade Niyaha genast upp huvudet för att se efter honom. Fort vände hon sig om för att följa efter Arno. Hon gjorde som honom och höjde nosen i hopp om att fånga upp Nadies doft. Ja, ja! Det luktade som henne, någonstans där. Men, inte kunde hon väl vara i luften, eller?

Fascinerat studerade Oberon sin broder som febrilt spårade. Han satte sin egen nos mot marken, utan att egentligen försöka urskilja något. Nu såg det åtminstone ut som att han hjälpte till. 
    Något kolliderade plötsligt med valpens bakdel och det ena benet var nära att lyfta från marken. Oberon bet tillbaka ett pip och sprattlade skrämt iväg. Efter att ha vänt sig om möttes han av Niyahas ursäkt. "Gör inget." sade han kort med ett blygt leende.
    Arno rusade plötsligt iväg. Han verkade veta vart Nadie befann sig. Åtminstone vilken riktning. Oberon hakade på, men såg till att hålla sig bakom sin broder och Niyaha. På så sätt kunde han enkelt följa dem utan att själv göra något. Så fort de såg åt hans håll stoppade han nosen mot backen eller kikade fundersamt omkring sig i ett försök att se delaktig ut.

När han väl hade fått upp farten på de rultiga benen så var det svårt för valpen att sakta in igen och stanna. Han skuttade rakt förbi en samling ormbunkar och gräs, endast för att snubbla över sina egna tassar och stå på nosen. Han blev liggande för ett ögonblick, chockad, innan han snabbt återhämtade sig. Han studsade med ett skratt upp på tassarna igen, vände om och satte av på väg tillbaks mot Oberon och Niyaha, vilka han skuttat ifrån. När han var på väg förbi ormbunkarna för andra gången så halkade han, rakt ner i en grop han tidigare inte sett.
    "Ouf!" Med ett ljudligt, förvånat utrop landade Arno på något mjukt. Det mjuka sprattlade under honom, och det var med ett skrämt ryck och vilt viftande ben han försökte rulla runt på rätt håll igen och akta på sig. Ljudet från det mjuka fick honom dock att sluta sprattla snabbt igen. Han såg ner på ormbunkarna och gräset, och insåg att där låg något mörkt och pälsigt därunder. Något som lät som en annan valp. Han gav ifrån sig ett lyckligt tjut, och trummade med framtassarna över Nadie.
    "Hittade dig! Hittade dig!" Rösten var gäll och oerhört lycklig över att han hittat - eller snarare snubblat över - den andra valpen.

Den ljusa valpen följde efter Arno. Även hon kunde känna doften av sin syster, förhoppningsvis var det rätt. Det var inte jätteroligt att leta, faktiskt. Det var lite roligare när det var fler än bara två.
     Den något ljusare blå brodern hade rusat iväg en aning, uppslukad av jakten kanske. Niyaha släppte doftspåret, för att stanna upp och se sig omkring. Ingenstans kunde hon skymta den mörka systerns kropp. Var tusan hade hon gömt sig?
     Arnos utrop fick henne rycka till. Bakom några ormbunkar  kunde han se hans blåa skepnad. Utan att tveka tog hon avstamp och skyndade sig fram. Helvetesvalpen gälla röst ljöd snart från gropen. Niyaha stannade upp alldeles vid gropen. Där nere låg Arno över Nadie. Ett förtjust skratt ekade ur hennes strupe.
     ”Nadie!”, tjöt hon lycksaligt. ”Du är hittad!” Blicken sökte sig till den flerögda igen. ”Snyggt jobbat, Arno”, berömde hon med ett brett leende.