Ökker hade spenderat tiden efter Sirocco och hans mer intimare möte med att undvika Sirocco helt. Så fort han tänkte på vännen eller såg honom gå runt så slog hans hjärta hårdare och han visste inte varför. Han kunde inte förstå varför. Kanske var han sjuk? Skulle han fråga någon om det? Han vågade inte riktigt ta det med Sleazoid. Rädd att han skulle bli arg om Ökker hade smittat hans son med samma sjukdom. Så vem skulle han fråga?

Han satte sig bakom ett par buskar långt ifrån Sirocco och såg till att han inte kunde se honom. Han försökte andas långsamt. Varje gång Sirocco hade närmat sig honom den lilla tiden så hade han inte kunnat få ur sig mer än stammande ljud och sedan sprungit sin väg. Ökker grävde lite lätt i marken medan han tänkte. Han visste verkligen inte vad han skulle göra. Det kunde ju inte fortsätta så här precis. Skulle han vara tvungen att lämna flocken? Han ville inte tänka på det men ändå var det allt som fyllde hans tankar.

Den unga honan hade precis tagit sig in på reviret igen efter att ha sett sig omkring i omgivningen. Fått stilla sin nyfikenhet och komma bort för en stund. Ibland behövde hon få lite tid för sig själv, då flocksyskonens sinnen lätt blev övermäktiga att vara ikring under längre perioder.
Det som var irriterande med det hela var att kraften tycktes växa, att hennes räckvidd ökade, medan den redan bristfälliga kontrollen inte hade någon chans att hänga med. Förut hade hon bara kunnat uppfatta sinnen några tiotal meter ifrån sig, nu kunde hon nästan känna av alla på reviret. Hon skulle behöva träna på att kontrollera kraften innan den drev henne till vansinne. Hon visste bara inte vart hon skulle börja, den var så flyktig.
Hon hade aldrig riktigt tyckt om den särskilt mycket, den var för inkräktande. Det kändes som att hon tog genvägar och fuskade när helst hon råkade uppfatta någons tankar eller känslor som hon inte alls hade rätten till att veta, men vad kunde hon göra.
Hon hade ärvt den av sin moder, vilket hon i och för sig var stolt över, men som fadern hade förklarat för henne så hade mor endast kunnat ta del av andras sinnen vid fysisk kontakt, men istället blivit överröst av allt vad den vargen var, alla dess minnen och tankar, alla känslor och intryck. Hon visste inte vilken av delarna som var bättre, troligen den hon själv hade. Hon skulle kanske inte klaga.
Hon stannade till när hon uppfattade någons oroliga tankar, nästan ängsliga? Hon försökte att inte lyssna så mycket på tankarna, men känslorna var väldigt tydliga. Hon kunde inte påstå att hon kände Ökker särskilt väl, men hon var väl medveten om den nära relation han hade till hennes broder. 
Hon närmade sig honom och fann honom sittandes gömd bakom buskaget. ''Ökker?''. Stämman var frågande, men mild. ''Hur är det?''. Frågan var inbjudande om han kände för att prata om det, men hon ville inte lägga sig i om han ville vara ensam.

Han var djupt försjunken i tankar och försökte att samtidigt hålla koll på om Sirocco närmade sig så när hans syster talade blev han smått överraskad och tittade först på henne med stora ögon innan han helt hängde med på vad som hände.
Hur är det?
Bara den meningen fick en väldigt massa känslor att bubbla upp inom honom och han tittade iväg lite innan han kom på att Himalaya kanske var den individen han sökte som kunde svara på vad han kände. Visst han kände inte Himalaya allt för bra men hon var Siroccos syster trots allt och huvudsaken var nästan att det inte var Sleazoid han talade med för han var fortfarande väldigt rädd för vad Sleazoid skulle ha att säga.
"Alltså.. Ja.." Sade han tänkande. "Ja-jag har en vän som mår väldigt konstig när ha-" Han avbröt sig själv. "Hon menar jag! Ha-hon mår jätte konstigt när hon är nära en viss vän. Typ.. Hjärtat slår jätte mycket. Och han är väldigt rädd att han skall smitta den där vännen för han vet inte varför han känner så." Fortsatte han med allt lägre röst för varje ord han talade. Han vek omedvetet öronen bakåt mot Sirocco som satt ett par meter bortom buskarna. Sirocco hade precis pratat med någon valp om något valpen tyckte var väldigt viktigt och det drog lite i smilgroparna hos Ökker även om han fortfarande kände sorg så fanns där något annat.

