Dagarna efter Wulfric och Hamlas död hade Zephyr sett till att hålla sig sysselsatt. Allt för att slippa de värsta tankarna. Han var inte okej. Långt ifrån och han längtade efter att få komma bort från Byoomi och alla kända ansikten. Han hade fortfarande inte pratat med någon. Inte mer än nödvändigt och absolut inte om Wulfric.
    Kanske var det därför det kändes extra tungt när Himalaya närmade sig honom med ett erbjudande om att prata. Hon och Wulfric hade stått varandra nära och det var väl inte direkt konstigt heller. Wulfric hade alltid haft en fallenhet för att få vänner. Hans död hade tagit hårt på henne.
    Zephyr såg som flyktigast över systern, tog in hennes rödgråtna ögon och hukande form. Han såg förmodligen inte bättre ut själv där han satt, kutryggig och med en blick han inte riktigt kunde fokusera. Sorgen åt honom inifrån och ut men han behövde tid.
    "Jag vill inte prata." Rösten var låg och trevande när Zephyr tvingade sig att möta Himalayas blick med sin egen. En kort stund innan han vinklade ner den igen. Han ville inte vara otrevlig men han... kunde inte. Inte än.
    "Men jag kan lyssna", erbjöd han istället. "Bara du kanske inte... rör mig. Jag– det–" En djup suck. "Jag klarar inte det just nu." Närhet hade alltid varit svårt för honom och nu kände Zephyr sig rygga så fort någon kom för nära. Han kunde inte riskera att murarna brast. Han behövde bita ihop. Med tiden kanske smärtan skulle lindra.

Laya kunde fortfarande inte begripa att han var borta, att de båda var. Hon hade sett den svartvita hanen som en vän, kanske även börjat känna mer än så för honom. Nu skulle hon aldrig få chansen att ta reda på vart det kunde ha lett. Han skulle aldrig få chansen till något igen. Sånt meningslöst slöseri.
Hon hade vandrat runt i utkanten av reviret under större delen av dagen. Försökt undslippa flockens sorgsna tankar från att helt överrumpla henne när hon hade svårt nog att hantera sina egna känslor och tankar, sin egen sorg.
Det var inte förrän hon passerade sin yngre broder som hon ens funderade på att stanna. Även om det kanske vore lättast att bara vandra vidare, att slippa intrycken från honom. Hon visste hur mycket Wulfric även betytt för honom, hur goda vänner de varit. Det stack i hennes bröst av tanken.
Efter en stunds tvekan så tog hon sig fram till honom och frågade om han ville prata. Svaret hon fick förvånade henne inte. Zephyr var inte alltid den mest öppna och pratglada individen, lite likt deras far. Och trots att hon kunde känna en del av de starka intrycken hans sinne utstrålade så gjorde hon sitt bästa för att inte gräva i det. Det var inte hennes ensak om han inte ville dela med sig.
Ett vagt, halvhjärtat leende drog i hennes ena mungipa för någon kort sekund då han erbjöd sig att lyssna. Hon slog sig ner en kort bit ifrån honom, gav honom det utrymme han frågade efter.
''Jag vet inte vad jag ska ta mig till Zephyr. Jag saknar honom, dem båda, så mycket och har svårt att riktigt inse att de inte finns mer''. En djup suck lämnade henne. ''Och att ständigt översköljas av alla flockmedlemmars tankar om det hjälper inte precis. De är så starka att jag inte kan stänga dem ute''.
Den turkosa blicken svepte flyktigt iväg in bland träden runt om dem. Ibland var hennes telepati verkligen bara en börda.

Han uppskattade hennes gest, om än han misslyckades med att uttrycka det i ord. Zephyr slappnade av tillräckligt mycket för att lägga sig ned. Det var en av sakerna han gillade med sin syster. Hon var duktig på att läsa situationer. När han krävde utrymme gav hon det utan invändning. Det kändes skönt. Tryggt. Han kände sig förstådd – accepterad åtminstone – och det ständiga behovet av att förklara eller ursäkta sig fanns inte med henne.
    Han kände igen sig i det hon berättade. Det var svårt att greppa att Hamla och Wulfric var borta. Zephyr kunde svära på att han under den gångna veckan hört Wulfrics skratt över vattenfallets brus, om än han innerst inne visste att det inte var möjligt. Ibland fann han sig fortfarande vänta på att vännen skulle dyka upp från sin promenad. Precis som om ingenting hänt. Det var omöjligt att inte tänka på det. Hur än mycket han försökte, kunde inte Zephyr släppa att där var någon som gjort detta mot dem. Sättet de avlidit på var ingen olycka. Han tyckte sig vara tålmodig men nu vägrade han stå vid sidan av och se på längre. Qu behövde hitta de skyldiga och Zephyr tänkte inte vara nådig. Någon annan möjlighet fanns inte. Men innan dess behövde han finna sig själv.
    Det var med ett trött, glädjelöst huffande som han kommenterade sin systers ord. "Jag kan inte ens föreställa mig." Bördan av hennes kraft hade inte ens slagit honom. Förmodligen för att han varit så uppslukad i sitt eget sinne det senaste. Han avundades henne inte. Inte det minsta. Blicken sökte sig ner i marken och för en stund var där endast tystnad mellan dem. "Jag saknar honom också", erkände Zephyr efter ett tag, rösten tyst och så svag att den knappt hördes. En tillfällig spricka i muren innan den reste sig på nytt. Han mötte Himalayas blick för första gången sedan hon närmat sig. "Har du funderat på att lämna Byoomi?"

