[Detta rollspel är till för att fastslå händelsen att Trinity smälter ihop med Isil Anar. Från och med detta inlägg existerar inte Trinity längre IC, och medlemmarna från flocken är nu en del av Isil Anar.]

Isil Anar satt i en lång halvcirkel, 14 vargar som bildade en månskära under den sena eftermiddagssolen som målade Lövskogen i brinnande orange. Så såg det ut, verkligen, när vinden viskade mellan trädstammarna och rasslade i löven, löv som styrde om de gyllene strålarna - som eld. Dansande eld. Ronia gillade metaforen. Nog för att hennes element var just elden, kraft lika mycket som hjärta, men också för att hon mindes någonting som hänt för länge sedan. Hon hade varit i sällskapet av någon hon visste fortfarande dröjde sig kvar runt revirsgränsen och i den mångtaliga gläntorna. Fakargen, Blair. Hon mindes vad hon sagt den dagen.
  "Elden kan ha svårt att få fäste, men när den gör det ... så växer den snabbt till en skogsbrand."
  Ronia kände ett leende dra i mungiporna. Elden var en symbol för Isil Anar, en gnista i fuktigt gräs. Ett hopp och en tro om någonting större, någonting som grott under en så lång tid. Ronias önskan om att andas liv i relikerna av en flock som nästan gått under av tiden. Ett halvt dussin vargar hade lämnat Kawazatri. Ronia, Kasai, Omen, Black, Tear, Sitera, Delta. Mycket hade hänt sen dess.  
  Ronia såg åt höger, sedan åt vänster, där hon satt i mitten av halvmånen. Hon var stolt. Stolt över de tappra få som inte gett upp när flocken nästan skingrats, och stolt över de som anslutit sig efter att de anlänt.
  Ja. Brand.. Det var passande att Lövskogen stod i metaforisk brand, för det var ikväll det skulle ske. Det var idag gnistan, som sedan blivit en fackla sen dess flocken lämnat regnskogen, skulle brinna klarare än någonsin. 
  En första bundsförvant, men mer än så.
  En första allierad, men ändå mer.
  En flock som bestämt sig för att lämna sin titel och bli Isil Anar.
  Två flockar skulle bli en.
  "Vad ser du så nöjd ut för?", undrade Black från hennes sida, knuffade henne retsamt i sidan med en stor tass. "Något speciellt, kanske?"
  Ronia andades ut i ett milt skratt.
  "Håller de avtalet så har vi kommit en god bit på vägen", sade hon med en nickning. Antalet skulle fördubblas, om inte mer. "Jag tror att detta kommer ge hopp. Till oss allihop", fortsatte hon lite tystare. Hon hörde hur Black instämde med ett lågmält brummande. 
  Flocken blev sedan tyst när vinden förde med sig dofter av nyanlända. En halv timme senare, när skogen ändrat färg från orange till flammande röd, lösgjorde sig gestalter ur dunklet mellan träd och frodiga buskar. En efter en rörde de sig framåt, vaksamma i blicken medan Isil Anar reste sig upp på ljudlösa tassar.
  Plötsligt stod de där, två halva cirklar. Såg på varandra. Nyfikenhet och iver och spänning. 
  "Var hälsad, vänner", mullrade Black tillslut, tog ett par steg fram. Ronia sträckte på nacken och slöt upp intill fadern högra flank, såg i ögonvrån hur Kasai gjorde detsamma från den vänstra. Hon såg mot fadern, sen mot den flock som snart skulle ses som en av deras egna. Många tassar och många bultande hjärtan. En ny era.
  "Välkomna till Isil Anar", sade Ronia.

[Fritt fram om någon av er vill skriva här också, annars ses rollspelet som avslutat!]