Hon slog sig ner bara en kort bit ifrån honom och lät honom säga vad han hade att säga. Det var för henne väldigt tydligt att han inte direkt talade sanning, inte för avsikten att ljuga kanske, men nervositet kanske? Var det vad hon kände? Osäkerhet och nästan lite skam.
Hon nickade vagt innan huvudet lades lite på sned, lite fundersamt. ''Det låter som att det här honan är förtjust i sin vän. Kanske rent utav börjar bli kär''. Det var rätt uppenbart att han talade om sig själv. Hur skulle hon kunna hjälpa honom komma underfund med det hela på bästa sätt? Kanske var det bara ett direkt konstaterande som han behövde?
Ett vagt leende drog sig i hennes mungipor för några sekunder då hon såg honom iaktta Sirocco längre bort. Hon hade anat att det kanske var känslor som grodde mellan de bägge på sistone, av vad flyktiga tankar och känslor från Ökker avslöjat för henne, men det hade inte varit hennes plats att kommentera det. Hon kunde ju inte känna av Roccos sinne, men lite systerlig intuition hade hon nog åtminstone. De båda verkade dock sky undan det hela, och var olyckliga för att de var åtskilda. Nej, så kunde de inte ha det.
''Tror du inte att det vore bäst att prata med honom om hur du känner? Även om han kanske inte känner likadant så är ju ingen av er glada av att gå runt och undvika varandra, eller?''. Rösten var mjuk och lugn. Det var endast ett förslag, men hon trodde ärligt att det skulle vara det bästa. ''Du vet väl att jag är en telepatiker förresten?''.

Han höjde blicken och tittade på Himalaya när hon började tala. Långsamt höjde han hela huvudet även om hakan verkade hänga kvar i en förvånad, halvöppen min.
Kär?
Han ryckte till lite på öronen. Kär. Han kunde känna sitt hjärta hoppa och han glömde helt av att ens svara henne. Först så fylldes han av en lätt misstro. Självklart var han inte kär. Men tänk om. Nej. Men samtidigt så fanns där en bubblande känsla som nästan överväldigade den där misstron. Nästan.
Han kunde känna sitt hjärta slå fortare när honan talade. Av någon anledning så var det inte detta han hade förväntat sig när han frågade Himalaya om hjälp men han kunde inte riktigt påstå att han var emot idén. Det var en tung känsla han kände och han ville ge in till den. Undvika allt detta som hon talade om. Undvika att berätta för att han var rädd.
"Me-men tänk.." Han tittade runt omrking sig som om något där skulle hjälpa honom finna orden. "Tänk om han aldrig vill vara nära mig igen." Han tittade på Himalaya med rädsla och sorg. "Tänk om han tycker.." Han suckade och vände åter ner huvudet mot marken. "Tänk om han tycker att jag är äcklig eller något." Han sniffade till.
Du vet väl att jag är en telepatiker förresten?
Han skrockade till lite.
"Ja. Det visste jag ju faktiskt. Men jag hade glömt den detaljen." Han lyfte huvudet och det ryckte till i hans mungipor lite. "En ganska viktig detalj."
Han blinkade långsamt.
"Jag vill bara inte att han aldrig skall prata med mig mer. Men jag antar att det är lite vad jag själv gör nu. Men.. Kan inte du säga om jag är kär? För tänk om jag inte är det! Tänk om jag är sjuk eller något?" Han ville ha någon sorts ursäkt. Kär? Kanske var det så.