Flyktiga tankar om Wulfric ekade ifrån Zephyrs sinne, starka nog att höras även om hon inte aktivt lyssnade på dem. Vattenfall och skratt. Det fick henne att minnas den gången hon hade visat Wulfric grottan bakom fallet, den som Bay hade visat henne. Minnet var ett hon höll kärt, men smärtan att aldrig få umgås med honom igen stack i hennes bröst, sved och gjorde ont.
Brodern erkände att han saknade vännen, något hon var väl medveten om, men det var ändå skönt att höra honom säga det på något vis. Kanske berodde det på att han sällan öppnade upp sig för andra när det gällde speciellt känslor och tankar. Hon ville inte egentligen vara den som visste allt möjligt om andra utan att de fått chansen att berätta det själva, så det lugnade henne en aning.
''Ja...'' svarade hon och nickade vagt då han ställde sin fråga. ''Jag behöver komma bort. Få en paus och kunna andas. Det känns som att jag kvävs här just nu''. Hon mötte broderns blick. ''Du då?''. Hon anade redan vad hans svar skulle vara.

Få en paus. Kunna andas. Zephyr kunde inte läsa andras tankar men nickade lika fullt åt systern beskrivning, för det var en känsla han själv delade. Det hade aldrig känts så ansträngande att andas som nu. Han kunde inte minnas att han någonsin tidigare behövt påminna sig själv om att sluta hålla andetagen inne.
    "Det vet du nog redan svaret på." Han visste inte om han skulle komma tillbaka. I stunden kändes det som en omöjlighet. Byoomi och Qu var ett öppet sår. Ett sår som aldrig skulle läka om han fortsatte klösa bort dess ruvor. Han behövde komma bort. Med tid skulle smärtan lindras. Det var åtminstone vad alla sade. Zephyrs blick sjönk till marken vid de nästkommande orden. "Att komma bort kan vara bra", resonerade han och vilade hakan på framtassarna. För en telepat som hade tillgång de flestas tankar – frivilligt som ofrivilligt – var flocken i dagsläget inte den mest optimala plats att husera på. Qu var i sorg. Himalaya gjorde rätt som funderade på att lämna dem ett tag, åtminstone tills de starkaste känslorna svalnat.
    "Några planer?", frågade han efter en stunds tystnad. Zephyr förväntade sig inte att hon hade tänkt så långt men han behövde komma på något att säga för att leda bort konversationen från honom och tillbaka till henne. Han orkade inte tänka eller prata, men löftet om att lyssna till vad än Himalaya var villig att berätta stod han fortfarande fast vid.

Ja, självklart visste hon svaret på det, det var så pass tydligt att nästan vem som helst som kände honom skulle kunna se det, telepati eller ej. Någonting över hans sinnelag bekymrade henne än mer dock, en flyktig känsla om att han var på väg att försvinna, att han kanske inte planerade att komma tillbaka till dem. Hon ville inte gräva i det särskilt mycket, men det var svårt att inte lägga märke till starka uttryck, speciellt när hon själv var upprörd.
Hans fråga avbröt tystnaden som lagt sig mellan dem för en kort, men utdragen, stund. ''Nej, de kan jag väl inte påstå'' svarade hon med en något fundersam ton. ''Kanske norrut, har inte sett så mycket av de områdena''. Ja, det kanske var en bra plan.

De fortsatte att sitta där tillsammans fram tills att mörkret började lägga sig över skogen och det kallades in till mat, mestadels utan att säga något. Kombinationen av tystnaden och sällskapet var nog precis vad de båda behövde just då, att bara kunna andas tillsammans en stund och slippa bita ihop och hålla allt inom sig.

Avslutat